Jag medverkar då och då med texter på den prisbelönta fotbollsbloggen Bara Ben på Glenn Hysén. Följande post är just publicerad där.
I dessa svåra dagar behöver alla Blåvita tigerhjärtan den tröst som står att få. Igår hämtade jag själv tillit och styrka i en sammankomst med föreningen Gamla Ullevi Veteraner, där ärrade idrottskämpar från Göteborgstrakten varje torsdagsförmiddag träffas i Ullevi tennishall för några timmars umgänge. Föreningen leds av odödlige Bengt "Fölet" Berndtsson, Blåvitts legendariske mångårige lagledare från 1960- och 1970-talen Peo Johansson samt arenachefen på Gamla Ullevi Leif Canebring.
I torsdags var det 117 medlemmar som hade slutit upp. Endast män. Vid mina 52 år var det också en ovanlig upplevelse att vara överlägset yngst i lokalen... Lokalerna öppnar redan kl 07.00 på morgonen och träffen pågår fram till lunch. Varje gång inbjuds en föredragshållare och nu var det jag som stolt och hedrad hade fått den äran. Jag var talare nummer 608 i ordningen - bland tidigare gäster återfinns t ex Lennart "Fat Cat" Johansson, Lars-Åke Lagrell och professorn i statsvetenskap Sören Holmberg. När jag presenterade mig som blåvit i själen hördes spridda burop i den annars blåvitt välfyllda lokalen, och jag tyckte mig uppfatta att Bo Falk buade lite extra mycket. :)
Jag talade i ca 40 minuter om Palestinakonflikten, och därefter följde en frågestund. Palestinafrågan och idrottsrörelsen kommer inte så sällan i kontakt med varandra, allt från det blodiga gisslandramat i München-OS 1972 till förra årets Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel inför tomma läktare i Malmö eller demonstrationerna i samband IFK Göteborgs match i tredje omgången av Europe League mot mot Hapoel Tel Aviv sommaren 2009. Jag var imponerad av nivån på de frågor som ställdes och den koncentration och fokusering som veteranerna fortfarande förmådde uppamma.
Hela 608 föredrag sedan 1993. Det är nio fler än de matcher Fölet själv spelade för IFK Göteborg under sin långa och vackra karriär. Varje torsdag i veckan bortsett från ett sommaruppehåll, och över 100 deltagare nästan varje gång. Fotbollsspelare, handbollsspelare, idrottsjournalister, pressfotografer. Det är rörande och imponerande, och väldigt få föreningar i landet överhuvudtaget förmår uppvisa en sådan kraft.
Skall jag falla vill jag göra det i strid, sjöng en gång Björn Afzelius. De ärrade kämparna jag hade förmånen att få träffa hade långt ifrån gett upp - varken i livet eller i sin tilltro till idrottens gemenskap och helande kraft. Låt oss nu tillsammans hjälpa vår klubb att bibehålla stridsviljan och inte bryta ihop bara för att tabellen ser ut som den gör och spelet för tillfället är obefintligt.Stöd kan hämtas ur låten Vi lever ännu, varur versraden ovan är hämtad. Låten säger - trots att den förstås är skriven om något helt annat - egentligen allt som behöver sägas om tillståndet och vägen framåt för klubben i dag:
Vi har gått med öppna ögon i förväntningarnas tid; Vi har blundat i besvikelse när allting var förbi; Men vi lever ännu. Vi har klättrat uppför berget till triumfens högsta topp; Vi har handlöst störtat utför när vi äntligen kommit opp; Men vi lever ännu.
Vi har vandrat i gemenskapen med dom vi håller av; Vi har lidit oss igenom alla ensamhetens kval; Men vi lever ännu. Man har hälsat oss med värme och med kärleksfulla ord; Man har visat oss en avsky som har isat vårat blod; Men vi lever ännu.
Så det tycks som själva livet är en motsättning i sig; Varje kärlek bär ett minne av ett hat; Varje ögonblick av lycka bär en skugga av en sorg; Varje trygghet vilar på en vilsenhet; Men vi lever ännu. Ja, vi lever ännu.
2010-04-30
2010-04-29
Mats Odell och hans olyckliga längtan efter Toblerone. Slutord.
Debatten om kommun- och finansmarknadsminister Mats Odells (KD) användande av uttrycket "Tobleronepolitik" om de rödgrönas förslag om att tillföra tolv miljarder kronor till skola, vård och omsorg går mot sitt slut. Jag vill med denna post kommentera och syntetisera några av konfliktfrågorna i debatten.
1. I debatten har det hävdats att det endast varit företrädare för de rödgröna partierna eller socialdemokratiska experter som kritiserat Odells argumentation. Men det är inte sant. Under rubriken Lågvattenmärke (ej på nätet) skriver t ex Dagens Nyheters ledarsida (28/4) att Mats Odell gör sig löjlig och att liknelsen visar att Odell inte förmår kritisera politiken i sak. Bättre argument och retorik hade man väntat av en regeringsföreträdare. I webb-tv-programmet "Korseld" markerar FP-ledaren Jan Björklund att han aldrig skulle ha uttryckt sig så. Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson skriver att Mats Odells uttalande saknade enligt min mening den elegans, kvickhet och det nyhetsvärde man kan förvänta sig av ett motståndarkritiskt angrepp från en erfaren och ansvarstagande politiker. Uttalandet kunde i själva verket ha varit frambrölat av vilken döbloggare som helst. Det hedrar landets liberala ledarsidor att de faktiskt i stor utsträckning vägrat att acceptera Odells försök att vulgarisera debatten.
2. Det har också hävdats att Odell endast lite skämtsamt anspelade på Mona Sahlins tidigare slarvighet. Men det är inte heller sant. Odell definierade Tobleronepolitik som att Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket. Innebörden är otvetydig - man går och handlar och låter någon annan betala. Ett sådant agerande är oärligt och ohederligt. Men Mats Odell vet att Mona Sahlin aldrig gjorde något sådant. Mona Sahlin hade tydligt markerat med ordet "privat" vilka inköp som var hennes privata och vilka som inte var det. Felet hon gjorde bestod i att hon använde fel kort. Slarv - ja. Ohederlighet - nej. Ändå väljer Mats Odell att antyda att hon varit ohederlig En sådan antydan är ovärdigt en erfaren och rutinerad minister, dessutom representant för ett parti som gör anspråk på att företräda etik och moral i politiken.
3. Det är ett sundhetstecken för svensk politisk debatt att kritiken mot Odell varit så hård och kommit från så många olika håll. Det är mänskligt att de borgerliga partiernas kampanjgeneraler funderar över hur de skulle kunna använda Toblerone-affären i valrörelsen. Men de negativa reaktionerna, eller spinnet som man säger, blir sannolikt en varningsklocka. Toblerone-argumentet riskerar att av väljarna uppfattas som ett billigt påhopp, som kan slå tillbaka på den som använder det. I en undersökning av Demoskop som presenteras i Expressen (ej på nätet) svarade nästan hälften (47 procent) av de tillfrågade att de blivit mer negativt inställda till alliansen efter Mats Odells utspel. Endast tio procent sade sig ha fått en bättre bild av alliansen.
Valrörelsen är i gång. De rödgrönas överläge är stabilt, och överläget hade i den senaste mätningen från Sentio Research vuxit ytterligare. Det är naturligt att sittande regering blir nervös och tenderar att tänja gränserna. Men det vore befriande om återhållsamhetens kraft ändå kunde få gå segrande i striden mot vulgaritet och smutskastning. Jag är också naiv nog att tro att stil och värdighet vinner i längden.
