Tillbaka till framtiden? Om morgondagens krig och militära våldshandlingar

Aldrig tidigare i mänsklighetens moderna politiska historia har så få människor dödats i mellanstatliga krig som i dag. Det är ett glädjande faktum. Mindre glädjande är förstås att väldigt många människor dör genom andra former av krigshandlingar, till exempel i det fruktansvärda inbördeskriget i Syrien eller i sprängdådens och terrorattackernas Irak.

Just nu deltar jag tillsammans med 5 000 kollegor på International Studies Associations (ISA) världskonferens i Toronto, Kanada. Tidigare i dag bevistade jag panelen Back to the Future? The Changing Character of War and the Future Utility of Force, där en av mina favoriter, ärkerealisten John Mearsheimer, medverkade. ("Realism" som teoribildning analyserar internationell politik som en kamp mellan stater som strävar efter att maximera sin säkerhet och makt. Teorin anklagas ibland för att vara dystopisk och sänka tröskeln till krigshandlingar, då den ser krig som en "naturlig" eller åtminstone svårfrånkomlig konsekvens av att maktbalansen mellan stater rubbas.) 

John Mearsheimer var i god form. Han inledde med att påpeka att när det kalla kriget tog slut för 25 år sedan var det många liberaler som påstod att världen nu skulle gå in i en fredligare period. Sedan dess har USA utkämpat sex krig och varit i krig två år av tre. Mearsheimer gjorde en syrlig poäng av att de förkättrade realisterna argumenterat emot samtliga dessa sex krig, medan liberalerna i stället argumenterat för dem.

 Mearsheimer uppehöll sig utförligt vid USA:s närvaro i Europa och anförde den spetsiga tesen att utan USA:s närvaro hade Europas långa period av inbördes fred (om vi bortser från Balkankrigen) inte varit möjlig. Han formulerade också den retoriska frågan om hur Ukraina-krisen hade påverkat säkerhetsläget i Europa om inte Nato hade funnits.

Ett av John Mearsheimers favorituttryck angående olika krigsscenarier är "Not likely, but possible." Det uttrycket använde han också när han reflekterade kring sannolikheten för nya stormaktskrig under överskådlig tid. Mearsheimer uteslöt inte krigshandlingar mellan Japan och Kina inom fem-tio års tid, angående suveräniteten över Senkaku-öarna. I ett sådant krig kan det inte uteslutas att USA stöder Japan och att vi får uppleva regelrätta krigshandlingar mellan USA och Kina, menade han. Not likely, but possible.

Jag uppskattar realismen för dess förmåga att fokusera och skapa förklaringsmodeller där inte "allt" ingår. Där finns en stramhet och stringens som skärper sinnet. Läs till exempel realisten Henry Kissingers analys av Krimkrisen i Washington Post. Realismen är en konfliktorienterad teori som framhäver skiljelinjer. Det tycker jag är bra. Däremot får dess enkelhet aldrig ses som "sanningen" eller som "den enda vägen". Men den gör tankemässig nytta som korrektiv i en tid då vi så starkt fokuserar på identiteter, värderingar och rättigheter.

Palme, Bildt och varför Krimkrisen inte är början på ett nytt kallt krig

Nej, Krimkrisen är inte början till ett nytt kallt krig mellan västmakterna och Ryssland. Jämförelsen med kalla kriget är djupt olycklig, eftersom den motverkar förståelsen av krisen i Ukraina och på Krim.

I New York Times skriver journalisten och författaren Victor Sebestyen distinkt om varför metaforen är bedräglig. Krimkrisen är inte ett uttryck för en "clash of civilizations" mellan två fundamentalt olika sätt att organisera samhället. Det finns inte någon ideologisk "Putinism" som kan exporteras långt utanför Rysslands gränser. Kommunismen var en vision, en "stor berättelse". Men det finns inga bönder eller fattiga arbetare i Sydamerika, Asien eller Afrika som kommer att skandera hyllningar till ett revolutionärt credo som predikats av Vladimir Putin. Hotet mot väst under kalla kriget kom inte från Röda Armén eller Sovjetunionens kärnvapenarsenal, hotet kom från den kommunistiska ideologin som genom sina visioner och utopier kunde få fäste i de enskilda västländernas befolkningar.

Rysslands agerande mot Ukraina och i Krim präglas av traditionell maktrealism. För att kunna motverka den ryska politiken krävs därför att vi förstår hur det ryska ledarskapet resonerar och hur man definierar sina och Rysslands intressen. Ett högt moralistiskt tonläge kan visserligen vara befriande i stunden, men riskerar att på sikt försämra möjligheterna att bekämpa en rysk folkrättsstridig expansionism.

