I dag sa Annie Lööf och Centerpartiet nej till den preliminära överenskommelse i regeringsfrågan som partiledarna för C, L, MP och S arbetat fram tillsammans. Det var lite synd. Här fanns en möjlighet att bryta den blockpolitik som inte är särskilt funktionell i dagens politiska landskap. Dessutom hade Sverigedemokraterna definitivt utestängts från politiskt inflytande.
Det kommer fler chanser. I sak har läget inte förändrats. Centerpartiet och Liberalerna kan näppeligen släppa fram Ulf Kristersson i en regeringskonstellation som blir helt beroende av Sverigedemokraternas välvilja. Socialdemokraterna kommer inte att ge ett blocköverskridande stöd åt en alliansregering.
Bollen liggen nu hos talmannen. Än så länge finns tid för samtal och förhandlingar, samtidigt som hotet av ett extraval som ingen utom Sverigedemokraterna vill ha rycker närmare.
Vad vill då Annie Lööf? Många har svårt att läsa hennes agerande. Här fanns ju ett förslag som förefaller ha inneburit att värnskatten skulle avskaffas med omedelbar verkan, familjeåterförening skulle underlättas, arbetsrätten moderniseras i samråd med arbetsmarknadens parter och dörren öppnas ytterligare för marknadshyror. Detta är åtgärder som Alliansen själva misslyckats med att genomföra under sina åtta år i regeringsställning.
En del tror att Annie Lööfs orealistiska ultimatum bara är en taktik för att Centerpartiet i nästa skede ska kunna släppa fram Ulf Kristersson, med motiveringen att Socialdemokraterna var oresonliga. Andra tror att hon vill pressa fram en S/M-regering av tysk modell, vilket skulle bädda för goda förutsättningar för Annie Lööf och Centerpartiet inför valet 2022.
Jag är inte lika cynisk. Jag tror att Annie Lööf gör bedömningen att det går att pressa Socialdemokraterna till ytterligare eftergifter i olika sakpolitiska frågor. Hon vet att hon behöver varje sakpolitisk framgång hon kan få för att värja sig mot det hat och den kritikstorm som väller fram mot henne om hon till sist släpper fram Stefan Löfven.
Har ni andra idéer om vad Annie Lööf vill, givet de politiska förutsättningarna? Dela i så fall gärna med er av era tankar.
13 kommentarer:
Jag är så dum att jag lyssnar på vad politikerna säger. Nu säger hon "Annie" ju att c inte tagit något beslut om att c inte skall släppa fram en M/KD Regering som får stöd av SD. Något beslut är alltså inte tagit??? Hoppas detta verkligen innebär att Annies statsministerplaner för alltid bara förblir en dröm.
Kjell Eriksson
Med lite eftertanke. Reservationen avseende budgeten från M+KD med stöd av SD lär gå igenom nu då C (L?) lägger ner sina röster. Därmed har då C släppt fram Sverigedemokraternas inflytande, och borde logiskt sett också släppa fram Kristansson som statsminister. Talmannen bör testa Krstansson som statsminister igen. Sedan är det svårt att se hur C-logik ser ut, förutom att man alltid anser sig ha "rätt "och att andra skall rätta sig efter detta. Att bli en ny Macrone är kanske inte så inspirerande just nu.
Om man så konsekvent aviserat att det mest angelägna är att byta ut regeringen pga dess politik måste det vara än mer angeläget att se till att den regering man stöder inte till någon del för den gamla regeringens politik. Framförallt kan inte (v) tillåtas spela den roll de flaggat äran för 2014-2018. Det finns trots allt rationalitet i hennes handlande om det sedan är rätt eller inte får bedömas efter politiska värderingar - och de är ju som bekant ett mer än tillräckligt avstånd mellan hennes ideologi och ideologin på inte minst den fackliga sidan
Vet hon själv vad hon vill?