1. I debatten har det hävdats att det endast varit företrädare för de rödgröna partierna eller socialdemokratiska experter som kritiserat Odells argumentation. Men det är inte sant. Under rubriken Lågvattenmärke (ej på nätet) skriver t ex Dagens Nyheters ledarsida (28/4) att Mats Odell gör sig löjlig och att liknelsen visar att Odell inte förmår kritisera politiken i sak. Bättre argument och retorik hade man väntat av en regeringsföreträdare. I webb-tv-programmet "Korseld" markerar FP-ledaren Jan Björklund att han aldrig skulle ha uttryckt sig så. Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson skriver att Mats Odells uttalande saknade enligt min mening den elegans, kvickhet och det nyhetsvärde man kan förvänta sig av ett motståndarkritiskt angrepp från en erfaren och ansvarstagande politiker. Uttalandet kunde i själva verket ha varit frambrölat av vilken döbloggare som helst. Det hedrar landets liberala ledarsidor att de faktiskt i stor utsträckning vägrat att acceptera Odells försök att vulgarisera debatten.
2. Det har också hävdats att Odell endast lite skämtsamt anspelade på Mona Sahlins tidigare slarvighet. Men det är inte heller sant. Odell definierade Tobleronepolitik som att Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket. Innebörden är otvetydig - man går och handlar och låter någon annan betala. Ett sådant agerande är oärligt och ohederligt. Men Mats Odell vet att Mona Sahlin aldrig gjorde något sådant. Mona Sahlin hade tydligt markerat med ordet "privat" vilka inköp som var hennes privata och vilka som inte var det. Felet hon gjorde bestod i att hon använde fel kort. Slarv - ja. Ohederlighet - nej. Ändå väljer Mats Odell att antyda att hon varit ohederlig En sådan antydan är ovärdigt en erfaren och rutinerad minister, dessutom representant för ett parti som gör anspråk på att företräda etik och moral i politiken.
3. Det är ett sundhetstecken för svensk politisk debatt att kritiken mot Odell varit så hård och kommit från så många olika håll. Det är mänskligt att de borgerliga partiernas kampanjgeneraler funderar över hur de skulle kunna använda Toblerone-affären i valrörelsen. Men de negativa reaktionerna, eller spinnet som man säger, blir sannolikt en varningsklocka. Toblerone-argumentet riskerar att av väljarna uppfattas som ett billigt påhopp, som kan slå tillbaka på den som använder det. I en undersökning av Demoskop som presenteras i Expressen (ej på nätet) svarade nästan hälften (47 procent) av de tillfrågade att de blivit mer negativt inställda till alliansen efter Mats Odells utspel. Endast tio procent sade sig ha fått en bättre bild av alliansen.
Valrörelsen är i gång. De rödgrönas överläge är stabilt, och överläget hade i den senaste mätningen från Sentio Research vuxit ytterligare. Det är naturligt att sittande regering blir nervös och tenderar att tänja gränserna. Men det vore befriande om återhållsamhetens kraft ändå kunde få gå segrande i striden mot vulgaritet och smutskastning. Jag är också naiv nog att tro att stil och värdighet vinner i längden.
2010-04-27
Mats Odells Toblerone-uttalande ovärdigt för svensk debatt
Detta är ett absolut bottennapp. Det är bland det lägsta jag har hört. Jag tycker att han borde skämmas. Så kommenterar medierådgivaren Paul Ronge kommun- och finansmarknadsminister Mats Odells (KD) formuleringar om de rödgröna partiernas förslag om att tillföra tolv miljarder kronor till skola, vård och omsorg. -Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket, sade Mats Odell.
Med sin vulgära formulering antyder Mats Odell att Toblerone-affären 1995 sedan skulle ha handlat om förskingring. Så var det ju som bekant inte. Det som inträffade var att Mona Sahlin använt sitt regeringskortet privat, bland annat för att köpa Toblerone, men också noterat på notorna att det rört som om privata inköp. Åklagarens förundersökning om brott lades ner.
Det är trist att en etablerad och rutinerad politiker som Mats väljer att sänka debattnivån på det här sättet. Om det inte bara rör sig om en illa vald formulering (det kan hända oss alla - och då klaras saken enkelt ut genom att Mats Odell ber om ursäkt) så har jag svårt att se annat än att det är början på en målmedveten strategi att nyttja Mona Sahlins svaga ställning i opinionen och gräva upp så mycket som möjligt om Toblerone-affären. Då finns också risken att ribban sänks och att andra politiker svarar med samma mynt. Thomas Östros reaktion att jämföra Odells uttalanden med den kristna högern (!) var väl heller inte av bästa märke.
Jag kommenterar Odell-affären till TT bl a här.
Med sin vulgära formulering antyder Mats Odell att Toblerone-affären 1995 sedan skulle ha handlat om förskingring. Så var det ju som bekant inte. Det som inträffade var att Mona Sahlin använt sitt regeringskortet privat, bland annat för att köpa Toblerone, men också noterat på notorna att det rört som om privata inköp. Åklagarens förundersökning om brott lades ner.
Det är trist att en etablerad och rutinerad politiker som Mats väljer att sänka debattnivån på det här sättet. Om det inte bara rör sig om en illa vald formulering (det kan hända oss alla - och då klaras saken enkelt ut genom att Mats Odell ber om ursäkt) så har jag svårt att se annat än att det är början på en målmedveten strategi att nyttja Mona Sahlins svaga ställning i opinionen och gräva upp så mycket som möjligt om Toblerone-affären. Då finns också risken att ribban sänks och att andra politiker svarar med samma mynt. Thomas Östros reaktion att jämföra Odells uttalanden med den kristna högern (!) var väl heller inte av bästa märke.
Jag kommenterar Odell-affären till TT bl a här.
2010-04-25
Civil olydnad - är det rätt att bryta sig in och förstöra vapen?
I dag hade jag privilegiet att i Göteborgs Domkyrka debattera civil olydnad med Annika Spalde, angående hennes aktuella bok Leva etiskt. Om att ta ansvar för världen och njuta av livet (Karneval förlag 2009, med Pelle Strindlund). Annika Spalde är diakon i Svenska kyrkan och har arbetat med ickevåld och civil olydnad sedan många år tillbaka. Hon har suttit i fängelse i både England och Sverige, dömd för olika olagliga aktioner i vapenfabriker. Arrangemanget var en del av den pågående Vetenskapsfestivalen.
Jag har stor respekt för Annika Spaldes verksamhet. Hon följer sitt hjärtas väg och möter domstolen utan att gnälla - det är civilkurage.
Sedan är det en annan sak att civil olydnad som principiell företeelse är problematisk. Det går väl an när den civila olydnaden används i syfte att främja värden som vi alla i någon mening tycker är goda och som inte drabbar någon enskild människa. Slå sönder vapen i en vapenfabrik är just en sådan verksamhet.
Men var går gränsen? Om en grupp människor går samman och namnger dömda pedofiler i ett bostadsområde i syfte att "skydda barnen"? Här känns svaret ändå ganska enkelt. Ett utpekande av dömda pedofiler som tjänat sitt straff drabbar de berörda individerna på ett otillbörligt sätt och en sådan aktion känns inte särskilt heroisk.
Vi kan också tänka oss en grupp föräldrar som ockuperar en nedläggningshotad skola. Det känns intuitivt som en "god" sak. Men risken finns att det är resursstarka föräldrar som är lättast att mobilisera för en ockupation, och att skolor med resurssvaga föräldrar läggs ner i stället.
Vem skall ha rätten att avgöra vilka olydnadaktioner som är legitima och vilka som inte är det? Var finns möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande för dessa aktioner? På dessa frågor finns inga bra svar. Vi är hänvisade till domstolens juridiska bedömningar.
Själv var jag med och ockuperade Kungstorget i Göteborg hösten 1976. Ockupationen blev framgångsrik, då det planerade garagebygget under torget ställdes in. Ögonblicksbilder från en av deltagarna finns här.
Jag har stor respekt för Annika Spaldes verksamhet. Hon följer sitt hjärtas väg och möter domstolen utan att gnälla - det är civilkurage.
