De flesta bedömare är eniga om att Fredrik Reinfeldt höll ett av sina bästa tal någonsin vid Moderaternas Sverigedagar i Göteborg. Bedömarna syftar då inte i första hand på talets innehåll, utan mer på talets form och inramning. Det var en frustande Fredrik Reinfeldt som dompterade 2 800 moderater, och av den trötthet man då och då kunnat ana hos honom fanns denna dag inte ett spår. Jag har ibland uttalat viss skepsis mot socialdemokraternas smått nordkoreanska hyllningar av det egna ledarskapet. Moderaterna visade under lördagens tal att man inte ville vara sämre än Socialdemokraterna i detta avseende. När Fredrik säger "Hoppa!", då hoppar varje rättrogen moderat.
Opinionsläget för Alliansregeringen börjar snart bli desperat. Visserligen har avståndet mellan de rödgröna och Allianspartierna kanske minskat något de senaste veckorna, men det ligger fortfarande i de flesta mätningar på mellan tio och femton procentenheter.
Socialdemokraterna har större förtroende i de sakfrågor kring
jobb, skola och omsorg som väljarna själva pekar ut som de viktigaste
frågorna inför valet. Medierapporteringen fokuserar på
samhällsproblem för vilka regeringen har det yttersta ansvaret, till
exempel den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan och
tillkortakommanden inom sjuk- och åldringsvården. Aldrig tidigare i svensk politik har ett block tagit in ett så stort opinionsunderläge på så kort tid inför ett val.
En av Alliansens få
ljuspunkter är att väljarna fortfarande har större förtroende för
deras politik när det gäller Sveriges ekonomi. Fredrik Reinfeldt gjorde i talet sitt absolut bästa för att spela just det kortet, med ansvar och förtroende som bärande element. Räcker det för att bryta Alliansens onda cirkel? Jag tvivlar.
En annan ljuspunkt för Alliansen är att de osäkra väljarna är något fler än vad de brukar vara vid denna tid av mandatperioden. Om de rödgröna partiernas stora opinionsförsprång delvis kan förklaras av att borgerliga sympatisörer just nu är demobiliserade så skulle det kunna vara så att Alliansen har en större potential att vinna över de osäkra väljarna till sin sida. Problemet är bara att, vilket professor Henrik Oscarsson ofta påpekar, de väljare som bestämmer sitt partival sent i valrörelsen tenderar att gruppera sig mellan partierna på ungefär samma sätt som övriga väljare. Om det mönster som Henrik Oscarsson pekar på är giltigt även denna gång så är den relativt höga andelen osäkra väljare inte mycket att trösta sig med för en Allians i akut behov av fler väljarsympatisörer.
Fredrik Reinfeldt har de senaste månaderna tonat ned regeringsfrågan
något. Visserligen har han fortfarande ett försteg i att det är oklart
vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med efter en valseger. Men i
takt med att Kristdemokraterna och Centerpartiet inte varaktigt lyckas
lyfta sig över fyraprocentsspärren blir hans argument i regeringsfrågan mindre slagkraftigt.
En del bedömare, till exempel PM Nilsson på
Dagens Industri, tror att Fredrik Reinfeldt kan välja att sitta
kvar även om de rödgröna partierna efter valet blir större än Alliansen.
I så fall skulle Reinfeldt tvingas regera med aktivt stöd från
Sverigedemokraterna, och inte som nu med passivt stöd. Det vill säga, i
varje viktig omröstning skulle Fredrik Reinfeldt behöva att
Sverigedemokraterna inte röstade mot eller lade ned sina röster, utan
aktivt stödde regeringens förslag. Jag betraktar dessa spekulationer som helt orealistiska. En sådan Reinfeldt-ledd regering skulle inte bli långlivad, om den inte bjöd in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. I dag finns inga som helst tecken på att Fredrik Reinfeldt skulle vara beredd att ta ett sådant steg, och jag har också svårt att se att hans allianskamrater skulle acceptera något sådant. Nej, blir de rödgröna partierna större än Alliansen kommer Stefan Löfven att erbjudas att bilda regering. Något annat sannolikt alternativ existerar inte.
De närmaste veckorna blir avgörande. Lyckas inte Alliansen förändra det politiska landskapet i samband med att regeringen och oppositionen inom kort presenterar sina vårbudgetar så krävs det sannolikt en ny finanskris eller motsvarande för att inte höstens val skall uppfattas som avgjort på förhand. När de rödgröna partierna presenterar sina vårbudgetar tvingas de konkretisera sin politik, medierna börjar granska deras förslag som om förslagen vore regeringspolitik och den splittring som finns mellan de rödgröna partierna i många viktiga frågor synliggörs. Här finns, tror jag, sista chansen för Alliansen att vända opinionen tillräckligt mycket för att de rödgrönas försprång inte blir ointagligt inför höstens val.