Hennes skambud till Sossarna var ju dömt att misslyckas och Stefan Löfvens svar att vilja gräva ner de mest kontroversiella kraven i utredningar, visar ju mest på ett väljarförakt från hans sida. Nej Lööf vill ju varken ha Löfven eller Kristersson som statsminister, ej heller något extraval, så man undrar ju vad som sker i hennes hjärna.
Enda ljuspunkten är ju att hon leder ett parti som endast representerar 8,6 procent av väljarna. Hemska tanke om hon hade varit given en maktposition i något av de största partierna.
Jag måste medge att Lööfs besked överraskade trots att jag i tidigare inlägg pekat på att det var sakpolitiskt logiskt. Att en partiledare med libertarianen Ayn Rand och fackföreningskrossaren Margret Thatcher som politiska förebilder står långt från traditionell socialdemokrati är ju uppenbart. Både Lööf och Björklund har ju krävt att V inte ska få något inflytande. Men med ett regeringsunderlag på 167 mandat är det ju matematiskt omöjligt. Att hoppas att V aldrig ska hjälpa till att fälla en regering med tydliga nyliberala inslag kan man ju göra, men ur borgerlig synpunkt är det ju mer naturligt att stödja en M-KD-regering som bedriver allianspolitik utan att förhandla med SD och hoppas på att SD inte fäller en sådan regering eftersom deras alternativ liksom Vs alltid blir sämre.
Personligen tycker jag fortfarande att en S-M-regering är den minst dåliga lösningen i detta parlamentariska läge. Sakpolitiskt står de varandra närmare än S och C. Vi skulle t ex ffg kunna få en migrationspolitik som har folkligt stöd och som inte dikteras av extremerna V, MP och C. Vi skulle kunna få en skattepolitik där inte skattesänkning för höginkomsttagare (värnskatten) var mest prioriterad. Vi skulle med en moderat justitieminister få en effektiv brottsbekämpning till skillnad från med konstant senfärdige Morgan Johansson och som tar alarmrapporterna från rikspolischefen och SÄPO-chefen på allvar. Vi skulle kunna få en reformering av bostadsmarknaden med avtrappade ränteavdrag som första steg.
Den kommande mandatperioden kommer att kräva beslut som på kort sikt är impopulära men nödvändiga. För vi går mot hårdare tider. Enligt EU-kommissionen väntas Sverige få näst-näst lägst tillväxt av BNP per capita 2018-2020. Nästa år väntas nedskärningar i min stadsdel på socialtjänst, hemtjänst och äldreomsorg. Mer kommer att följa.
Visst kommer en S-M-regering att leda till att ytterkanterna V och SD kommer att växa. I Tyskland är nu SPD och AfD jämnstora, ca 15%. Men att V eller SD skulle få egen majoritet ligger inte i korten.
Jag inser naturligtvis att detta ligger långt från Ulfs (hypotetiska) önskeregering där också V ingår, men det beror förmodligen på att vi har fundamentalt olika uppfattningar om vilka samhällsproblem vi står inför och vilka lösningar som krävs.
Var Annie Lööf hamnar till slut har jag ingen aning om. Kanske når hon sina drömmars mål och blir statsminister. Ett extraval skulle kunna ha det goda med sig att MP och L åker ur riksdagen, men det är väl att hoppas för mycket.
Och om allt går som förväntat röstar riksdagen på onsdag igenom en M-KD-budget (i allt väsentligt en alliansbudget) med stöd av SD. Så gick det med Ls och Cs tänkta budgetsamarbete med S. Lööf och Björklund får väl låta sig desinficeras efter att ha smittats av SD-baciller innan nästa rond i detta spektakel.
Klas Bengtsson
Jag tror att hon vill dra maximal nytta av händelser utan att kunna avkrävas något, i stil med diverse nutida populister, så hon använder förhandlingar för att nå meta-resultat istället för att avtala saker som brukligt. Meta-resultaten hon kan uppnå är att vara i centrum för debatten i medierna, att försvaga sina motståndare genom att visa vad de är redo att offra för makten, att passivisera motståndaren med en kombination av oberäkneligt beteende och oemotståndliga lockelser.
