Jag har i dag inhandlat ett exemplar av Richard Dawkins uppmärksammade ateistbibel Illusionen om Gud (Leopard förlag, 2007). Redan i förordet får jag samma kusliga fundamentalistkänsla som när jag i tonåren sprang på ett exemplar av scientologigrundaren Ron Hubbards bok Tankens grunder. Författaren har skådat ljuset och nu skall mänskligheten frälsas:
Många vet innerst inne att de är ateister men vågar inte erkänna det för sina närmaste, ibland inte ens för sig själva (s 14).
Om den här boken fungerar så som jag har tänkt kommer religiösa läsare som öppnar den att vara ateister när de har läst ut den (s 16).
Författaren förnekar att han själv skulle vara fundamentalist med ett argument som formuleras ungefär så här (s 24) : Jag kan inte vara fundamentalist, för jag har ju rätt.
Citaten talar i någon mening för sig själv. Men jag återkommer snart i någon form med en mer samlad analys.
2007-09-24
2007-09-23
Upp till kamp
I morgon måndag sänder Sveriges Television fjärde och sista delen av Peter Birros och Mikael Marcimains uppmärksammade Göteborgsskildring Upp till kamp, om de radikala åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Serien fötjänar mycket ros, inte minst för det skickliga återskapandet av den tidsanda som präglade dessa år.
Själv fanns jag med på ett hörn, då jag kom till Göteborg från Båstad hösten 1975 för att gå på Journalisthögskolan. Min politiska hemvist dessa första år blev Hagahusets efterträdare föreningen Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.
Ett personligt minne med anknytning till tv-serien är rättegången mot den 23-årige man som beväpnad med en k-pist på kvällen den 1 februari 1976 sköt ihjäl den i tv-serien förekommande Styrbjörn Colliander på dennes nattklubb Gustavus Adolphus vid Kungstorget i Göteborg. I journalistutbildningen ingick att lära sig bevaka en rättegång och min grupp sattes att följa just denna. I en paus i rättegången befann oss vi elever tillsammans med vår lärare i ett pausrum, tillsammans med mördarens gråtande flickvän. Läraren ville att vi skulle närma oss henne för att göra en intervju, men vi tyckte det var osmakligt och vägrade kollektivt. Då gick läraren själv fram och intervjuade henne, för att "visa hur det skulle gå till". Jag är än i dag stolt över vår vägran. Vad jag tycker om dagens kriminaljournalistik tänker jag återkomma till i ett annat sammanhang.
Om 1968 har jag och Marie Demker utförligt formulerat oss i boken I Vattumannens tid? Om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Läs gärna också vad Svensson skriver om om tv-serien Upp till kamp.
Själv fanns jag med på ett hörn, då jag kom till Göteborg från Båstad hösten 1975 för att gå på Journalisthögskolan. Min politiska hemvist dessa första år blev Hagahusets efterträdare föreningen Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.
Ett personligt minne med anknytning till tv-serien är rättegången mot den 23-årige man som beväpnad med en k-pist på kvällen den 1 februari 1976 sköt ihjäl den i tv-serien förekommande Styrbjörn Colliander på dennes nattklubb Gustavus Adolphus vid Kungstorget i Göteborg. I journalistutbildningen ingick att lära sig bevaka en rättegång och min grupp sattes att följa just denna. I en paus i rättegången befann oss vi elever tillsammans med vår lärare i ett pausrum, tillsammans med mördarens gråtande flickvän. Läraren ville att vi skulle närma oss henne för att göra en intervju, men vi tyckte det var osmakligt och vägrade kollektivt. Då gick läraren själv fram och intervjuade henne, för att "visa hur det skulle gå till". Jag är än i dag stolt över vår vägran. Vad jag tycker om dagens kriminaljournalistik tänker jag återkomma till i ett annat sammanhang.
Om 1968 har jag och Marie Demker utförligt formulerat oss i boken I Vattumannens tid? Om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).
Läs gärna också vad Svensson skriver om om tv-serien Upp till kamp.
2007-09-20
Israel och folkrätten
Israel har definierat Gaza som ”fientligt territorium” (”enemy entity”), och menar sig därigenom har rätt att genomföra sanktioner i form av minskad tillförsel av livsmedel, vatten och bränsle.
De har tydligen introducerat ett begrepp, det ger inga ytterligare rättigheter i folkrätten, säger folkrättsexperten Ove Bring till TT. Bring jämför den israeliska uppfinningsrikedomen med USA:s nya termer för fångar och juridiska grepp i "kriget mot terrorismen". Det påminner lite om amerikanska försök att hitta nya mellanting i kampen mot terrorismen, Israel kanske har inspirerats av det amerikanska ensidiga agerandet, fortsätter Bring.
Israeliska sanktioner mot Gaza blir en form av kollektiv bestraffning. De som främst drabbas är civilbefolkningen, inte de som avfyrar raketer. Jag drar mig för att räkna döda, men antalet palestinier som dödats av israeliskt våld överstiger som alla vet vida antalet israeler som dödats av palestinskt våld.
Raketbeskjutningarna av Israel är ett brott som skall beivras. Men omvärlden - inklusive Sverige - får inte tillåta att Israel möter beskjutningarna med kollektiva bestraffningar som drabbar en redan svårt plågad civilbefolkning.
De har tydligen introducerat ett begrepp, det ger inga ytterligare rättigheter i folkrätten, säger folkrättsexperten Ove Bring till TT. Bring jämför den israeliska uppfinningsrikedomen med USA:s nya termer för fångar och juridiska grepp i "kriget mot terrorismen". Det påminner lite om amerikanska försök att hitta nya mellanting i kampen mot terrorismen, Israel kanske har inspirerats av det amerikanska ensidiga agerandet, fortsätter Bring.
Israeliska sanktioner mot Gaza blir en form av kollektiv bestraffning. De som främst drabbas är civilbefolkningen, inte de som avfyrar raketer. Jag drar mig för att räkna döda, men antalet palestinier som dödats av israeliskt våld överstiger som alla vet vida antalet israeler som dödats av palestinskt våld.
Raketbeskjutningarna av Israel är ett brott som skall beivras. Men omvärlden - inklusive Sverige - får inte tillåta att Israel möter beskjutningarna med kollektiva bestraffningar som drabbar en redan svårt plågad civilbefolkning.
2007-09-18
Fredrik Reinfeldt och alliansfriheten
I regeringsförklaringens säkerhetspolitiska avsnitt nämndes inte Sveriges militära alliansfrihet. Sveriges Televisions expertkommentator Mats Knutson trodde att det rörde sig om "en lapsus".
Det tror jag inte alls. Fredrik Reinfeldt är tillräckligt väl medveten om den starka politiska laddning som finns i begreppet "alliansfrihet" för att inte "glömma bort" begreppet i en regeringsförklaring. Reinfeldt tänker visserligen inte på allvar försöka föra in Sverige i Nato under mandatperioden. Men genom att undvika ordet "alliansfrihet" och i förlängningen utmönstra det ur språkbruket sänker han den psykologiska och politiska tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.
Nu valde Mona Sahlin att göra stor sak av att alliansfriheten inte fanns med, och många journalister hakade på. Därigenom kom alliansfriheten ändå på dagordningen, vilket möjligen gör Reinfeldt mera försiktig i sina försök att utelämna den framöver. Så länge det folkliga stödet för alliansfriheten är så starkt som det är, vill den borgerliga regeringen inte ha en öppen, seriös debatt om Nato-medlemskap.
Det tror jag inte alls. Fredrik Reinfeldt är tillräckligt väl medveten om den starka politiska laddning som finns i begreppet "alliansfrihet" för att inte "glömma bort" begreppet i en regeringsförklaring. Reinfeldt tänker visserligen inte på allvar försöka föra in Sverige i Nato under mandatperioden. Men genom att undvika ordet "alliansfrihet" och i förlängningen utmönstra det ur språkbruket sänker han den psykologiska och politiska tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.
Nu valde Mona Sahlin att göra stor sak av att alliansfriheten inte fanns med, och många journalister hakade på. Därigenom kom alliansfriheten ändå på dagordningen, vilket möjligen gör Reinfeldt mera försiktig i sina försök att utelämna den framöver. Så länge det folkliga stödet för alliansfriheten är så starkt som det är, vill den borgerliga regeringen inte ha en öppen, seriös debatt om Nato-medlemskap.
