Är det verkligen bra med full offentlighet i rättegången mot Göran Lindberg?

I dag kl 09.00 inleddes rättegången mot tidigare polischefen Göran Lindberg, anklagad för b la grov våldtäkt, våldtäkter, förberedelse till grov våldtäkt mot barn, koppleri samt köp av sexuella tjänster. Debatten inför rättegången har bl a kretsat kring åklagarens beslut att hemligstämpla hela förundersökningen, ett beslut som nu upphävts av Södertörns tingsrätt.

Är det bra eller dåligt att Södertörns tingsrätt lättar på förundersökningssekretessen? Frågan är inte enkel. Å ena sidan har vi hänsynen till de utsatta kvinnornas integritet, å andra sidan har vi hänsynen till allmänintresset och vikten av rättssäkerhet i form av öppna rättegångar.

Men trots att frågan är svår har debatten tenderat att bli svartvit. En i stort sett enad presskår applåderar tingsrättens beslut. Den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson går ett steg längre och önskar att rättegången mot Göran Lindberg hade kunnat TV-sändas, och i en slängig formulering talar hon om det "mossiga förbudet" mot TV-sända rättegångar.

Som så ofta uppskattar jag i stället att Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller vågar gå mot strömmen. I dagens DN skriver hon: Som journalist förväntas jag jubla över att min kår ges möjlighet till ingående läsning om ejakulat och anala vävnadsskador. Men som medborgare och demokrat är jag inte odelat förtjust. Kjöller lyfter fram sekretessen som en viktig del av ett fungerande rättssamhälle, eftersom den underlättar för enskilda brottsoffer att våga anmäla övergrepp utan att riskera hur förödmjukande detaljer om övergreppet lyfts fram i krigsrubriker för att sedan ständigt lever kvar i offentligheten och människors medvetande.

I detta konkreta fall tycker jag nog ändå att Södertörns tingsrätt gjorde rätt som lättade på förundersökningssekretessen (även om genomförandet tycks ha skett i en sådan hast att det är möjligt att identifiera enskilda kvinnor). Mitt bärande argument för att i detta fall lätta på sekretessen är att Göran Lindberg är en offentlig person som innehaft höga maktpositioner i samhällslivet. Hans maktposition gör det särskilt viktigt att rättegången präglas av så stor transparens och öppenhet som möjligt. Inte för att jag tror att en hemligstämpling skulle ge upphov till konspirationsteorier om att en tidigare polischef hålls om ryggen, Skälet är i stället att det finns ett allmänintresse i att veta om och på vilket sätt maktförhållandena haft betydelse för brotten (om Lindberg nu är skyldig till dessa).

En annan fördel med öppenhet och transparens är att den försvårar en demonisering av den misstänkte. I delar av medierapporteringen framställs Göran Lindberg nu som ondskan själv. Men för att förstå hans agerande och hans eventuella brott är det avgörande att också höra hans förklaringar och motiv - att se människan även i Göran Lindberg.

De politiska konsekvenserna av Ship to Gazas framgångar

I israeliska Haaretz ger tidningens politiske kommentator Zvi Bar'el en analys av hur framgångarna för Ship to Gaza/Freedom Flotilla påverkat den politiska situationen i Mellanöstern. Jag delar i alla centrala avseenden Zvi Bar'els analys (vilket händer ganska ofta) och analysen är väl värd en bred läsekrets även i Sverige.

Bar'el listar flera av de framgångar som Ship to Gaza/Freedom Flotilla uppnått. Varutillgången i Gaza kommer att öka. Inte bara med avseende på symbolvaror som koriander och pasta utan även reellt betydelsefulla varor som järn och cement, vilket möjliggör igångsättning av flera efterlängtade byggprojekt. Hamas internationella status har förstärkts. Den palestinska myndigheten tvingas lovprisa Ship to Gaza/Freedom Flotilla och offentligt kräva att blockaden av Gaza hävs. Turkiet har positionerat sig som en ny vän till det palestinska folket. Israels internationella isolering förstärks ytterligare.

