Turbulensen kring Sverigedemokraterna fortsätter. I helgen avslöjade Dagens Nyheter att sparkade toppolitikern Erik Almqvist i hemlighet styrt den publicistiska verksamheten i partiets nyhetssajt Samtiden. Erik Almqvist avpolleterades från sina politiska uppdrag efter sin inblandning i den så kallade järnrörsskandalen 2012, då Expressen avslöjade att Almqvist efter en utekväll verbalt attackerat komikern Soran Ismail och flera andra personer med rasistiska och sexistiska tillmälen samt beväpnat sig med metallrör från en byggnadsställning.
Efter järnrörsskandalen petade Sverigedemokraterna Erik Almqvist från hans uppdrag som partiets ekonomisk-politiska talesperson och han lämnade också sitt uppdrag som riksdagsledamot. Almqvist skulle i stället anlitas som konsult för partiets mediesatsningar, men utan redaktionella uppgifter som chefredaktör eller ansvarig utgivare. Till Dagens Nyheter berättar nu Samtidens formelle chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Sjunnesson att Erik Almqvist de facto styrt den publicistiska verksamheten och att Sjunnesson själv enbart varit en maskot, utan inflytande över vad som publicerats. Till saken hör att flera personer med koppling till partiets mediebolag Samtid & Framtid, bland annat riksdagsledamoten Martin Kinnunen, sedan en tid misstänks för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott för sitt sätt att sköta bolaget.
Det är förstås svårt för en utomstående att bedöma sanningshalten i Jan Sjunnessons påståenden. Men Samtiden-affären är ännu ett uttryck för att Sverigedemokraterna på senare tid fått allt svårare att hålla sina interna konflikter utanför offentlighetens ljus. För bara ett par veckor sedan synliggjordes sprickan mellan Björn Söder och Richard Jomshof i striden om posten som partisekreterare. Till den allmänna turbulensen kring Sverigedemokraterna hör också Björn Söders tvetydiga uttalanden huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk, ett
uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014.
I fallet med Samtiden är det klarlagt att partiledningen kände till Jan Sjunnesson kritik av Erik Almqvists maktposition. Ändå lät man bli att ingripa. Passiviteten rimmar illa med tidigare offentligt deklarerade utfästelser om att Erik Almqvist inte skulle ha en position som innebar något politiskt inflytande.
Ännu finns inga tecken på att Sverigedemokraterna skulle tappa väljarstöd. Men partiet är trots sitt röstetal politiskt marginaliserat och helt utan inflytande i den enda fråga man egentligen tycker är viktig, det vill säga flykting- och invandringspolitiken. Utanförskapets frustration kan ta sig uttryck i interna stridigheter, och då krävs ett starkt ledarskap för att hålla ihop partiet. Det återstå att se om det nuvarande ledarskapet är moget den uppgiften.
2015-02-16
2015-02-15
Terror i Europa - då och nu
Helgens terrordåd i Köpenhamn har obehagliga likheter med terrordådet i Paris i början av januari. Först attackeras mål som har anknytning till kultur och yttrandefrihet, därefter attackeras judiska institutioner. I skrivande stund är gärningsmannens identitet i Köpenhamnsattacken inte känd. Kanske var det en copycat, inspirerad av attackerna i Paris. I vilket fall var det ett vidrigt och vämjeligt dåd.
Hur skall vi då förklara och förstå dessa terroraktioner? I slutet av 1960- och början av 1970-talet genomfördes en lång rad palestinska terroraktioner, i form av t ex flygplanskapningar, sprängdåd och gisslantagandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. De palestinska organisationer som genomförde terrordåden var sekulära och aktionerna hade politiska mål. Terroraktionerna skulle synliggöra palestiniernas nationella strävanden och på så sätt bidra till att omvärlden erkände palestiniernas krav på en egen statsbildning.
Parallellt med de palestinska terroraktionerna genomförde den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades) ett stort antal terroraktioner i form av kidnappningar, dödsskjutningar och flygplanskapningar. Även RAF var en sekulär organisation och hade politiska mål med sina aktioner. En bärande idé var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.
De jihadistiska terroraktioner vi på senare tid upplevt (och då vill jag poängtera att vi ännu inte med säkerhet vet vad som låg bakom helgens dåd i Köpenhamn) skiljer sig i väsentliga avseenden från de palestinska och de tyska gruppernas terroraktioner. Visserligen har de jihadistiska gruppernas terroraktioner även en del politiska mål (t ex förhindra att USA och andra västmakter politiskt och/eller militärt intervenerar i enskilda stater i Mellanöstern och därigenom underlätta upprättandet av islamistiska stater eller som i IS:s fall ett kalifat). Men jihadisternas terroraktioner riktar sig också - och där skiljer de sig från de palestinska och de tyska grupperna - mot de värden och den livsstil som dominerar i det vi ibland kallar västerlandet (i det här fallet Europa).
