I dag deltog Fredrik Reinfeldt för sista gången i riksdagens partiledardebatt. Det blev ett snudd på majestätiskt framträdande, där Reinfeldt inte tog några repliker och där replikerna från övriga partiledare mest bestod av personliga hyllningar och gratulationer. Särskilt fäste jag mig vid Fredrik Reinfeldts slutord i sitt anförande, där han efter att ha bejakat värdet av öppenhet och tolerans vände sig dirket till svenska folket med en uppmaning: Bli inte vi eller dom. Bara vi.
Texten nedan handlar om mitt första - och åtminstone hittills - enda personliga möte med Fredrik Reinfeldt och kan nog beskrivas som en slags blogg-selfie, eller snarare en blogg-wefie. (Det vill säga, i stället för att ta ett kort på mig och Fredrik så skriver jag en bloggtext om honom och mig.)
Förutsättningarna
för debatten var inte särskilt jämlika. Nästan alla i publiken var EU-motståndare av olika slag. Per Gahrton och Jan Öberg var
båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den
utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Jag var lite orolig för att Fredrik Reinfeldt skulle bli utbuad av publiken och nedmanglad av sina dokumenterat skickliga debattmotståndare. Lite
patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och
förklarade att jag som moderator skulle se till att han fick
tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.
En
sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp
publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det
populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna,
men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle
läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att
applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde
fram.
Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade
valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför
knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att
Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för
Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på
allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg
blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet
att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om en politisk
kompetens vi alla nu vet att han obestridligen besitter.
*
I min bok är det fyra saker kring Fredrik Reinfeldts skicklighet och förtjänster jag i dag särskilt vill lyfta fram. 1.) Han lyckades förvandla Moderaterna från ett trött, utsiktslöst högerparti till Nya Moderaterna, som från en mittenposition dominerade svensk politik i åtta års tid. 2.) Han lyckades som första oppositionsledare hålla samman de borgerliga partierna och utan alltför starka interna spänningar regera med dem i en Allians under två mandatperioder. 3.) Han lyckades övertyga svenska folket om att Alliansregering var överlägsen Socialdemokraterna och de rödgröna i att ta ansvar för Sveriges ekonomi. 4.) Han höll alltid dörren bestämt stängd till varje form av samarbete eller samverkan med främlingsfientliga krafter i svensk politik.
En mycket skicklig politiker lämnar nu scenen. Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt hittar nya relevanta arbetsuppgifter inom kort.
3 kommentarer:
Reinfeldt gjorde för Moderaterna vad Jan Carlzon gjorde för SAS. Spurtade skickligt in i en återvändsgränd! Det finns nog ingen framtid för Reinfeldts Nya Moderater - det fanns ingen framtid för Jan Carlzons SAS.
Ulf Bjereld, tack för ett intressant inlägg!
Ett snygg sätt att harangera en politisk motståndare, ett bevis på personlig integritet.
Jag håller med om vad du säger. Det viktigaste i det tycker jag är det sista du sa: ingen kommer någonsin kunna anklaga Reinfeldt för att vara rasist. Det var faktiskt enastående och nåt för alla att vara stolt över, stolt inför resten av världen och inför vårt land.
Skicka en kommentar