Utrikesminister Carl Bildt tillhör dem som med mest högstämt tonläge kritiserat Putin och Rysslands agerande i konflikten. Jag har tidigare argumenterat för att Bildts högstämda tonläge riskerar att bli kontraproduktivt och försvåra en fredlig och folkrättsenlig lösning på konflikten. Men Olof Palme då, menar en del? Olof Palme skrädde ju sannerligen inte orden i sin kritik mot orättvisor, grymheter och folkrättsbrott? Nej, det är riktigt. Men det finns åtminstone en viktig skillnad mellan Olof Palmes och Carl Bildts sätt att använda kritik som utrikespolitiskt medel.

Olof Palme valde att vara som mest kritisk vid tillfällen när det var viktigt att bilda opinion i en fråga där det fanns starka meningsskiljaktigheter i världssamfundet. Vietnamkriget var en sådan fråga. Det fanns länge de som stödde USA:s politik i Vietnam och det fanns de som motsatte sig den. Genom att ta ställning i frågor som splittrade världssamfundet bidrog Olof Palme med sin starka kritik till opinionsbildningen i dessa frågor.

Carl Bildts skarpa kritik av Ryssland formuleras i en situation där opinionsbildningen mot Vladimir Putin redan är vunnen. Det finns ingen politisk kraft som stödjer Rysslands agerande mot Ukraina. Endast tre stater har erkänt Krims ingående i Ryssland; Venezuela, Nordkorea och Afghanistan.

I maktkampen mot Ryssland är det inte högljudd kritik som nu gör bäst nytta, utan en fast och kreativ diplomati. Att Rysslands agerande bryter mot folkrätten och skall fördömas är vi alla eniga om. Men den nu avgörande frågan är hur vi bäst hanterar den uppkomna situationen och motverkar en rysk illegal expansionism. Till den diskussionen har jag hittills inte hört Carl Bildt ge något seriöst bidrag.

Om den digitala politiska kampens problem

Digitaliseringen har i grunden förändrat formerna för politisk mobilisering. Svunnen är den tid då en demonstration eller annan offentlig politisk manifestation planerades i veckor eller till och med månader i förväg. Och när såg ni en affisch på ett elskåp på stan som uppmanade till deltagande i en politisk demonstration senast?

Utvecklingen har gått väldigt fort. Efter valet 2010 för snart fyra år sedan genomfördes hastigt framimproviserade demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, i protest mot att rasismen genom Sverigedemokraterna fått plats i Sveriges riksdag. Dessa demonstrationer översteg i antal enkelt de 1 maj-demonstrationer som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under stor möda och noggrant organisationsarbete tidigare under året lyckats samlat ihop. Även de antirasistiska manifestationerna i Kärrtorp och i Malmö häromsistens var mycket stora och hade i huvudsak organiserats via sociala medier.

Sociala medier skiljer sig från traditionella medier genom sin snabbhet, transparens, spridningsförmåga och möjlighet till interaktivitet. I vår hastiga tid gäller det att fånga momentum för att kunna sätta avtryck. Långvariga och omsorgsfulla förberedelseåtgärder riskerar att leda till att man hamnar på efterkälken. Mobilisering via sociala medier möjliggör att genom en väldigt liten arbetsinsats nå väldigt många människor på väldigt kort tid. Den arabiska våren hade inte kunnat samla så mycket folk som den gjorde om inte sociala medier hade funnits.

Men mobiliseringen via sociala medier har en baksida. I en insiktsfull artikel i New York Times beskriver sociologen Zeynep Tufekci hur via nätet snabbt organiserade politiska manifestationer tenderar att enbart ge kortsiktiga effekter, eftersom det inte finns någon organisation som kan bygga vidare på manifestationen. Tahirtorget i Kairo fylldes av demonstranter som störtade företrädaren för en auktoritär repressiv militärregim. Det var bra. Men i dag styrs Egypten på nytt av en auktoritär repressiv militärregim.

Zeynep Tufekci jämför med den berömda marschen till Washington 1963, en protest mot de ökanda Jim Crow-lagarna vilka syftade till att upprätthålla segregationen mellan svarta och vita. För att kunna åstadkomma och genomföra denna marsch till Washington krävdes en enorm logistik och en kraftfull organisation. När organisationen väl var upprättad kunde den unyttjas till ytterligare proteståtgärder, till exempel i form av strejker och bojkotter. Motståndet fick fäste.

Vi lever i en individualiserad tid, men där nya kollektiva gemenskaper börjar skönjas vid horisonten. Det är viktigt att de viktiga manifestationerna mot rasism och nazism inte blir dagsländor, utan också kan vila på en kollektiv, institutionaliserad bas som skapar långsiktighet och varaktighet i det antirasistiska och det antifascistiska arbetet.