8 kommentarer:
Jag tycker att dugör en mycket bra analys. De väljare som inte har bestät sig skiktar sig nog ungefär som de beslutsamma. Men jag tror de också i högre grad avstår från att rösta. Kan man inte misstänka att valdeltagandet blir något lägre än vid de senaste valen? Supervalår tröttar nog ut folk lite. Dessutom har moderaternas triangulering försvårat för väljarna att se skillnad mellan partierna, vilket väl drar ned röstningsbenägenheten.
När Fredrik säger "Hoppa!", då hoppar varje rättrogen moderat.
Ett naturligt inslag i föreställningen. Det är ju hoppet moderaterna har att leva på ända fram till valet.
Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen kommer nog Stefan Löfven att erbjudas att bilda regering, men om Sd blir vågmästare går det knappast att bilda en rödgrön regering. Den skulle ju inte få Sd-stöd, och det är långtifrån säkert att något borgerligt parti skulle stödja den heller eftersom Alliansen kan tjäna på att hålla ihop, se Löfvén misslyckas, och sedan bilda en borgerlig regering med stöd av Sd. Skillnaden mot idag vore ju rent teoretiskt. Sd är ju lite som Vänsterpartiet fast tvärtom, kan inte trovärdigt hota om att byta block. Blir Sd vågmästare är mitt tips att Reinfeldt fortsätter som statsminister.
Det skulle vara ett misstag att spekulera över en kommande regeringsbildning utifrån hur partierna ser ut idag.
Förutsättningarna för Stefan Löfvens regeringsbildning kan förändras radikalt exempelvis beroende på vilken typ av partiledare som kommer efter Annie Lööf. Både S och C är i grunden folkrörelser, även om Annie Lööf inte framhävt den sidan.
Det finns också en historia mellan S och C i olika skeden. I vart fall C har visat en utpräglad pragmatism som numera, med Löfven, finner en motsvarighet hos S.
"Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen kommer nog Stefan Löfven att erbjudas att bilda regering, men om Sd blir vågmästare går det knappast att bilda en rödgrön regering."
Reinfeldt har ju lovat att i ett sådant läge släppa fram Löfven till statsministerposten, just för att undvika att SD ska kunna påverka regeringsbildningen i den nya ordning som gäller efter valet 2014. Han skulle ju kunna få ett stabilt regeringsunderlag med SD som stödparti, men låter alltså hellre huvudmotståndaren få regeringsmakten än att ge SD inflytande över invandringspolitiken. Så ser hans prioriteringar ut (arbetslinjen i all ära, men alliansens verkligt konsekventa linje är ju invandringslinjen). En rödgrön minoritetsregering skulle dock bli väldigt utsatt så paradoxalt nog får de rödgröna hoppas på att SD gör ett starkt val och fortsätter att ta väljare från Moderaterna. I nuläget är det deras största chans till att få egen majoritet, särskilt om det innebär att något av de små allianspartierna, som är så beroende av moderata stödröster, ramlar ut ur riksdagen. 2010 snuvade SD alliansen på egen majoritet och 2014 kan partiet tillfoga densamma en förödande dödsstöt som ritar om det politiska landskapet i Sverige; med alliansen ur vägen kan SAP åter bli solen som allt roterar kring i svensk politik. Något för vänstern att tänka på i dessa valtider...
Dessvärre är det nog så att när partiledningarna tidigt uttalade sig kategoriskt mot varje form av beroende av Sverigedemokraterna, så insåg de inte SD:s framgångspotential.
Varje gång en partiledare spottar ut ett föraktfullt avståndstagande, så träffar loskan ett antal SD-sympatisörer som - med rätta eller fel - menar sig vara en del av demokratin. Att demokratin naggas när partiledningarna markerar mot ett annat parti i parlamentet är de Törnrosalikt vackert omedvetna om.
Som ofta en skarp och bra analys av Ulf B. Ävenså i flera av de kommentarer som lämnats ovan.
Men är den uppenbara lösningen på "problemet Åkesson" så svårsmält, trots att den ligger helt synlig för oss alla? En Stor Koalition mellan S och M! Där det större av de två partierna i riksdagen efter valet tillsätter statsministerposten. Precis som t ex i Tyskland.
Så skulle även Sverige kunna bli en respekterad stat, en stat som höjer sig över det politiska rännstenskäbblet och bordlägger de mer eller mindre kufiska särintressena. Utan i stället arbetar på allvar för en trygg framtid, utan arbetslöshet och liknande barlast.
Vilka gömmer sig i den inte längre så lilla gruppen osäkra väljare? Jag tror åtminstone inte att där bara finns FI-aktivister.
Skicka en kommentar