Vänstervridna samhällsvetare?
En vanligt förekommande uppfattning är att svenska samhällsvetare har politiska vänstersympatier. Men i verkligheten är det faktiskt precis tvärtom. Svenska samhällsvetare tenderar att luta till höger i politiken.
I den intressanta studien "The Political Opinions of Swedish Social Scientists" av Niklas Berggren och Henrik Jordahl (båda från Näringslivets forskningsinstitut Ratio) samt Charlotta Stern (SOFI) redovisas en opinionsundersökning utsänd till 4 301 svenska samhällsvetare vid 25 högskolor och universitet. Resultaten visar att det går 1.3 samhällsvetare till höger på varje samhällsvetare till vänster, definierat efter partisympati.
De starkaste högersympatierna återfinns bland jurister, företagsekonomer och nationalekonomer. Vänstern står starkast bland sociologer och genusvetare. Statsvetare och ekonomhistoriker placerar sig mera mot mitten, men med en svag dragning åt vänster.
Mönstret avviker från det i USA, där de flesta samhällsvetarna oavsett ämnestillhörighet sympatiserar med demokraterna och inte med republikanerna.
Studien skall tas med en nypa salt. Svarsfrekvensen uppgår endast till 35 procent. Men i alla fall.
I den intressanta studien "The Political Opinions of Swedish Social Scientists" av Niklas Berggren och Henrik Jordahl (båda från Näringslivets forskningsinstitut Ratio) samt Charlotta Stern (SOFI) redovisas en opinionsundersökning utsänd till 4 301 svenska samhällsvetare vid 25 högskolor och universitet. Resultaten visar att det går 1.3 samhällsvetare till höger på varje samhällsvetare till vänster, definierat efter partisympati.
De starkaste högersympatierna återfinns bland jurister, företagsekonomer och nationalekonomer. Vänstern står starkast bland sociologer och genusvetare. Statsvetare och ekonomhistoriker placerar sig mera mot mitten, men med en svag dragning åt vänster.
Mönstret avviker från det i USA, där de flesta samhällsvetarna oavsett ämnestillhörighet sympatiserar med demokraterna och inte med republikanerna.
Studien skall tas med en nypa salt. Svarsfrekvensen uppgår endast till 35 procent. Men i alla fall.
2007-09-15
Rent spel. Ewa Björling-affären och rugby
Avslöjandena kring Ewa Björlings anlitande av svart arbetskraft och svartbygge gör mig trött. Jag är mer förlåtande när människor från de mindre bemedlade klasserna väljer att t ex anlita hantverkare svart. Men jag har svårt när välbeställda människor med avsikt bryter mot lagen för att berika sig själva.
Extra allvarligt är den när riksdagsledamöter medvetet bryter mot lagar riksdagen själv beslutat om, och därigenom bidrar till att urholka förtroendet från väljarna. Hittills har väljarnas misstro främst riktats mot politikerna – det s k politikerföraktet – medan tilltron till det politiska systemet – vår representativa demokrati – fortfarande är stark. Men ju fler politiker som missbrukar systemet, desto större risk att väljarnas misstro börjar riktas även mot systemet i sig. Nu verkar det ju i alla fall som om Björlings användande av svart arbetskraft ägde rum innan hon fick politiska förtroendeuppdrag. Jag kommenterar Björling-affären bl a här.
Angående rent spel har jag här i Turin förmånen att på kvällarna kunna följa VM i rugby på TV. Rugby är en extremt fysisk sport, med mycket kroppskontakt och blodvite. Trots det ser jag inget filmande, inget fuskande och inga protester mot domsluten. Jag är djupt imponerad av rugbyspelarnas självdisciplin. En sådan självdisciplin är något för dagens primadonnor till fotbollsspelare att ta efter, där varje knuff följs av den döende svanen och ett tveksamt dömt inkast ses som en personlig kränkning av den förfördelade parten.
Lite mer rugbyanda skulle inte skada i svensk politik. Rugbyandan rekommenderas särskilt till de politiker som inte kan låta bli att bryta mot regler för att vinna egna fördelar.
Extra allvarligt är den när riksdagsledamöter medvetet bryter mot lagar riksdagen själv beslutat om, och därigenom bidrar till att urholka förtroendet från väljarna. Hittills har väljarnas misstro främst riktats mot politikerna – det s k politikerföraktet – medan tilltron till det politiska systemet – vår representativa demokrati – fortfarande är stark. Men ju fler politiker som missbrukar systemet, desto större risk att väljarnas misstro börjar riktas även mot systemet i sig. Nu verkar det ju i alla fall som om Björlings användande av svart arbetskraft ägde rum innan hon fick politiska förtroendeuppdrag. Jag kommenterar Björling-affären bl a här.
Angående rent spel har jag här i Turin förmånen att på kvällarna kunna följa VM i rugby på TV. Rugby är en extremt fysisk sport, med mycket kroppskontakt och blodvite. Trots det ser jag inget filmande, inget fuskande och inga protester mot domsluten. Jag är djupt imponerad av rugbyspelarnas självdisciplin. En sådan självdisciplin är något för dagens primadonnor till fotbollsspelare att ta efter, där varje knuff följs av den döende svanen och ett tveksamt dömt inkast ses som en personlig kränkning av den förfördelade parten.
Lite mer rugbyanda skulle inte skada i svensk politik. Rugbyandan rekommenderas särskilt till de politiker som inte kan låta bli att bryta mot regler för att vinna egna fördelar.
2007-09-13
EU:s gemensamma utrikespolitik som mantra
EU bör föra en gemensam utrikespolitik. Det påståendet upprepas som ett mantra i svensk EU-debatt. Men den oproblematiserade upprepningen gör att påståendet töms på sitt innehåll och blir meningslöst, utom just i sin funktion som mantra.
Jag är i Turin, på den europeiska statsvetarorganisationen ECPR:s stora konferens om internationell politik och internationella relationer, som genomförs vart tredje år. Under sex år har jag varit svensk representant i den kommitté som ansvarar för dessa konferenser samt publicerar tidskriften European Journal of International Relations (SAGE förlag), men avgår nu med gott samvete.
I en av dagens paneldiskussioner lyfte professor Christopher Hill (University of Cambridge) just frågan om huruvida EU:s gemensamma utrikespolitik hade ett värde i sig, eller om värdet låg i dess förmodade positiva konsekvenser. Den diskussionen finns ju också om demokratin som styrelseform. Är demokrati något som är bra i sig (t ex genom att vara uttryck för värden som frihet och jämlikhet), eller är demokrati bra för att den har positiva effekter (t ex motverkar krig, främjar ekonomiskt välstånd). Svensk EU-debatt behöver onekligen nyanseras och problematiseras.
Christopher Hill ifrågasatte också dogmen att enighet är en förutsättning för att någon EU-stat skall kunna agera. Enighet mellan EU:s alla medlemsstater – styrda av såväl vänster- som högerregeringar – riskerar att leda till urvattnade kompromisser. Kanske bättre att medlemsstaterna då och då i stället väljer att agera på egen hand.
Något för Sverige och Carl Bildt att fundera på, t ex när det gäller Mellanöstern?
Jag är i Turin, på den europeiska statsvetarorganisationen ECPR:s stora konferens om internationell politik och internationella relationer, som genomförs vart tredje år. Under sex år har jag varit svensk representant i den kommitté som ansvarar för dessa konferenser samt publicerar tidskriften European Journal of International Relations (SAGE förlag), men avgår nu med gott samvete.
I en av dagens paneldiskussioner lyfte professor Christopher Hill (University of Cambridge) just frågan om huruvida EU:s gemensamma utrikespolitik hade ett värde i sig, eller om värdet låg i dess förmodade positiva konsekvenser. Den diskussionen finns ju också om demokratin som styrelseform. Är demokrati något som är bra i sig (t ex genom att vara uttryck för värden som frihet och jämlikhet), eller är demokrati bra för att den har positiva effekter (t ex motverkar krig, främjar ekonomiskt välstånd). Svensk EU-debatt behöver onekligen nyanseras och problematiseras.
Christopher Hill ifrågasatte också dogmen att enighet är en förutsättning för att någon EU-stat skall kunna agera. Enighet mellan EU:s alla medlemsstater – styrda av såväl vänster- som högerregeringar – riskerar att leda till urvattnade kompromisser. Kanske bättre att medlemsstaterna då och då i stället väljer att agera på egen hand.