Är du opartisk, lille vän? Om varför mångfald är bättre än att inte ta ställning

På senare tid har public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television haft stora bekymmer med sitt sätt att hantera opartiskhetsprincipen. I början av februari fick programmet P1 Debatt kritik för att programledaren Alexandra Pascalidou skulle ha varit partisk mot en av deltagarna i programmet, Alice Teodorescu, och kontroversen utmynnade i att programledningen bad om ursäkt. Sveriges Radio beslöt att komikern Soran Ismail inte kunde fungera som sidekick i programmet "Morgonpasset i P3" eftersom han i sin egenskap av komiker skulle agitera mot Sverigedemokraterna under höstens valrörelse. Sveriges Television beslöt att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val, eftersom filmen var "såpass systemkritisk" att den kunde ses som "en partsinlaga". Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström fick inte längre vara med i nyhetspanelen i P4 Gävleborgs program Nyhetskommissionen, trots att han inte hade något med innehållet på tidningens ledarsida att göra.

Listan kunde dessvärre med lätthet göras längre. Sveriges Radio och Sveriges Television har detta supervalår hanterat opartiskheten med en sådan ängslan att den blivit en tvångströja i stället för en styrkeposition. Sveriges Radio har till och med gått så långt att man utformat särskilda riktlinjer för opartiskheten fram till höstens val. Ett sådant förfaringssätt är inte särskilt klokt. Självklart måste samma opartiskhetsregler för Sveriges Radio gälla hela tiden, oavsett om det är valår eller inte.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är ett laddat begrepp. I princip alla tycker att det är bra att Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiska. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan "Bör Sveriges Radio vara opartiskt?" en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och blir därför meningslösa.

Läser vi Sveriges Radios programregler om opartiskhet står det fullständigt klart att det inte finns någon fix och färdig definition av begreppet. Som jag nämnde ovan syftar begreppet opartiskhet dels på att programmedarbetarna inte skall ta ställning, samtidigt som de skall ta ställning i demokratiska värdefrågor. Men opartiskhet definieras också i programreglerna som att bevakningen över tid skall vara "mångsidig".

De som i debatten velat tolka oenigheten om hur Sveriges Radio och Sveriges Television hanterat opartiskheten som en kunskapsfråga har därför fel. Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid.

Sveriges Radio och Sveriges Television måste som public service-företag vara med sin tid, annars blir de irrelevanta. Det opartiskhetstänkande som präglat dessa företags verksamhet har haft sin tyngdpunkt på att "inte ta ställning". I vår individualiserade, subjektiviserade tid med ett helt nytt medielandskap bör opartiskhetsprincipen i stället lägga en starkare tyngdpunkt på mångsidighet och mångfald. Annars riskerar Sveriges Radio och Sveriges Television i sin iver att "inte ta ställning" att avfärdas som "a voice from nowhere".

Igår diskuterade jag dessa frågor på Publicistklubben i Stockholm med Alexandra Pascalidou, Natalia Kazmierska och Mats Svegfors, under ledning av Stina Dabrowski. Hela debatten kan ses här.

Kampen mot rasism är inte opolitisk!

Överfallen och knivdåden i Kärrtorp och i Malmö har satt kampen mot fascism och nazism på dagordningen. I Sverige har fascismen och nazismen svårt att finna ideologiskt fäste och det folkliga motståndet mot dessa ideologier är kompakt. Ändå har kampen mot fascism och nazism blivit politiskt kontroversiell.

Igår blev den anrika fotbollsklubben Malmö FF ett sorgligt exempel på den tafatthet som här och där förekommer i det antinazistiska arbetet. Malmö FF hade hemmamatch mot Hammarby IF i svenska cupen och Malmö-supportrarna ville mot bakgrund av knivdåden hålla upp en banderoll med texten ”Malmö FF-familjen står enad mot nazism”. Malmö FF:s styrelse sade emellertid nej till banderollen med motiveringen att parollen var politisk.

Malmö FF:s förre ordförande Eric Persson måste ha vridit sig i sin grav. Eric Persson var en av de många som tog aktiv del i arbetet med att rädda judar från den nazistiska förintelsen. Men klubben som han gav sina år och sin kraft förbjuder supportrarna att protestera mot nazism eftersom sådana protester är "politiska".

Protesterna mot styrelsens beslut blev oerhört starka. Strax före avspark meddelade styrelsen i ett pressmeddelande att man ändrat sig och att banderollen nu var tillåten. Malmö FF:s styrelseordförande Håkan Jeppsson försökte förklara varför styrelsen först sagt nej till banderollen: "Våra tjänstemän föreslog att vi borde försöka få dem att skriva de mer breda ordvalen, som handlar om våld och rasism, mot diskriminering och sådana saker."

I en mening hade naturligtvis Malmö FF:s styrelse alldeles rätt. Att protestera mot nazism är en politisk handling. Men styrelsen förstår inte att protester mot rasism också är en politisk handling. Att vara mot rasism är inte "opolitiskt", det är i högsta grad politiskt. Beröringsskräcken gentemot det politiska är ett otyg och bygger på en felaktigt föreställning om att den politiska demokratins grundvärden skulle vara "naturliga" eller av Gud givna. Det är dom inte. Den politiska demokratins grundvärden har erövrats genom politisk kamp och måste värnas genom politisk kamp.

