De senaste dagarna har den politiska debatten återigen kantats av spekulationer kring vilka regeringsbildningar som är möjliga eller lämpliga om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare i riksdagen efter 2010 års val. Denna gång har spekulationerna föranletts av att Mona Sahlin till Dagens Nyheter sagt att hon tänker bjuda in Centerpartiet och Folkpartiet i en blocköverskridande koalitionsregering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition eftersom "inget annat än en majoritetsregering acceptabelt".
Men Folkpartiet och Centerpartiet avvisar Monas Sahlins inviter. Själv hamnar jag i den ovanliga situationen att vara helt enig med Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt menar att en blocköverskridande koalitionsregering skulle gynna Sverigedemokraterna, och att det därför vore bättre att låta det politiska block som är störst efter valet får regera. Reinfeldt är också irriterad på alla spekulationer i frågan, eftersom han menar att dessa spekulationer gynnar Sverigedemokraterna.
Tanken att låta det politiska block som är störst efter valet regera förutsätter att oppositionen lägger ned sina röster i avgörande omröstningar i riksdagen. Fördelarna med ett sådant arrangemang är att den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige också blir vägledande för den förda politiken efter valet 2010.
Nackdelen är att ett sådant arrangemang förutsätter en hög grad av tillit mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen. Om oppositionen uppfattar det som att den sittande regeringen lägger fram förslag i riksdagen som ligger utanför den politik de gick till val på, så blir det svårt för oppositionen att med bibehållen politisk trovärdighet lägga ned sina röster.
Även Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, förespråkar en lösning med minoritetsregering, där det mindre blocket släpper fram det större.
Vilka är då skälen till att Mona Sahlin i stället förespråkar en blocköverskridande koalitionsregering? Min enda rimliga tolkning är att det är lättare för högern att acceptera tanken om att det låta det största politiska blocket bilda minoritetsregering, eftersom Sverigedemokraterna i grunden är ett högerparti och därför med all sannolikhet aldrig kommer att medverka till att fälla en sittande borgerlig alliansregering. Alternativet - vilket jag inte alls tror på - skulle vara att Mona Sahlin är offer för någon enfaldig bunkerstrategi om att det skulle gynna Socialdemokraterna att i nuvarande läge anstränga sig för att visa upp sig som det parti som är mest renlärigt i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna.
Aktuell forskning visar att främlingsfientliga partier utan representation i parlamentet opinionsmässigt gynnas av flitig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en positiv uppvind för partiet. Därför har Fredrik Reinfeldt också helt rätt i att detaljerade spekulationer i media kring hypotetiska situationer om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen (vilket inte alls är säkert) och om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare (vilket är än mindre säkert) mest gynnar Sverigedemokraterna själva.
Jag hoppas därför att vi nu nått ett skede där den mediala hajpen kring Sverigedemokraterna nått sin topp, och att den riktiga politiska debatten kan komma i gång igen. Samt att dessa rader kring tänkbara regeringsbildningar efter valet därför också kan få bli mina slutord i frågan.
Mina fyra enkla regler för hur man bäst hanterar Sverigedemokraterna har jag tidigare publicerat här.
2009-11-29
2009-11-26
Richard Goldstone kommer till Stockholm. Dags för debatt om Sveriges nedlagda röst!
Ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafrikanske domaren Richard Goldstone, uppges komma till Stockholm den 3-4 december. Richard Goldstone är tidigare chefsåklagare i FN:s krigsförbrytartribunaler för Jugoslavien och Rwanda, tidigare domare i Sydafrikas författningsdomstol och en av världens mest respekterade människorättsjurister. Hans rapport - den s k Goldstonerapporten - var förödande i sin kritik av hur Israel agerat under kriget i Gaza, främst om den israeliska arméns grova övervåld mot civila palestinier. Även Hamas raketbeskjutningar av civila mål i Israel utpekades som misstänkta krigsförbrytelser.
Men i omröstningen i FN:s generalförsamling om Goldstone-rapporten den 5 november i år valde Sverige att ducka och lägga ned sin röst. Ett av de argument som utrikesminister Carl Bildt anförde för att Sverige inte gav sitt stöd åt resolutionen var att EU-länderna inte enats om att rösta ja. Nej, det är möjligt. Men eftersom EU-länder som Portugal, Irland, Slovenien och Malta röstade för och andra EU-stater röstade emot så kan knappast EU:s enighet vara något bärande skäl för att inte ta ställning.
Resolutionen uppmanade bland annat parterna att genomföra egna undersökningar inom tre månader. Dessa undersökningar skulle vara ”independent, credible and meet international standards”. Carl Bildt har sluppit offentlig debatt om skälen bakom den nedlagda svenska rösten. Det är läge att ta den debatten när Goldstone nu kommer till Sverige. Är Urban Ahlin och de rödgröna redo?
