Fredrik Reinfeldt och jag

I dag deltog Fredrik Reinfeldt för sista gången i riksdagens partiledardebatt. Det blev ett snudd på majestätiskt framträdande, där Reinfeldt inte tog några repliker och där replikerna från övriga partiledare mest bestod av personliga hyllningar och gratulationer. Särskilt fäste jag mig vid Fredrik Reinfeldts slutord i sitt anförande, där han efter att ha bejakat värdet av öppenhet och tolerans vände sig dirket till svenska folket med en uppmaning: Bli inte vi eller dom. Bara vi.

 

Texten nedan handlar om mitt första - och åtminstone hittills - enda personliga möte med Fredrik Reinfeldt och kan nog beskrivas som en slags blogg-selfie, eller snarare en blogg-wefie. (Det vill säga, i stället för att ta ett kort på mig och Fredrik så skriver jag en bloggtext om honom och mig.)

 

Måndagen den 25 november 2002 ledde jag en debatt under rubriken EU- hot eller garant för fred? Debatten ägde rum i Malmstenssalen på Handelshögskolan i Göteborg och arrangerades av Utrikespolitiska föreningen tillsammans med några EU-kritiska organisationer. Medverkande var dåvarande Europaparlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton, chefen för Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF) Jan Öberg samt Moderaternas då nyblivne gruppledare i riksdagen Fredrik Reinfeldt.

Förutsättningarna för debatten var inte särskilt jämlika. Nästan alla i publiken var EU-motståndare av olika slag. Per Gahrton och Jan Öberg var båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Jag var lite orolig för att Fredrik Reinfeldt skulle bli utbuad av publiken och nedmanglad av sina dokumenterat skickliga debattmotståndare. Lite patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och förklarade att jag som moderator skulle se till att han fick tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.

 

En sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna, men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde fram.

 

Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om en politisk kompetens vi alla nu vet att han obestridligen besitter.

 * 

I min bok är det fyra saker kring Fredrik Reinfeldts skicklighet och förtjänster jag i dag särskilt vill lyfta fram. 1.) Han lyckades förvandla Moderaterna från ett trött, utsiktslöst högerparti till Nya Moderaterna, som från en mittenposition dominerade svensk politik i åtta års tid. 2.) Han lyckades som första oppositionsledare hålla samman de borgerliga partierna och utan alltför starka interna spänningar regera med dem i en Allians under två mandatperioder. 3.) Han lyckades övertyga svenska folket om att Alliansregering var överlägsen Socialdemokraterna och de rödgröna i att ta ansvar för Sveriges ekonomi. 4.) Han höll alltid dörren bestämt stängd till varje form av samarbete eller samverkan med främlingsfientliga krafter i svensk politik.

En mycket skicklig politiker lämnar nu scenen. Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt hittar nya relevanta arbetsuppgifter inom kort.