Skadan av att bryta mot politisk/social praxis ses som irrelevant jämfört med lojaliteten inom borgerligheten, att hon gång på gång visar sig opålitlig betyder mindre än att hon är på deras sida när anklagelserna börjar hagla.
Slutmålet tror jag inte är något annat än att fortsätta kontrollera situationen och försöka fortsätta framtvinga situationer där C är i centrum och kan blockera.
Annie Lööf -- antingen var hennes bud till S avsett att vara oacceptabelt (hon kanske vill bli statsminister själv) eller så spände hon bågen för högt. Den spruckna Alliansen kan inte repareras, Åkesson har redan formerat sitt "högerblock" tillsammans med KD och M.
Kanske beror fortsättningen på vad L gör. I kväll finns möjligheten för Talmannen att försöka få kombattanterna att lösa krisen, allihop utom Åkesson festar ju om på Nobelfesten. Och nu är de lite lagom salongsberusade. Men timman är sen.
Cirkuskonster till nästa nivå, och lite för många vändningar redan innan den senaste,
för att det ska kännas verkligt.
Annie Lööf
"Jag är genuint besviken att Socialdemokraterna
inte tog denna historiska chans till samarbete"
Vidar formulerar spektaklet tämligen träffande:
"Beskedet från Annie Lööf var väntat och önskat i mina ögon.
Jag har haft svårt att tro att jag varit närvarande i verkligheten
den senaste veckan då de flesta kommentatorer har verkat utgå från
att det ska bli någon form av regering mellan C, S, MP, L och V."
..............
"Nu börjar rond 3 för Löfven och för de andra. Just nu känns ett extraval
allt mer logiskt och realistiskt. Jag tror att de tre stora partierna mer
och mer förenas av ett intresse av extraval."
sw I ärlighetens namn var det nog inte helt enkla förutsättningar,
även om det nu fanns en verklig kompromissvilja hos alla utom ett
parti. Verkar som att budgeten var stupstocken, med en måndag som var vigd åt festligheter. Sedan var det disciplinerat tyst fram till ett på natten.
Att Cs partistyrelse backade upp den uppfattning det får antas att Lööf
förfäktade var nog väntat, partiet har ju formellt kvar sitt slagläge.
(och hennes fortsatta agerande beror lite på vilka mål
man tror att hon har - om målen är höga / personliga, så kan det
kanske vara så enkelt att fyra år till i opposition, inte är hennes grej,
hon brinner, och vill komma vidare, någonstans, och har redan fått smaka
på hur det är att vara näringsminister.
Just nu har nog moderaterna fått en strimma hopp, men det börjar nog börja
bli allt mer klart att man inte kan leva på ett hopp, om man kommit så här
långt, att inte komma någon stans. Centerpartiet lär fortsätta att vara Mädchen
für alle, och Mädchen für niemand. Så det finns hopp om fler turer.
Jan Björklunds budskap söndag natt innan han la sig, och vändningen på morgonen är rent ut sagt förbryllande. Positionerna torde ha varit kända för partiledarna lite tidigare under söndagen, och i gamla stan rådde ett söndagslugn utöver det vanliga. Om C sade sig rösta nej till Löfven, skulle han säkert falla, men vad var Björklund ute och fikade om?
Budget? S+L+Mp+V=164, kan han ha varit ovetande om Centerns ståndpunkt? Hopplöst att tolka vad som är spel, taktik och bara missförstånd. S.W
Jag har av intresse följt alla sonderingar till idag. Men nu ger jag upp. Det finns annat att lägga tid på. De eftergifter Löfven kompromissat är att lämna en S-politik. Jag ser det som att C är nere i brygga och att återigen säga nej är nära fall. Det som kan rädda henne nu är Löfven med sin erfarenhet och kunskap i fortsatta förhandlingar. Möten i nya samtal bör gå fort då det finns en ösk tillsammans med de andra partierna. Extraval nu kan missgynna småpartierna medan S kan vinna på det.