Men för Hamas är denna utveckling inte enbart positiv. Det är inte den väpnade kampen eller Qassamraketer som har legat till grund för framgångarna, och Hamas legitimitet för att sända nya raketer mot civila mål i Israel är nu om möjligt ännu mindre än tidigare. Nu stärks i stället den politiska pressen på Hamas att acceptera den av Egypten framförhandlade försoningsöverenskommelsen med Fatah. I förlängningen väntar i så fall också ett accepterande av de överenskommelser PLO slutit med Israel och därigenom ett åtminstone indirekt erkännande av staten Israel. Alternativet för Hamas är att fortsätta att styra Gaza, utan budget, utan erkännande och utan möjlighet att påverka den politiska situationen på Västbanken.

Snart måste nya politiska val hållas bland palestinierna för att återställa ett gemensamt ledarskap. Men just nu fruktar de flesta av konfliktens aktörer sådana val. Hamas vill inte ha nya palestinska val, eftersom Hamas fruktar att bli av med sin maktställning i Gaza utan att stärka sin maktställning på Västbanken. Fatah, Israel och USA vill inte heller ha några nya palestinska val, eftersom de fruktar att Hamas i sådana val skulle förstärka sin maktställning i Gaza och på Västbanken. Situationen är absurd, eftersom nya palestinska val är ett nödvändigt villkor för reella framsteg i fredsprocessen.

Sverige och EU bör göra sitt bästa, menar jag, för att övertala USA om nödvändigheten av nya palestinska val. Utfallet av dessa val måste respekteras av alla parter - oavsett om det är Hamas eller Fatah som står som vinnare.

Hamnarbetarförbundets blockad av israeliska varor - bra eller dåligt?

I dag medverkade jag i Studio Ett i P1 för att diskutera Svenska Hamnarbetarförbundets blockad mot gods till och från Israel. Hamnarbetarförbundet har satt ett antal containrar i blockad i protest mot Israels isolering av Gaza, och för att stödja kraven på en internationell oberoende utredning kring angreppet mot Ship to Gaza där nio personer dödades. Medverkade i inslaget gjorde även Hamnarbetarförbundets ordförande Björn A. Borg.

Har då Hamnarbetarförbundets blockad någon betydelse och hur påverkas Israel av den typen av aktioner? Sanktioner och bojkotter är oftast trubbiga instrument. Det är svårt att identifiera historiska tillfällen då sanktioner verkligen varit effektiva och påverkat den politiska utvecklingen på det sätt som de som använder sanktionerna önskat. I stället fyller sanktionerna ofta en moralisk - eller moraliserande - funktion. De som förespråkar sanktioner vill visa ett politiskt och moraliskt avståndstagande mot en stat eller en företeelse, oavsett om den förespråkade sanktionen har några effekter eller ej.

Sydafrika är ett av de få exempel där sanktioner anses ha haft avsedd effekt. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen är en av den långa raden exempel där sanktioner inte nått de uppställda målen.

Israel är i dag oerhört hårt pressat. Barack Obama har definierat skapandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse, och frågan är inte längre om utan hur och när denna stat kommer att upprättas. Israels nuvarande regering för genom blockaden av Gaza och värnandet av de illegala bosättningarna en politik som hotar USA:s intressen såväl globalt som i regionen. Iran och Turkiet börjar finna gemensamma intressen och nya civila flottiljer gör sig redo att styra kursen mot Gaza - från Iran genom Röda halvmånen och från Libanon med en båt där besättningen sägs bestå av enbart kvinnor. Det är förstås ingen tillfällighet att Ekot just nu rapporterar om hur IKEA i Israel väljer att transportera inköpta varor till de illegala bosättningarna på Västbanken men förbjuder motsvarande varor att transporteras till Ramallah.

Sanktioner mot Israel fyller i dag främst funktionen att öka den politiska pressen på den israeliska regeringen. Ingen vet vart en sådan press kommer att leda. En möjlighet är att högerkrafter och fundamentalister i Israel stärker sina positioner, på samma sätt som högerkrafter och fundamentalister stärkt sina positioner i Hamas. En annan möjlighet är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lyckas hitta en öppning för en regeringsombildning där mittenpartiet Kadima erbjuds en plats och att en sådan ny regering möjliggör för Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten mellan israeler och palestinier ska kunna komma till stånd.

Det är bra att omvärlden markerar mot Israels folkrättsbrott och ovilja att seriöst bidra till upprättandet av den palestinska staten. Hamnarbetarförbundes uppsåt är gott. Men om sanktioner är en ändamålsenlig metod för att få Israel att ändra sitt agerande är en mer svårbedömd fråga.