Jag tycker mig se likheter mellan Malmö FF:s räddhågsna agerande och Sveriges Radios och Sveriges Televisions reflexartade användning av "opartiskhetsprincipen" under valåret 2014. (Den senare aspekten skall jag diskutera på Publicistklubben i Stockholm i morgon under rubriken "Konsten att vara opartisk", med Alexandra Pascalidou, Natalia, Kazmierska, Mats Svegfors och Stina Dabrowski - debatten sänds live på webben.) Det politiska blir något farligt, något smutsigt som det gäller att undvika att komma i kontakt med. Vem tjänar på en sådan utveckling? Jo, de populistiska krafter som anklagar medier och politiskt valda ombud för att bara vara representanter för en politisk åsiktselit.

I dag deltog jag och hustrun i en manifestation i Göteborg mot nazism och fascism. Det var mycket folk och oerhört god stämning. Själv skulle jag aldrig ge AFA makten att bestämma om jag skulle gå i en demonstration eller inte. Ju fler personer som deltar i en antinazistisk manifestation, desto mer marginaliseras ytterlighetsgrupperingarna. Bifogar ett par bilder från den värdiga manifestationen nedan. Kampen går vidare!

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.

Knivdåden i Malmö - i mediebevakning och debatt

Våldsdådet i Malmö där två män och två kvinnor knivskars av personer med koppling till högerextremistiska rörelser beskrevs på helt olika sätt i gårdagens SVT Rapport och TV4 Nyheterna. SVT Rapport refererade i sin 19.30-sändning till helgens våldsamheter i Malmö. Upphovet till knivattacken beskrivs som att när grupperingarna stötte på varandra blev det bråk. TV4 Nyheterna hade en tydligare vinkel: En grupp med kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti brutalt misshandlade och knivskar minst fyra personer.

Skillnaden i de båda beskrivningarna är avsevärd. SVT Rapport gör ingen egen tolkning av det inträffade, utan låter väldigt allmänna formuleringar prägla introduktionen till det efterföljande inslaget. TV4 Rapport har i stället en egen tolkning, en egen analys av det inträffade. Det är inte svårt att läsa in SVT Rapports mer allmänna beskrivning av det inträffade i den pågående diskussionen om huruvida public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television i sin ängslan över att inte vara tillräckligt opartiska i stället blir överdrivet försiktiga.

Efter knivdåden i Malmö framfördes principen "allt politiskt våld är fel - oavsett om det kommer från vänster eller höger" i olika tappningar, närmast som en reflexartad reaktion eller som ett mantra. Jag har lite svårt för den reaktionen. Inte för att principen är fel. Tvärtom, användande av våld som politiskt medel är alltid fel och skall alltid fördömas. Men ett reflexartat framförande av den principen efter varje enskilt våldsdåd riskerar att bli ett hinder för analys och självständig bedömning av det inträffade. Vill vi förstå bevekelsegrunderna för det våld som används av grupperingar på den yttersta högerkanten eller yttersta vänsterkanten får vi inte låta vårt eget avståndstagande från våldshandlingar leda till en kålsuparanalys. Ytterlighetsgrupperingarna kan ibland ha en viss våldsromantik gemensamt, men den materiella och den ideologiska grunden för deras användande av våld skiljer sig åt.

I dag är den yttersta högern i form av Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mobiliserad. Svenskarnas parti satsar kraftfullt på höstens val och kandiderar i flera kommuner. Medlemmar i Svenska motståndsrörelsen var involverade i attacken mot den anti-rasistiska manifestationen i Kärrtorp för en tid sedan. De våldshandlingar vi nu upplevt bör analyseras i ljuset av denna mobilisering - inte avfärdas med ett enkelt "allt våld är fel"-tänkande.

Högerextremisternas mobilisering och de inträffade överfallen i Kärrtorp och Malmö ställer public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television inför stora utmaningar. Hur de bör hantera denna utmaning kommer jag att återkomma till i en debatt på Publicistklubben i Stockholm nu på måndag 17 mars. Då diskuterar jag temat Konsten att vara opartisk med journalisterna Natalia Kazmierska och Alexandra Pascalidou samt tidigare VD:n för Sveriges Radio Mats Svegfors. Samtalsledare är Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski. Debatten sänds live på nätet och det kommer säkert en bloggpost från mig efteråt.

Kan Fi gynnas av de rödgrönas kraftiga försprång?

Med ungefär ett halvår kvar till valet är de rödgrönas försprång i opinionen fortsatt mycket stort. I den senaste undersökningen från Demoskop var avståndet mellan de rödgröna och Alliansen hela 19.1 procentenheter. Det blir allt svårare att hitta bedömare och experter som på allvar tror att Alliansen kan komma i kapp.

