I debatten om FN:s beslutade flygförbudszon i Libyen framförs ofta ståndpunkten att Sverige självklart skall delta, bara vi "får frågan". Men det är en lättsinnig ståndpunkt i förhållande till de diplomatiska och politiska svårigheter som kringgärdar insatsen.
Folkrättsligt vilar flygförbudszonen genom FN-beslutet på solid grund och beslutet att upprätta zonen var i högsta grad välkommet. Men valet att delta i den militära insatsen är frivilligt och bör föregås av en noggrann analys av målet med zonen och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till att uppfylla detta mål. Är målet "endast" att skydda den libyska civilbefolkningen från ytterligare övergrepp från Khadaffis styrkor? Eller är målet att stödja den libyska demokratirevolten och aktivt bidra till att Khadaffi tvingas avgå? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att målet skall anses vara uppnått och vilka tidsramar arbetar insatsen utifrån? Vem skall utöva det politiska och militära ledarskapet för aktionen?
Dessa frågor är inte enkla att besvara. Men man bör åtminstone ha gjort ett försök innan man reflexmässigt hävdar att det är "självklart" att just svenska flyginsatser är det bästa sättet att bidra till att uppnå målen med flygförbudszonen.
Dessutom råder det internationell oenighet om svaren på de frågor jag formulerade ovan. Är det USA eller EU eller Nato som skall utöva ledarskap över insatsen? Hur kommer Arabförbundet in i bilden? Skall Sverige tacka ja till att sända flygplan oavsett om det är USA, EU, Frankrike eller Saudiarabien som "ställer frågan"? Räcker det med att Frankrike "ställer frågan", även om USA och Storbritannien tycker att Sverige kan göra bättre nytta på annat sätt? Den yrvakna svenska debatten påminner mest en tävling om att vara bäst i klassen, där deltagarna försöker överrösta varandra om att vara mest för att sända svenska flygplan till stridigheterna.
FN-beslutet om en flygförbudszon var mycket bra och Sverige bör efter bästa förmåga medverka till att zonen upprättas och efterlevs. Men det sätt på vilket Sverige kan göra bäst nytta är inte självklart. Reflexmässiga rop på att skicka svenska stridsflygplan lägger hinder i vägen för en klok och saklig debatt.
Läs gärna Vänstra strandens problematisering av frågan om våldsmonopol i dagens globaliserade värld, Douglas Brommesson och Henrik Friberg-Fernros på SVD Brännpunkt om FN-beslutets principiella betydelse samt Peter Weiderud på SVT Debatt om de politiska och diplomatiska utmaningarna i samband med upprättandet av en flygförbudszon i Libyen.
8 kommentarer:
9 av 10 stödjer militära attacker mot Gadaffi enligt svensk media.
En intressant aspekt är att i Ryssland förfaller stödet vara lågt bland allmänmhet och media ger helt andra rapporter med helt annan fakta (samtal med en rysk medborgare på jobbet). Vem ska man tro på? Har media fritt val att bilda opinion åt valfritt håll?
En annan intressant aspekt är att t.o.m ultra-vänstern stödjer attacker på Gadaffi trots att Hugo Chavez ger sitt fulla stöd till Libyens socialistiska diktatur. Se tex:
http://rodalund.wordpress.com
Hugo Chavez talar väl inte för svensk vänster, oavsett kulör? Att svensk höger, oavsett kulör, har en hang up på Hugo Chavez är däremot uppenbart och nu återigen bevisat.
Hjalmar: Men delar av svensk vänster har hyllat Chavez tills ganska nyligen, då man drar sig remarkabelt. Som om inte 'the handwriting on the wall' fanns hela tiden. Hugos vänskap med Ghadafi och Ahmadinejad och gemensamma hatobjekt fanns hela tiden men gav ingen eftertanke hos stödjare; samma hatobjekt? T.ex. svenska extremvänsterns Erik Svensson i bloggen Biology and Politics har utmärkt sig i otaliga Chavez-beundrande texter under de senaste åren - tills helt nyligen. Det tog en himmelens lång tid att se 'the handwriting on the wall'.
Fattar inte att jag orkar kommentera detta, men om du läser B&B lite mer noggrannt så ser du att det blandas nyanseringen av rapporteringen i media om Chaves med uppmärksammande av faktiskt viktiga sociala reformer i landet, samt en viss kritik mot Chavez. Är det så svårt att hålla fler tankar i huvudet samtidigt?
Om alla länder skulle vända och vånda på de frågor som Bjereld ställer, så skulle ju inga flygplan alls ställas till förfogande. Tur att det finns länder och ledare som vågar fatta beslut och genomföra aktionen.
Farlig situation. Risk för utvidgning, att det blir en enda röra, till slut vet man inte vem som krigar för vad. Tänk om Israel och Iran dras in på något sätt. Kriget i Afghanistan har redan pågått i snart tio år, dessförinnan krig i Irak i sex år. Hur mycket lidande kommer den här insatsen att alstra i slutändan. Det frågar man sig. De som glatt anser att Sverige ska skicka plan att militära operationen kommer att leda till att "revolutionen segrar" låter naiva i mina öron. Hur vet de hur detta kommer att sluta? Jag tycker det verkar vara en krutdurk för ett världskrig.
Om anonym avser B&P i sitt inlägg så kan jag hålla med om att viss men mycket begränsad kritik har riktats mot Chavez. Men kritik mot Chavez handlade aldrig direkt och rakt om hans samarbete med Ahmadinejad i utfall mot Israel och judar och i dessa herrars gemensamma projekt. Rädslan bland judar i Venezuela har ignorerats och bortviftats i B&P-bloggen. Ett exempel här om situationen under Chavez:
http://www.forbes.com/2009/02/13/chavez-jews-referendum-opinions-contributors_0215_rowan_schoen.html
Som tur var är inte alla vänsterbloggare så extremistiska. En som fortfarande har kvar del av sitt hjärta i socialdemokratien kan inte acceptera vad B&P för fram så selektivt. "Too little - too late" vill jag säga Erik Svensson - iofs ingen socialdemokrat men besläktad.
Nu är jag inte alls så säker på att det är en jättebra idé att bomba Libyen. Dels dör alltid även civila i det fallet, och man skyddar inte civila genom att bomba dem. Vad Gadhafi hade gjort vet vi dessutom inte. Man kan inte tro all propaganda.
Dessutom är jag inte alls så säker på att det handlar om samma sak i Libyen som i Tunisien och Egypten.
Några artiklar så i alla fall får mig att undra vad det handlar om i Libyen egentligen här och här.
Har för mig att Ghadafi sade att det var Al Qaida och andra gansters som stod bakom upproret i Libyen. Han verkar ha haft åtminstone delvis rätt. Men allt han säger är ju lögn förstås.
Det handlar i Libyen mer troligt om ett regelrätt inbördeskrig och gjorde det ganska snabbt. Nu tar de bombande Västländerna uppenbarligen ställning för ena sidan i detta krig, där de med viss sannolik stöttar framtida allvarliga fiender.
Somliga Västledare menar också att de är ute efter att störta Ghadafi och det ingår inte i FN-mandatet. Och som talat om idag: Hur ska man göra i de områden där befolkningen stödjer Ghadafi. Ska man bomba befolkningen där också - för att skydda den eller?
Skicka en kommentar