Något för Sverige och Carl Bildt att fundera på, t ex när det gäller Mellanöstern?
2007-09-10
Läget i Irak
USA:s högste Irakbefälhavare general David Petraeus gjorde idag ett skickligt framträdande inför representanthusets försvarsutskott. Inte oväntat lyfte han fram förbättringar i säkerhetsläget och minskat våld såväl iBagdad som på andra håll i landet. Mer oväntat var att han förordade ett tillbakadragande av hela 30 000 amerikanska soldater redan till sommaren 2008.
Genom att förorda ett större och snabbare hemtagande av soldater än vad demokraterna förväntat sig vrider han också dagordningen ur demokraternas händer. Genom att betona förbättringar i säkerhetsläget ger han ett indirekt stöd åt president Bush linje. Genom att förorda hemtagande av soldater markerar han att att Bush linje varit framgångsrik, samtidigt som han delvis tillgodoser demokraternas krav. Det är så väl tänkt att man nästan blir konspiratorisk.
Alla tecken på att våldet skulle minska i Irak är efterlängtade. Men jag noterade att Petraeus talade väldigt lite om de politiska förutsättningarna att hålla samman Irak och väldigt lite om läget för civilbefolkningen. I dessa båda avseenden är ljuspunkterna få. USA:s närvaro är en del av problemet och den USA-ledda koalitionen bör lämna Irak som en väg till fred och försoning ur det kaos som nu råder.
Invasionen av Irak var ett brott mot folkrätten, en gigantisk politisk felbedömning och har orsakat ofantligt lidande. Den nyvalde folkpartiledaren Jan Björklund var en av dem som med störst eftertryck ställde sig bakom aktionen. Jag tänker med stort intresse följa Jan Björklunds uttalanden i utrikespolitiska frågor framöver.
Genom att förorda ett större och snabbare hemtagande av soldater än vad demokraterna förväntat sig vrider han också dagordningen ur demokraternas händer. Genom att betona förbättringar i säkerhetsläget ger han ett indirekt stöd åt president Bush linje. Genom att förorda hemtagande av soldater markerar han att att Bush linje varit framgångsrik, samtidigt som han delvis tillgodoser demokraternas krav. Det är så väl tänkt att man nästan blir konspiratorisk.
Alla tecken på att våldet skulle minska i Irak är efterlängtade. Men jag noterade att Petraeus talade väldigt lite om de politiska förutsättningarna att hålla samman Irak och väldigt lite om läget för civilbefolkningen. I dessa båda avseenden är ljuspunkterna få. USA:s närvaro är en del av problemet och den USA-ledda koalitionen bör lämna Irak som en väg till fred och försoning ur det kaos som nu råder.
Invasionen av Irak var ett brott mot folkrätten, en gigantisk politisk felbedömning och har orsakat ofantligt lidande. Den nyvalde folkpartiledaren Jan Björklund var en av dem som med störst eftertryck ställde sig bakom aktionen. Jag tänker med stort intresse följa Jan Björklunds uttalanden i utrikespolitiska frågor framöver.
2007-09-07
Jan Björklund och jakten på den försvunna socialliberalismen
I dag valdes Jan Björklund till ny partiledare för folkpartiet. Internt har partiledningen kritiserats för att ha övergivit de socialliberala frågorna. Kommer Jan Björklund som partiledare att ha viljan och kraften att låta det socialliberala tomrummet i svensk politik fyllas upp av folkpartiet?
Med socialliberalism avser Nationalencyklopedin den ”åsiktsriktning inom liberalismen som starkare betonar det allmännas ansvar för de svagaste och sämst ställda”. Men folkpartiet har bekymmer med sin trovärdighet som socialliberalismens banerförare i svensk politik. Partiet plågas partiet av en debatt där kritikerna hävdar att partiledningen svikit de socialliberala idealen för att i stället prioritera frågor om lag och ordning, terroristbekämpning, Nato-medlemskap och skärpta regler inom socialförsäkringssystemet.
Inget av de övriga borgerliga partierna har på allvar försökt fylla det socialliberala tomrummet. Närmast ligger paradoxalt nog moderaterna med sin strävan att profilera sig som Sveriges nya arbetarparti och som arbetslöshetens värste fiende. Centern har i stället valt att söka politisk strid med fackföreningarna om förändringar av arbetsrätten. Kristdemokraterna har gått i Fausts fotspår och sökt valframgångar på frågor kring sänkt bensinskatt, avveckling av fastighetsskatten och utförsäljning av statliga företag.
Jan Björklund har hittills inte positionerat sig särskilt tydligt i den interna diskussionen inom folkpartiet. Visserligen har han fått klä skott från socialliberalt håll för sin inställning i fråga om betyg och ordning i skolan, men det behöver inte betyda så mycket. Björklund är uppvuxen i ett textilarbetarhem utan bildningstradition och övertygad om att vad han uppfattar som flumskolan tenderar att gynna medelklassens barn och därigenom försvårar klassresor. Därför är det inte omöjligt att Jan Björklund kommer att överraska sina kritiker och långsamt vrida partiet i socialliberal riktning. I så fall kommer han att livligt påhejas av Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso, som redan har givit sin organisation ett helt annat socialliberalt tilltal än under hennes föregångare Fredrik Malm.
Kommer då Jan Björklund att kunna höja folkpartiets låga opinionssiffror och i förlängningen kraftigt förbättra partiets valresultat? Partiledareffekter är sällsynta i svensk politik. Väljarna röstar i huvudsak på parti, inte på partiledare. Just folkpartiet har uppvisat de största popularitetsskillnaderna mellan sina olika partiledare. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg visar i boken Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år att den mest uppskattade svenske partiledaren bland samtliga väljare var den utpräglade socialliberalen Bengt Westerberg i 1985 års val. Bottenrekordet när det gäller svenska partiledares uppskattning från de egna väljarna innehar Lars Leijonborg i valet 1998.
Om partiledareffekter är sällsynta blir den förda politiken desto viktigare. Om folkpartiet under Jan Björklunds ledning kläder sig i den socialliberala manteln har man goda möjligheter att plocka röster från besvikna centerpartister och kristdemokrater och kanske till och med några socialdemokrater. Faran finns i att borgerliga kärnväljare tycker att partiet hamnar för nära socialdemokratin och därför söker sig till något annat borgerligt parti. En skicklig partiledare förmår formulera en kraftfull socialliberal politik men med klar rågång gentemot socialdemokratin. Om Jan Björklund är rätt person för den uppgiften är ännu en öppen fråga.
Bloggposten bygger på en artikel jag publicerar i Sydsvenskan i dag.
Med socialliberalism avser Nationalencyklopedin den ”åsiktsriktning inom liberalismen som starkare betonar det allmännas ansvar för de svagaste och sämst ställda”. Men folkpartiet har bekymmer med sin trovärdighet som socialliberalismens banerförare i svensk politik. Partiet plågas partiet av en debatt där kritikerna hävdar att partiledningen svikit de socialliberala idealen för att i stället prioritera frågor om lag och ordning, terroristbekämpning, Nato-medlemskap och skärpta regler inom socialförsäkringssystemet.
Inget av de övriga borgerliga partierna har på allvar försökt fylla det socialliberala tomrummet. Närmast ligger paradoxalt nog moderaterna med sin strävan att profilera sig som Sveriges nya arbetarparti och som arbetslöshetens värste fiende. Centern har i stället valt att söka politisk strid med fackföreningarna om förändringar av arbetsrätten. Kristdemokraterna har gått i Fausts fotspår och sökt valframgångar på frågor kring sänkt bensinskatt, avveckling av fastighetsskatten och utförsäljning av statliga företag.
Jan Björklund har hittills inte positionerat sig särskilt tydligt i den interna diskussionen inom folkpartiet. Visserligen har han fått klä skott från socialliberalt håll för sin inställning i fråga om betyg och ordning i skolan, men det behöver inte betyda så mycket. Björklund är uppvuxen i ett textilarbetarhem utan bildningstradition och övertygad om att vad han uppfattar som flumskolan tenderar att gynna medelklassens barn och därigenom försvårar klassresor. Därför är det inte omöjligt att Jan Björklund kommer att överraska sina kritiker och långsamt vrida partiet i socialliberal riktning. I så fall kommer han att livligt påhejas av Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso, som redan har givit sin organisation ett helt annat socialliberalt tilltal än under hennes föregångare Fredrik Malm.