Utrikespolitiken och den svenska valrörelsen

I dag skriver jag på DN Debatt om utrikespolitiken i den svenska valrörelsen. I artikeln presenterar jag resultaten från 2009 års SOM-undersökning, vilken innehöll flera frågor om de svenska väljarnas åsikter i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Studien i sin helhet publiceras inom kort i boken Nordiskt ljus (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull).

Resultaten visar bl att att det svenska Nato-motståndet fortfarande är mycket stabilt. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 22 procent, mot 24 procent år 2008. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 42 procent, mot 41 procent 2008.

Israels ställning i svensk opinion är fortsatt svag. I undersökningen svarar endast sex procent att de är positivt inställda till Israels agerande i Mellanösternkonflikten, medan 77 procent uppger sig vara negativt inställda. Resultaten är i princip de samma som vid föregående mättillfälle 2006.

Opinionen har sedan 2007 blivit något mer negativ till Sveriges militära deltagande i Afghanistan. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige avbryter sitt deltagande i Afghanistan har ökat till 42 procent, mot 32 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 35 procent, mot 32 procent 2007.

Utrikespolitiska frågor spelar sällan en avgörande roll i svenska valrörelser. Men inför valet 2010 har de rödgröna partierna blåst till strid om utrikespolitiken. I deras gemensamma rapport "En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder" betonas de signifikanta skillnader ett regeringsskifte skulle innebära för svensk utrikespolitik, t ex Sveriges relationer med Nato.

Mycket talar för att de utrikespolitiska frågorna kommer att spela en något större roll i årets valrörelse än vad de brukar göra. Kanske inte därför att det i sig står så många röster att vinna i dessa frågor. Men utrikesfrågorna kan vara viktiga för att mobilisera t ex vänsterflanken inom det rödgröna samarbetet eller att använda som ideologimarkörer i ett läge där politiken tenderar att trängas ihop i mitten.

Läs hela artikeln här.

Diktaturerna och kronprinsessans bröllop

Det pågår en debatt om det politiskt och moraliskt lämpliga i att representanter för diktaturer som Iran, Eritrea, Saudiarabien, Nordkorea, Libyen, Sudan och Zimbabwe inbjudits till kronprinsessan Victorias bröllop. Särskilt närvaron av Eritreas chargé d'affaires Yonas Manna Bairu väcker starka känslor och upprördhet, eftersom den svenske medborgaren Dawit Isaak sedan många år sitter fängslad i Eritrea utan rättegång och under vidriga omständigheter.

Jag har inga problem med att representanter för diktaturer i största allmänhet inbjuds till bröllopet. Kronprinsessans bröllop är ingen privat tillställning utan en statsangelägenhet. På samma sätt som FN är öppet för alla världens stater så bör även kronprinsessans bröllop vara det. Vi skall inte fjäska för diktaturer - men isolering är sällan en ändamålsenlig väg. Och varför bojkotta Iran och Zimbabwe när vi gullar med Kina och säljer vapen till Saudiarabien?

Men med Eritrea är det annorlunda. Med Eritrea har Sverige en mellanstatlig tvist baserad inte främst på att Eritrea är en diktatur utan på det faktum att Eritrea på orättfärdig grund sedan flera år tillbaka håller en svensk medborgare fängslad utan rättegång. Här hade det funnits en möjlighet att skilja ut Eritrea från övriga diktaturer för att på så sätt visa att Sverige inte accepterar det sätt varpå Eritrea hanterar ärendet med den svenske medborgaren Dawit Isaak.

Jag har tidigare markerat stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak. Men jag har också landat i ståndpunkten att det nu är dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Det är dags att i offentlighetens ljus pressa den eritreanska regimen till eftergifter och till en omedelbar frigivning av Dawit Isaak. Inbjudan av den eritreanske toppdiplomaten till kronprinsessans bröllop är därför dessvärre ett steg i helt fel riktning.

Mona Sahlin - The Comeback Woman?

Mona Sahlin - The Comeback Woman? Titeln är inte min, utan tillhör en artikel skriven av professor Sören Holmberg i boken Skilda världar (SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet) från hösten 2008.

I artikeln redovisar Sören Holmberg hur Mona Sahlin i 1994 års SOM-undersökning var Sveriges mest populära politiker överhuvudtaget. Året därpå rasade hennes popularitet dramatiskt i samband med kontokortsaffären och att hon detroniserades som påtänkt socialdemokratisk partiledare.