Sedan är det en annan sak att civil olydnad som principiell företeelse är problematisk. Det går väl an när den civila olydnaden används i syfte att främja värden som vi alla i någon mening tycker är goda och som inte drabbar någon enskild människa. Slå sönder vapen i en vapenfabrik är just en sådan verksamhet.
Men var går gränsen? Om en grupp människor går samman och namnger dömda pedofiler i ett bostadsområde i syfte att "skydda barnen"? Här känns svaret ändå ganska enkelt. Ett utpekande av dömda pedofiler som tjänat sitt straff drabbar de berörda individerna på ett otillbörligt sätt och en sådan aktion känns inte särskilt heroisk.
Vi kan också tänka oss en grupp föräldrar som ockuperar en nedläggningshotad skola. Det känns intuitivt som en "god" sak. Men risken finns att det är resursstarka föräldrar som är lättast att mobilisera för en ockupation, och att skolor med resurssvaga föräldrar läggs ner i stället.
Vem skall ha rätten att avgöra vilka olydnadaktioner som är legitima och vilka som inte är det? Var finns möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande för dessa aktioner? På dessa frågor finns inga bra svar. Vi är hänvisade till domstolens juridiska bedömningar.
Själv var jag med och ockuperade Kungstorget i Göteborg hösten 1976. Ockupationen blev framgångsrik, då det planerade garagebygget under torget ställdes in. Ögonblicksbilder från en av deltagarna finns här.
2010-04-23
Presstödet och den faktiskt inte rasistiska tidningen Nationell Idag
I dag meddelade nyhetsmagasinets Fokus chefredaktör Martin Ahlquist att han avgår från från sin plats i Presstödsnämnden. Hans avgång är en protest mot det regelsystem som innebär att Presstödsnämnden beviljat det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag presstöd om två miljoner kronor.
Matin Ahlquists avgång är intuitivt förståelig. Vem vill sitta med och fördela två miljoner skattefinansierade kronor till en tidning som vilar på främlingsfientlig grund? Men den debatt som följt på Presstödsnämndens beslut är i flera fall enkelspårigt moraliserande och försvårar förståelsen kring det som skett.
I debatten framställer t ex Per Svensson, Fredrik Malm och Leif Pagrotsky tidningen Nationell Idag som självklart rasistisk. Men så enkelt är det inte. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg ("raser") olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte tidningen Nationell Idag och därför är den heller inte en rasistisk tidning. Om tidningen Nationell Idag hetsar mot folkgrupper eller på annat sätt går utöver vad tryckfriheten tillåter är dess verksamhet brottslig, dess ansvarige utgivare skall då åtalas och fällas för hets mot folkgrupp. Och detta alldeles oavsett om tidningen får presstöd eller ej.
Däremot är tidningen Nationell Idag en främlingsfientlig tidning. Det är illa nog. Med främlingsfientlighet menas en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. I tidningens artiklar utpekas det främmande - oavsett om det handlar om människor eller kulturer - som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi eller hålls utanför det som är "vi". Det är en motbjudande inställning - men den är inte olaglig. Argumentet att "skattepengar" inte skall ges till Nationell Idag är märkligt - den lagstiftning som reglerar vårt samhälle skall vara saklig, opartisk och principiell. Skulle tidningen Nationell Idag vara mindre stötande för att den inte fick "skattepengar" i presstöd när dess medarbetare, distribution och produktion rimligen får samma del av samhällets skattefinansierade resurser som alla andra?
Skall vi ha ett presstöd som vill värna mångfalden får vi leva med att en och annan katt slinker med bland hermelinerna. Klarar inte vår demokrati av att hantera det, så vore det skrutt. Fredrik Malm uttryckte det mycket klokt i Studio Ett i P 1 idag (se länk ovan), när han retoriskt frågade vilka tidningar som stod näst på tur att bli av med presstödet om Nationell Idag stängdes ute. Vänstertidningar som Proletären och Flamman? Eller kristna, evangelikala tidningar med band till t ex Livets Ord? Och därefter? Planet är sluttande.
Nationell Idag är en tidning vars människosyn är oss fjärran. Men så länge den håller sig inom lagens råmärken kan den inte behandlas annorlunda än andra tidningar. Alla dem som självklart och lyriskt sjöng tryckfrihetens lov inför Lars Vilks provokativa Muhammed-karikatyrer borde inte göra så mycket annat än att i denna fråga än att försvara den främlingsfientliga tidningen Nationell Idags rätt till presstöd.
Denna text är samförfattad av Ulf Bjereld och Vänstra Stranden och publiceras därför samtidigt på båda våra bloggar.
Matin Ahlquists avgång är intuitivt förståelig. Vem vill sitta med och fördela två miljoner skattefinansierade kronor till en tidning som vilar på främlingsfientlig grund? Men den debatt som följt på Presstödsnämndens beslut är i flera fall enkelspårigt moraliserande och försvårar förståelsen kring det som skett.
I debatten framställer t ex Per Svensson, Fredrik Malm och Leif Pagrotsky tidningen Nationell Idag som självklart rasistisk. Men så enkelt är det inte. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg ("raser") olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte tidningen Nationell Idag och därför är den heller inte en rasistisk tidning. Om tidningen Nationell Idag hetsar mot folkgrupper eller på annat sätt går utöver vad tryckfriheten tillåter är dess verksamhet brottslig, dess ansvarige utgivare skall då åtalas och fällas för hets mot folkgrupp. Och detta alldeles oavsett om tidningen får presstöd eller ej.
Däremot är tidningen Nationell Idag en främlingsfientlig tidning. Det är illa nog. Med främlingsfientlighet menas en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. I tidningens artiklar utpekas det främmande - oavsett om det handlar om människor eller kulturer - som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi eller hålls utanför det som är "vi". Det är en motbjudande inställning - men den är inte olaglig. Argumentet att "skattepengar" inte skall ges till Nationell Idag är märkligt - den lagstiftning som reglerar vårt samhälle skall vara saklig, opartisk och principiell. Skulle tidningen Nationell Idag vara mindre stötande för att den inte fick "skattepengar" i presstöd när dess medarbetare, distribution och produktion rimligen får samma del av samhällets skattefinansierade resurser som alla andra?
Skall vi ha ett presstöd som vill värna mångfalden får vi leva med att en och annan katt slinker med bland hermelinerna. Klarar inte vår demokrati av att hantera det, så vore det skrutt. Fredrik Malm uttryckte det mycket klokt i Studio Ett i P 1 idag (se länk ovan), när han retoriskt frågade vilka tidningar som stod näst på tur att bli av med presstödet om Nationell Idag stängdes ute. Vänstertidningar som Proletären och Flamman? Eller kristna, evangelikala tidningar med band till t ex Livets Ord? Och därefter? Planet är sluttande.
Nationell Idag är en tidning vars människosyn är oss fjärran. Men så länge den håller sig inom lagens råmärken kan den inte behandlas annorlunda än andra tidningar. Alla dem som självklart och lyriskt sjöng tryckfrihetens lov inför Lars Vilks provokativa Muhammed-karikatyrer borde inte göra så mycket annat än att i denna fråga än att försvara den främlingsfientliga tidningen Nationell Idags rätt till presstöd.
Denna text är samförfattad av Ulf Bjereld och Vänstra Stranden och publiceras därför samtidigt på båda våra bloggar.
2010-04-22
Kungamakt som patriarkat och underhållning
I en mycket läsvärd artikel på DN Debatt skriver i dag Annika Borg (teol dr, författare och präst i Svenska kyrkan) om det anmärkningsvärda i att kronprinsessan Victoria vid vigseln med Daniel Westling vill låta sig ledas in i Storkyrkan i Stockholm av sin pappa, kungen. En sådant arrangemang följer vare sig svensk tradition eller Svenska kyrkans ordning.
