I dag kommenterade Annie Lööf socialdemokraternas reaktion på hennes uppställda villkor för att acceptera Stefan Löfven som statsminister. Det var i huvudsak en positiv kommentar från Annie Lööfs sida. Visserligen liknade hon i en artikel i Aftonbladet socialdemokraternas reaktion vid ett "skambud". Men samtidigt öppnade hon nya dörrar genom att lyfta fram till exempel miljö, familjeåterförening och bättre vård i hela landet som viktiga frågor att lösa. I dessa frågor borde det inte vara några större bekymmer för Socialdemokraterna och Centerpartiet att komma överens.
Tidigare har Annie Lööf också sagt att Centerpartiets krav inte var förhandlingsbara. Nu säger hon i stället till TT att "Centerpartiet är beredda att gå in i tidsbegränsade skarpa förhandlingar".
Så nu är processen igång. Jag tycker det mesta talar för att Sverige har en ny regering inom kort. Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Det är mycket som står på spel, såväl för Centerpartiet som för Socialdemokraterna. De sakpolitiska motsättningarna om skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken är fortsatt stora. Och tidsramarna är korta. Den 12 december röstar riksdagen om budgeten, och innan dess ska pusselbitarna ligga på plats.
Jag hoppas att samtliga parter nu går in i förhandlingarna i ödmjuk och konstruktiv anda. Skulle förhandlingarna misslyckas rycker ett extra val närmare. Ett sådant extra val vill de flesta av partierna undvika, och det skulle heller knappast förändra det politiska landskapet. I dagens mätning från SCB växer de rödgröna och har nu ett försprång på 5.4 enheter före allianspartierna, 42.9 mot 37.5.De rödgröna skulle med ett sådant valresultat stärka sin mandatställning i riksdagen, och allianspartierna skulle försvagas. Men Sverigedemokraterna skulle ha fortsatt vågmästarställning.
Så låt oss undvika extraval och i stället se till att hitta en blocköverskridande lösning på regeringsfrågan.
4 kommentarer:
Slutsats:
Det är kognitivt besvärande att påstå att en blå-grön regering skulle kunna regera:
2018 - 2022 utan att vara beroende (tolererad)Ä av Sd eftersom planen förutsätter:
- att Sd inte skulle rösta mot Lööf (eller UK) som statsminister (sic)
- att Sd skulle föredra en blå-grön budget framför en S-budget.
- att alla liberala borgerliga reformer skulle få stöd av Sd, eftersom alternativet skulle vara att Centerns politik skulle få stöd av S+Vp.
Detta borde någon, inkl C+ Fp, ha kunnat räkna ut på förhand, eftersom förutsättningarna varit kända sedan 2010. Om nu C+Fp förstod/insåg detta, att det aldrig skulle gå att få stöd för UK som statsminister, om alliansen både behövde stöd från Mp + Sd för att kunna regera, så måste fråga ställas, vad som i så fall var planen?
En minoritetsregering med C+Fp+Mp kunde självfallet inte uteslutas, där de måste ha insett hopplösheten att få igenom politik i utskotten, politik ska hänga ihop, det går inte att hoppa runt hur som helst, eftersom allt kretsar kring en budget... En C+Fp+mp ministär föreslogs för övrigt inte ens Lööf själv vid hennes sondering, eftersom en dylik inte skulle får stöd av M+Kd, (eller Sd), Så att ekvationen "alliansen" + Mp inte var något som fungerade, visade sig genom Lööfs eget sonderingsförslag nr 3, som inte innehöll Mp.
En C+Fp ministär (51 mandat) skulle få igenom en budget, med vilka då?
Alternativ 1. Med stöd av S och Mp (116) varför skulle S stödja C? Glöm det.
Alternativ 2. med stöd av M+Kd = 143 mandat, (kräver stöd av Sd)
Alternativ 3. med stöd av M+Kd+Mp = 159 mandat, dvs kräver att Sd trycker gult.
Det är fantasier, att Sd indirekt skulle stödja:
- Lööf som statsminister med stöd av Mp, fast mer osannolikt än
- att Sd skulle tolerera UK-regering med stöd av MP.
Vilket leder till något för väljarna ganska uppenbart, det går inte att regera med stöd av både Sd och Mp samtidigt, detta var nog ganska glasklart före valet.
Så frågan är, hur tänkte C (och Fp), det är fortfarande ingen som har lyckats förklara.