Men i omröstningen i FN:s generalförsamling om Goldstone-rapporten den 5 november i år valde Sverige att ducka och lägga ned sin röst. Ett av de argument som utrikesminister Carl Bildt anförde för att Sverige inte gav sitt stöd åt resolutionen var att EU-länderna inte enats om att rösta ja. Nej, det är möjligt. Men eftersom EU-länder som Portugal, Irland, Slovenien och Malta röstade för och andra EU-stater röstade emot så kan knappast EU:s enighet vara något bärande skäl för att inte ta ställning.
Resolutionen uppmanade bland annat parterna att genomföra egna undersökningar inom tre månader. Dessa undersökningar skulle vara ”independent, credible and meet international standards”. Carl Bildt har sluppit offentlig debatt om skälen bakom den nedlagda svenska rösten. Det är läge att ta den debatten när Goldstone nu kommer till Sverige. Är Urban Ahlin och de rödgröna redo?
2009-11-22
Folkpartiet, Socialdemokraterna och kriget i Aghanistan
I helgen har Folkpartiet genomfört sitt landsmöte, och i sina beslut befäst sin position till höger om Moderaterna i den borgerliga alliansregeringen. Folkpartiets högervandring har synliggjort den sorgliga avsaknaden av en socialliberal borgerlighet i svensk politik.
Ett av de områden där Folkpartiets högerorientering kommit starkast till uttryck under det senaste decenniet är den internationella politiken. Partiets tidigare profilering på mänskliga rättigheter, en generös flyktingpolitik och bistånd är ett minne blott. I stället har partiet och dess ledande företrädare inte bara gjort svenskt Nato-medlemskap till sin säkerhetspolitiska profilfråga, utan också agerat naiv hejaklack till försök att bomba fram demokrati på olika ställen i världen.
Så hörde till exempel partiledare Jan Björklund och Carl B Hamilton till den grupp som med entusiasm förespråkade ett svenskt deltagande i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd.
Folkpartiet tillhör också de mest hängivna anhängarna till en fortsatt svensk medverkan i det krig som pågår i Afghanistan. Men bombhögern i Folkpartiets ledning utmanas nu glädjande nog av de dominerande ledarsidorna i den liberala pressen. Under det senaste året har främst Expressens ledarsida tagit flera välkomna steg i socialliberal riktning, och är nu utomordentligt kritisk till det pågående kriget i Afghanistan. I förra veckan hängde Dagens Nyheter på, då dess politiske chefredaktör Peter Wolodarski uttryckte starkt tvivel över krigsinsatsen och uppmanade till en seriös självprövning av det svenska militära deltagandet.
Socialdemokratin bör lyssna in dessa ärliga och kritiska socialliberala röster om kriget. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan (18 november) valde Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin att inte på något sätt uttrycka tvivel inför Sveriges fortsatta militära engagemang i området. Som den självklaraste saken i världen uttryckte Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills ”den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, (…) Svårare än så är det inte.”.
Det är bekymmersamt att Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor väljer att ge en så förenklad bild av situationen i Afghanistan. Debatten spelas upp som om valet stod mellan att å ena sidan stanna kvar under vilka villkor som helst och hur länge som helst, och å andra sidan dra tillbaka alla styrkor med omedelbar verkan. I stället borde debatten kretsa kring hur man kan få FN att ta ett större övergripande ansvar för ledningen och genomförandet av den militära närvaron, och hur omvärlden kan bidra till den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig för att skapa varaktig fred i detta krigshärjade land.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att det behövs en översyn av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan. Vänsterpartiet kommer sannolikt inför valet 2010 att ansluta sig till den linjen. Översynen skall vara avslutad hösten 2011 och ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ett eventuellt tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är utmärkt att en sådan översyn genomförs. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.
(Texten baserar sig på min ledarartikel i veckans nummer av tidningen Broderskap.)
Ett av de områden där Folkpartiets högerorientering kommit starkast till uttryck under det senaste decenniet är den internationella politiken. Partiets tidigare profilering på mänskliga rättigheter, en generös flyktingpolitik och bistånd är ett minne blott. I stället har partiet och dess ledande företrädare inte bara gjort svenskt Nato-medlemskap till sin säkerhetspolitiska profilfråga, utan också agerat naiv hejaklack till försök att bomba fram demokrati på olika ställen i världen.
Så hörde till exempel partiledare Jan Björklund och Carl B Hamilton till den grupp som med entusiasm förespråkade ett svenskt deltagande i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd.
Folkpartiet tillhör också de mest hängivna anhängarna till en fortsatt svensk medverkan i det krig som pågår i Afghanistan. Men bombhögern i Folkpartiets ledning utmanas nu glädjande nog av de dominerande ledarsidorna i den liberala pressen. Under det senaste året har främst Expressens ledarsida tagit flera välkomna steg i socialliberal riktning, och är nu utomordentligt kritisk till det pågående kriget i Afghanistan. I förra veckan hängde Dagens Nyheter på, då dess politiske chefredaktör Peter Wolodarski uttryckte starkt tvivel över krigsinsatsen och uppmanade till en seriös självprövning av det svenska militära deltagandet.