Men som nytillträdd partiledare för Socialdemokraterna växte Mona Sahlins popularitet åter i styrka. I början på den ekonomiska krisen 2008 var Mona Sahlin den partiledare som hade högst popularitetssiffror i SOM-mätningen.

I dag matas väljarna nästan dagligen med opinionsmätningar om hur Mona Sahlin återigen har rasat i opinionen. De förutspådda borgerliga Mosa Mona-kampanjerna har ersatts av rubriker som dagens Svagt stöd för Sahlin hos S-väljare (Expressen och Aftonbladet har exakt samma rubrik!), beledsagade av bilder på en tyngd och modstulen Mona Sahlin. Opinionsrapporteringen tenderar att bli självuppfyllande. Väljarna får av media regelbundet veta att väljarna inte har förtroende för Mona Sahlin. Sedan kontaktas väljarna av opinionsinstitut som frågar dem om de har förtroende för Mona Sahlin. Cirkeln blir ond, mycket ond.

Svenska väljare tenderar dessbättre att rösta på parti och inte på person. De personeffekter som ändå finns avser i huvudsak väljarförflyttningar inom och inte mellan blocken. En del av Miljöpartiets framgångar i opinionen skulle t ex kunna vara en Maria Wetterstrand-effekt där ett antal allmänna rödgröna väljare söker sig till Miljöpartiet i stället för till Socialdemokraterna.

Någonstans finns det kanske också en gräns där de ständiga diskussionerna om det svaga förtroendet för Mona Sahlin uppfattas som ett hackande - på gränsen till mobbing - av en framstående kvinnlig politiker.

Jag beundrar den styrka som Mona Sahlin förmår uppvisa inför offentligheten mitt i den debatt som rasar mot hennes person. Uppförsbacken är tung. Men det går inte att utesluta att Mona Sahlin genom sin styrka och politiska skicklighet ännu en gång kan leva upp till epitetet The Comeback Woman.

Rörligare väljare eller försämrade opinionsinstitut?

Sällan har väl mätningar av väljaropinionen dominerat den politiska debatten så mycket som nu. De stora opinionssvängningarna under mandatperioden och de olika institutens skiftande resultat leder till en debatt där sättet att mäta väljaropinionen hamnar i fokus medan de politiska sakfrågorna riskerar att hamna i skymundan. De senaste dagarnas turbulens där SCB:s stora prestigemätning pekade i en riktning och övriga opinionsinstituts i en annan blev rena Klondyke för politiska uttolkare av olika valörer.

Hur skall vi då förstå de stora opinionsväxlingarna och de olika institutens varierande resultat? De två vanligaste förklaringarna är den ökade väljarrörligheten och försämrad kvalitet på opinionsmätningarna.

Som jag tidigare påpekat visar valforskningen att väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006.

En ökad väljarrörlighet kan förklara ökade opinionssvängningar under en mandatperiod. En ökad väljarrörlighet innebär också att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet.

Men en ökad väljarrörlighet kan inte förklara att enskilda opinionsinstitut som genomför sina mätningar ungefär samtidigt uppvisar olika resultat. Jag har dock inte sett någon studie som visar att avvikelserna mellan de enskilda opinionsinstituten är större i dag än tidigare. Däremot är opinionsinstituten i dag fler än tidigare och använder olika mätmetoder. Henrik Oscarsson informerar om att vid sidan av SCB ringer nu även Sifo och Demoskop upp mobiltelefoner, vilket innebär att de inte längre är beroende av att personer har fasta telefonabenomang för att kunna komma med i undersökningen.

Flera personer har frågat mig varför SCB valde att inte särredovisa sin undersökning för perioden före och efter den 15 maj, det vill säga efter den period då opinionen enligt övriga institut uppges ha kantrat över i alliansvänlig riktning. Jag frågade Henrik Oscarsson som kan (nästan) allt som är värt att veta om dylika ting. Hans kloka kommentar var att SCB som enda institut gör individurval (på 9 000 personer). Under första hälften av undersökningsperioden får SCB tag på och svar från en stor andel av dessa personer. Den senare delen av undersökningsperioden består av att söka upp och få tag i de personer i urvalet som varit mer svåra att hitta och få svar från. Det innebär att det är två olika grupper ur det representativa urvalet som svarar i början respektive i slutet av urvalsperioden och de grupperna är inte jämförbara med varandra. Därför gör SCB helt rätt som "bara" redovisar resultatet för hela undersökningsperioden och inte delar upp resultatet i kortare perioder.