Kommer då Jan Björklund att kunna höja folkpartiets låga opinionssiffror och i förlängningen kraftigt förbättra partiets valresultat? Partiledareffekter är sällsynta i svensk politik. Väljarna röstar i huvudsak på parti, inte på partiledare. Just folkpartiet har uppvisat de största popularitetsskillnaderna mellan sina olika partiledare. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg visar i boken Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år att den mest uppskattade svenske partiledaren bland samtliga väljare var den utpräglade socialliberalen Bengt Westerberg i 1985 års val. Bottenrekordet när det gäller svenska partiledares uppskattning från de egna väljarna innehar Lars Leijonborg i valet 1998.
Om partiledareffekter är sällsynta blir den förda politiken desto viktigare. Om folkpartiet under Jan Björklunds ledning kläder sig i den socialliberala manteln har man goda möjligheter att plocka röster från besvikna centerpartister och kristdemokrater och kanske till och med några socialdemokrater. Faran finns i att borgerliga kärnväljare tycker att partiet hamnar för nära socialdemokratin och därför söker sig till något annat borgerligt parti. En skicklig partiledare förmår formulera en kraftfull socialliberal politik men med klar rågång gentemot socialdemokratin. Om Jan Björklund är rätt person för den uppgiften är ännu en öppen fråga.
Bloggposten bygger på en artikel jag publicerar i Sydsvenskan i dag.
2007-09-06
Det vedervärdiga dödsstraffet i Iran
I går onsdag avrättades 21 människor i Iran genom hängning, flertalet av dem dömda för narkotikasmuggling. Antalet avrättningar ökar i Iran. År 2006 avrättades 177 personer. Hittills i år har 189 människor avrättats. Amnesty och EU har protesterat, men inte mycket tyder på att den iranska regimen tar till sig av kritiken. Utvecklingen är vedervärdig.
Dödsstraff är och förblir barbari. Jag möts ibland av synpunkten att jag kritiserar dödsstraffet i USA oftare än dödsstraffet i t ex Iran. Jag är inte säker på att det är sant. Men jag förväntar mig mindre barbari av en demokrati än av en diktatur och det är möjligt att det påverkar mitt skrivande. För den enskilda människan spelar det förstås ingen roll om avrättningen genomförs av Iran eller USA eller Irak eller Saudíarabien eller Kina.
Jag upprepar min ståndpunkt att USA borde fundera på i vilket sällskap man hamnar genom att hålla fast vid dödsstraffet. Funderingen kunde lämpligen ta utgångspunkt i ordstävet: Säg mig dina vänner, och jag skall säga dig vem du är.
Dödsstraff är och förblir barbari. Jag möts ibland av synpunkten att jag kritiserar dödsstraffet i USA oftare än dödsstraffet i t ex Iran. Jag är inte säker på att det är sant. Men jag förväntar mig mindre barbari av en demokrati än av en diktatur och det är möjligt att det påverkar mitt skrivande. För den enskilda människan spelar det förstås ingen roll om avrättningen genomförs av Iran eller USA eller Irak eller Saudíarabien eller Kina.
Jag upprepar min ståndpunkt att USA borde fundera på i vilket sällskap man hamnar genom att hålla fast vid dödsstraffet. Funderingen kunde lämpligen ta utgångspunkt i ordstävet: Säg mig dina vänner, och jag skall säga dig vem du är.
2007-09-05
Odenbergs avgång
Mikael Odenberg avgår som försvarsminister, i protest mot vad han uppfattar som en orimlig neddragning av försvarskostnaderna. Jag har inga problem med en nedskärning av försvaret i sig. Men en nedskärning bör motiveras av förändringar i den säkerhetspolitiska hotbilden – inte av budgetskäl. Den borgerliga regeringen tycks vara besatt av en slags ideologisk ekonomism – skattesänkningar till varje pris. Odenberg visar civilkurage som avgår, såvida inte andra skäl till avgången också finns med i bilden.
Men oavsett vad som är rätt och riktigt i försvarspolitiken framstår Fredrik Reinfeldt än en gång som en svag regeringsledare. Under dånande högkonjunktur avgår en moderat försvarsminister med buller och bång efter en budgettvist med en moderat finansminister, och den moderate statsministern lyckas inte hejda situationen från att skena iväg.
Reinfeldt har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att övertyga väljarna om att han inte bara administrerar utan också faktiskt styr landet.
Men oavsett vad som är rätt och riktigt i försvarspolitiken framstår Fredrik Reinfeldt än en gång som en svag regeringsledare. Under dånande högkonjunktur avgår en moderat försvarsminister med buller och bång efter en budgettvist med en moderat finansminister, och den moderate statsministern lyckas inte hejda situationen från att skena iväg.
Reinfeldt har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att övertyga väljarna om att han inte bara administrerar utan också faktiskt styr landet.
2007-09-03
Maktkampen mellan Hamas och Fatah
President Mahmud Abbas har ändrat den palestinska vallagen på ett sätt som ensidigt gynnar hans egen Fatah-rörelse, på Hamas bekostnad. Enligt den nya lagen måste alla kandidater erkänna PLO som det palestinska folkets "enda legitima representant" samt acceptera alla de avtal som PLO ingått med andra stater, däribland Israel. Det innebär att ingen representant från Hamas kan ställa upp i ett kommande palestinskt val utan att det innebär åtminstone ett indirekt erkännande av Israel.
Fortsättningsvis väljs alla kandidater i proportionella val på nationella partilistor. Tidigare har hälften av mandaten fördelats efter nationella partilistor och hälften efter regionala listor. I 2006 års val fick Hamas dubbelt så många mandat från valdistrikten än Fatah, eftersom Fatah-kandidater ofta konkurrerade med varandra i distrikten. Reglerna för presidentval har också förändrats så att presidenten nu skall väljas med absolut majoritet. Den förändringen gynnar Fatah, eftersom Hamas tidigare kunnat tjäna på att flera sekulära palestinska presidentkandidater konkurrerat och tagit röster från varandra.
Motiven bakom Abbas agerande är förstås att gynna Fatah och försöka ytterligare isolera och marginalisera Hamas. Det är en - för att uttrycka det milt - osäker strategi. Hamas kommer naturligtvis inte att acceptera den nya vallagen. Eftersom Hamas politiskt och militärt kontrollerar Gazaremsan kommer det inte att kunna genomföras några val där utan Hamas medgivande. I stället riskerar spänningen mellan Hamas och Fatah att öka ytterligare. Så länge det inte finns någon överenskommelse mellan Hamas och Fatah finns det heller inte några förutsättningar för reella framsteg i den israelisk-palestinska konflikten.
Mona Sahlin träffade i dag Mahmud Abbas och uppmanade honom att reformera Fatah (ingen Fatah-kongress för att välja nya ledare har genomförts sedan 1989...) och - som jag uppfattat det - att samtala med Hamas. Det är klokt. Statsmannaskap består inte minst i att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vill säga att kunna kombinera ett kritiskt sinnelag till Hamas och dess agerande med en politisk insikt om att isolering förstärker fundamentalisternas ställning inom Hamas och därigenom inte för fredsprocessen framåt.
Bland annat dessa frågor diskuterade jag i P 1 Morgon i dag.
Fortsättningsvis väljs alla kandidater i proportionella val på nationella partilistor. Tidigare har hälften av mandaten fördelats efter nationella partilistor och hälften efter regionala listor. I 2006 års val fick Hamas dubbelt så många mandat från valdistrikten än Fatah, eftersom Fatah-kandidater ofta konkurrerade med varandra i distrikten. Reglerna för presidentval har också förändrats så att presidenten nu skall väljas med absolut majoritet. Den förändringen gynnar Fatah, eftersom Hamas tidigare kunnat tjäna på att flera sekulära palestinska presidentkandidater konkurrerat och tagit röster från varandra.