Socialdemokratin bör lyssna in dessa ärliga och kritiska socialliberala röster om kriget. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan (18 november) valde Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin att inte på något sätt uttrycka tvivel inför Sveriges fortsatta militära engagemang i området. Som den självklaraste saken i världen uttryckte Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills ”den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, (…) Svårare än så är det inte.”.
Det är bekymmersamt att Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor väljer att ge en så förenklad bild av situationen i Afghanistan. Debatten spelas upp som om valet stod mellan att å ena sidan stanna kvar under vilka villkor som helst och hur länge som helst, och å andra sidan dra tillbaka alla styrkor med omedelbar verkan. I stället borde debatten kretsa kring hur man kan få FN att ta ett större övergripande ansvar för ledningen och genomförandet av den militära närvaron, och hur omvärlden kan bidra till den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig för att skapa varaktig fred i detta krigshärjade land.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att det behövs en översyn av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan. Vänsterpartiet kommer sannolikt inför valet 2010 att ansluta sig till den linjen. Översynen skall vara avslutad hösten 2011 och ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ett eventuellt tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är utmärkt att en sådan översyn genomförs. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.
(Texten baserar sig på min ledarartikel i veckans nummer av tidningen Broderskap.)
2009-11-18
Manuel Castells nya bok: Var finns makten i det globala nätverkssamhället?
För nu mer än tio år sedan slog sociologen Manuel Castells igenom med sin trilogi Informationsåldern. I trilogin byggde Castells en samhällsteori där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapat en nätverkslogik som strukturerar samhället. I trilogin lyfte Castells också fram övergången från en industriell till en informationell ekonomi, styrd av strävan efter produktivitet och konkurrenskraft. Produktivitet uppstår genom kreativitet och innovation, konkurrenskraft genom flexibilitet.Castells hyllades och kritiserades - några kallade honom för den nye Marx. Jag och Marie Demker inspirerades i våra böcker I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005) respektive Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) främst av hur Castells ur den kommunikationsteknologiska utvecklingen härleder framväxten av en nya klass av informationsproducenter. Men vi valde att kalla dessa informationsproducenter för fria logotyper, och menade att de egentligen inte var en grupp utan två - självförverkligare och världsförbättrare - vars sociala vara betingades av deras respektive ställning i kunskapsproduktionsprocessen.
Nyligen utkom Manuel Castells med sitt första större, samlade arbete efter trilogin. I boken Communication Power” (Oxford University Press, 2009) söker Castells svaret på frågan var makten egentligen tar vägen i det globala nätverkssamhället. Vad händer med nationalstaternas förutsättningar att utöva makt, när det territorium som utgör grunden för nationalstaternas suveränitet minskar i betydelse i en värld av gränsöverskridande kommunikation? Kapitalets makt anonymiseras, när miljardstora transfereringar äger rum i ett tempo mätt i mikrosekunder. Den representativa demokratins ramar urholkas när de politiska partiernas medlemsantal sjunker och medborgarnas politiska engagemang i stället kommer till uttryck i löst organiserade nätverk.
Makt, menar Castells, baseras i dag på kontroll av kommunikation och information, och den yttersta formen av makt utgörs av förmågan att forma människors sinne och tankar. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt – allt reduceras i det globala nätverkssamhället till en fråga om hur makten konstrueras i kommunikationsprocesserna. Den avgörande frågan blir därför, menar Castells, hur en sådan maktutövning går till och vilka sociala aktörer som blir bärare av makten.
Värdet i Castells bok ligger inte i hans strävan att förlägga makten till de aktörer som kontrollerar kommunikationsprocessen. Värdet ligger i stället i hans förmåga att begreppsliggöra företeelser i den ”nya värld” som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Begreppen är kanske inte alltid så exakta och deras användbarhet återstår i och för sig att bevisa. Men de utmanar tanken och skapar därigenom nya insikter om kommunikationens betydelse i dagens samhälle. Jag skall ge ett par exempel.
För det första identifierar Castells en historiskt ny form av kommunikation, vilken han kallar mass self communication ("mass-själv-kommunikation"). Det är en masskommunikation eftersom den har potential att nå en global publik. Men det är också en själv-kommunikation eftersom produktionen av budskapet är själv-genererad, riktningen är själv-konstruerad och mottagandet av dessa budskap är själv-valt. Internet är inte ett massmedium. Internet är något som möjliggör mass-själv-kommunikation, vilket i sin tur får vida konsekvenser för möjligheten att kontrollera kommunikationsprocesserna och därigenom utöva makt.
För det andra hävdar Castells att makten i det globala nätverkssamhället kan spåras till två grupper. De som har förmågan att starta och ”programmera” olika nätverk, s k programmers, respektive de som har förmåga att länka eller koppla olika nätverk till varandra, s k switchers. Dessa programmerare och omkopplare är inte enskilda personer utan t ex institutioner, företag, eller regeringar. För att lokalisera makten i det globala nätverkssamhället måste vi därför identifiera dessa programmers och switchers. Castells lyfter fram exemplet Rupert Murdoch och hans mediekoncern News Corporation som bl a inrymmer det amerikanska tv-nätverket Fox Broadcasting Company, tv-företaget Sky samt den brittiska tabloiden The Sun.
Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan Olof Petersson 1990 presenterade den statliga Maktutredning som hade till uppgift att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Kanske vore det dags för en ny?
2009-11-17
En palestinsk stat - redan nu?
Den palestinske presidenten Mahmud Abbas säger i dag att han är nära att utropa och söka internationellt erkännande för en palestinsk stat på den av Israel ockuperade Västbanken och i Gaza. Utspelet från Abbas är en reaktion på den hopplöshet som följer på dödläget i fredsprocessen och genom Israels fortsatta byggande av olagliga bosättningar på ockuperade områden.Skulle då Sverige kunna erkänna en sådan palestinsk stat? Svaret är ja. Under många år höll Sverige fast vid principen om att de tre villkor som folkrätten ställer upp för att en stat skall sägas existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (det finns - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (det finns - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (det finns inte, eftersom det ytterst är den israeliska ockupationsmakten som kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).
Men redan vid kalla krigets slut gjorde Sverige av politiska skäl avsteg från denna princip, till exempel genom att erkänna Kroatien trots att den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. På samma sätt erkände Sverige 2008 Kosovo, trots att Kosovos regering inte kontrollerade de serbiska enklaverna i landet. Vid den senaste partikongressen beslöt också Socialdemokraterna att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att Västsahara kontrolleras av den Marockanska ockupationsmakten. Så vallen är bruten och den folkrättsliga principen har - på gott och ont - luckrats upp till förmån för politiska överväganden.
Israel har svarat på Abbas utspel genom att hota med att inte längre bry sig om Osloavtalet, vilket skulle kunna leda till att Israel håller inne skatteintäkterna från palestinier på ockuperade områden. Israel har också antytt att man skulle annektera de områden av Västbanken där bosättningarna finns.
Jag välkomnar Abbas utspel som ett sätt att försöka bryta dödläget i fredsprocessen. Om han och den palestinska myndigheten sedan väljer att gå från ord till handling eller om utspelet bara är ett diplomatiskt försök att öka det politiska trycket på Israel återstår att se.
Carl Bildt har antytt att tiden inte är mogen för utropandet av en palestinsk stat. Vad säger Socialdemokraterna och den rödgröna koalitionen?
Om valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär
Valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär lär inte väcka någon större debatt. Cecilias kompetens och erfarenhet är obestridlig (och då tänker jag inte enbart på att hon disputerat i statsvetenskap vid Göteborgs universitet). Om man sedan inte uppskattar hennes politiska åsikter så är det en annan sak. Det är rimligt att sittande regering nominerar kommissionären, och nu har vi en borgerlig regering.Cecilia Malmström har också ett brinnande engagemang i frågor som berör mänskliga rättigheter. Jag hoppas att hon får en post i kommissionen där detta engagemang kan ta politisk kropp.
2009-11-15
Sverigedemokraterna och massmedias bekymmersamma ambivalens
Sverigedemokraternas mediala framgångsvåg fortsätter. Dagens toppnotering i Sifo på 5.8 procent lär garantera partiet ytterligare medieutrymme på ett sätt som inget annat parti utanför riksdagen skulle kunna drömma om. (Möjligen med Piratpartiet inför sommarens EU-val som undantag.)
Som Henrik Oscarsson visat finns det inga belägg för att synlighet i massmedia i sig innebär opinionsframgångar för ett politiskt parti. Så har t ex Socialdemokraterna inte ökat i opinionsmätningarna, trots en intensiv mediebevakning av partiets kongress för ett par veckor sedan. Men Oscarsson betonar också att det inte finns några belägg för motsatsen - sambandet mellan förekomst i media och opinionsframgångar är i huvudsak outforskat.
En rimlig utgångspunkt är att det inte är mediebevakningen i sig som påverkar ett partis opinionsstöd, utan hur mediebevakningen genomförs. Svenska mediers bevakning av Sverigedemokraterna präglas, menar jag, av ambivalens. Å ena sidan finns en strävan att bevaka Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar andra partier. Ett exempel på en sådan bevakning är t ex Kenny Genborgs utmärkta granskning av Sverigedemokraternas politiska program i Göteborgs-Posten i dag (ännu ej på nätet). Å andra sidan vill man behandla och bevaka Sverigedemokraterna som ett unikt parti, ett parti som genom sin främlingsfientlighet och sina högerextremistiska rötter mäler sig ur den demokratiska gemenskapen.
Konsekvensen av denna ambivalens är att vi får en stor och känslostark debatt om hur media bör behandla Sverigedemokraterna. Debatten kretsar till exempel kring om det är rätt eller fel att erbjuda Sverigedemokraterna annonsplats, om det är rätt eller fel att publicera debattartiklar från Sverigedemokrater där innehållet kan innebärs hets mot folkgrupp samt om det är rätt eller fel att inbjuda Sverigedemokrater till TV-debatter och nu senast om det är rätt eller fel att inbjuda Jimmie Åkesson till underhållningsprogrammet Parlamentet i TV4.