Vill de inte söka stöd från Sd, måste stödet komma från S. Det är inte direkt raketforskning, och om inte en borgerlig ministär kan få stöd av S, så återstår då för C och Fp att stödja S, annars blir det UK eller extraval.
Precis all logik säger att någon annan regering än S inte borde vara möjlig, dvs om löfven kan navigera mellan sin vänsterkant och högerkant, där det blir en slags ny ordning, med en S-regering, som har en del bångstyriga intressen att ta hänsyn till.
Att ha med Mp i regeringen borde inte göra saken enklare.
Här skulle vi i menigheten gärna få lite räknehjälp, av en eller annan professor, som både kan detta med parlamentarismens lagar, reglerna i RF och helst även detta med plus och minus, och kanske även ngt litet om terminologi/semantik, i vart fall beträffande skillnaden mellan passivt och aktivt beroende/stöd? S.W
Om då de två stora regeringsbärande elefanterna tappat till Sd, vilket ingen kan förneka, inte ens DNs ledarsida, och vi struntar i att fundera på orsaken att väljarna väljer att överge de traditionella partierna, (eftersom om vi fundera på detta, att väljare i en demokrati har rätt per se, utifrån sina egna intressen), så är då frågan hur det då går för de partier som inte är "statsbärande" utan "auktoriserade" som godkända att sitta med båten och styra politiken, från bak- eller framsätet.
___________________________________: 2006 _____ 2010 _____ 2014 ____ 2018
C byter politik+ledare; +2 sedan 06: 29 -------- 23 -------- 22 ------ 31 (-6,-1,+9)
Fp håller kurs+styrman; -8 sedan 06: 28 -------- 24 -------- 19 ------ 20 (-4, -5,+1)
Mp slirar hitan & ditan -3 sedan 06: 19 -------- 25 -------- 25 ------ 16 (+6, 0,-9)
summor:
C+Fp snittar på: 49___- 6 sedan 06: 57 -------- 47 -------- 41 ------ 51 (-10,-6, +10)
Fp+Mp snittar på 44__ -11 sedan 06: 47 -------- 49 -------- 44 ------ 36 (+2,-5, -9)
C+Fp+Mp snittar: 70___- 9 sedan 06: 76 -------- 72 -------- 66 ------ 67 (-4,-6, +1)
Detta ger en intressant hypotes, detta att göra ett val mellan två statsministerkandidater / regeringsalternativ.
Summorna ovan är alltså de så kallade mittenpartierna, (som kan smälla i dörrar, dvs stänga eller öppna dörren för att erbjuda sina mandat i utbyte mot något), backat.
Hur man än räknar har de tre partier som positionerat sig högst på skalan som harmonierar med DNs ledarsida, den s.k GUL-skalan (Global, Unionsfederativ libertariansk, inte direkt gått bra. De backar totalt, och det som gått "framåt" är centern, på bekostnad av M, och då detta märkliga att alliansen i valet lyckades går fram med + 2 mandat i opposition, när S-regeringen regerat med århundradets sämsta förutsättningar. Minoritet, beroende av Vp, och med en borgerlig majoritet emot sig.
Det var alltså århundradets sämsta opposition, med två partiledarbyten inom M, där varken AKB eller UK lyckades samla ihop fårskallarna till en flock som kunde bräka
unisont. Detta att de kunde lära sig marschera framåt, fyra i bredd till vissa möten, imponerade inte heller på väljarna. Det fanns helt enkelt ingen verklig vilja bakom reformagendan, men nu kanske vi får en räls till Bryssel för 300 - 400 miljarder, som ska belånas och bekostas av våra efterkommande. Galet, Ansvarslöst, Lumpet? S.W
Inte ens rörelsens förespråkare kan förfäkta att det gått framåt för C+MP+Fp
Frågan är då varför man inte bryr sig om 2022? Det kan inte vara ideologiskt, inte konsekvensetisk, utan kan helt enkelt bara handla om mer eller mindre dunkla ekonomiskt-politiska mål för dagen. Dvs man bryr sig inte så mycket om 2022. Då kanske det finns andra lakejer, som driver rätt sorts frågor, vem vet.
Det är inte en omöjlig hypotes inför 2022, att väljarna, agerar utifrån funktionella perspektiv, dvs Sd kan komma att spränga 70-vallen och går C+Fp+Mp mot 60 vallen, vilket är ganska sannolikt, dvs om inte ett av partierna trillar ur, så kommer det att bli ganska klurigt att sy ihop en regering nästa val. Tänker man tvärt om, vilket alltid är nyttigt, så utgår man från 175 och börjar med Sd= 70 - 75, då behövs det alltså blott
100 - 105 mandat för att bygga en ganska enkel majoritet. Det är denna utveckling, som inte går att blunda för. S måste således hålla beredskap för att hålla sig på 100 - 105, medan M+Kd ska satsa på att öka med 8 - 15 mandat, i opposition är det inte alls omöjligt att tänka sig.