Motiven bakom Abbas agerande är förstås att gynna Fatah och försöka ytterligare isolera och marginalisera Hamas. Det är en - för att uttrycka det milt - osäker strategi. Hamas kommer naturligtvis inte att acceptera den nya vallagen. Eftersom Hamas politiskt och militärt kontrollerar Gazaremsan kommer det inte att kunna genomföras några val där utan Hamas medgivande. I stället riskerar spänningen mellan Hamas och Fatah att öka ytterligare. Så länge det inte finns någon överenskommelse mellan Hamas och Fatah finns det heller inte några förutsättningar för reella framsteg i den israelisk-palestinska konflikten.
Mona Sahlin träffade i dag Mahmud Abbas och uppmanade honom att reformera Fatah (ingen Fatah-kongress för att välja nya ledare har genomförts sedan 1989...) och - som jag uppfattat det - att samtala med Hamas. Det är klokt. Statsmannaskap består inte minst i att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vill säga att kunna kombinera ett kritiskt sinnelag till Hamas och dess agerande med en politisk insikt om att isolering förstärker fundamentalisternas ställning inom Hamas och därigenom inte för fredsprocessen framåt.
Bland annat dessa frågor diskuterade jag i P 1 Morgon i dag.
2007-08-30
Ljuger politikerna?
I dag firas Tryckfrihetens Dag. Tidningen Expressen uppmärksammar dagen genom att i en artikel kritiskt granska de svenska riksdagsledamöternas inställning till yttrande- och tryckfriheten. Expressen har låtit politikerna svara på frågor om yttrande- och tryckfriheten och jämför sedan svaren med en Sifo-undersökning där riksdagsledamöterna fått svara anonymt.
Expressen finner att riksdagsledamöternas stöd för yttrande- och tryckfriheten är betydligt svagare i Sifo-undersökningen. I Expressens undersökning är det endast tre procent av politikerna som svarar ja på frågan: När Expressen ställer frågan Vill du begränsa meddelarfriheten för poliser? är det endast tre procent av politikerna som svarar ja. Men när Sifo ställer frågan Poliser ska inte få läcka till medierna om innehållet i förundersökningar svarar svarar i stället hela 59 procent ja.
På ett motsvarande sätt svarar endast två procent ja på Expressens fråga: Vill du införa en ny lag som begränsar mediernas möjlighet att bevaka kända personer? Samtidigt är det hela 55 procent som i Sifo-undersökningen instämmer i förslaget: Kända människor ska inte behöva bli fotograferade i privata sammanhang utan att de gett sitt tillstånd. Det bör, som JK föreslagit, införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.
Expressen tolkar diskrepensen i svaren som ett uttryck för hyckleri - politikerna svara på ett sätt i den öppna Expressen-studien och på ett annat sätt i den anonyma Sifo-studien. Jag delar inte den bedömningen utan ger i artikeln uttryck för en annan mening: Som man frågar får man svar. Expressens frågeformuleringar hålls på ett mer generellt plan och svaren blir ett uttryck för just ett generellt stöd åt yttrande och tryckfriheten. Sifos frågor är mer konkreta och problematiserar därigenom yttrande- och tryckfrihetens gränser. Då är det är inte konstigt att svaren blir annorlunda. Sören Holmberg gör i artikeln samma bedömning.
Visst tänker sig politikerna lite extra för när de uttalar sig offentligt än är de svarar anonymt. I det avseendet är de sannolikt varken bättre eller sämre än genomsnittsväljaren. Opinionsundersökningar kan vara värdefulla men skall läsas kritiskt, ungefär som Bertolt Brecht redan 1930 uppmuntrade till i dikten Lärandets lov: Sätt ditt finger på varje siffra. Fråga: hur kom den hit?
Expressen finner att riksdagsledamöternas stöd för yttrande- och tryckfriheten är betydligt svagare i Sifo-undersökningen. I Expressens undersökning är det endast tre procent av politikerna som svarar ja på frågan: När Expressen ställer frågan Vill du begränsa meddelarfriheten för poliser? är det endast tre procent av politikerna som svarar ja. Men när Sifo ställer frågan Poliser ska inte få läcka till medierna om innehållet i förundersökningar svarar svarar i stället hela 59 procent ja.
På ett motsvarande sätt svarar endast två procent ja på Expressens fråga: Vill du införa en ny lag som begränsar mediernas möjlighet att bevaka kända personer? Samtidigt är det hela 55 procent som i Sifo-undersökningen instämmer i förslaget: Kända människor ska inte behöva bli fotograferade i privata sammanhang utan att de gett sitt tillstånd. Det bör, som JK föreslagit, införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.
Expressen tolkar diskrepensen i svaren som ett uttryck för hyckleri - politikerna svara på ett sätt i den öppna Expressen-studien och på ett annat sätt i den anonyma Sifo-studien. Jag delar inte den bedömningen utan ger i artikeln uttryck för en annan mening: Som man frågar får man svar. Expressens frågeformuleringar hålls på ett mer generellt plan och svaren blir ett uttryck för just ett generellt stöd åt yttrande och tryckfriheten. Sifos frågor är mer konkreta och problematiserar därigenom yttrande- och tryckfrihetens gränser. Då är det är inte konstigt att svaren blir annorlunda. Sören Holmberg gör i artikeln samma bedömning.
Visst tänker sig politikerna lite extra för när de uttalar sig offentligt än är de svarar anonymt. I det avseendet är de sannolikt varken bättre eller sämre än genomsnittsväljaren. Opinionsundersökningar kan vara värdefulla men skall läsas kritiskt, ungefär som Bertolt Brecht redan 1930 uppmuntrade till i dikten Lärandets lov: Sätt ditt finger på varje siffra. Fråga: hur kom den hit?
2007-08-27
Sverige under kalla kriget, Sverker Åström och Michelangelo
Tillsammans med mina kolleger historieprofessorerna Alf W Johansson och Karl Molin lägger jag nu sista handen vid boken Från igelkott till världssamvete. En bok om Sverige under kalla kriget. Boken är sprungen ur det mångvetenskapliga forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" (SUKK) som i sin tur utmynnat i närmare 20 böcker, samtliga utgivna på Santérus förlag. "Från igelkott till världssamvete" går till trycket i november och utkommer våren 2008. I boken analyserar vi bl a framväxten av den s k aktiva utrikespolitiken under 1960- och 1970-talen samt Sveriges kontroversiella och informella s k samverkan med västmakterna vid sidan av alliansfriheten och neutralitetspolitiken. I all ödmjukhet ;-) vill jag drista mig till att säga att boken blir standarverket om svensk utrikespolitik under det kalla kriget.
Jag hade i eftermiddags dessutom nöjet att diskutera svensk utrikespolitik med neutralitetspolitikens nestor Sverker Åström, 91 år ung. Sverker sörjer sin snudd på riksbekanta katt Dusjka som finns i katthimlen sedan några veckor tillbaka, men hans blixtrande intellekt visar inga tecken på att trubbas av. Sverker Åström har gjort svensk utrikespolitik många tjänster - själv håller han dock arrangemanget av den stora internationella miljökonferensen i Stockholm 1972 högst.
Sverker Åström har som bekant många strängar på sin lyra. Jag kan inte avhålla mig från att citera hans översättning av en av Michelangelos vackra kärleksdikter:
Åströms översättningar finns utgivna i en stilfull volym, Michelangelo. Kärleksdikter, på Lind & Co.
I morgon tisdag utkommer för övrigt Arne Dahls tionde och sista (sades det från början - nu ryktas det att Arne ändrat sig...) volym i serien om "Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art", mer känd som A-gruppen. Serien är överlägset bäst - och vackrast - i svensk kriminal- och deckarlitteratur i dag.
Jag hade i eftermiddags dessutom nöjet att diskutera svensk utrikespolitik med neutralitetspolitikens nestor Sverker Åström, 91 år ung. Sverker sörjer sin snudd på riksbekanta katt Dusjka som finns i katthimlen sedan några veckor tillbaka, men hans blixtrande intellekt visar inga tecken på att trubbas av. Sverker Åström har gjort svensk utrikespolitik många tjänster - själv håller han dock arrangemanget av den stora internationella miljökonferensen i Stockholm 1972 högst.
Sverker Åström har som bekant många strängar på sin lyra. Jag kan inte avhålla mig från att citera hans översättning av en av Michelangelos vackra kärleksdikter:
Det var just här, min älskade du stal
mitt hjärta och förintade mitt liv.
Ja, det var här som dina vackra ögon
först gav mig tröst och sedan tog den från mig.