I debatten om hur man bör behandla Sverigedemokraterna är det två frågor som närmast konsekvent blandas ihop. Den första frågan gäller hur Sverigedemokraterna bör behandlas och bemötas ur ett demokratiskt perspektiv. Den andra frågan gäller om Sverigedemokraterna tjänar eller förlorar på en viss typ av bemötande. Båda dessa frågor är viktiga. Men eftersom de alltför ofta blandas ihop tenderar debatten att bli onödigt förvirrad.
Jag har tidigare publicerat Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna. Jag konstaterade där att de övriga partierna av okunnighet eller oro överträffade varandra i att bryta mot dessa regler. Mycket av mediebevakningen av Sverigedemokraterna går också att relatera till dessa fyra regler. Jag tror till exempel att Sverigedemokraterna tjänar på att dess företrädare bjuds in till TV-soffor och debatter med partiledare, trots att partiet inte sitter i riksdagen. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att etablerade media offentligt grälar om det är rätt eller fel att erbjuda partiet annonsplats eller medverkan i underhållningsprogram. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att media så intensivt bevakar Vellinge-affären och de idiotier som ledande moderater där gjorde sig till talespersoner för.
Men här står media inför ett dilemma. För att inte i onödan bidra till att blåsa upp Sverigedemokraternas opinionsstöd borde media behandla partiet som vilket parti som helst. Men problemet är att partiet genom sin främlingsfientlighet och sitt högerextrema förflutna inte är vilket parti som helst. Därför laddar partiet starkt på traditionella nyhetsvärderingsprinciper och den dominerande medielogiken, och därför blir det också logiskt för media att ge partiet större utrymme än vad dess valresultat ger fog för.
De flesta media drivs av kommersiella intressen, och har därför svårt att stå emot medielogiken och marknadskrafterna. Låt oss hoppas att övriga medier - inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio - förmår utgöra motkrafter och ge Sverigedemokraterna det utrymme partiet tjänat ihop till. Varken mer eller mindre.
Som Henrik Oscarsson visat finns det inga belägg för att synlighet i massmedia i sig innebär opinionsframgångar för ett politiskt parti. Så har t ex Socialdemokraterna inte ökat i opinionsmätningarna, trots en intensiv mediebevakning av partiets kongress för ett par veckor sedan. Men Oscarsson betonar också att det inte finns några belägg för motsatsen - sambandet mellan förekomst i media och opinionsframgångar är i huvudsak outforskat.
En rimlig utgångspunkt är att det inte är mediebevakningen i sig som påverkar ett partis opinionsstöd, utan hur mediebevakningen genomförs. Svenska mediers bevakning av Sverigedemokraterna präglas, menar jag, av ambivalens. Å ena sidan finns en strävan att bevaka Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar andra partier. Ett exempel på en sådan bevakning är t ex Kenny Genborgs utmärkta granskning av Sverigedemokraternas politiska program i Göteborgs-Posten i dag (ännu ej på nätet). Å andra sidan vill man behandla och bevaka Sverigedemokraterna som ett unikt parti, ett parti som genom sin främlingsfientlighet och sina högerextremistiska rötter mäler sig ur den demokratiska gemenskapen.
Konsekvensen av denna ambivalens är att vi får en stor och känslostark debatt om hur media bör behandla Sverigedemokraterna. Debatten kretsar till exempel kring om det är rätt eller fel att erbjuda Sverigedemokraterna annonsplats, om det är rätt eller fel att publicera debattartiklar från Sverigedemokrater där innehållet kan innebärs hets mot folkgrupp samt om det är rätt eller fel att inbjuda Sverigedemokrater till TV-debatter och nu senast om det är rätt eller fel att inbjuda Jimmie Åkesson till underhållningsprogrammet Parlamentet i TV4.
I debatten om hur man bör behandla Sverigedemokraterna är det två frågor som närmast konsekvent blandas ihop. Den första frågan gäller hur Sverigedemokraterna bör behandlas och bemötas ur ett demokratiskt perspektiv. Den andra frågan gäller om Sverigedemokraterna tjänar eller förlorar på en viss typ av bemötande. Båda dessa frågor är viktiga. Men eftersom de alltför ofta blandas ihop tenderar debatten att bli onödigt förvirrad.
Jag har tidigare publicerat Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna. Jag konstaterade där att de övriga partierna av okunnighet eller oro överträffade varandra i att bryta mot dessa regler. Mycket av mediebevakningen av Sverigedemokraterna går också att relatera till dessa fyra regler. Jag tror till exempel att Sverigedemokraterna tjänar på att dess företrädare bjuds in till TV-soffor och debatter med partiledare, trots att partiet inte sitter i riksdagen. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att etablerade media offentligt grälar om det är rätt eller fel att erbjuda partiet annonsplats eller medverkan i underhållningsprogram. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att media så intensivt bevakar Vellinge-affären och de idiotier som ledande moderater där gjorde sig till talespersoner för.