Borg skriver: Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen. Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå upp för altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet. Brudöverlämning har sina rötter i ett helt annat tänkande. Det handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen.
"För Sverige - i tiden", är kung Carl XVI Gustafs valspråk. "För Sverige - ur tiden", raljerade en gång Lars Hillersberg med kungen och hans valspråk. Ett bekymmer med kungafamiljen och med monarkin överhuvudtaget är att den är så osvensk, för att använda Sverigedemokrati-språk. Jämlikhet/jämställdhet och frihet är två av de värden som kanske allra mest konstituerar svensk politik och svensk kultur. Samtidigt är monarkin till sin essens oförenlig med jämlikheten, och de levnadsregler som kungafamiljen tvingas underordna sig är oförenliga med friheten.
Kungafamiljen - och särskilt kungen själv - gör inte saken bättre genom att i sin livsstil prioritera ytliga arrangemang, fester, snabba bilar och - som man sa förr i tiden - odla en playboy-stil. Visserligen med familjen i fokus, men på kvällskvisten snabbt på med klubbkavajen och iväg till manliga sällskapsklubbar. Inga nydanande kulturella engagemang eller t ex kvalificerade synpunkter på ombyggnaden av Stockholm. I dessa avseenden är kungen inte en man i tiden, utan i stället en kvarleva från det förgångna.
Ingen skugga över kungen själv i detta. Han är som han är och har all rätt i världen att leva sitt liv på det sätt han själv önskar. Problemet drabbar monarkin vars förmåga att anpassa sig till nutiden är en överlevnadsfråga.
Kronprinsessan - säger jag republikan som jag är - har mycket skickligt och med stor kraft strävat efter att leva med sin tid. Men önskemålet att ledas till altaret av pappa kungen är ett steg tillbaka i denna strävan. Altarledandet blir en blandning av patriarkalitet och amerikansk TV-underhållning. Smaken blir fadd.
Borg skriver: Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen. Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå upp för altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet. Brudöverlämning har sina rötter i ett helt annat tänkande. Det handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen.
"För Sverige - i tiden", är kung Carl XVI Gustafs valspråk. "För Sverige - ur tiden", raljerade en gång Lars Hillersberg med kungen och hans valspråk. Ett bekymmer med kungafamiljen och med monarkin överhuvudtaget är att den är så osvensk, för att använda Sverigedemokrati-språk. Jämlikhet/jämställdhet och frihet är två av de värden som kanske allra mest konstituerar svensk politik och svensk kultur. Samtidigt är monarkin till sin essens oförenlig med jämlikheten, och de levnadsregler som kungafamiljen tvingas underordna sig är oförenliga med friheten.
Kungafamiljen - och särskilt kungen själv - gör inte saken bättre genom att i sin livsstil prioritera ytliga arrangemang, fester, snabba bilar och - som man sa förr i tiden - odla en playboy-stil. Visserligen med familjen i fokus, men på kvällskvisten snabbt på med klubbkavajen och iväg till manliga sällskapsklubbar. Inga nydanande kulturella engagemang eller t ex kvalificerade synpunkter på ombyggnaden av Stockholm. I dessa avseenden är kungen inte en man i tiden, utan i stället en kvarleva från det förgångna.
Ingen skugga över kungen själv i detta. Han är som han är och har all rätt i världen att leva sitt liv på det sätt han själv önskar. Problemet drabbar monarkin vars förmåga att anpassa sig till nutiden är en överlevnadsfråga.
Kronprinsessan - säger jag republikan som jag är - har mycket skickligt och med stor kraft strävat efter att leva med sin tid. Men önskemålet att ledas till altaret av pappa kungen är ett steg tillbaka i denna strävan. Altarledandet blir en blandning av patriarkalitet och amerikansk TV-underhållning. Smaken blir fadd.
2010-04-20
Fler vill avskaffa monarkin!
Svenska folkets stöd för monarkin minskar. Vid ett seminarium i dag arrangerat av SOM-institutet vid Göteborgs universitet framkom att andelen svenskar som vill avskaffa monarkin har ökat från 15 till 22 procent på sex år. Under samma tid har andelen som vill behålla monarkin minskat från 68 till 56 procent. Samtidigt minskar svenska folkets förtroende för det svenska kungahuset, och förtroendet är nu lägre än vid någon tidigare mätning. Stödet för monarkin har minskat inom alla grupper, även bland de borgerliga väljarna, säger Lennart Nilsson som ansvarar för undersökningen.
I dag tar sig historien om förhållandet mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström nya och sorgliga turer. Expressen har frågat mig om hur dessa nya turer påverkar svenska folkets syn på monarkin och på kungahuset. I sig tror jag inte affären påverkar synen på monarkin eller förtroendet för kungahuset alls. Men affären tangerar en större principiell fråga: påverkas monarkins ställning av att kungahusets medlemmar mer och mer skildras som vanliga människor, gifter sig med personer utan kunglig börd och lever liv där offentligheten tränger sig allt djupare in i det personliga? Kräver monarkin en upphöjdhet för att kunna fylla sin funktion som symbol för nationen?
På dessa frågor finns inga säkra svar. Men det finns ingen väg bakåt. 1960-talets auktoritetsnedrivning och Sverige som världens mest jämlika land gör det omöjligt för kungahuset att leva ett liv på samma upphöjda och oåtkomliga vis som tidigare svenska monarker. Det må bära eller brista. För Sverige - i tiden.
Som sann republikan rekommenderar jag gärna Stefan Demerts sedelärande visa om hur illa det kan gå när verkligheten tränger sig in i det annars så slutna hovet: Prinsessan som inte ville skratta.
I dag tar sig historien om förhållandet mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström nya och sorgliga turer. Expressen har frågat mig om hur dessa nya turer påverkar svenska folkets syn på monarkin och på kungahuset. I sig tror jag inte affären påverkar synen på monarkin eller förtroendet för kungahuset alls. Men affären tangerar en större principiell fråga: påverkas monarkins ställning av att kungahusets medlemmar mer och mer skildras som vanliga människor, gifter sig med personer utan kunglig börd och lever liv där offentligheten tränger sig allt djupare in i det personliga? Kräver monarkin en upphöjdhet för att kunna fylla sin funktion som symbol för nationen?
På dessa frågor finns inga säkra svar. Men det finns ingen väg bakåt. 1960-talets auktoritetsnedrivning och Sverige som världens mest jämlika land gör det omöjligt för kungahuset att leva ett liv på samma upphöjda och oåtkomliga vis som tidigare svenska monarker. Det må bära eller brista. För Sverige - i tiden.
Som sann republikan rekommenderar jag gärna Stefan Demerts sedelärande visa om hur illa det kan gå när verkligheten tränger sig in i det annars så slutna hovet: Prinsessan som inte ville skratta.
2010-04-18
Utrikesfrågorna i den svenska valrörelsen
I följande TT-artikel (publicerad bl a i DN) kommenterar jag utrikesfrågorna i den stundande valrörelsen.
Det återstår flera utrikespolitiska frågor för oppositionen att komma överens om. Den svåraste blir synen på den svenska truppen i Afghanistan. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill utvärdera insatsen nästa år men Vänsterpartiet vill redan nu dra hem truppen.
Den förre statsministern Göran Perssons oftast upprepade argument mot att ta in Vänsterpartiet i en regering var dess bristande trovärdighet i utrikes- och säkerhetspolitiken. Misstron har varit djup inom Socialdemokratin mot det forna kommunistpartiet och dess internationella kontakter österut och mot uppriktigheten i omprövningen hos dess nuvarande partiledare, som blev ledsen när Berlinmuren föll.
Men nu råder nya tider och det på Mona Sahlin mer eller mindre påtvingade regeringssamarbetet kräver att misstron överbryggas och en gemensam syn på utrikes- och säkerhetspolitik skapas.
