2010-09-20

Socialdemokratins misslyckande och Sverigedemokraternas framgångar - hur kunde det gå så?

Under den gångna mandatperioden har jag vid upprepade tillfällen hävdat att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte var att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014, samt att Sverigedemokraterna (SD) skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren. I båda dessa avseenden fick jag fel.

Om de grundläggande orsakerna till Socialdemokraternas katastrofval har jag formulerat mig på Newsmill. Min prognos om att valet 2014 skulle bli Socialdemokraternas svåra prövning formulerade jag när de rödgröna 2007 och ända fram till sommaren 2008 hade ett massivt överläge i opinionen, över 20 procentenheter i en del mätningar.

Aldrig tidigare i svensk politisk historia har en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen. Men Alliansregeringen gjorde det, och det är en stark politisk bedrift. Socialdemokraternas krishantering efter valförlusten 2006 kom genom den kraftfulla uppgången i opinionen av sig. Jag trodde att uppgången i opinionen efter valförlusten 2006 var tillräckligt kraftfull för att räcka över valet 2010, och att Socialdemokratins kris i stället skulle komma inför valet 2014. Nu kom krisen tidigare än jag hade trott.

Av detta lär vi oss att svenska väljare i dag är än än mer rörliga i sina partisympatier och att opinionsmätningar långt före valet blivit ett allt trubbigare instrument för att predicera valutgången. Inte för att opinionsinstituten är dåliga på att mäta opinionen, utan för att opinionen har en rörlighet som är betydligt starkare i dag än tidigare.

I min argumentation om varför SD skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren har jag utgått från två premisser. För det första att SD - till skillnad från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge - har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism och att partiets extremistiska förflutna skulle bli en black om foten i valrörelsen. För det andra att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen starkt strukturerar det politiska livet och därigenom ger begränsat utrymme åt partier som bygger sin politik på främlingsfientlighet. Till det har man kunnat lägga att främlingsfientligheten i Sverige har minskat under de senaste 20 åren.

Men jag har också formulerat fyra enkla regler för att motverka högerpopulistiska partier som SD: För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkbruk.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser.

Av dessa fyra regler tycker jag att de etablerade partierna hyggligt lyckats hantera regel två och tre. Visserligen har Folkpartiet inför valrörelsen drivit frågan om burkaförbud i skolan och Göran Hägglund har tagit över Ny Demokratis uttryck "verklighetens folk". Mona Sahlin ställde t ex upp i en debatt i TV8 mot Jimmie Åkesson, en debatt som bara Jimmie Åkesson tjänade på. Men på det stora hela har partierna här hanterat saken bra.

Värre är det med regel nummer ett och fyra. Särskilt de rödgröna har gjort en dygd av att kritisera Alliansen och Fredrik Reinfeldt för att inte tala klarspråk om hur de vid en eventuell valseger skulle hantera SD. De rödgröna har också starkt drivit linjen att SD i vågmästarställning måste mötas genom ett blocköverskridande samarbete. Många har frågat sig varför de rödgröna valt att driva frågan om Alliansens relation till SD så hårt. Min tolkning är att SD i grunden är ett högerparti och att SD därför allt annat lika i riksdagen oftare kommer att stöjda Alliansens politik än de rödgrönas politik. Genom att i förväg tvinga Fredrik Reinfeldt att markera så stort avstånd från SD som möjligt så skulle man försvåra hans förutsättningar att minoritetsregera med stöd från SD.

Debatten om SD som vågmästare utvecklade också en medielogik där SD fick mycket uppmärksamhet i valrörelsens slutskede. SD gynnades sannolikt också av den starka blockpolitiken, där SD kunde framställa sig som det enda egentliga alternativet till det politiska etablissemanget. Varken Feministiskt initiativ eller Piratpartiet förmådde ta plats i valrörelsen och utmana de etablerade partierna.

