Teater Tamauer - den svåra konsten att hantera främlingsfientlighet och Sverigedemokrater

Varje människa är skapad till att kunna vara en begynnelse. Så lyder en av de vackra inledningsreplikerna i den danske dramatikern Andreas Garfields pjäs Parasomnia, som specialskrivits till Teater Tamauer och som nu spelas på Hagateatern i Göteborg. För regin står Anders Friberg.

Pjäsen handlar om vad som händer när det intellektuella medelklassparet Michael (Jarle Hammer) och Annika (Sara Klingvall) plötsligt får besök av Annikas gamla väninna Sylvia (Ylva Nilsson) som hyser främlingsfientliga åsikter och som sympatiserar med Sverigedemokraterna. I mötet mellan de tre gestaltas svåra och relevanta frågor om toleransens gränser och vem av oss som egentligen står för den verkliga intoleransen.

Teater Tamauers uppsättning kan sägas vara ett uttryck för en av teaterns viktigaste uppgifter - att gestalta eviga och existentiella problem och känslor på ett sätt så att de blir relevanta i den konkreta verklighet vi lever i i dag. I det här fallet hur man som enskild medborgare kan och bör förhålla sig till främlingsfientlighet i vardagslivet och till Sverigedemokraterna som politisk företeelse.

Efter pjäsen inbjöd Teater Tamauer till ett publiksamtal, vilket jag hade förmånen att få leda. Det blev en intressant diskussion, ur vilken jag ger ett par axplock nedan.

1. Främlingsfientligheten i Sverige minskar. Genom SOM-institutets regelbundna mätningar vet vi att främlingsfientligheten i Sverige i dag är betydligt mindre är vad den var för 20 år sedan då mätningarna började. Men när man berättar att främlingsfientligheten faktiskt minskar så blir nästan alla förvånade. Varför denna förvåning? Är det kanske så att toleransen mot främlingsfientlighet i dag är mycket mindre än tidigare och att vi därför uppfattar främlingsfientligheten som större än vad den egentligen är? Är det så att media uppmärksammar främlingsfientligheten i dag mycket mer än tidigare?

2. Vem är egentligen främlingsfientlig och Sverigedemokrat? I pjäsen gestaltas främlingsfientligheten och Sverigedemokraterna av den dynamiska och politiskt intresserade Sylvia, som har ett välbetalt arbete som konsult på ett traumacenter och som lever ett flackande liv mellan olika världsmetropoler. Sylvia är en mycket atypisk Sverigedemokrat. I verkligheten är den typiske Sverigedemokraten en ung man som bor i en mellanstor stad, med låg utbildning, ett enkelt arbete och som inte är intresserad av politik. Varför valde teatern att ge Sverigedemokraten ett så udda ansikte? Jo, för att komma bort från schablonisering och skapa utrymme för det oväntade.

3. Varför har Sverige hittills (med undantag för Ny Demokrati några år i början av 1990-talet) hittills varit förskonat från främlingsfientliga högerpopulistiska partier? Jo, därför att vänster-högerdimensionen - baserad på motsättningen mellan arbete och kapital - så starkt dominerar och strukturerar det politiska livet i Sverige. Här finns få konkurrerande skiljelinjer, som t ex stad-land (Danmark), centrum-periferi (Norge) eller kyrka-stat (Frankrike). Därigenom blir det också svårare att mobilisera grupper av befolkningen till stöd för främlingsfientliga partier. Politiken handlar om vänster-höger, inte om invandrare.

Slutscenen - som inte skall avslöjas här - ger utrymme för tolkningar. Är budskapet att det är rätt att söka försoning med intoleransens krafter? Eller är budskapet att försök till försoning leder till att intoleransens krafter tar över?

Varje människa är skapad till att kunna vara en begynnelse. Så föll några av inledningsorden. Liv är möjlighet Till denna sanning kan man lägga: Se människan! Rörelser och organisationer kan vi fördöma och ta avstånd ifrån. Människors åsikter och handlingar kan vi finna avskyvärda. Men inom organisationerna och bakom åsikterna och handlingarna finns alltid en enskild människa, en ständig möjlighet till en ny begynnelse.

Västnytt bevakade arrangemanget - inslaget sänds sannolikt kl 19.15 i TV1 i kväll.