Ännu är det för tidigt att räkna ut Alliansregeringen. Ju mer tiden går desto större blir emellertid sannolikheten att Alliansen behöver hjälp av någon yttre händelse (t ex en ny finanskris som en konsekvens av de ökade spänningarna i Ukraina) som vrider om det politiska landskapet.

Om de rödgrönas försprång i början av hösten är så stort att de allra flesta bedömer valet som avgjort kan opinionsläget kanske öppna dörren för andra partier. Jag tänker främst på Feministiskt initiativ (Fi) som tycks ha fått vind i seglen. Medlemmar har strömmat till nu i början av året. Jämställdhetsfrågorna snurrar efter den nygamla Fittstim-debatten runt i media utan att de etablerade partierna på allvar lyckas plocka upp dem.

Om valet redan uppfattas som avgjort och en rödgrön valseger är klappad och klar - då behöver en röst på Fi inte på samma sätt som annars riskera att bli en "bortkastad" röst. Med en Gudrun Schyman i högform, en massmedial medvind och en skickligt genomförd kampanj kan Fi bli en rysare i valspurten.

Kom i så fall ihåg var ni hörde det först.

Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?

I dag medverkade jag i en paneldebatt på Mediedagarna i Göteborg (MEG14) kring frågeställningen "Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?". Övriga medverkande var författaren och journalisten Henrik Arnstad, programchefen för samhälle/drama SVT Göteborg Mette Friberg, utbudsansvarige för Sveriges Radios P1Nina Glans samt programchefen för riksnyheterna SVT och tillika ansvarig utgivare Rapport och Aktuellt Ulf Johansson. Moderator var Erik Blix och Publicistklubben Västra arrangerade.


I debatten var jag och Henrik Arnstad eniga om att Sveriges Radio och Sveriges Television har bekymmer med sin bevakning av Sverigedemokraterna. Jag menar att bevakningen präglas av ängslan, Arnstad menar att ängslan leder till en positiv särbehandling av Sverigedemokraterna. Representanterna för Sveriges Radio och Sveriges Television hade inte oväntat en annan uppfattning.

Däremot har jag och Henrik Arnstad olika uppfattningar om vilken som är den bästa beteckningen på Sverigedemokraterna. Jag betraktar Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt men inte fascistiskt parti. Henrik Arnstad betraktar däremot Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti. Den frågan kan vi återkomma till i ett annat sammanhang.
 
Min huvudpoäng i debatten var att det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios och Sveriges Televisions programregler om opartiskhet och att denna spänning ställts på sin spets genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio och Sveriges Television. Lågvattenmärket med SVT Agendas rubrik "Hur mycket invandring tål Sverige?" var ett uttryck för den ängslan och osäkerhet som präglar bevakningen.

Jag frågade om Sveriges Television skulle behandla det nazistiska partiet Svenskarnas parti på samma sätt som Sverigedemokraterna om Svenskarnas parti valdes in i riksdagen. Jag fick då svaret av Ulf Johansson att det skulle man inte, eftersom Svenskarnas parti givet sitt partiprogram är öppet rasistiskt och/eller odemokratiskt. Men problemet för Sveriges Television är att många, som till exempel Henrik Arnstad, menar att skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti inte är så stor, utan mer kvantitativ än kvalitativ. Vem på Sveriges Television är det som gör bedömningen/tar ställning till huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt/fascistiskt parti eller inte? Hur går den bedömningen till och utifrån vilka kriterier? Och är inte ett sådant ställningstagande i grunden politiskt?

Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Jag tycker att Public Service-företagen mekaniskt försvarar en status quo-syn på vad som är opartiskt, trots att samhället och medielandskapet förändrats på ett sätt som innebär att begreppet opartiskhet behöver fyllas med nytt innehåll. Till den frågan återkommer jag i samband med en debatt på Publicistklubben i Stockholm måndag 17 mars, där bland annat förre radiochefen Mats Svegfors deltar. Jag ser av många skäl fram mot det arrangemanget.

Jag tyckte det blev en bra och tydlig debatt i dag och tackar alla deltagarna. Debatten kan i sin helhet ses här.

Så bör det komplicerade politiska läget i Ukraina hanteras

Fortfarande råder en skör militär stabilitet i Ukraina och även på Krim. Däremot har det politiska läget blivit mer komplicerat.

I dag röstade det lokala parlamentet på Krim för att regionen skall vara en del av Ryssland och inte som nu en del av Ukraina. Beslutet uppges ha varit enhälligt. Krims regionale vice premiärminister Rustam Temirgaliev säger att en folkomröstning om Krims framtida status planeras till den 16 mars. En sådan omröstning skulle med stor sannolikhet resultera i att en majoritet förespråkade en anslutning till Ryssland. (Även om det förstås också beror på hur svarsalternativen formuleras, där kraftigt förstärkt självstyre skulle kunna vara ett alternativ.) Frågan är hur Ryssland agerar om en sådan folkomröstning genomförs och resulterar i ett ja till anslutning till Ryssland.

