Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.
Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.
Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.
Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.
Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.
(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)
I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.
Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.
Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.
4 kommentarer:
Håller helt med dig. Vore väldigt bra om övriga gav Klara svar om ev samarbete med SD.
Nästa M-ledare måste hämtas utanför Reinfeldtbunkern. De namn som diskuteras, främst Kristersson och Svantesson, skulle bara betyda "mer av samma". Nej, det måste bli Odenberg! Han är rakryggad och kunnig, och skulle stänga dörren till SD, hellre samarbeta med S om Alliansens siffror i nästa val inte räcker. Ett samarbete mellan Alliansen, eller kanske bara M, och S skulle inte vara konstigt, M har ju redan övertagit en del politiskt gods därifrån. De båda arbetarpartierna står för en kontinuitet i den svenska politikens mittfåra och skulle kunna ge oss en stabil regering utan inflytande från SD, äntligen lite arbetsro i riksdag och Rosenbad.
Odenberg vid rodret skulle säkert bättra på Ms siffror i det kommande valet! Men han måste förstås få ett starkt mandat som partiledare, inte ges en så dålig sits som Anna K B tyvärr fick. Hon fick nog egentligen inte en rimlig chans att leda sitt parti.
Vad jag alltid minns av Odenbergs tid som försvarsminister var att han var tydlig med att man först klarlägger uppgiften, dvs vad försvaret skall klara av, och sedan sätter man budgeten, inte tvärtom. För detta ganska självklara påstående fick han visst ingen förståelse. Odenberg är också tydlig med sin syn på SD, och han skiljer detta från frågan om han vill samarbeta med SD Han säger att han ogillar deras politik, men inte betraktar deras partiprogram som rasistiskt. Det är väl bra. Då finns förutsättningar att man för en gångs skull fokuserar på sakfrågorna, och inte SDs rötter. Sedan vet jag inte om Odenberg ändå är min favorit... Är det verkligen förnyelse...?
Vem som än blir partiledare så tycker jag att man måste bli tydligare i vad moderaterna faktiskt vill. AKB hade en tendens att bara säga sig vilja fälla Stefan Löfven. Detta blev förstås lite ironiskt, då den möjligheten alltid fanns.
Tyvärr tycker jag att båda de sk blocken är otydliga om de verkliga Regeringsalternativen när det kommer till kritan. Ingen vill förhålla sig till SD. Målet att hålla SD utanför synes viktigare än att tala om vad man faktiskt vill. Frågan är ändå om det ens kommer att vara möjligt att hålla Sveriges kanske näst största parti utanför diskussionen.
SD själva bör vara lyckliga över den här utvecklingen. De kan driva sina helt egna sakpolitiska frågor utan hänsyn till ev Regeringsfrågor.
Kjell Eriksson
Hade jag varit moderat hade jag också varit VÄLDIGT försiktig med den som Ulf Bjereld ger sin välsignelse till partiledarposten.
Skicka en kommentar