Som Henrik Oscarsson skriver på sin blogg: Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning har fått helt obefogad kritik. Henrik Brors kallade mätningen för en felmätning när det i själva verket handlar om en feltolkning. (...) Att kritisera SCB för att de missat opinionsförändringar som i huvudsak ägt rum under partisympatiundersökningens uppföljningsarbete i slutet av maj saknar seriositet.

Dagen stoppar annons för kristna HBT-personer

Tidningen Dagen har stoppat en annons om ett ungdomsläger för kristna HBT-personer. En annons om utlevd homosexualitet passar inte i Dagen, säger tidningen chefredaktör Elisabeth Sandlund till Kyrkans Tidning. Ungdomslägret arrangeras av Svenska kyrkan, Svenska kyrkans unga samt Riksförbundet EKHO (Ekumeniska grupperna för kristna HBT-personer).

Dagen har på senare år utvecklats till en tidning vars debatt- och opinionssidor ofta präglas av frimod och öppenhet och där många relevanta debatter om kristen tro och politik har kunnat föras. Men annonsförbudet är ett stort steg tillbaka och innebär att tidningen Dagen genom sin trångsynthet i denna fråga riskerar att marginalisera sig i samhällsdebatten.

Som en solidaritetshandling med ungdomslägret och kristna HBT-personer väljer jag att publicera annonsen på min blogg:

En motsvarande bloggpublicering i protest mot tidningen Dagens beslut görs av In Your Face.

Oväntat stor ledning för de rödgröna!

Dagens mätning från SCB blev en lite oväntad klang- och jubeltillställning för de rödgröna. Visserligen har avståndet mellan de båda blocken krympt, men de rödgröna har fortfarande en egen majoritet på 50.2 procent mot den borgerliga alliansens 44.2 procent. Sverigedemokraterna minskar och hamnar precis under riksdagsspärren på 3.9 procent.

SCB:s mätning skiljer sig från de flesta andra opinionsmätningar som genomförts den senaste månaden. I dessa mätningar har skillnaden mellan de båda blocken varit betydligt mindre, och i några fall har t o m den borgerliga alliansen gått förbi.

En förklaring skulle kanske kunna vara att delar av SCB:s undersökning är genomförd i början av maj, innan opinionen på allvar började förflytta sig. Men SCB:s resultat innebär ändå att kritiska blickar nu riktas mot flera övriga opinionsinstitut med skakigare urval än vad SCB har.

Hur trovärdiga är då SCB:s resultat? Statistiskt sett har det block som leder i SCB:s maj-mätning ett valår också vunnit det efterföljande valet tio gånger av tio.

Men statistik är en sak och politik en annan. Väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006. Den ökade väljarrörligheten innebär att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet. Därför är också SCB-mätningen ett trubbigare instrument än tidigare när det gäller att bedöma valutgången.

De opinionsinstitut som arbetar med telefonintervjuer har också fått urvalsproblem eftersom allt fler svenskar nöjer sig med mobiltelefoni och avstår från fasta telefonabonnemang. På senare tid har resultaten i opinionsmätningarna växlat mer än vanligt. En förklaring till denna variation skulle kunna vara att urvalen genom mobiltelefonins framväxt blivit mindre tillförlitliga. SCB arbetar också med telefonintervjuer men har med sina 9 000 personer det överlägset största urvalet i sina undersökningar.

Inför årets val är det ovanligt många partier som ligger i närheten av eller strax över fyraprocentsspärren: Sverigedemokraterna (3.9), Kristdemokraterna (4.5), Centern (4.6) och kanske öven Vänsterpartiet (5.6) och Folkpartiet (5.8). Majoritetsförhållandena i riksdagen blir starkt beroende av vilka av dessa partier som kommer att erövra mandat i valet. Även uppstickarpartier som Piratpartiet eller Fi kan förstås påverka majoritetsförhållandena, även om dessa båda partier i dag inte ligger i närheten av fyraprocentsspärren i de genomförda opinionsmätningarna. Prognoskraften i SCB:s mätning försvagas av att så många partier ligger nära fyraprocentsspärren

Världskulturmuseets tvekan inför Elisabeth Ohlson Wallins Jerusalembilder

Världskulturmuseet i Göteborg ändrar sig och vill nu visa konstnären Elisabeth Ohlson Wallins uppmärksammade bilder på HBT-personer på religiöst laddade platser i Jerusalem. Med tanke på den intensiva debatten och diskussionen om utställningen är det av stort allmänintresse att den får möta sin publik, säger den tillträdande museichefen Mats Widbom i ett pressmeddelande.