Ett bekymmer i det nuvarande läget är att Ryssland och de styrande på Krim inte erkänner det nuvarande ledarskapet i Kiev och därför heller inte ser dem som en legitim förhandlingspart. Kiev-regeringen och den tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov ses i stället som ett olagligt styre som kommit till makten under kuppliknande former.

Man må tycka vad man vill om den sittande regeringen i Kiev och president Turtjynov men det finns i dag inget alternativt styre i Ukraina. EU:s och USA:s insatser måste därför, menar jag, inrikta sig på att få Ryssland att åtminstone tillfälligt acceptera den regering som de facto har makten över större delen av Ukraina och gå in i förhandlingar med densamma. Fria val till president och till parlament måste utlysas redan under 2014 och under tiden fram till valet får inga åtgärder vidtas som ruckar på status quo. Efter de genomförda valen kan förhandlingar om Krims framtid genomföras under legitima konstitutionella former.

Utrikesminister Carl Bildt fortsätter tyvärr att utmärka sig negativt när det gäller att ta avstånd från det rasistiska partiet Svoboda som sitter med i Ukrainas regering. I en intervju i P1 Morgon i morse fick om han inte såg Svobodas plats i regeringen som ett hot mot den demokratiska utvecklingen i Ukraina. Efter en del krumbukter, där han först spelade ovetandes, svarar Carl Bildt till slut att han "inte ser den risken alls". Lyssna gärna på inslaget. Det hade kostat Carl Bildt så lite att markera avstånd från rasisterna i Svoboda, och det hade gjort hans kritik mot Ryssland mer trovärdig. Ändå avstår han. Jag har faktiskt riktigt svårt att förstå varför.

Det ljusnar i konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det ljusnar något i konflikten mellan Ukraina och Ryssland. I morse meddelades att de ryska trupperna i Ukrainas närområde dras tillbaka. Det är utmärkt. Tillbakadragandet minskar risken för att konflikten eskalerar och underlättar igångsättandet av en politisk process. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk uppger för Reuters att samtal mellan ryska och ukrainska ministrar nu har inletts.

I en skickligt genomförd presskonferens i Moskva tidigare i dag tonade Rysslands president Vladimir Putin ned den pågående konflikten med Ukraina. Putin betonade att Krim inte kommer att införlivas med Ryssland och han förnekade att rysk militär transporterats till Krim i samband med konflikten. Det senare påståendet är det många som ifrågasätter och det blir en av de saker som den "fact-finding mission" som planeras får granska och bedöma.

Nu gäller det att fånga momentum. Givet att en rysk intervention på Krim är ett brott mot folkrätten måste alla krafter sättas in på att utnyttja tövädret till att igångsätta en politisk process som garanterar Ukrainas politiska suveränitet, främjar demokratin och garanterar upprätthållandet av mänskliga rättigheter i hela Ukraina. Det fascistorienterade partiet Svoboda måste lämna Ukrainas regering och fria val till parlament och president genomföras så snart som möjligt. Angela Merkels idéer om en extern kontaktgrupp mellan Ryssland och Ukraina samt en "fact-finding mission" bör ges starkt politiskt stöd från omvärlden. Nu finns en möjlighet till en politisk förhandlingslösning som uppfyller de två mål jag tidigare pekat ut: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet. Det gäller att ta den chansen.

Den identifierade skiljelinjen mellan Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har i dag ytterligare förstärkts. TV4:s politiske reporter Ulf Kristofferson har kommit över en kopia på de samtalsuppteckningar som gjordes vid mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel igår. Av dessa samtalsuppteckningar framgår att Carl Bildt i EU:s interna överläggningar klart tar avstånd från Fredrik Reinfeldts uttalande till Ekot, där Reinfeldt menade att "Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina". I EU-förhandlingarna menar Carl Bildt i stället att det är felaktigt att i diskussionen lyfta fram den ryska minoritetens oro. Det är "viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, säger Carl Bildt. (Här finns ett klipp där Carl Bildt kommenterar samtalsuppteckningarna och Fredrik Reinfeldts uttalande.)

Av samtalsuppteckningarna framgår att EU-staterna är djupt splittrade i sin syn på sanktioner mot Ryssland. Carl Bildt är en av de absoluta hökarna i sin syn på hur konflikten bör hanteras. Överlag har Carl Bildt under hela den tid konflikten pågått intagit en synnerligen aktivistisk profil. I en tweet nyligen bidrog han till att höja det redan inflammerade tonläget ytterligare genom att kalla Ukrainas avsatte president Viktor Janukovytj för en Quisling. Statsvetarprofessorn Christer Jönsson menar att det är "ett märkligt uttalande om det är så att man vill åstadkomma ett närmade eller en politisk lösning." Jag delar Christer Jönssons bedömning.