Men här står media inför ett dilemma. För att inte i onödan bidra till att blåsa upp Sverigedemokraternas opinionsstöd borde media behandla partiet som vilket parti som helst. Men problemet är att partiet genom sin främlingsfientlighet och sitt högerextrema förflutna inte är vilket parti som helst. Därför laddar partiet starkt på traditionella nyhetsvärderingsprinciper och den dominerande medielogiken, och därför blir det också logiskt för media att ge partiet större utrymme än vad dess valresultat ger fog för.
De flesta media drivs av kommersiella intressen, och har därför svårt att stå emot medielogiken och marknadskrafterna. Låt oss hoppas att övriga medier - inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio - förmår utgöra motkrafter och ge Sverigedemokraterna det utrymme partiet tjänat ihop till. Varken mer eller mindre.
2009-11-11
Vellinge kommun, Moderaterna och främlingsfientligheten
Den skånska kommunen Vellinge har drygt 30 000 invånare och landets lägsta kommunalskatt - 29 procent. Vid valet 2006 röstade 56 procent av kommunens invånare på Moderaterna.
I dag står Vellinge i blickfånget för en sorglig uppvisning i främlingsfientlighet. Malmö kommun och vårdföretaget Attendo har beslutat att placera ett 30-tal ensamkommande flyktingbarn på vandrarhemmet Bruksgården i Vellinge kommun. Kommunalrådet och moderaten Lars-Ingvar Ljungman rasar mot beslutet och skriver på kommunens hemsida att det inte kan vara ett kommunalt problem att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. De 30 ensamkommande flyktingbarnen sägs i samma text vara ett uttryck för ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik och att han vill undersöka vilka möjligheter som står till buds för att stoppa denna cirkus.
Strida ström av tonårspojkar? Ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik? Stoppa denna cirkus? Vi talar om 30 ensamkommande flyktingbarn till ett tillfälligt boende i en av Sveriges rikaste och mest välmående kommuner. Det finns bara ett ord för kommunalrådets reaktion, och det ordet är ynkligt.
Det är klart att Lars-Ingvar Ljungmans osmakliga uttalanden stänker även på Moderaterna som parti. Ljungman är som kommunalråd en av Moderaternas mest framträdande talespersoner i Vellinge. Vad säger Fredrik Reinfeldt? Vad säger Per Schlingmann? Vad säger Tobias Billström? Är det verkligen OK för en partiföreträdare att häva ur sig sådana här saker om 30 ensamkommande flyktingbarn? (Till tidningen Norra Skåne säger Tobias Billström i stället att han att han "uttryckt förståelse" över reaktionerna i Vellinge.)
Uppdatering: Fick just se via Alliansfritt Sverige att Lars-Ingvar Ljungman är ordförande för Moderaternas nationella valberedning. Stänket på Moderaterna förvandlas därigenom till en präktig svallvåg.
Till Göran Hägglund och till alla goda socialliberaler (hallå - finns ni?) säger jag - hur kul är det att sitta i en regering vars största parti låter sina företrädare ägna sig åt främlingsfientlig uppvigling på kommunens hemsida?
I samband med denna sorgliga och solkiga historia kan jag inget annat än varmt rekommendera Sundströms så begåvade Om jag kommer opp till Jesus, från albumet För dom vi skickar tillbaks.
I dag står Vellinge i blickfånget för en sorglig uppvisning i främlingsfientlighet. Malmö kommun och vårdföretaget Attendo har beslutat att placera ett 30-tal ensamkommande flyktingbarn på vandrarhemmet Bruksgården i Vellinge kommun. Kommunalrådet och moderaten Lars-Ingvar Ljungman rasar mot beslutet och skriver på kommunens hemsida att det inte kan vara ett kommunalt problem att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. De 30 ensamkommande flyktingbarnen sägs i samma text vara ett uttryck för ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik och att han vill undersöka vilka möjligheter som står till buds för att stoppa denna cirkus.
Strida ström av tonårspojkar? Ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik? Stoppa denna cirkus? Vi talar om 30 ensamkommande flyktingbarn till ett tillfälligt boende i en av Sveriges rikaste och mest välmående kommuner. Det finns bara ett ord för kommunalrådets reaktion, och det ordet är ynkligt.
Det är klart att Lars-Ingvar Ljungmans osmakliga uttalanden stänker även på Moderaterna som parti. Ljungman är som kommunalråd en av Moderaternas mest framträdande talespersoner i Vellinge. Vad säger Fredrik Reinfeldt? Vad säger Per Schlingmann? Vad säger Tobias Billström? Är det verkligen OK för en partiföreträdare att häva ur sig sådana här saker om 30 ensamkommande flyktingbarn? (Till tidningen Norra Skåne säger Tobias Billström i stället att han att han "uttryckt förståelse" över reaktionerna i Vellinge.)