Du band mig här och här du släppte mig:
jag grät över mig själv och såg dig lämna
den klippa där du tog mig från mig själv,
och aldrig mera får jag mig tillbaka.
Åströms översättningar finns utgivna i en stilfull volym, Michelangelo. Kärleksdikter, på Lind & Co.
I morgon tisdag utkommer för övrigt Arne Dahls tionde och sista (sades det från början - nu ryktas det att Arne ändrat sig...) volym i serien om "Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art", mer känd som A-gruppen. Serien är överlägset bäst - och vackrast - i svensk kriminal- och deckarlitteratur i dag.
2007-08-23
USA, dödsstraffet och Fredrik Reinfeldt
Natten till torsdagen avrättades den för rånmord dömde Johnny Ray Conner med en giftinjektion i Huntsvillefängelset, Texas, USA. Johnny Ray Conner var den 400:e som avrättades i Texas sedan Högsta domstolen i Washington godkänt dödsstraffet 1976. Totalt har USA avrättat 1092 människor sedan dess.
Enligt Amnesty avrättades år 2006 minst 1 591 fångar i 25 länder. Av dessa avrättningar genomfördes 91 procent av Kina, Iran, Irak, Sudan, Pakistan och USA. Baserat på offentliga rapporter beräknar Amnesty att minst 1 010 människor avrättades i Kina. Iran avrättade minst 177 människor, Pakistan minst 82 och Irak och Sudan 65 vardera. 53 människor avrättades i USA.
Det är en skammens lista. De som vägrar kritisera USA för dess användning av dödsstraffet borde läsa listan noga och fundera över i vilket sällskap USA befinner sig.
Särskilt Fredrik Reinfeldt - som när han träffade George Bush vägrade att med ett ord kritisera USA för dess användning av dödsstraffet - borde läsa listan väldigt noga.
Enligt Amnesty avrättades år 2006 minst 1 591 fångar i 25 länder. Av dessa avrättningar genomfördes 91 procent av Kina, Iran, Irak, Sudan, Pakistan och USA. Baserat på offentliga rapporter beräknar Amnesty att minst 1 010 människor avrättades i Kina. Iran avrättade minst 177 människor, Pakistan minst 82 och Irak och Sudan 65 vardera. 53 människor avrättades i USA.
Det är en skammens lista. De som vägrar kritisera USA för dess användning av dödsstraffet borde läsa listan noga och fundera över i vilket sällskap USA befinner sig.
Särskilt Fredrik Reinfeldt - som när han träffade George Bush vägrade att med ett ord kritisera USA för dess användning av dödsstraffet - borde läsa listan väldigt noga.
2007-08-19
Lars Vilks och Muhammed som hund
Sedan en tid rasar debaten om huruvida det är rätt att ställa ut konstnären Lars Vilks teckningar där han avbildar Muhammed som en rondellhund.
Formellt är frågan inte särskilt komplicerad. Yttrande- och tryckfriheten garanterar den konstnärliga friheten. I det fall någon menar att ett enskilt konstverk utgör t ex "hets mot folkgrupp" finns det lagar som reglerar vad som gäller. I det här fallet skulle en rättslig process inte ha några förutsättningar att stoppa visandet av konstverken.
Är en visning motiverad av konstnärliga skäl? Det avgör förstås konstbranchen. Gerlesborgsskolan förnekar inte det konstnärligt intressanta i teckningarna - men vill ej ställa ut av säkerhetsskäl. Det är allvarligt. Moderna Muséet tycker inte att konstverken är tillräckligt intressanta för att ställas ut där. Det är inte mycket att säga om. Linda Fagerström i Helsingborgs Dagblad skrev t ex att Lars Vilks teckningar känns lika provocerande som en ögonbrynspiercing 2007. De konstnärliga bedömningarna skiftar.
Även tidningarna är tvehågsna. Finns det ett nyhetsvärde i att visa bilderna? Redaktionerna får göra en journalistisk bedömning. Bör läsarna få ta del av just dessa bilder (nyhetsideologi)? Finns det ett intresse från läsarna att få ta del av just dessa bilder (marknad)? Den redaktionella bedömningen avgör.
De juridiska, konstnärliga och mediala processserna är således relativt okomplicerade. Här finns vedertagna regler, rutiner och värderingar som ligger till grund för bedömningen.
Svårare blir det när bilderna skall bedömas utifrån politiska och moraliska överväganden. Två frågor som kan ligga till grund för en diskussion är syftet med bilderna och konsekvenserna av en visning. Vad är det t ex som drivit Vilks att måla dessa bilder? Vad vill han uppnå? Satir och karikatyr brukar fungera bäst när den riktas uppåt och så är inte fallet här. Jag har inte sett att Vilks själv givit något utförligt svar på frågan (men jag kan ha missat det). För mig blir hundteckningarna mera ett rop om uppmärksamhet: Kom och se, kom och se, jag har tecknat Muhammed som en hund! Därför blir teckningarna i mina ögon ointressanta för en visning. Vilka blir konsekvenserna av en visning? Jo, ett antal människor med muslimsk tro känner sig kränkta. (Visst - det finns kanske positiva konsekvenser också. Men jag har inte så lätt att komma på några.) Så för mig känns bilderna ointressanta och jag ser inte särskilt mycket positivt med en visning. Men eftersom vi dessbättre lever i en demokrati så är det konstbranchen och media som avgör - så länge bilderna håller sig inom lagens ramar.
Exkurs: Jag kommer osökt att tänka på konstnären och karikatyrtecknaren Lars Hillersberg. Han hade en olycklig förkärlek att - trots att han var uttalad och hängiven motståndare mot all antisemitism - ändå envisas med att teckna israeliska politiska ledare i en form som ibland överensstämde med antisemitiska schabloner och stereotyper. Stilgruppet var dumt, eftersom det bidrog till att ge legitimitet åt dessa schabloner. Det tog också bort fokus från det som konstverken ville lyfta fram och det tillförde ingenting i konstnärligt avseende.
Men Hillersberg hade såväl en konstnärlig som en politisk målsättning som han aldrig drog sig för att synliggöra. Vilks målsättning förblir för mig höljd i dunkel.
Formellt är frågan inte särskilt komplicerad. Yttrande- och tryckfriheten garanterar den konstnärliga friheten. I det fall någon menar att ett enskilt konstverk utgör t ex "hets mot folkgrupp" finns det lagar som reglerar vad som gäller. I det här fallet skulle en rättslig process inte ha några förutsättningar att stoppa visandet av konstverken.
Är en visning motiverad av konstnärliga skäl? Det avgör förstås konstbranchen. Gerlesborgsskolan förnekar inte det konstnärligt intressanta i teckningarna - men vill ej ställa ut av säkerhetsskäl. Det är allvarligt. Moderna Muséet tycker inte att konstverken är tillräckligt intressanta för att ställas ut där. Det är inte mycket att säga om. Linda Fagerström i Helsingborgs Dagblad skrev t ex att Lars Vilks teckningar känns lika provocerande som en ögonbrynspiercing 2007. De konstnärliga bedömningarna skiftar.
Även tidningarna är tvehågsna. Finns det ett nyhetsvärde i att visa bilderna? Redaktionerna får göra en journalistisk bedömning. Bör läsarna få ta del av just dessa bilder (nyhetsideologi)? Finns det ett intresse från läsarna att få ta del av just dessa bilder (marknad)? Den redaktionella bedömningen avgör.
De juridiska, konstnärliga och mediala processserna är således relativt okomplicerade. Här finns vedertagna regler, rutiner och värderingar som ligger till grund för bedömningen.
Svårare blir det när bilderna skall bedömas utifrån politiska och moraliska överväganden. Två frågor som kan ligga till grund för en diskussion är syftet med bilderna och konsekvenserna av en visning. Vad är det t ex som drivit Vilks att måla dessa bilder? Vad vill han uppnå? Satir och karikatyr brukar fungera bäst när den riktas uppåt och så är inte fallet här. Jag har inte sett att Vilks själv givit något utförligt svar på frågan (men jag kan ha missat det). För mig blir hundteckningarna mera ett rop om uppmärksamhet: Kom och se, kom och se, jag har tecknat Muhammed som en hund! Därför blir teckningarna i mina ögon ointressanta för en visning. Vilka blir konsekvenserna av en visning? Jo, ett antal människor med muslimsk tro känner sig kränkta. (Visst - det finns kanske positiva konsekvenser också. Men jag har inte så lätt att komma på några.) Så för mig känns bilderna ointressanta och jag ser inte särskilt mycket positivt med en visning. Men eftersom vi dessbättre lever i en demokrati så är det konstbranchen och media som avgör - så länge bilderna håller sig inom lagens ramar.