Så det finns i dag skäl till försiktig optimism angående Ukrainas framtid. Låt oss hoppas att de politiska beslutsfattarna med stöd av en stark folkopinion lyckas utnyttja det tillfälle som nu finns till att skapa en politisk och diplomatisk lösning på konflikten.

Angela Merkels statsmannaskap och skillnaden mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt

Ryssland stärker sin ställning på Krim och risken är stor att krisen eskalerar ytterligare. En ljuspunkt kan emellertid skönjas vid horisonten. Under helgen kom Vladimir Putin och Tysklands förbundskansler Angela Merkel överens om att upprätta en kontaktgrupp i syfte att få till stånd en dialog mellan den ukrainska regeringen och Ryssland. Kontaktgruppen skulle kunna ledas av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och inkludera europeiska stater och FN, vid sidan av Ryssland och Ukraina. Putin accepterade också Merkels idé om att upprätta en så kallad "fact-finding mission" med uppdrag att ta dokumentera vad det egentligen är som har hänt på Krim och i östra Ukraina de senaste dagarna.

Överenskommelsen mellan Merkel och Putin kan utgöra början på en politisk förhandlingsprocess och således vara ett litet men viktigt steg på vägen att uppfylla de mål jag tidigare pekat ut som de för närvarande viktigaste: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet.

Jag är än så länge imponerad av Angela Merkels sätt att hantera situationen. Det har varit lite snack och mycket verkstad, till skillnad från den kalla krigs-retorik och oförmåga att hitta politiskt konstruktiva vägar att hantera den uppkomna situationen som präglat alltför många andra politiska ledares och debattörers agerande de senaste dagarna. Ingen nämnd och ingen glömd.

Rysslands agerande innebär ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men vid sidan av kritiken gäller det att lägga energi på att hitta politiskt framkomliga vägar.

Igår väckte ett uttalande av Fredrik Reinfeldt stor uppståndelse. Vid sidan av att kritisera Ryssland för dess agerande och tillade: Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. Det finns naturligtvis sätt att prata med den ukrainska statsledningen och på det sättet lugna ner situationen. Reinfeldt betonade att också Ukrainas regering hade ett ansvar och att det nu gällde att inte använda ett språk som bidrog till att trappa upp spänningen. Reinfeldt uttalande ställdes mot ett uttalande av Carl Bildt i Agenda samma kväll där Bildt gick i öppen polemik mot sin statsminister: Jag tror inte att det har varit så mycket rysk minoritetsoro om jag ska vara alldeles ärlig. Carl Bildt har också under hela krisen använt just den typ av språkbruk som Reinfeldt avrådde från.

Kritiken mot Reinfeldts uttalanden har haft två utgångspunkter. Några har menat att Reinfeldt var alldeles för förstående och eftergiven gentemot Ryssland. Andra har betonat det olyckliga i att Sverige inte talar med en röst i denna internationella kris, utan att Reinfeldt och Bildt representerar olika linjer. (Hela intervjun med Reinfeldt kan avlyssnas här.)

Jag tycker inte att Fredrik Reinfeldt förtjänar någon kritik för sina uttalanden. Han är tydlig i sin kritik av Ryssland och han markerar samtidigt att om det skall gå att utmejsla en politisk lösning på konflikten är det viktigt att förstå de ryska motiven. Däremot är det förstås olyckligt att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt inte stämt av sina uttalanden. Nu uppstår det i stället oklarhet om den svenska linjen.

Skiljelinjen mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i synen på hur man bör kommentera Rysslands agerande är inte ny. Redan under Georgien-kriget för några år sedan framstod Carl Bildt som aktivisten medan Fredrik Reinfeldt stod för återhållsamhet. Det är inte unikt att det finns åsiktskillnader mellan en statsminister och en utrikesminister. Så formulerade sig till exempel statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh ofta olika om Palestinafrågan. Skillnaden är att vi denna gång befinner oss i en internationell kris, och då är det viktigare att statsministern och utrikesministern inte står för olika linjer.

Än är Ukraina ej förlorat. Det gäller nu att förhindra fullskaligt krig och se till att alla politiska dörrar som kan hållas öppna för en förhandlingslösning också hålls öppna. Fortsätt sätt press på Ryssland med tydliga uttalanden och kanske även punktvisa sanktioner. Men kalla krigs-retoriken bör stoppas undan och Agneta Merkels initiativ prioriteras.

Jag noterade för övrigt att Carl Bildt i SVT Agenda igår tillfrågades hur han såg på det rasistiska partiet Svobodas plats i Ukrainas regering. Bildt valde aktivt att inte kritisera Svobodas regeringsmedverkan. Det tycker jag var riktigt, riktigt svagt. Det går faktiskt att stödja Ukraina och samtidig ta avstånd från att rasister bjuds in i landets regering. Gör om, gör rätt.