Enligt socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld har samarbetet, tillsammans med Socialdemokraternas senaste partikongress, inneburit en radikalisering av partiets utrikespolitik. Den rödgröna plattformen för relationerna till omvärlden från februari är ett uttryck för detta, anser han.
– Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik. I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid, säger han.
– USA-kritiken är iögonfallande i dokumentet. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal, säger han.
Men det rödgröna dokumentet visar, trots den radikala retoriken, att det finns frågor som återstår att lösa. I plattformen nämns "oroligheterna" i Afghanistan. Om den svenska truppen sägs inget, eftersom Vänsterpartiet kräver att den tas hem, medan de två andra partierna är överens om att utvärdera insatsen nästa år.
– Jag har svårt att se hur partierna med bibehållen trovärdighet här ska kunna enas fram till valet, säger Ulf Bjereld.
Euron splittrar också. Vänsterpartiets fortsatta samarbete med vissa kommunistpartier kan också bli en delikat fråga.
Men det finns också en samsyn som går långt i vissa frågor. ”Sverige bör fortsätta det samarbete med Nato som sedan flera år utvecklats, i alla frågor utom bindande försvarsförpliktelser”, heter det till exempel i överenskommelsen om säkerhetspolitiken.
Även vapenexporten har man lyckats skriva sig samman om, med förslag på en ny utredning. Alla tre partier är kritiska till Israel, men här är V och MP beredda att gå längre med sanktions- och bojkottvapnet mot Israel.
Det återstår flera utrikespolitiska frågor för oppositionen att komma överens om. Den svåraste blir synen på den svenska truppen i Afghanistan. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill utvärdera insatsen nästa år men Vänsterpartiet vill redan nu dra hem truppen.
Den förre statsministern Göran Perssons oftast upprepade argument mot att ta in Vänsterpartiet i en regering var dess bristande trovärdighet i utrikes- och säkerhetspolitiken. Misstron har varit djup inom Socialdemokratin mot det forna kommunistpartiet och dess internationella kontakter österut och mot uppriktigheten i omprövningen hos dess nuvarande partiledare, som blev ledsen när Berlinmuren föll.
Men nu råder nya tider och det på Mona Sahlin mer eller mindre påtvingade regeringssamarbetet kräver att misstron överbryggas och en gemensam syn på utrikes- och säkerhetspolitik skapas.
Enligt socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld har samarbetet, tillsammans med Socialdemokraternas senaste partikongress, inneburit en radikalisering av partiets utrikespolitik. Den rödgröna plattformen för relationerna till omvärlden från februari är ett uttryck för detta, anser han.
– Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik. I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid, säger han.
– USA-kritiken är iögonfallande i dokumentet. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal, säger han.
Men det rödgröna dokumentet visar, trots den radikala retoriken, att det finns frågor som återstår att lösa. I plattformen nämns "oroligheterna" i Afghanistan. Om den svenska truppen sägs inget, eftersom Vänsterpartiet kräver att den tas hem, medan de två andra partierna är överens om att utvärdera insatsen nästa år.
– Jag har svårt att se hur partierna med bibehållen trovärdighet här ska kunna enas fram till valet, säger Ulf Bjereld.
Euron splittrar också. Vänsterpartiets fortsatta samarbete med vissa kommunistpartier kan också bli en delikat fråga.
Men det finns också en samsyn som går långt i vissa frågor. ”Sverige bör fortsätta det samarbete med Nato som sedan flera år utvecklats, i alla frågor utom bindande försvarsförpliktelser”, heter det till exempel i överenskommelsen om säkerhetspolitiken.
Även vapenexporten har man lyckats skriva sig samman om, med förslag på en ny utredning. Alla tre partier är kritiska till Israel, men här är V och MP beredda att gå längre med sanktions- och bojkottvapnet mot Israel.
2010-04-16
Bryt blockaden - stöd Ship to Gaza!
Om bara några veckor styr åtta fartyg från olika hamnar i Europa mot Gazas kust i syfte att bryta den illegala blockaden. Fartygskonvojen organiseras av en koalition av internationella människorättsorganisationer och folkrörelser. Aktionen är en fredlig solidaritetshandling som vid sidan av att bryta den illegala blockaden också vill lindra den humanitära nöden och i praktisk handling visa folket i Gaza att omvärlden inte glömt bort dem. Fartygen medför byggnadsmaterial, förfabricerade hus och dieseldrivna elaggregat samt omkring 800 passagerare från hela Europa, inklusive israeler och palestinier: parlamentariker, kulturarbetare, aktivister och journalister. En av koalitionens medlemmar är Ship to Gaza-Sverige. Jag har erbjudits att åka med men av praktiska skäl tackat nej. (Sedan är jag heller ingen båtmänniska. Båtar ger mig ångest. Jag hade föredragit att försöka bryta blockaden via buss, via bil eller till fots...) Läsaren av denna blogg vet att jag var i Gaza för bara några veckor sedan, och intrycken var mycket starka.
Ship to Gaza är ingen ofarlig operation. Ingen vet hur de israeliska militärfartyg som ständigt kretsar utanför Gazas kust kommer att agera. Men operationen är viktig för att sätta den illegala blockaden av Gaza på den politiska dagordningen och få omvärlden att intensifiera pressen på Israel att avbryta blockaden.
Blockaden drabbar palestinierna på så många olika sätt. Visst finns det genom den omfattande smugglingen via tunnlar från Egypten hyggligt med varor i butikerna. Men isoleringen tär och Hamas hårdföra styre på Gaza tar sig allt brutalare uttrycksformer. Nu har Hamas också börjat tillämpa dödsstraff på palestinier för påstått samarbete med Israel. Isolering föder barbari.
I Sverige har Konsum Väst förordat bojkott av israeliska varor i Konusms butiker. Jag har tidigare varit tveksam eller t o m negativ till ekonomiska sanktioner och bojkotter mot Israel. Men den nuvarande israeliska regeringens politik och ovilja att göra framsteg i fredsprocessen ger mig inget annat val än att ompröva min inställning. Jag tänker återkomma med en bloggpost i det ämnet inom en inte alltför avlägsen framtid.
Mer om den svenska delen av Ship to Gaza kan läsas här.
2010-04-13
Ett missriktat utspel - Socialdemokraternas och Moderaternas uppgörelse om Sverigedemokraterna i Stockholmspolitiken
I dag meddelade Ekot att Socialdemokraterna och Moderaterna vill bilda en blocköverskridande majoritet i Stockholms kommunfullmäktige om Sverigedemokraterna efter höstens val skulle få en vågmästarställning. Poängen är att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande, säger Sten Nordin, moderat finansborgarråd i Stockholm. Det finns flera frågor som vi och Moderaterna inriktningsvis är överens om - delar av näringspolitiken och huvudparten av infrastrukturpolitiken och en del andra områden, säger Carin Jämtin, oppositionsborgarråd för Socialdemokraterna.
Utspelet förvånar, för att uttrycka det milt. Sverigedemokraterna fick i det senaste valet 2006 endast 1.63 procent av rösterna i kommunvalet i Stockholm. Sannolikheten för att partiet skulle få en vågmästarställnng i Stockholms kommunfullmäktige efter valet 2010 är utomordentligt liten. Ändå väljer Sten Nordin och Carin Jämtin att genom hypotetiska resonemang ge Sverigedemokraterna en gratisbiljett rakt in i Stockholmspolitikens strålkastarljus. I min tidigare post Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna argumenterar jag för att blocköverskridande samarbete i form av t ex samlingsregering är ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna. Det är en ståndpunkt som har starkt stöd bland de forskare som studerat högerpopulistiska partier över tid.