Exkurs: Jag kommer osökt att tänka på konstnären och karikatyrtecknaren Lars Hillersberg. Han hade en olycklig förkärlek att - trots att han var uttalad och hängiven motståndare mot all antisemitism - ändå envisas med att teckna israeliska politiska ledare i en form som ibland överensstämde med antisemitiska schabloner och stereotyper. Stilgruppet var dumt, eftersom det bidrog till att ge legitimitet åt dessa schabloner. Det tog också bort fokus från det som konstverken ville lyfta fram och det tillförde ingenting i konstnärligt avseende.
Men Hillersberg hade såväl en konstnärlig som en politisk målsättning som han aldrig drog sig för att synliggöra. Vilks målsättning förblir för mig höljd i dunkel.
2007-08-15
Kampen om kulturkalaset och Missa inte Maud Lindström
Göteborgs kulturkalas har börjat. Fram till 2005 kallades tillställningen för Göteborgskalaset och år 2006 var namnet Kulturkalaset - EM-festen (arrangemanget genomfördes samtidigt med friidrotts-EM på Ullevi).
Skillnaden mellan "Göteborgs kulturkalas" och "Göteborgskalaset" är mycket mer än bara semantisk. Göteborgskalaset utvecklades över tid i riktning mot en orgie i stadsfylla, urinstank och dyr och dålig mat. Namnbytet till Göteborgs kulturkalas illustrerar en idé om ett arrangemang med mera kultur, mindre mat och sprit och siktet inställt på att Göteborg skall utses till europeisk kulturhuvudstad år 2014. Jag skulle tro att namnet Göteborgs kulturkalas ersätts med Göteborgs kulturfestival eller något liknande ungefär 2010. Ordet "kalas" är knappast någon tillgång i konkurrensen om att bli kulturhuvudstad. Men detta kan förstås inte sägas högt.
Själv tycker jag det är entydigt positivt att spritandet på gatan minskat. I går var jag på Kungstorget i centrala Göteborg - massor av folk, god stämning och ingen märkbart berusad - för att tillsammans med en av mina döttrar lyssna på Maud Lindström (även kallad Fröken Normal, efter en av sina hitlåtar). Maud Lindström beskriver sig själv som en kärlekskritisk bisexuell feministisk trubadur och jag kan stoltsera med att jag upptäckte henne tidigt. Som medelålders, heterosexuell och med en tro på tvåsam livslång kärlek ligger jag väldigt långt från hennes målgrupp. Men jag tjusas av hennes äkthet, självinsikt och mod och citerar gärna några rader ur just Fröken Normal:
Jag är rädd att inte veta vem jag är och vad jag vill
och jag är rädd att frågan inte har något svar.
Jag är rädd för att bli sittande med Volvo, man och barn
men lika rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Och vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd
som sjukanmäler sig på detta vis:
"Förlåt men jag tror inte jag kan komma idag,
för jag har en existentiell och elak kris?"
Så vad gör man med sin rädsla om man inte får va rädd?
När ens egna blivit mammas ideal?
När man ligger ensam, misslyckad och gråter i sin bädd?
När man inte alls vill va Fröken Normal?
Ikväll blir det Kungstorget igen, nu med min kära hustru. Vi lyssnar på Paul & The Blue Delivery och kanske kan jag övertalas att även orka stanna över The Committments.
Nåväl - honnör för omvandlingen till Göteborgs kulturkalas och köp gärna Maud Lindblads skiva här.
Skillnaden mellan "Göteborgs kulturkalas" och "Göteborgskalaset" är mycket mer än bara semantisk. Göteborgskalaset utvecklades över tid i riktning mot en orgie i stadsfylla, urinstank och dyr och dålig mat. Namnbytet till Göteborgs kulturkalas illustrerar en idé om ett arrangemang med mera kultur, mindre mat och sprit och siktet inställt på att Göteborg skall utses till europeisk kulturhuvudstad år 2014. Jag skulle tro att namnet Göteborgs kulturkalas ersätts med Göteborgs kulturfestival eller något liknande ungefär 2010. Ordet "kalas" är knappast någon tillgång i konkurrensen om att bli kulturhuvudstad. Men detta kan förstås inte sägas högt.
Själv tycker jag det är entydigt positivt att spritandet på gatan minskat. I går var jag på Kungstorget i centrala Göteborg - massor av folk, god stämning och ingen märkbart berusad - för att tillsammans med en av mina döttrar lyssna på Maud Lindström (även kallad Fröken Normal, efter en av sina hitlåtar). Maud Lindström beskriver sig själv som en kärlekskritisk bisexuell feministisk trubadur och jag kan stoltsera med att jag upptäckte henne tidigt. Som medelålders, heterosexuell och med en tro på tvåsam livslång kärlek ligger jag väldigt långt från hennes målgrupp. Men jag tjusas av hennes äkthet, självinsikt och mod och citerar gärna några rader ur just Fröken Normal:
Jag är rädd att inte veta vem jag är och vad jag vill
och jag är rädd att frågan inte har något svar.
Jag är rädd för att bli sittande med Volvo, man och barn
men lika rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Och vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd
som sjukanmäler sig på detta vis:
"Förlåt men jag tror inte jag kan komma idag,
för jag har en existentiell och elak kris?"
Så vad gör man med sin rädsla om man inte får va rädd?
När ens egna blivit mammas ideal?
När man ligger ensam, misslyckad och gråter i sin bädd?
När man inte alls vill va Fröken Normal?
Ikväll blir det Kungstorget igen, nu med min kära hustru. Vi lyssnar på Paul & The Blue Delivery och kanske kan jag övertalas att även orka stanna över The Committments.
Nåväl - honnör för omvandlingen till Göteborgs kulturkalas och köp gärna Maud Lindblads skiva här.
2007-08-13
Harmsen Fredrik?
Är det bara jag som tycker att Fredrik Reinfeldt verkat sur och harmsen i sina kommentarer till journalister de senaste dagarna? Jag kan ju inte diktera allting, sade han kort när Ekot frågade honom hur det kändes att höja reavinstskatten - en höjning moderaterna tidigare varit motståndare till. När TV 4 Nyheterna i lördags frågade honom hur han trodde att väljarna uppfattar att Mona Sahlin tar T-banan för att hålla tal i invandrartäta Fittja i Botkyrka kommun, medan Reinfeldt tar skärgårdsbåten för att tala i välbeställda Vaxholm svarade han raljant: Jag talar till dem som jobbar och hon talar till dem som oftast inte jobbar.
Jag har tidigare på denna blogg hävdat att Fredrik Reinfeldts retorik utstrålar allt annat än empati. Den senaste veckans uttalanden av honom stärker den bilden. Det är förståeligt att det är tungt att regera när oppositionen har ett försteg i opinionen på över 15 procentenheter. Men dåligt humör och snarstuckenhet i förhållande till journalister för Fredrik Reinfeldt allt längre bort från det statsmannaskap som är nödvändigt om den borgerliga regeringen skall kunna vända opinonen och behålla regeringsmakten även efter 2010.
Jag har tidigare på denna blogg hävdat att Fredrik Reinfeldts retorik utstrålar allt annat än empati. Den senaste veckans uttalanden av honom stärker den bilden. Det är förståeligt att det är tungt att regera när oppositionen har ett försteg i opinionen på över 15 procentenheter. Men dåligt humör och snarstuckenhet i förhållande till journalister för Fredrik Reinfeldt allt längre bort från det statsmannaskap som är nödvändigt om den borgerliga regeringen skall kunna vända opinonen och behålla regeringsmakten även efter 2010.
2007-08-08
Om SSU och dess legitimitetskris
I dag valdes Jytte Guteland till ny förbundsordförande för SSU. Hon besegrade utmanaren Laila Naraghi efter sluten omröstning med siffrorna 131 mot 115.