Uppdatering: Fick just se via Alliansfritt Sverige att Lars-Ingvar Ljungman är ordförande för Moderaternas nationella valberedning. Stänket på Moderaterna förvandlas därigenom till en präktig svallvåg.
Till Göran Hägglund och till alla goda socialliberaler (hallå - finns ni?) säger jag - hur kul är det att sitta i en regering vars största parti låter sina företrädare ägna sig åt främlingsfientlig uppvigling på kommunens hemsida?
I samband med denna sorgliga och solkiga historia kan jag inget annat än varmt rekommendera Sundströms så begåvade Om jag kommer opp till Jesus, från albumet För dom vi skickar tillbaks.
2009-11-08
Om skillnaden mellan kommunism och nazism
Nu har 20 år gått sedan Berlinmurens fall. I samband med jubiléet aktualiseras debatten om huruvida kommunismen är lika avskyvärd som nazismen och fascismen.
Min egen inställning är enkel och klar. Varje människoliv som spillts i fascismens, nazismens eller kommunismens namn är lika katastrofalt och lika värt att fördömas.
Men det finns en mycket viktig skillnad mellan dessa ideologier. Kommunismens idé om det klasslösa samhället är en positiv utopi som bygger på antagandet om alla människors lika värde. Nazismens och fascismens idé bygger på antaganden om att alla människor inte har lika värde. Kommunismens moraliska förfall hade snarast sin grund i att man utgick från en utilitaristisk nyttomoral, där revolutionärt våld mot den härskande klassen kunde legitimeras med den stora nytta som detta våld på sikt antogs innebära för folkflertalet (arbetarklassen).
Alla försök att jämföra kommunismen med nazismen och fascismen faller platt om vi ser hur dessa ideologier hanteras i vårt vardagsliv. I Almedalen i somras valde t ex kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att i ett oförargligt skämt låtsas säga fel och kallade Mona Sahlin för Mona Stalin - ett liknande skämt om Hitler hade varit fullständigt omöjligt.
På samma sätt finns det på Malmskillnadsgatan i Stockholm en restaurang som heter KGB Bar & Restaurang och har sovjet-nostaliga som affärsidé. Kan någon tänka sig en motsvarande restaurang Gestapo med nazi-nostalgia som affärsidé? Nej, jag tänkte väl det.
På tal om Sovjetunionen medverkar jag i morgon måndag 9 november på Publicistklubbens debatt i Stockholm (Kulturhuset kl 19.30) kring temat: Vem är rädd för den ryska björnen - tjugo år efter murens fall?
Min egen inställning är enkel och klar. Varje människoliv som spillts i fascismens, nazismens eller kommunismens namn är lika katastrofalt och lika värt att fördömas.
Men det finns en mycket viktig skillnad mellan dessa ideologier. Kommunismens idé om det klasslösa samhället är en positiv utopi som bygger på antagandet om alla människors lika värde. Nazismens och fascismens idé bygger på antaganden om att alla människor inte har lika värde. Kommunismens moraliska förfall hade snarast sin grund i att man utgick från en utilitaristisk nyttomoral, där revolutionärt våld mot den härskande klassen kunde legitimeras med den stora nytta som detta våld på sikt antogs innebära för folkflertalet (arbetarklassen).
Alla försök att jämföra kommunismen med nazismen och fascismen faller platt om vi ser hur dessa ideologier hanteras i vårt vardagsliv. I Almedalen i somras valde t ex kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att i ett oförargligt skämt låtsas säga fel och kallade Mona Sahlin för Mona Stalin - ett liknande skämt om Hitler hade varit fullständigt omöjligt.
På samma sätt finns det på Malmskillnadsgatan i Stockholm en restaurang som heter KGB Bar & Restaurang och har sovjet-nostaliga som affärsidé. Kan någon tänka sig en motsvarande restaurang Gestapo med nazi-nostalgia som affärsidé? Nej, jag tänkte väl det.
På tal om Sovjetunionen medverkar jag i morgon måndag 9 november på Publicistklubbens debatt i Stockholm (Kulturhuset kl 19.30) kring temat: Vem är rädd för den ryska björnen - tjugo år efter murens fall?
2009-11-06
Abbas avgång och enstatslösningens återkomst
Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas meddelar att han inte tänker kandidera för omval i de palestinska val han utlyst till i januari. Abbas beslut (om han nu inte låter sig övertalas) synliggör ytterligare den kollaps som drabbat den israelisk-palestinska fredsprocessen.
Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)
Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.
Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.
Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.
Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.
Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.
Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?
Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)
Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.
Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.
Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.
Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.
Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.
Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?