Jag är i denna fråga enig med Fredrik Reinfeldt som menar att en blocköverskridande koalitionsregering skulle gynna Sverigedemokraterna, och att det därför vore bättre att låta det politiska block som är störst efter valet får regera. Reinfeldt har också varit irriterad på alla spekulationer i frågan, eftersom han menar att dessa spekulationer gynnar Sverigedemokraterna. Tanken att låta det politiska block som är störst efter valet regera förutsätter att oppositionen lägger ned sina röster i avgörande omröstningar i riksdagen. Fördelarna med ett sådant arrangemang är att den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige också blir vägledande för den förda politiken efter valet 2010.
Vad är det då som föranlett Sten Nordin (M) och Carin Jämtin (S) att rusa åstad i denna fråga? Det kan ju knappast vara för att de ligger sömnlösa om nätterna av oro över hur Stockholm skall kunna styras utifrån det högst osannolika scenariot att Sverigedemokraterna efter valet 2010 skulle sitta som vågmästare i Stockholms kommunfullmäktige. I stället tror jag det är ett missriktat nit att inför valet visa väljarna sin starka avsky för Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och människosyn. Syftet är kanske gott. Men konsekvenserna blir att Sverigedemokraternas valkampanj i Stockholm plötsligt blir medialt intressant på ett helt annat sätt än tidigare, samt att Sverigedemokraterna får vatten på sin kvarn om hur de misshandlas av ett politiskt etablissemang som håller varandra om ryggen och bara värnar sina egna maktpositoner.
Min uppfattning om uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i denna fråga kan sammanfattas i sex ord: Riv upp, gör om, gör rätt!
Uppdaterat kl 22.20 I TV 4-Nyheterna i kväll markerade såväl Mona Sahlin som Per Schlingmann avstånd från sina partikamraters agerande i Stockholm. Alltid något.
Se även Expressen.
Utspelet förvånar, för att uttrycka det milt. Sverigedemokraterna fick i det senaste valet 2006 endast 1.63 procent av rösterna i kommunvalet i Stockholm. Sannolikheten för att partiet skulle få en vågmästarställnng i Stockholms kommunfullmäktige efter valet 2010 är utomordentligt liten. Ändå väljer Sten Nordin och Carin Jämtin att genom hypotetiska resonemang ge Sverigedemokraterna en gratisbiljett rakt in i Stockholmspolitikens strålkastarljus. I min tidigare post Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna argumenterar jag för att blocköverskridande samarbete i form av t ex samlingsregering är ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna. Det är en ståndpunkt som har starkt stöd bland de forskare som studerat högerpopulistiska partier över tid.
Jag är i denna fråga enig med Fredrik Reinfeldt som menar att en blocköverskridande koalitionsregering skulle gynna Sverigedemokraterna, och att det därför vore bättre att låta det politiska block som är störst efter valet får regera. Reinfeldt har också varit irriterad på alla spekulationer i frågan, eftersom han menar att dessa spekulationer gynnar Sverigedemokraterna. Tanken att låta det politiska block som är störst efter valet regera förutsätter att oppositionen lägger ned sina röster i avgörande omröstningar i riksdagen. Fördelarna med ett sådant arrangemang är att den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige också blir vägledande för den förda politiken efter valet 2010.
Vad är det då som föranlett Sten Nordin (M) och Carin Jämtin (S) att rusa åstad i denna fråga? Det kan ju knappast vara för att de ligger sömnlösa om nätterna av oro över hur Stockholm skall kunna styras utifrån det högst osannolika scenariot att Sverigedemokraterna efter valet 2010 skulle sitta som vågmästare i Stockholms kommunfullmäktige. I stället tror jag det är ett missriktat nit att inför valet visa väljarna sin starka avsky för Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och människosyn. Syftet är kanske gott. Men konsekvenserna blir att Sverigedemokraternas valkampanj i Stockholm plötsligt blir medialt intressant på ett helt annat sätt än tidigare, samt att Sverigedemokraterna får vatten på sin kvarn om hur de misshandlas av ett politiskt etablissemang som håller varandra om ryggen och bara värnar sina egna maktpositoner.
Min uppfattning om uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i denna fråga kan sammanfattas i sex ord: Riv upp, gör om, gör rätt!
Uppdaterat kl 22.20 I TV 4-Nyheterna i kväll markerade såväl Mona Sahlin som Per Schlingmann avstånd från sina partikamraters agerande i Stockholm. Alltid något.
Se även Expressen.
2010-04-10
Vad kan stoppa en rödgrön valseger?
Dagens opionionsmätning från Demoskop befäster bilden av att de rödgröna har ett stabilt övertag på den borgerliga alliansregeringen. Denna gång skiljer det 8.7 procentenheter mellan de båda blocken, en ökning med 3.1 procentenheter. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hamnar båda under fyraprocentsspärren, med 3.7 respektive 3.2 procent.
Under hela mandatperioden har jag hävdat att de rödgröna med stor sannolikhet kommer att vinna valet 2010, och att den stora utmaningen i stället blir att även vinna valet 2014. Jag har också konsekvent hävdat att Sverigedemokraterna kommer att få mycket svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. Så här långt håller mina bedömningar streck. Det har hittills heller aldrig hänt i Sverige att en sittande regering hämtat in ett så stort opinionsunderläge bara några månader innan ett val.
Men alla val skall vinnas och det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi ingenting vet. It ain't over 'til the fat lady sings, för att tala operaspråk.
Vad skulle då kunna leda till att mina bedömningar inte slår i? Vad skulle kunna förhindra en rödgrön valseger och vad skulle kunna öka Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen?
Mona Sahlins svaga förtroendesiffror - särskilt i förhållande till statsminister Fredrik Reinfeldt - är förstås ett aber för den rödgröna oppositionen. Visserligen kännetecknas svenska väljare av att de röstar på parti och inte på person. Men det är en tung personlig uppförsbacke för Mona Sahlin som statsministerkandidat att ständigt behöva kommentera opinionssiffror kring väljarnas svaga förtroende för hennes person. Vi ser en ond cirkel: Väljarna matas varje vecka med medierapportering om det svaga förtroendet för Mona Sahlin. Sedan får samma väljare svara på frågan om hur starkt förtroende de har för henne. Jag tror inte det svaga förtroendet för Mona Sahlin i särskilt stor utsträckning kommer att påverka vilket block väljarna ger sitt stöd åt. Men det svaga stödet kan sätta sig på socialdemokratins självförtroende och ta tid och kraft från annat politiskt arbete.
En annan möjlighet är att mediespinnet kring de rödgröna förändras i takt med att de rödgrönas konkreta förslag presenteras inför valet. För många väljare står de rödgröna för något nytt och oförbrukat i förhållande till den sittande regeringen. Men när de konkreta förslagen kokas ner till vardagspolitik och kronor och ören finns en risk att glansen flagnar och nyfikenhetens behag lägger sig. Här gäller det för de rödgröna att betona de ideologiska skillnader som finns mellan blocken, även om de konkreta politiska förslagen ibland ligger ganska nära varandra.
De borgerliga partierna kommer säkert att försöka skjuta Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i sank, för att den vägen bryta den rödgröna framgångsvågen. Visst - inga träd växer upp till himlen och Miljöpartiets uppåtgående trend kommer förr eller senare att brytas. Men i dagsläget finns det inget som tyder på att Miljöpartiet inte kommer att göra sitt med marginal bästa val hittills.
Sedan finns ju alltid den hypotetiska möjligheten att det inträffar något dramatiskt och helt oförutsett - allt från en ny finanskris, öppet gräl mellan de rödgröna eller några skandaler som t o m skulle få Leijongate att blekna.
När det gäller Sverigedemokraternas möjligheter så upplever jag just nu det största hotet som att valet av många väljare genom ett stort rödgrönt överläge i början av september uppfattas som avgjort på förhand. I så fall kommer media att vara mer intresserat av frågor som inte kretsar kring regeringsmakten och fler väljare skulle kunna komma att proteströsta på Sverigedemokraterna.