Utställningen beställdes ursprungligen av Världskulturmuseet och Elisabeth Ohlsson Wallin fick 30 000 kronor i bidrag till sin resa till Jerusalem. Men i ett senare skede ändrade sig museet och ville endast visa bilderna i en mindre lokal, med hjälp av en dator.

Göteborgs-Tidningen (GT) redovisar bakgrunden till Världskulturmuseets tidigare beslut att stoppa utställningen. Vid ett antal s k referensgruppmöten framkom bl a följande synpunkter:

Jag har svårt att se ömsesidig respekt i de här bilderna. Åke Samuelsson, pastor inom svenska Alliansmissionen.
Många av de troende judiska bekännarna kommer att känna sig provocerade. Peter Borenstein, rabbin vid den judiska församlingen.

En risk är att utställningens bilder snarast förstärker utsatthet och tvingar in muslimska svenskar i en defensiv position. Klas Grinell, Världskulturmuseets intendent.

Muslimer kommer att ha väldigt svårt för utställningen. Ashar Khan och Zana Muhammad, Sveriges unga muslimer.

Jag är glad att Världskulturmuseet ändrat sig igen och nu bestämt sig för att visa Elisabeth Ohlson Wallins bilder. Elisabeth Ohlson Wallin väckte stor uppmärksamhet redan i slutet av 1990-talet med utställningen Ecce Homo. I den utställningen skildrades Jesus och olika bibliska motiv med hjälp av homosexuella miljöer och modeller för att på så sätt gestalta likheten mellan olika former av utanförskap och förtryck och uttrycka Guds gränslösa kärlek.

Elisabet Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.

I en tidigare post jämförde jag Lars Vilks med Åke Green, pingstpastorn som i en predikan den 20 juli 2003 uttalade sig om homosexuella på ett sätt som många uppfattade som djupt kränkande och förödmjukande. Jämförelsen mellan Lars Vilks och Elisabeth Ohlson Wallin är också relevant. Gert Gelotte har i Göteborgs-Posten givit ord för vad jag själv känner inför Elisabeth Ohlson Wallin och Lars Vilks och jag väljer därför att låta Gelotte få sista ordet:

När fotografen Elisabeth Ohlson Wallin i utställningen Ecce Homo framställde Jesus som homosexuell sårade hon en del kristnas djupaste känslor. Men hon hade ett bra skäl. Hon riktade strålkastarljuset mot homofobin och det utbredda förtrycket av homosexuella i de kristna kyrkorna.

Konstnären Lars Vilks har ritat profeten Muhammed som rondellhund. Vad jag förstår utan annat motiv än att visa att han törs. Han har inte problematiserat någonting - utöver att muslimer tar illa upp om man visar ringaktning för profeten. Det är inget bra skäl.

Sverige och Israel - kärleksrelationen som sprack

I dagens Expressen kommenterar jag eventuella inrikespolitiska konsekvenser i Sverige av Ship to Gaza. Kritiken mot Israels övervåld har varit samstämmig över partigränserna, med Kristdemokraterna som enda undantag. Ship to Gaza kommer knappast att påverka svensk valrörelse, men bidrar till att åtminstone tillfälligt luckra upp den grymma och folkrättsstridiga blockaden av Gaza.

De svensk-israeliska förbindelserna i dag är frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman.

Annat var det under 1950-talet och första hälften av 1960-talet. Visserligen fick de svensk-israeliska förbindelserna en svår start genom mordet på Folke Bernadotte 1948. Sverige dröjde med sitt erkännande av Israel i protest mot att den israeliska regeringen inte gjorde sitt bästa för att klara ut mordet och gripa förövarna. Men när Folke Bernadotte-affären så småningom lades till handlingarna så blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel.

Det är i dag också värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.

Synen på Israel väcker alltjämt starka känslor i svensk debatt. Jag skall återkomma till det temat lite mer utförligt i samband med att resultaten från den nya SOM-undersökningen om svenska folkets syn på Israel publiceras inom kort.

Om Sveriges relationer med Israel har jag formulerat mig bl a i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989) samt i Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red., tillsammans med Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008).