Så borde en politisk lösning på krisen i Ukraina kunna åstadkommas

Läget i Ukraina och på Krim skärps. Ryssland har de facto tagit kontrollen över centrala områden på Krimhalvön. Ukrainas regering tvekar ännu kring hur man skall hantera den uppkomna situationen. Omvärlden kritiserar Ryssland men protesterna lär i huvudsak inskränka sig till fördömanden och möjligen några mindre sanktionsåtgärder.

I rådande läge är det två mål som måste prioriteras. 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet. Ett nödvändigt villkor för att mål nummer två skall nås är att vi först uppnår mål nummer ett.

Om vi skall kunna undvika krig och om Ukraina skall kunna fortsätta existera inom dagens gränser krävs det att vi förstår motiven bakom det ryska agerandet. Jag ser med oro på en banalisering av debatten, där Rysslands agerande tenderar att tolkas som ett uttryck för Putins makthunger eller som en slentrianmässig rysk stormaktspolitik.

Den ryska Svarta havs-flottan har sin bas i Sevastopol på Krim. Ungefär 60 procent av befolkningen på Krimhalvön är ryssar eller av rysk häromst. Många av dessa skulle föredra att Krim hörde till Ryssland och inte till Ukraina. Givet dessa omständigheter vore det naivt att tro att ett ryskt ledarskap mot bakgrund av den kaotiska politiska händelseutvecklingen i Kiev skulle undvika att agera. En av den nya, icke-folkvalda regeringens första åtgärder blev att riva upp lagen om det ryska språkets status som officiellt språk på Krim. Den nya regeringen innehåller flera ledamöter från det högerextremistiska, eller rent av nazistiska, partiet Svoboda. Det fanns en icke helt obefogad oro från rysk sida över såväl flottbasens framtid som den ryska befolkningens framtida öde.

För att värna freden och Ukrainas suveränitet borde det ukrainska ledarskapet omedelbart avlägsna Svobodas regeringsledamöter och i stället prioritera att bredda regeringen. Språklagen för Krim borde återinföras och regeringen ge trovärdiga garantier för att flottbasens ställning och den ryska minoritetsbefolkningens levnadsvillkor inte skulle äventyras. På så sätt återställs ordningen och Putin för en möjlighet att utan att tappa ansiktet avbryta den pågående aktionen. Eventuella förändringar i språkfrågan och omförhandlingar om flottbasen får hanteras av det parlament och den president som förhoppningsvis kommer att väljas i fria och demokratiska val i Ukraina i slutet av året.

Det är i en sådan riktning omvärlden bör försöka pressa Ukrainas regering och Ryssland. En rysk intervention är ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men situationen förbättras inte om debatten i omvärlden förs i en kalla krigs-retorik och där motiven för Rysslands agerande reduceras till "stormaktspolitik" eller Putins maktambitioner.

Jag rekommenderar Katrine Kielos klarsynta text i frågan i Aftonbladet i dag.

Uppdaterat:  Ukrainas tillförordnade president Aleksandr Turchinov har sagt att han inte tänker godkänna den av parlamentet antagna lagen angående det ryska språket på Krim. Det är mitt i allt detta ett gott tecken. (Tipstack till Niklas Bernsand.)

Ukraina inför hotet av rysk intervention

Utvecklingen i Ukraina inger naturligtvis stor oro. Risken för en rysk intervention är överhängande, även om det fortfarande kan vara så att Vladimir Putin använder hotet om ett militärt ingripande som ett medel för att öka pressen på den ukrainska regeringen.

Jag förstod aldrig alla de experter som för ett par dagar sedan spelade ner risken för ett ryskt militärt ingripande på Krim. Mot bakgrund av att det högerextrema, av många uppfattat som nazistiska, partiet Svoboda fick flera tunga ministerposter i en ny, icke-folkvald regering och att lagen om det ryska språkets status som officiellt språk på Krim omedelbart revs upp var den ryska reaktionen knappast överraskande. Flottbasen i Sevastopols ställning riskerade att urholkas, vilket ur ett ryskt perspektiv vore helt oacceptabelt.

Att högerextremisterna i Svoboda fick plats i Ukrainas regering utan att utrikesminister Carl Bildt på något sätt (vad jag noterat) protesterat är vanhedrande för svensk utrikespolitik.

En rysk intervention vore ett grovt brott mot folkrätten och skulle med stor sannolikhet splittra upp den ukrainska staten på ett sätt som under överskådlig tid inte kan göras ogjort. Nu gäller det för omvärlden att försöka övertala Ryssland från att avstå från en intervention samtidigt som man sätter press på den ukrainska regeringen att inte vidta några åtgärder som ytterligare försvårar situationen på Krim. En regering som inrymmer Svoboda kan heller aldrig ges politisk legitimitet. Det är viktigt att krisen hanteras med kraft och återhållsamhet och att den bullrande krigsretoriken som hörs på sina håll inte får bli självuppfyllande.