Motståndet mot Decemberöverenskommelsen

Stormen mot Decemberöverenskommelsen rasar vidare. Särskilt inom Moderaterna har kritiken mot Decemberöverenskommelsen varit hård, och länsförbund har till höstens partistämma motionerat om att partiet skall bryta överenskommelsen. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har med frenesi argumenterat för att Decemberöverenskommelsen bör rivas upp.

Frustrationen inom borgerligheten är begriplig. Sverige befinner sig i den unika situationen att en svag rödgrön minoritetsregering tillåts styra landet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker regeringens makt på oppositionens bekostnad, och det är just det som är meningen med uppgörelsen.

Svagheten hos kritikerna är att de inte lyckas formulera något politiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.  

Vill de att Alliansen skall ta över regeringsmakten, och styra med hjälp av Sverigedemokraternas aktiva stöd i omröstningarna? Folkpartiet och Centerpartiet skulle inte acceptera en sådan lösning, och det finns inga garantier för att Sverigedemokraterna inte skulle vara beredda att fälla även en alliansbudget.  

Vill de att Socialdemokraterna skall regera vidare (med eller utan Miljöpartiet), men tvingas förankra sin budget med allianspartierna? Redan i december avfärdade Stefan Löfven det alternativet och förklarade i stället att han skulle utlysa extra val, vilket gav allianspartierna kalla fötter och i stället acceptera Decemberöverenskommelsen. Om Stefan Löfven denna gång skulle avstå från att hota med extra val och i stället förankra sin budget över blockgränsen riskerar allianspartierna att i praktiken bli, eller åtminstone uppfattas som, stödpartier för en socialdemokratisk regering.

Vill de att Alliansen skall hålla allt öppet och inte berätta i förväg om huruvida de tänker lägga en gemensam budget och fälla regeringen? Det är så jag uppfattar Tove Lifvendahls argumentation, när hon hävdar att allianspartierna bör klargöra att de "vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik" och därigenom "försätter Stefan Löfven åter i det prekära läge" där han "måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag, eller säkerställa att han inte har en majoritet emot sig." Problemen med den linjen är två. För det första kvarstår hoten om extra val eller att tvingas regera med aktivt SD-stöd. För det andra hamnar allianspartierna själva i limbo. De enskilda allianspartierna kan inte utnyttja tiden i opposition till att utveckla sin politik och profilera sig själva inför väljarna eftersom de varje vår och varje höst måste vara beredda att på några veckor enas om ett gemensamt budgetförslag. Det är viktigt att minnas att det inte bara är regeringen som är svag, även allianspartierna är svaga.

Allianspartierna måste bestämma sig för om de i opposition vill vara en Allians eller ej. Alliansen var ett starkt framgångskoncept för att vinna val och för att regera. Hittills tyder inte mycket på att Allianskonceptet är lika framgångsrikt när partierna är i opposition. Den enklaste - och sannolikt bästa - utvägen för allianspartierna är att rulla tillbaka processen och återgå till den linje som fördes fram strax före valet 2014. Då betonade ledande alliansföreträdare att Alliansen vid en valförlust visserligen skulle lägga ett gemensamt budgetförslag i oktober 2014. Men därefter skulle allianspartierna gå in i en fas av lösare samarbete och varje enskilt alliansparti skulle under resten av mandatperioden lägga sitt eget budgetförslag. Inför valet 2018 skulle samarbetet fördjupas och en starkare, nytänd Allians stå väl rustad inför uppgiften att försöka ta tillbaka regeringsmakten.

Jag tror fortfarande det är så det kommer att bli - bristen på realpolitiskt genomförbara alternativ talar för att Decemberöverenskommelsen håller åtminstone mandatperioden ut. Det som skulle kunna förändra läget är om allianspartierna hastigt börjar växa i opinionen och inte behöver frukta ett extra val lika mycket som partierna gjorde i december. Hittills finns det få tecken på en sådan utveckling, men det kan svänga snabbt.