Avslutningsvis vill jag påminna om att det fortfarande är alldeles för tidigt för att räkna bort Piratpartiet. Partiet syns knappast i opinionsmätningarna, men har otvivelaktigt en potential att överraska på samma sätt som i Europavalet 2009.
Under hela mandatperioden har jag hävdat att de rödgröna med stor sannolikhet kommer att vinna valet 2010, och att den stora utmaningen i stället blir att även vinna valet 2014. Jag har också konsekvent hävdat att Sverigedemokraterna kommer att få mycket svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. Så här långt håller mina bedömningar streck. Det har hittills heller aldrig hänt i Sverige att en sittande regering hämtat in ett så stort opinionsunderläge bara några månader innan ett val.
Men alla val skall vinnas och det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi ingenting vet. It ain't over 'til the fat lady sings, för att tala operaspråk.
Vad skulle då kunna leda till att mina bedömningar inte slår i? Vad skulle kunna förhindra en rödgrön valseger och vad skulle kunna öka Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen?
Mona Sahlins svaga förtroendesiffror - särskilt i förhållande till statsminister Fredrik Reinfeldt - är förstås ett aber för den rödgröna oppositionen. Visserligen kännetecknas svenska väljare av att de röstar på parti och inte på person. Men det är en tung personlig uppförsbacke för Mona Sahlin som statsministerkandidat att ständigt behöva kommentera opinionssiffror kring väljarnas svaga förtroende för hennes person. Vi ser en ond cirkel: Väljarna matas varje vecka med medierapportering om det svaga förtroendet för Mona Sahlin. Sedan får samma väljare svara på frågan om hur starkt förtroende de har för henne. Jag tror inte det svaga förtroendet för Mona Sahlin i särskilt stor utsträckning kommer att påverka vilket block väljarna ger sitt stöd åt. Men det svaga stödet kan sätta sig på socialdemokratins självförtroende och ta tid och kraft från annat politiskt arbete.
En annan möjlighet är att mediespinnet kring de rödgröna förändras i takt med att de rödgrönas konkreta förslag presenteras inför valet. För många väljare står de rödgröna för något nytt och oförbrukat i förhållande till den sittande regeringen. Men när de konkreta förslagen kokas ner till vardagspolitik och kronor och ören finns en risk att glansen flagnar och nyfikenhetens behag lägger sig. Här gäller det för de rödgröna att betona de ideologiska skillnader som finns mellan blocken, även om de konkreta politiska förslagen ibland ligger ganska nära varandra.
De borgerliga partierna kommer säkert att försöka skjuta Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i sank, för att den vägen bryta den rödgröna framgångsvågen. Visst - inga träd växer upp till himlen och Miljöpartiets uppåtgående trend kommer förr eller senare att brytas. Men i dagsläget finns det inget som tyder på att Miljöpartiet inte kommer att göra sitt med marginal bästa val hittills.
Sedan finns ju alltid den hypotetiska möjligheten att det inträffar något dramatiskt och helt oförutsett - allt från en ny finanskris, öppet gräl mellan de rödgröna eller några skandaler som t o m skulle få Leijongate att blekna.
När det gäller Sverigedemokraternas möjligheter så upplever jag just nu det största hotet som att valet av många väljare genom ett stort rödgrönt överläge i början av september uppfattas som avgjort på förhand. I så fall kommer media att vara mer intresserat av frågor som inte kretsar kring regeringsmakten och fler väljare skulle kunna komma att proteströsta på Sverigedemokraterna.
Avslutningsvis vill jag påminna om att det fortfarande är alldeles för tidigt för att räkna bort Piratpartiet. Partiet syns knappast i opinionsmätningarna, men har otvivelaktigt en potential att överraska på samma sätt som i Europavalet 2009.
2010-04-08
Medielogiken ökar sannolikheten för rödgrön valseger?
Vad vore roligast för svenska medier? Fyra år till med Fredrik Reinfeldt eller fyra år med en rödgrön regering?
Frågan är intuitivt lätt att besvara. Bortsett från de inledande månadernas turbulens då ministrar tvingades hoppa strömhopp från regeringen har Reinfeldts tid som statsminister präglats av ett regeringsarbete utan större dramatik och konflikter. Jämfört med de tidigare borgerliga havererade regeringsinnehaven 1976-1982 respektive 1991-1994 har åren 2006-2010 varit rent av tråkiga. Ett oprövat rödgrönt samarbete skulle däremot ur medial synvinkel kunna inrymma en hel del dramatik.
Dessa tankar dök upp i slutet av ett samtal med en begåvad journalist på trevliga Berns asiatiska i Stockholm i dag. Visst fanns det en medial trötthet på Göran Persson, där den borgerliga alliansen stod för något nytt och okänt. På samma sätt framstår det rödgröna samarbetet - med Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i spetsen - som något som kommer att kunna leverera fler storys, locka fler tittare/lyssnare och sälja fler lösnummer än fyra år till med Fredrik. (I den mediedramaturgiska grytan kan man förstås också tillföra en nypa Sverigedemokrati så blir anrättningen än mer spektakulär...)
Jag tror inte att media medvetet strävar i en sådan riktning. Professor Kent Asps regelbundna studier av mediebevakningen av svenska valrörelser visar också att det över tid inte finns några systematiska samband kring vilka partier som gynnas respektive missgynnas. Men visst vore det rimligt att tro att medielogiken också pekar i en riktning där det nya och okända blir mer angeläget än det gamla och inprövade. En viktig del i medielogiken är också just nyfikenhet.
Det är möjligt att det finns några studier kring den tematik jag här skisserar - tacksam för tips i så fall.
Frågan är intuitivt lätt att besvara. Bortsett från de inledande månadernas turbulens då ministrar tvingades hoppa strömhopp från regeringen har Reinfeldts tid som statsminister präglats av ett regeringsarbete utan större dramatik och konflikter. Jämfört med de tidigare borgerliga havererade regeringsinnehaven 1976-1982 respektive 1991-1994 har åren 2006-2010 varit rent av tråkiga. Ett oprövat rödgrönt samarbete skulle däremot ur medial synvinkel kunna inrymma en hel del dramatik.
Dessa tankar dök upp i slutet av ett samtal med en begåvad journalist på trevliga Berns asiatiska i Stockholm i dag. Visst fanns det en medial trötthet på Göran Persson, där den borgerliga alliansen stod för något nytt och okänt. På samma sätt framstår det rödgröna samarbetet - med Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i spetsen - som något som kommer att kunna leverera fler storys, locka fler tittare/lyssnare och sälja fler lösnummer än fyra år till med Fredrik. (I den mediedramaturgiska grytan kan man förstås också tillföra en nypa Sverigedemokrati så blir anrättningen än mer spektakulär...)
Jag tror inte att media medvetet strävar i en sådan riktning. Professor Kent Asps regelbundna studier av mediebevakningen av svenska valrörelser visar också att det över tid inte finns några systematiska samband kring vilka partier som gynnas respektive missgynnas. Men visst vore det rimligt att tro att medielogiken också pekar i en riktning där det nya och okända blir mer angeläget än det gamla och inprövade. En viktig del i medielogiken är också just nyfikenhet.
Det är möjligt att det finns några studier kring den tematik jag här skisserar - tacksam för tips i så fall.
2010-04-06
"Riv alla fängelser. Riv, åt helvete, riv!"
Riv alla fängelser. Riv, åt helvete, riv! Ungefär så sjöng kåkfararen Lennart "Konvaljen" Johansson på låten "Riv alla kåkar" från skivan Kåklåtar som MNW gav ut 1972. Jag minns hur jag som tonåring inte kunde avstå från att provocera min kära mormor genom att spela denna låt på särskilt hög volym när hon var på besök i mitt barndomshem i Båstad. Min mormor tillhörde det s k verklighetens folk och delade därför Göran Hägglunds uppfattning att straffet utgör en kriminalpolitikens grundbult. En uppfattning som jag då inte delade, för att uttrycka saken milt.Frågor om brott och straff är just nu på den politiska dagordningen. Inte minst den tragiska dödsmisshandeln av en 78-årig kvinna i Landskrona väcker starka känslor. Statsvetarna Marie Demker och Göran Duus-Otterström har visat hur de svenska politiska partierna varit drivande i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande) som präglat svensk kriminalpolitik under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som står för ett sådant perspektiv.