Dagens Demoskop ingen rolig läsning för de rödgröna

Dagens opinonsmätning från Demoskop utgör sannerligen ingen rolig läsning för de rödgröna. Den borgerliga alliansregeringen har ett försprång på 6.6 procentenheter, vilket är deras överlägset största ledning under mandatperioden. Moderaterna blir största parti på 34.5 procent. Socialdemokraterna stannar på 29.9 procent, vilket är partiets lägsta stöd någonsin i en Demoskopmätning.

En mätning gör ingen sommar. Men det är otvetydigt så att Socialdemokraterna och de rödgröna befinner sig i en nedåtgående trend. Hur stark den är får vi en mer bestämd uppfattning om på fredag i nästa vecka då Statistiska Centralbyrån (SCB) redovisar sin stora mätning med ungefär 9 000 personer i urvalet. SCB:s mätning är den som är mest auktoritativ och det block som ett valår leder i SCB:s junimätning brukar också ta hem valet.

Visst går det att spekulera i att finanskrisen och presentationen av de rödgrönas valplattform fortfarande ligger oppositionen i fatet. Men finanskrisen har åtminstone tillfälligt hamnat i medieskugga och de förslag som de rödgröna presenterade för några veckor sedan kan knappast förklara Socialdemokraternas tillbakagång. För det är Socialdemokraterna som minskar, såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet visar små uppgångar (givet att Demoskopmätningen avspeglar verkligheten).

Sannolikt är det så att de rödgröna sympatisörerna och potentiella väljarna just nu är kraftigt nedmobiliserade och att flera av dessa säger sig välja soffan i stället för att rösta rödgrönt. Ju närmare valdagen vi kommer desto fler rödgröna sympatisörer kommer också att uppge att de avser att rösta rödgrönt. Här finns viss tröst för rödgröna tigerhjärtan.

Mona Sahlins svaga opinionsiffror är ett vanligt diskussionsämne. Resultaten av dessa mätningar tenderar att bli självuppfyllande. De väljare som dagligdags matas med uppgifter i media om det svaga förtroendet för Mona Sahlin skall sedan själva i olika mätningar ta ställning till vilket förtroende de har för Mona Sahlin. Det blir en ond cirkel, svår för Mona Sahlin och Socialdemokraterna att ta sig ur.

Jag tror inte att Mona Sahlins svaga siffror i opinionen kan förklara särskilt mycket av Socialdemokraternas tillbakagång. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti, inte på person. Men de små partiledareffekter som ändå finns handlar oftast om väljarförflyttningar inom blocken. Så en del av Socialdemokraternas tillbakagång och Miljöpartiets framgång kan säkert bottna i en Wetterstrand-effekt (eller Sahlin-effekt). Däremot har de svenska väljarnas uppfattning om Mona Sahlin knappast mer än en marginell betydlese för skillnaden mellan de båda blocken.

SCB:s mätning som redovisas på fredag blir viktig. Inte så mycket för dess innehåll i sig, utan för att den kommer att inrama de politiska förutsättningarna inför sommaren och inte minst det kokande Almedalen.

Jag kommenterar Demoskop-mätningen för Expressen här.

Ulf Carmesund hemma igen - och snart styr M/s Rachel Corrie mot Gaza

I dag kom Ulf Carmesund åter till Sverige, efter några dygn i israelisk fångenskap. Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen och var en av de elva svenskar som fanns ombord på Ship to Gaza. Lite medtagen men stark och samlad mötte han i dag svenska medier vid välbesökta presskonferenser i Stockholm och i Göteborg.

Carmesund berättade bl a hur fartyget stormades av israeliska soldater beväpnade med automatvapen, gummikulor och tårgas och hur fartygets kapten blev slagen med en gevärskolv i huvudet. Han berättade också uttrycksfullt om den förödmjukande behandling han utsattes för under sin tid i fångenskap. (Hela presskonferensen i Stockholm kan ses här.)

Jag är oerhört lättad över att Ulf Carmesund nu är hemma hos sin hustru och sina tre barn i Alingsås. Tragedin med Ship to Gaza har också fört en del goda saker med sig. Den internationella opinionen tycks nu mer enig än någonsin om att den grymma och politiskt kontraproduktiva blockaden av Gaza måste brytas. Egypten har redan öppnat sin del av gränsen och bidrar därmed till att urholka blockaden ytterligare.