Nu har SD tagit sig in i riksdagen och av allt att döma erövrat en vågmästarställning. Högerpopulisterna i Ny Demokrati imploderade snabbt när de kom in i riksdagen 1991. Vi kan knappast förvänta oss en motsvarande utveckling när det gäller SD. Partiet har jobbat hårt på sin organisation och Jimmie Åkesson har mycket skickligt lyckats tvätta bort delar av partiets högerextremistiska förflutna, skapa organisatorisk stabilitet och mobilisera en kader som är betydligt mer skolad och utvecklad än det entourage som Ian & Bert förde med sig in i riksdagen 1991. Möjligheten finns att SD nu tagit sig över en avgörande tröskel och kommit till riksdagen för att stanna, inte bara under inenvarande mandatperiod utan också under flera. En viktig fråga blir därför att hålla ett öga på övriga partier så att de inte frestas att ta över delar av SD:s främlingsfientliga politik i fåfängt syfte att den vägen desarmera partiet på dess attraktionskraft.

12 kommentarer:

Hjalmar sa...

Jag instämmer i att utmaningen nu gäller att hålla den rasistiska politiken i karantän. Kanske kan man hoppas att det blir svårare att flörta med "hårdare tag"-retoriken nu när de är på plats och kan applådera den direkt i kammaren. Samtidigt förskräcker ledande Allians-företrädares ord om att V och SD skulle vara lika goda kålsupare. Det förefaller som att svensk borgerlighet åtminstone omedvetet förbereder sig på ett samarbete.

Dessutom är vi nu i en situation där punkt ett och fyra är i centrum för den politiska diskussionen. Det är illa.

Isak Jarlebring sa...

Som borgerlig sympatisör har jag under valrörelsen tolkat de rödgrönas demonstrativa brott mot din första regel som en hedge- en säkerhetsanordning för att även i fall av en allians i minoritetsregering ha en chans till maktskifte. Alltså ett högt spel där man gång på gång har trasslat in sig i hur rimligt det är att bjuda in c eller fp i de fall de rödgröna blev större och det fullständigt orimliga i att alliansen skulle kunna bjuda in mp i motsatt läge. Och detta utan att på något sätt verka ens störda av möjligheten av att denna taktik skulle öppna en dörr som inte kommer att kunna stängas. 

Jag kan inte förstå hur de har kunnat komma så billigt undan med den hållningen innan valet och i synnerhet nu efter valet när vi ser tqktikens resultat.

Jag har, på grund av mitt ursprung, alltid haft en ond klump i magen varje gång jag mött rasism eller flörtar med rasism, och jag har länge haft otroligt svårt får politiskt engagerade personer som utnyttjar fenomenet rasism för att slå på sina meningsmotståndare: månde det vara liberaler som försöker kleta antisemitismen på all vänster eller vänsterpartisten som vill göra sammaledes med rasismen och alla till höger om socialdemokraterna. När man beter sig på det sättet så visar man, tycker jag, att man inte egentligen bryr sig så mycket om huruvida rasismen ökar eller minskar. Och då vore det bättre om man avstod.

Anonym sa...

Jag har några frågor här: Skulle Du kunna definiera närmare innebörden av begreppet "främlingsfientlighet?"
Och i så fall under vilken breddgrad är det korrekt att tala om främlingsfientlighet? Faller t.ex en dansk och en somalier inom samma ram eller måste man göra åtskillnad i sådana fall.
Vidare om man inte per automatik gillar vissa kulturyttringar är det ett tecken på att man lider av främlingsfientlighet?
UNDRANDE.

Anonym sa...

Två kollegor till dig kom med svaret till sossarnas misslyckande redan 3 år innan valet ägde rum:

http://www.dn.se/debatt/vansterallians-nackdel-for-sahlin-i-nasta-val-1.716696

Deras analys konfirmeras nästan klockrent av United Minds väljarundersökning:

http://www.dn.se/debatt/var-tredje-s-valjare-bytte-block-pa-grund-av-ohly-1.1174271

Visst går det att förklara valresultat med statsvetenskapliga teorier även innan de inträffar. Det gäller bara att hålla sig med rätt teorier!