Vid sidan av Sverigedemokraterna är det i dag främst Kristdemokraterna och Göran Hägglund som inför valet mobiliserar i frågor om brott och straff. I en originell artikel i Svenska Dagbladet argumenterar Göran Hägglund för att straffet även är till för brottslingen skull. Utan straff frånerkänns brottslingen sin moraliska förmåga och utan straff förvägras brottslingen möjligheten att sona sitt brott och därigenom också möjligheten till återupprättelse: Frånvaron av straff blir i den meningen det grymmaste straffet av alla. Det blir en utstämpling ur den allas vår gemenskap som kulturellt och mellanmänskligt till stor del definieras av alla människors inre kamp att göra det rätta. I förhållande till sig själv, och i förhållande till sina medmänniskor. (Hägglunds artikel är för övrigt starkt inspirerad av Göran Duus-Otterströms doktorsavhandling Punishment and Personal Responsibility från 2008.)
Dagens Studio Ett i P1 innehåller en hörvärd debatt mellan just Göran Hägglund och professorn i kriminologi Jerzy Sarnecki. Hägglund och Sarnecki ger intryck av att tycka ganska så illa om varandra (för att återigen uttrycka saken milt...) och samtalet återspeglar ett viktigt drag i den kriminalpolitiska debatten. Sarnecki argumenterar övertygande för att strängare straff i allmänhet inte minskar brottsligheten och att om alla de pengar som satsas på fängelsestraff i stället satsades på förebyggande åtgärder och vårdinsatser så skulle den samlade brottsligheten minska. Göran Hägglund förnekar inte Sarneckis påstående, men lyfter i stället fram straffets moraliska betydelse. Här är alltså två olika aspekter av straffets funktion som ställs mot varandra: straff för att minska brottsligheten (Sarnecki, som ur det perspektivet är skeptisk till fängelsestraff) samt straff som moralisk princip (Hägglund, som ur det perspektivet är positiv till fängelsetstraff oavsett om sådana straff ökar eller minskar brottsligheten).
Själv har jag kvar min från tonåren djupt kända skepsis mot fängelsestraff, även om jag blivit mer pragmatisk med åren. Jag hoppas också att Göran Hägglund i den stundande valrörelsen vill och kan hålla rågången klar mot högerpopulistiska strömningar och mot de känslor om straff som hämnd som kan känneteckna mindre delar av den svenska opinionen.
2010-04-04
Tragedin i Landskrona och Sverigedemokraterna
Påskens glädje grumlas av den brutala dödsmisshandeln av en 78-årig kvinna på en parkering i Landskrona. Tidningen Expressen påstår i dag att Sverigedemokraterna försöker göra partipolitik av traumat. Sverigedemokraternas internationelle sekreterare Kent Ekeroth publicerar på sin blogg namn, personnummer och etnisk bakgrund på den misstänkte 23-åringen, innan denne ens har förhörts av polisen.
I samma artikel i Expressen får jag frågan om huruvida tragedin i Landskrona påverkar Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen. På sin valkonferens i Stockholm förra helgen beslöt partiet att prioritera tre politiska sakområden i den stundande valrörelsen: Invandringspolitik, kriminalpolitik och äldrepolitik Alla dessa tre områden ryms i tragedin i Landskrona, där en invandrare nu sitter anhållen för dödsmisshandeln av en äldre kvinna.
Jag är inte alls säker på dödsmisshandeln kommer att gynna Sverigedemokraterna. Om partiet försöker göra partipolitik av tragedin - vilket Kent Ekeroth indirekt gör när han publicerar den misstänkte gärningsmannens etniska bakgrund och personnummer på sin blogg - kan väljarna lika gärna vända sig emot partiet. På samma sätt som det uppfattas som en politikens dödssynd att söka strid om utrikes- och säkerhetspolitiken i ett för nationen utsatt läge så kan det uppfattas som djupt osmakligt att försöka vinna väljarnas gunst på en mänsklig tragedi av det slag vi nu skådat i Landskrona.
Sverigedemokraterna arbetar för övrigt i politisk motvind just nu. Novus senaste väljarbarometer för mars månad 2010 (vilken är en sammanvägning av mars månads opinionsmätningar) placerar åter Sverigedemokraterna under fyraprocentsstrecket.
Den 78-åriga kvinnan är död och den onda gärningen kan inte göras ogjord. Låt oss inte göra ont värre genom att uppmuntra lynchmentalitet eller hat mot olika invandrargrupper. Det är i stället viktigt att alla goda krafter i Landskrona hjälps åt att hantera den tragedi som ägt rum och att lagen kan få ha sin gång under så lugna och ordnade former som möjligt.
Denna Påskdag med dess hopp om förlåtelse och evigt liv avslutar jag bloggposten med Nils Ferlins dikt "Löpsedel", publicerad i diktsamlingen "Goggles" från 1938. Lika tragiskt aktuell i dag som då.
I samma artikel i Expressen får jag frågan om huruvida tragedin i Landskrona påverkar Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen. På sin valkonferens i Stockholm förra helgen beslöt partiet att prioritera tre politiska sakområden i den stundande valrörelsen: Invandringspolitik, kriminalpolitik och äldrepolitik Alla dessa tre områden ryms i tragedin i Landskrona, där en invandrare nu sitter anhållen för dödsmisshandeln av en äldre kvinna.
Jag är inte alls säker på dödsmisshandeln kommer att gynna Sverigedemokraterna. Om partiet försöker göra partipolitik av tragedin - vilket Kent Ekeroth indirekt gör när han publicerar den misstänkte gärningsmannens etniska bakgrund och personnummer på sin blogg - kan väljarna lika gärna vända sig emot partiet. På samma sätt som det uppfattas som en politikens dödssynd att söka strid om utrikes- och säkerhetspolitiken i ett för nationen utsatt läge så kan det uppfattas som djupt osmakligt att försöka vinna väljarnas gunst på en mänsklig tragedi av det slag vi nu skådat i Landskrona.
Sverigedemokraterna arbetar för övrigt i politisk motvind just nu. Novus senaste väljarbarometer för mars månad 2010 (vilken är en sammanvägning av mars månads opinionsmätningar) placerar åter Sverigedemokraterna under fyraprocentsstrecket.
Den 78-åriga kvinnan är död och den onda gärningen kan inte göras ogjord. Låt oss inte göra ont värre genom att uppmuntra lynchmentalitet eller hat mot olika invandrargrupper. Det är i stället viktigt att alla goda krafter i Landskrona hjälps åt att hantera den tragedi som ägt rum och att lagen kan få ha sin gång under så lugna och ordnade former som möjligt.
Denna Påskdag med dess hopp om förlåtelse och evigt liv avslutar jag bloggposten med Nils Ferlins dikt "Löpsedel", publicerad i diktsamlingen "Goggles" från 1938. Lika tragiskt aktuell i dag som då.
Löpsedel
Se här är det en som förskingrat,
och här är det en som dränkt sej.
Och här är det en som slingrat
sej undan lagen och hängt sej.
Och här är det senaste mordet:
mördarens kniv är funnen.
Den var lite rostig i bladet
och hittades nere i brunnen.
Och kniven är fotograferad
och mördaren och fiskalen.
Fiskalen är djupt chockerad
och mördaren troligtvis galen.
Och mördarens mor hon gråter.
- Det kunde man nästan tänka:
en mördare är hennes ende son.
Och hon är änka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)