Det är allt storslaget - Grandiost rent av.
Gud bevare oss, nu framför Arhursson oblygt att lösningen på gåtan är Annie Lööf som statsminister? Vi tar det en gång till, tre block är inte DN-liberaler:
1. 128 = S+V
2. 92 M+Kd
3. 62 Sd
Om vi för ett ögonblick blundar och tänker bort våra partier, som är abstrakta ting som samlar ihop nomineringar till valbara representante för folkviljan, så kanske man kan tänka just så, majoriteten av Svenska folket har inte röstat på C+Fp+Mp.
1+2+3= 282 mandat.
Kvar blir: 67 mandat, ett extremliberalt parti med rötter i myllan, ett socialliberalt parti som för en tynande tillvaro och drömmer om Bryssel och ett grönt parti som fullständigt tappat kompassen 2014- 2018, om de inte hade snurrat bort sig redan tidigare. Kanske kan man ställa sig frågan om de 282 mandatens väljare som inte röstade
på Annie Lööf och hennes flygande cirkus, faktiskt också inte känner sig särdeles bekväma med en Åsa-Nisse-Liberal som statsminister.
T.o.m DN anför att Lööfs mål är att bli statsminister, så blir allt enklare att förstå, medlen är partierna och finna blockbrytande frågor att spela med.
Metoden är att splittra politiken, och lägga ansvaret på andra. UK som statsminister är inte möjlig utan C, eller snarare, inte möjlig om C säger nej, pga SD-argumentet. Det går inte att nå högre inom centern än departementschef, om man inte kan splittra den och söka stöd från andra. Så har hon argumenterat och manövrerat från start, och det är en gåta att alla jamsat med.
Vad tänker de med, varför ska ett stort parti låta ett maktfullkomligt litet parti, sitta och styra rodret, statsmakten i händerna på en liten liten trång krets personer som så uppebart är det parti som skapat situationen. Hade Olof Johansson varit partiledare, hada han gillat läget och gjort upp, han hade inte fått för sig att 31 mandat var en biljett att bli statsminister. De måste ha tomtar på loftet och ett järtecken för vart vi är på väg. S.W
Vad är då handlingsalternativen?
Premiss:
Det ser ut att bli en moderat budget.
Det är nämligen ingen som numera tror att Lööf kommer ge upp, hon kommer fortsätta köra mot kanten, och märk väl, det har bara varit en (1) statsministeromröstning.
Nu har C manövrerat sig till att det blir borgerlig politik genom budgeten, genom att lägga ner, dvs tolerera, och sedan kommer C självfallet att säga nej till UK igen.
Alla sitter i skiten, och den enda som kan frälsa oss är Annie Lööf.
Hon vill inte ha S-politik och inte välja Löfven
Hon vill ha allianspolitik, men inte anpassa migration, innebär nej UK.
Hon vill tvinga med Mp i alliansen, men eftersom de ändå inte får majoritet, så innebär den manövrern att C ska regera, men inte m, men de är likförbenat beroende av Sd, så det hela handlar om krumbukter och pajaskonster.
Framför allt får det inte förefalla vara hennes fel, samtidigt som precis alla man pratatar med på bägge kanter, bara skakar på huvudet.
Fråga är då om M eller S kan bilda regering utan Lööf. S kan det inte med V i släptåg, men kan det definitivt enligt den gamla ordningen. Rödgröna blocket, så det naturliga nästa steget är att Löfven går upp och prövar sig som statsminister för rödgröna laget = 144 mandat, största block att enas om en budget. Släpper han V, och häktar på Folkisarna, så blir SL(u)Mp = 136 mot alliansens 143.
Dock:
S+Sd = 162 mandat (attans att så många väljare röstat fel)
M+Kd+Sd = 154.
Hehe, migration låser allt, för slänger man in C+Fp i alliansen, så sedan hänger på Mp, så röstar Sd garanterat på S, och tar man bort C+fp från alliansen, så röstar Sd blått, i synnerhet om Mp hänger lite mer åt vänster.