Hälsar ATEIST

Lars-Erick Forsgren sa...

Ulf.
Det finns mkt att diskutera i det du skriver. Att grunna över om dina råd är bra eller dåliga.
En del av det tycker jag mig har behandlat i några egna blogginlägg varför jag ger länkar dit:

Dels gårdagen översikt:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/09/nagra-latt-osorterade-tankar.html

Dels de därpå tre följande:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/09/blockpolitik-leder-till-forstelning.html

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/09/de-gamla-partiernas-misstag-hjalpte-in.html

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/09/vagmastare-ar-bra.html

Ett av dessa behandlar mest sd. De två andra mera indirekt genom att diskutera blockpolitiken resp vågmästarrollen.

Lars-Erick Forsgren sa...

PS.
Det måste vara svårt för s att köra med epitetet högerextremism mot ett parti som i stort består av folk med arbetarbakgrund och som lånat stora delar av sitt program från (tidigare årgångar av) socialdemokratin - exkl inv-politiken givetvis.

Hur förklara Gnosjöfenomenet? (Se i mina inlägg vad jag åsyftar.)
Ett sd som vinner framgång utan att lyfta fram främlingsfientlighet och i en kommun med väl integrerade invandrare.

Ulf Bjereld sa...

Anonym 12:55 Med främlingsfientlighet menar Nationalencyklopedin en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. Och om det är något som kännetecknar Sverigedemokraternas politiska program så är det just ett avståndstagande från främlingar och från det främmande. I partiets programtexter utpekas det främmande - oavsett om det handlar om människor eller kulturer - som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi. Så sägs t ex i partiets Invandringspolitiska program att det offentliga stödet till verksamheter som syftar till att befrämja främmande kulturer och identiteter i Sverige skall dras in. Därför är det också korrekt att klassificera Sverigedemokraterna ett främlingsfientligt parti.

ATEIST: Tack för tipset. Du har händelsevis inte en lista över vilka teorier som är rätt och vilka som är fel? Det skulle underlätta det fortsatta arbetet! :-)

Ulf Bjereld sa...

ATEIST (igen): För formens skull vill jag också erinra om att jag redan i december 2008 argumenterade mot det rödgröna samarbetet. :) http://ulfbjereld.blogspot.com/2008/12/en-rdgrn-koalition-p-gott-men-ocks-p.html

Anonym sa...

Och om det är något som kännetecknar Sverigedemokraternas politiska program så är det just ett avståndstagande från främlingar och från det främmande. I partiets programtexter utpekas det främmande - oavsett om det handlar om människor eller kulturer - som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi.
-Okej, jag förstår. Men kan man då inte med samma språkbruk och med hänvisning till Nationalencyklopedin påstå att de invandrare som inte vill ta sig till det nya landets värderingar och normsystem också är främlingsfientliga?

Kerstin sa...

Ulf skriver:
Du har händelsevis inte en lista över vilka teorier som är rätt och vilka som är fel? Det skulle underlätta det fortsatta arbetet! :-)

Du har ju humor. Det har du dolt tidigare :-)

Ianto sa...

Att basera sina teorier på fakta är ju alltid en fördel...

Främlingsfientlighet och kritik mot invandringspolitiken är inte samma sak. Du visar siffror på att främlingskritiken har minskat i Sverige, det är en sak. Men samtidigt har undersökningar visat att ca 45 % vill se mindre invandring till Sverige. Så det borde visa att det finns en stor misstro mot invandringspolitiken bland svenskarna och det har inget att göra med främlingsfientlighet.

Kerstin sa...

Ulf:
För övrigt, Du har inte funderat över om en annan politik skulle fungera, en som inte slår ut massor av människor ex.

Tycker nämligen att dina råd bara handlar om hur man ska bota symtomen inte om hur man ska bota sjukdomen.