2009-11-04
Vänsterpartiets strategiska dilemma
I dagens väljarbarometer från SKOP stannar Vänsterpartiet på ytterst blygsamma 4.3 procent. Självklart går det inte att dra några långtgående slutsatser från en enskild mätning, men även ur ett längre tidsperspektiv har Vänsterpartiet skäl att hysa oro över partiets sviktande stöd i opinionen. Det rödgröna samarbetet ställer Vänsterpartiet och Lars Ohly inför svåra strategiska utmaningar. Visserligen vinner partiet erkännande som ett rumsrent och regeringsfähigt parti, och ges därmed i förlängningen möjlighet att som regeringsparti kunna förverkliga delar av sin politik. Men risken finns att dessa vinster sker till priset av att partiet förlorar sin själ och sin identitet. Dessutom börjar doften av fyraprocentsspärren bli obehagligt påtaglig.
Vänsterpartiets strategiska dilemma kan formuleras enligt följande:
1.) Som ett litet flankparti på vänster-högerskalan är det Vänsterpartiet som har den längsta resan att göra i det rödgröna samarbetet. När politiken nu vrids mot mitten finns det en risk att Vänsterpartiet tvingas förflytta sig så långt att vänsterflanken på den politiska spelplanen lämnas öde. Därigenom riskerar Vänsterpartiet att inte längre uppfattas som ett oppositionellt parti, utan som en del av etablissemanget. Ett sådant scenario öppnar möjligheten för att delar av Vänsterpartiets tidigare väljarkår nu istället väljer att stanna hemma på valdagen, eller proteströstar på populistiska partier. Piratpartiet kan också tjäna på en sådan utveckling.
2.) Om Vänsterpartiet å andra sidan väljer att hålla sig lite på sin kant i det rödgröna samarbetet så riskerar partiet att uppfattas som splittrare, och möjligheten minskar att partiet kommer i regeringsställning överhuvudtaget.
Svensk politik präglas i dag av förekomsten av två distinkta block - de rödgröna och den borgerliga alliansen - som slåss om regeringsmakten. Men det är också av betydelse att väljarna verkligen uppfattar att det finns politiskt relevanta skillnader mellan dessa båda block. Annars är det risk att Vänsterpartiet tvingas förlita sig på kamrat fyra procent för att klara sig kvar i riksdagen.
Jag kommenterar Vänsterpartiets strategiska dilemma i Dagens Eko.
2009-11-01
Huka er Piratpartister - nu har vinden vänt inom S i synen på övervakningssamhället
Huka er, Piratpartister! Nu har vinden vänt inom den Socialdemokratiska partiledningen i synen på övervakningssamhället. På partikongressens sista dag fick integritetskämparna ett betydligt mer positivt bemötande än tidigare, och partistyrelsen gjorde långtgående kompromisser i synen på t ex Ipred. Socialdemokraterna röstade ju som bekant tidigare för ett införande av Ipredlagen - nu gör partiledningen en reträtt och kräver att Ipredlagen måste förändras.
Låt oss inte vara naiva. Det finns fortfarande en hel del i de antagna skrivningarna som andas oförståelse över integritetsproblematiken. Men jämfört med det förslag till riktlinjer som partistyrelsen inledningsvis lade fram inför kongressen så har integritetskämparna fått gehör för flera av sina ståndpunkter. Dessutom valde partistyrelsen att yrka bifall till en motion där bl a Carl Tham krävde en ny utredning syftande till att ytterligare begränsa möjligheten till användande av tvångmedel som t ex telefonavlyssning mot medborgarna. Partistyrelsen yrkade också bifall till en motion om en ny stor utredning om upphovsrätten.
Så Socialdemokraterna tycks vara på väg åt rätt håll, även om mycket naturligtvis återstår att göra. Piratpartiets framgångar har naturligtvis varit mycket viktiga för att få upp Socialdemokraternas ögon på integritetsproblematiken.
Om Socialdemokraterna fortsätter på den nu inslagna vägen så kanske det efter valet 2010 finns möjlighet att travestera Schiller: Piratpartiet har gjort sin plikt - Piratpartiet kan gå...
De just antagna texterna finns ännu inte på nätet.
Låt oss inte vara naiva. Det finns fortfarande en hel del i de antagna skrivningarna som andas oförståelse över integritetsproblematiken. Men jämfört med det förslag till riktlinjer som partistyrelsen inledningsvis lade fram inför kongressen så har integritetskämparna fått gehör för flera av sina ståndpunkter. Dessutom valde partistyrelsen att yrka bifall till en motion där bl a Carl Tham krävde en ny utredning syftande till att ytterligare begränsa möjligheten till användande av tvångmedel som t ex telefonavlyssning mot medborgarna. Partistyrelsen yrkade också bifall till en motion om en ny stor utredning om upphovsrätten.
Så Socialdemokraterna tycks vara på väg åt rätt håll, även om mycket naturligtvis återstår att göra. Piratpartiets framgångar har naturligtvis varit mycket viktiga för att få upp Socialdemokraternas ögon på integritetsproblematiken.
Om Socialdemokraterna fortsätter på den nu inslagna vägen så kanske det efter valet 2010 finns möjlighet att travestera Schiller: Piratpartiet har gjort sin plikt - Piratpartiet kan gå...
De just antagna texterna finns ännu inte på nätet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)