Jytte Guteland verkar vara en mycket bra person. Låt oss hoppas att hon har den politiska kraften att ena förbundet och skapa en kultur som avesvärt skiljer sig från den som alltför länge förknippats med förbundet. De många skandalerna har med all sannolikhet inte skadat bara SSU utan också moderpartiet. Kanske har till och med allmänhetens förtroende för politiker överhuvudtaget påverkats i negativ riktning.
Marita Ulvskog förnekar i två olika artiklar i Svenska Dagbladet att partiet lidit någon skada eller att SSU genomgått någon kris (läs här och här). Jag framför i samma artiklar motsatt uppfattning. Jag har respekt för Marita Ulvskog och förstår att hon som partisekreterare har svårt att samma dag som SSU väljer ny ordförande säga att dess agerande skadat partiet. Men man kan låta bli att säga det på olika sätt. Jag tycker inte att Maritas sätt var särskilt bra.
SSU skiljer sig inte från de flesta andra av de politiska ungdomsförbunden när det gäller behovet av att främja en bättre politisk kultur. Spåren efter ungliberalernas intrång i det socialdemokratiska nätverket under förra årets valrörelse talar sitt tydliga språk.
Varför blir det då så just inom ungdomsförbunden? Det ligger nära till hands att tala om "ungdomligt oförstånd", men det tror jag faktiskt spelar en underordnad roll. (Jag är själv medelålders, men känner mig titt som tätt välidigt oförståndig.) Problemet för ungdomsförbunden är i stället att de skall bedriva politisk verksamhet samtidigt som medlemmarna vet att de inte kommer att avkrävas något politiskt ansvar av väljarkåren. Det enda politiska ansvar den kan utkrävas är det interna, inom partiet. Frånvaron av en ansvarsutkrävande mekanism skapar en pseudovärld där allt är möjligt och där ändamålet tillåts helga medlen.
Jag behöver väl inte säga att jag ställer högre krav på SSU än på övriga ungdomsförbund när det gäller att värna en god moral och att efterleva uppgjorda spelregler.
Ungdomsförbunden kan spela en stor roll för modernapartierna bl a genom att slussa in medlemmar och vara mer ideologiskt frispråkiga. Ungdomsförbunden är viktiga för vår representativa demokrati genom att på sikt bidra till att de politiska partierna kan bemanna alla viktiga uppdrag inom kommun och region.
Jag hörde någonstans att de politiska ungdomsförbunden i Norge lyckats bryta den nedåtgående medlemstrenden - bara Ung Höyre misslyckas med att växa. Men jag har inte kollat uppgiften och heller inte reflekterat över vad det i så fall skulle bero på. Den kunnige får gärna höra av sig.
Jytte Guteland verkar vara en mycket bra person. Låt oss hoppas att hon har den politiska kraften att ena förbundet och skapa en kultur som avesvärt skiljer sig från den som alltför länge förknippats med förbundet. De många skandalerna har med all sannolikhet inte skadat bara SSU utan också moderpartiet. Kanske har till och med allmänhetens förtroende för politiker överhuvudtaget påverkats i negativ riktning.
Marita Ulvskog förnekar i två olika artiklar i Svenska Dagbladet att partiet lidit någon skada eller att SSU genomgått någon kris (läs här och här). Jag framför i samma artiklar motsatt uppfattning. Jag har respekt för Marita Ulvskog och förstår att hon som partisekreterare har svårt att samma dag som SSU väljer ny ordförande säga att dess agerande skadat partiet. Men man kan låta bli att säga det på olika sätt. Jag tycker inte att Maritas sätt var särskilt bra.
SSU skiljer sig inte från de flesta andra av de politiska ungdomsförbunden när det gäller behovet av att främja en bättre politisk kultur. Spåren efter ungliberalernas intrång i det socialdemokratiska nätverket under förra årets valrörelse talar sitt tydliga språk.
Varför blir det då så just inom ungdomsförbunden? Det ligger nära till hands att tala om "ungdomligt oförstånd", men det tror jag faktiskt spelar en underordnad roll. (Jag är själv medelålders, men känner mig titt som tätt välidigt oförståndig.) Problemet för ungdomsförbunden är i stället att de skall bedriva politisk verksamhet samtidigt som medlemmarna vet att de inte kommer att avkrävas något politiskt ansvar av väljarkåren. Det enda politiska ansvar den kan utkrävas är det interna, inom partiet. Frånvaron av en ansvarsutkrävande mekanism skapar en pseudovärld där allt är möjligt och där ändamålet tillåts helga medlen.
Jag behöver väl inte säga att jag ställer högre krav på SSU än på övriga ungdomsförbund när det gäller att värna en god moral och att efterleva uppgjorda spelregler.
Ungdomsförbunden kan spela en stor roll för modernapartierna bl a genom att slussa in medlemmar och vara mer ideologiskt frispråkiga. Ungdomsförbunden är viktiga för vår representativa demokrati genom att på sikt bidra till att de politiska partierna kan bemanna alla viktiga uppdrag inom kommun och region.
Jag hörde någonstans att de politiska ungdomsförbunden i Norge lyckats bryta den nedåtgående medlemstrenden - bara Ung Höyre misslyckas med att växa. Men jag har inte kollat uppgiften och heller inte reflekterat över vad det i så fall skulle bero på. Den kunnige får gärna höra av sig.
2007-08-04
På kongress med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen
Befinner mig på Broderskapsrörelsens förbundskongress på Ädelfors folkhögskola i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Igår höll Mona Sahlin ett uppskattat anförande, där hon än en gång poängterade att vänstern måste vrida frihetsbegreppet ur högerns hand. Så är det, och det blir en utmaning för partiets stundande rådslag.
Idag beslutade vi enhälligt att inrätta ett nätverk inom förbundet för människor med annan tro. Beslutet har förberetts länge och möttes med stor entusiasm. Abdulkader Habib ser beslutet ett historiskt steg och visar på att skiljelinjerna i samhället inte går mellan religionerna, utan inom religionerna: Som muslimsk socialdemokrat har jag mer gemensamt med kristna socialdemokrater än de inom den muslimska högern. Tro och politik är sammanflätade för många muslimer, därför är beslutet om ett nätverk en viktig nyckel för det viktiga integrationsarbetet vi behöver genomföra, och jag tror att Broderskapsrörelsen är rätt organisation att göra det inom.
Aftonbladet relaterar förbundets beslut till arbetarrörelsens framtidsutsikter överhuvudtaget: Att öppna dörren för andra trosuppfattningar, inte minst muslimer, handlar inte främst om Broderskaps egen överlevnad utan om framtiden för arbetarrörelsen i stort. Aftonbladet instämmer också i förbundsordförande Peter Weideruds bild av Broderskapsrörelsen som en spjutspets för arbetarrörelsen, där antalet medlemmar inte är det avgörande (vi är nära 3 300 i dagsläget). Hela Peter Weideruds tal till kongressen kan läsas här.
Anna Ardin, i dag invald i förbundsstyrelsen, kommenterar kongressen på sin blogg. Så gör även förbundsstyrelseledamoten Knut W Nygaard.
Idag beslutade vi enhälligt att inrätta ett nätverk inom förbundet för människor med annan tro. Beslutet har förberetts länge och möttes med stor entusiasm. Abdulkader Habib ser beslutet ett historiskt steg och visar på att skiljelinjerna i samhället inte går mellan religionerna, utan inom religionerna: Som muslimsk socialdemokrat har jag mer gemensamt med kristna socialdemokrater än de inom den muslimska högern. Tro och politik är sammanflätade för många muslimer, därför är beslutet om ett nätverk en viktig nyckel för det viktiga integrationsarbetet vi behöver genomföra, och jag tror att Broderskapsrörelsen är rätt organisation att göra det inom.
Aftonbladet relaterar förbundets beslut till arbetarrörelsens framtidsutsikter överhuvudtaget: Att öppna dörren för andra trosuppfattningar, inte minst muslimer, handlar inte främst om Broderskaps egen överlevnad utan om framtiden för arbetarrörelsen i stort. Aftonbladet instämmer också i förbundsordförande Peter Weideruds bild av Broderskapsrörelsen som en spjutspets för arbetarrörelsen, där antalet medlemmar inte är det avgörande (vi är nära 3 300 i dagsläget). Hela Peter Weideruds tal till kongressen kan läsas här.
Anna Ardin, i dag invald i förbundsstyrelsen, kommenterar kongressen på sin blogg. Så gör även förbundsstyrelseledamoten Knut W Nygaard.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)