Visst är det fantastiskt, möjligen även kognitivt märkligt, att det går att nyttja Sd-mandaten för att säga Nej, dvs blockera, medan det inte duger till ett jag. Var man en grön gubbe från mars och undrade lite, så skulle det nog inte vara alldeles enkelt att förklara, den moraliska skillnaden, att rösta Ja till att avsätta en statsminister, men inte tillsätta. S.W
Allt handlar om att försöka obstruera bort kärnfrågan, slippa från att göra det val, som låg i korten för valet. Vad riksdagsmännen i slutändan har betalt för, att utse en regering som löpande kan förankra sin politik i parlamentet.
Herr Blå- eller Hr Röd gubbe, någon Tant Grön var aldrig på tapeten.
S.W
Följande scénarier:
0. Alliansregering, har Lööf sagt nej till, dvs UK kan inte bilda kabinett med Lööf, sannolikt säger Sd nej.
1. släppa fram UK som borgerlig statsminister, enligt 1,2,3,4-moellen (tolerens Sd)
(intressant nu är att budgetmotionen som föreligger inte är hårdmanglad med C och Fps krav, så man kan nog anta att de har hittat en väg att friskriva sig från en borgerlig budget, dvs de lägger ner efter röst på sina egna, och kan nu med fog säga att detta inte är deras verk. Snygg duckning.
2. Backa tillbaka till Löfven och pressa lite till, (efter budgeten?) Nja, omöjligt är det inte, men det beror på om Lööf har tänkt pressa M på några godsaker och läckerbitar, eller inte, och vi vet heller inte om hon redan gjort det? Dvs det är inte omöjligt att tänka tanken att det är ett spel, och alternativt tänker hon pressa UK lite nu, med de kort hon fått, för att se vad ett frieri på andra sidan kan ge, men mot det talar som sagt svekdebatten, så rent cyniskt, borde det bli duck, fast med Lööf vet man inte,
och kanske vet hon inte själv heller.
3. Storkoalition? Jo, det är väl skenmanövern nu, för att slippa svika sina löften, så det kommer nog att gapas om ansvar, som andra ska ta, när det kommer till kritan och krupits till korset. Man gläntar lite på fodralet, och bjuder in, men är kanske inte beredd att betala priset, och så bidar man sin tid (4 år + de fyra som varit?) Men detta är nog inte
4. Lööfs blågröna röra, utan UK som statsminister, dvs M i baksätet, glöm inte den,
det är nog inte över, inte ännu.
5. Lööfs "allians" med stöd av S, utan UK som statsminister, Ha. Skämtare.
6. Lööfs mittenmodell med C+Fp och stöd av M+Kd+Mp? Det är alltså samma sak alliansregering+Mp, fast med färre partier i Rosenbad.
7. Ren S regering, eller S+Mp-regering. Det finns tecken i skyn på att det är några gravade hundar som ligger på lut.
8. Extraval? Ja, allt drivs mot stupkanten, tror inte Lööf får en ny chans 2022.
Nästa steg är att pressa över ansvaret dvs försvinna ut i kulisserna ett tag, som en skräckfilm, när man tror att mardrömmen är över, och så hemsöks berättelsen plötsligt av en oväntad återuppståndelse. Eftersom alla i praktiken redan för valet, gav utrymme för låtsasförklaringar, verkar det som att det går att fortsätta driva fantasifoster.
Så även om det blir en M-budget, så är det inte alls säkert att Lööf inte röstar nej till UK en gång till, men när ska i så fall UK upp i manegen igen? Det skulle bli Absurdistan, nu måste C ha en n plan för att inte bara så där Häpp häpp S.W
Mycket intressant och läsvärd analys av Ekots Tomas Ramberg idag:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7110612
En viktig fråga är vem som ska få prövas som statsminister i den avgörande, fjärde gången.
Kristersson eller Löfven?
Och vem det nu blir, hur länge kommer den regeringen att hålla?
Skicka en kommentar