Nu vänds blickarna mot det irländska fraktfartyget M/s Rachel Corrie som är på väg med förnödenheter i lasten till Gaza. M/S Rachel Corrie är döpt efter den amerikanska aktivisten Rachel Corrie som år 2003 dödades av en bulldozer när hon som mänsklig sköld försökte hindra israeliska soldater från att riva ett hus i Gaza. M/s Rachel Corrie befinner sig runt 400 sjömil från Israel ute i Medelhavet. Ombord på fartyget finns bl a mottagaren av Nobels fredspris irländskan Mairead Maguire och förre koordinatorn för FN:s biståndsprogram i Irak Denis Halliday. Irlands premiärminister Brian Cowen har offentligt krävt att fartyget släpps igenom den ”omoraliska och kontraproduktiva” militärblockaden. "Om våra medborgare skadas får det mycket allvarliga konsekvenser", hotade premiärministern.

Israel har genom sitt övervåld och sina folkrättsbrott i samband med attacken mot Ship to Gaza ytterligare stärkt sin internationella isolering. Det är trist, för att uttrycka det milt. Någonstans kommer det politiska priset att få betalas. Jag tvivlar på att den israeliska regeringen lyckas hålla ihop året ut.

Ship to Gaza - hur påverkas fredsprocessen?

Under rubriken Ship to Gaza – kan tragedin vändas till något positivt? skriver jag i dag en artikel i Göteborgs-Postens kulturdel (ännu ej på nätet). Här kommer ett par utdrag ur texten.

Den politiska och humanitära manifestationen Ship to Gaza slutade i blodigt kaos. Trots lång förberedelsetid och trots att media och världsopinion noga följde Ship to Gaza lyckades inte Israel med fredliga medel hejda fartygen. Finns det då några möjligheter att denna ohyggliga händelse ändå skulle kunna vändas till något gott?

Ansvaret för den våldsamma upplösningen på Ship to Gaza vilar tungt på den israeliska regeringen. Visst kan det vara sant att några aktivister ställde sig till våldsamt motvärn när de israeliska soldaterna stormade fartygen. Visst kan det vara sant att det uppstod handgemäng och att några aktivister kom över israeliska vapen. Men faktum kvarstår. Tungt beväpnad israelisk militär stormar nattetid på internationellt vatten fartyg bemannat med civila aktivister och lastade med förnödenheter till ett utsatt folk. Folkrätten är glasklar. Ove Bring, landets kanske mest ansedde folkrättsexpert, säger att Israel inte har ”rätt att utanför sitt eget territorialhav på internationellt vatten etablera säkerhetszoner och agera militärt inom dessa säkerhetszoner.” Det är Israel som inleder våldshandlingarna och därför också Israel som har huvudansvaret för våldets konsekvenser.

Paradoxalt nog råder det stor enighet om hur en lösning på den israelisk-palestinska konflikten bör se ut. Israel har rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Palestinierna har rätt till en stat vid sidan av Israel, belägen på Västbanken och Gazaremsan. Huvuddelen av de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken skall avvecklas och muren rivas. Staden Jerusalem skall bli huvudstad för både Israel och för Palestina. De palestinska flyktingarna har visserligen rätt att återvända även till Israel. Men ett återvändande i stor skala är inte genomförbart, och palestinierna kommer i stället att få ekonomisk kompensation.

Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna. Även om parterna är överens om stora delar av slutmålet är de inte överens om vägen dit. Därför måste de ha hjälp av omvärlden för att nå fram. USA:s president Barack Obama har gått längre än någon tidigare amerikansk president genom att definiera upprättandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse. Därmed finns det ingen återvändo. Den palestinska staten kommer att upprättas – frågan är inte om utan när och hur.

Den blodiga upplösningen på Ship to Gaza stärker pressen på Obama att skärpa kraven på Israel. Det är möjligt att dessa krav kommer att öka pressen på den israeliska regeringen så mycket att den inte längre förmår hantera sina interna spänningar utan tvingas avgå. En ny israelisk regering tycks vara ett nödvändigt villkor för att fredsprocessen skall kunna påbörjas.

”Sörj inte – organisera” skrev Joe Hill i ett brev till en vän strax före sin avrättning. Bästa sättet att hedra de människor som dödades i aktionen mot Ship to Gaza är att hålla fast vid principen om icke-våld och lägga all kraft på att organisera ett fredsarbete där folkrätten och inte våldet sätts i centrum.