-9 mandat för C+Fp+Mp sedan 06 är väl inte något direkt fantastisk utveckling.
Minus 6 mandat för C+Fp sedan 06, innebär är man vill bryta sig fri, dvs det är inte alls så som Sd påstår, (och DN väldigt gärna svansar med i, att det är M+Kd som vill bilda ett konservativt block, nä, det är snarare så att C+Fp vill försöka skapa en egen zon med mer handlingsfrihet, att förhandla / spela ut, istället för att förhandla internt. Det innebär helt enkelt att vi får från två block till fyra. Att bunta ihop Sd med M är att förså väljarnas perspektiv fel. M spillde främst internt, inte till Sd.
Minus 9 mandat för C+Fp+Mp sedan 06,
C har gjort det största positionsbytet, både avseende ekonomisk politik, där partiet tidigare stod mer till vänster, men framför allt avseende globalism, där partiet på kort tid bytt väljarbas helt. Återstår att se om Centerns framgångar lyckas trojkan C+Fp+Mp från sitt snitt på 66-67 eller om de förblir vid sin läst, eller backar. Om Sd går fram denna mandatperiod, måste någon annan backa, och ska det inte bli S eller M, så blir det någon annan.
Sd jublar naturligtvis, men vilka mer? Det är lite det man undrar över? Detta med att politiken polariseras, det gör det svårt för vanliga strävsamma väljare i mitten, den där besvärliga gruppen arbetare och tjänstemän som i något mening lyckas klara av att få samhället att fungera i vardagen. S.W
Jepp, var nere en runda i Gamla stan under kvällen, och förutom att Chrsistna Lugn hemsökte gränderna, så var det enda som går att rapportera i fråga om måndag eller tisdag, just detta med Vänsterpartiets dilemman, detta att uttrycket är "beska piller"
av två olika beska pillar så väljer Vänsterpartiet det minst beska. Dvs man går med på
vissa skattesänkningar, (tänk höger vänster), samtidigt som man till nöds går med
på "utredningar" inom:
- arbetsrätt? (turordningsregler bha, men däremot detta med avsked vs uppsägning)
- hyror, (JB kap 12 samt hyresförhandlingslagen)
- Rut och Rot
- och vad det nu kan bli av med "enkla" arbeten.
- I grunden att parera för ökad migrartion.
Dvs V köper dealen, och får trots allt ett guldläge, eftersom de inte behöver rösta för budgeten, utan kan lägga ner, och bedriva aktiv oppositionspolitik, dvs indirekt köpa det beska pillet med skattesänkningar, men sitta med veto i kommittéväsendet.
Jisses, varje utskott;
vänster = 5+1+1 = 7
höger = 4+1+1+1 "höger"
Deplorable = 3 (Sd). Dvs den nya maktordning ger:
- Högern: = 5 = 4(M)+1(Kd)
- Sd....: = 3
---------------------- sum = 8
- Vänster = 6 = 5(S)+1(Vp)
- DN-lib: = 3 = 1(C)+1(Fp)+1(Mp)
---------------------- sum = 9
Om inte V röstar för DN-politk, så går det....
dvs V kommer lite att säga till om, dvs om S+Mp+Fp+C kommer överens, men det kommer de så klart inte att göra, så det kan väl inte bli annat än "homerun.
Men... om C+Fp röstar med M+Kd, så har alltså Sd något att säga till om, och detta innebär väl rimligen att det blir mer fokus på kompromisser i utskotten, om det ska leda någon vart, och blir det inga kompromissar :-) så kommer det inte att hända så mycket med den ordning som redan är, dvs vad som krävs egentligen är lite skattesänkningar + familjeåterföreningen och generösare migrationspolitik, och så blir det väl en upprepning av kaoset 2015, där det denna gång inte går att tryka ner Mp lika enkelt, när elaka C sitter i baksätet. Jisses, precis alla normala vänster-högerfrågor underordnas migrationspolitik. Det innebär att oppositionen 2018 - 2022 blir M+Kd+Sd+ halvhjärtat V, och regeringen kan regera, men kanske utan att så mycket kommer att ändras. För vad är alternativet? S.W
Skicka en kommentar