Politisk terror kan bekämpas och bemötas med politiska medel, eftersom terrorister och de statsmakter som en sådan terrorism riktas emot kan inrangeras i en gemensam rationalitet. Västmakterna kunde förstå de palestinska organisationernas politiska mål och även samtala och så småningom förhandla med de palestinska organisationernas ledare. Al Fatah och PLO avsade sig terrorn som politiskt medel. Även när det gällde RAF gick det att inom ramen för gällande diskurs förstå organisationens mål och medel. Men eftersom RAF:s målsättning var revolutionär gick det inte att förhandla med ledarskapet.
När det gäller jihadisternas terror är målen, som ovan påpekats, inte enbart politiska. Terroraktionerna är inte enbart ett medel som syftar till att nå ett bestämt mål, utan också ett mål i sig. Det gör dem mycket mer svåra att förstå och också mycket svårare att bekämpa. Därav den frustration som den jihadistiska terrorn föder, och de starka känslor och antipatier som följer i dess spår.
Därför är det svårare att bekämpa jihadistisk terror med politiska medel än vad det var att bekämpa palestinsk och tyska RAF:s terror med politiska medel. Däremot kan vi ge stöd åt de politiska krafter i jihadisternas närområde som bekämpar jihadismen och som gör det utifrån en värdegrund vi kan dela. Vi kan också bekämpa den genom att inte med en tum ge vika i värdefrågorom alla människors lika värde och de mänskliga rättigheter som efter så många års kamp vunnit en slags diskursiv hegemoni i vårt samhälle.
Hur skall vi då förklara och förstå dessa terroraktioner? I slutet av 1960- och början av 1970-talet genomfördes en lång rad palestinska terroraktioner, i form av t ex flygplanskapningar, sprängdåd och gisslantagandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. De palestinska organisationer som genomförde terrordåden var sekulära och aktionerna hade politiska mål. Terroraktionerna skulle synliggöra palestiniernas nationella strävanden och på så sätt bidra till att omvärlden erkände palestiniernas krav på en egen statsbildning.
Parallellt med de palestinska terroraktionerna genomförde den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades) ett stort antal terroraktioner i form av kidnappningar, dödsskjutningar och flygplanskapningar. Även RAF var en sekulär organisation och hade politiska mål med sina aktioner. En bärande idé var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.
De jihadistiska terroraktioner vi på senare tid upplevt (och då vill jag poängtera att vi ännu inte med säkerhet vet vad som låg bakom helgens dåd i Köpenhamn) skiljer sig i väsentliga avseenden från de palestinska och de tyska gruppernas terroraktioner. Visserligen har de jihadistiska gruppernas terroraktioner även en del politiska mål (t ex förhindra att USA och andra västmakter politiskt och/eller militärt intervenerar i enskilda stater i Mellanöstern och därigenom underlätta upprättandet av islamistiska stater eller som i IS:s fall ett kalifat). Men jihadisternas terroraktioner riktar sig också - och där skiljer de sig från de palestinska och de tyska grupperna - mot de värden och den livsstil som dominerar i det vi ibland kallar västerlandet (i det här fallet Europa).
Politisk terror kan bekämpas och bemötas med politiska medel, eftersom terrorister och de statsmakter som en sådan terrorism riktas emot kan inrangeras i en gemensam rationalitet. Västmakterna kunde förstå de palestinska organisationernas politiska mål och även samtala och så småningom förhandla med de palestinska organisationernas ledare. Al Fatah och PLO avsade sig terrorn som politiskt medel. Även när det gällde RAF gick det att inom ramen för gällande diskurs förstå organisationens mål och medel. Men eftersom RAF:s målsättning var revolutionär gick det inte att förhandla med ledarskapet.
När det gäller jihadisternas terror är målen, som ovan påpekats, inte enbart politiska. Terroraktionerna är inte enbart ett medel som syftar till att nå ett bestämt mål, utan också ett mål i sig. Det gör dem mycket mer svåra att förstå och också mycket svårare att bekämpa. Därav den frustration som den jihadistiska terrorn föder, och de starka känslor och antipatier som följer i dess spår.
Därför är det svårare att bekämpa jihadistisk terror med politiska medel än vad det var att bekämpa palestinsk och tyska RAF:s terror med politiska medel. Däremot kan vi ge stöd åt de politiska krafter i jihadisternas närområde som bekämpar jihadismen och som gör det utifrån en värdegrund vi kan dela. Vi kan också bekämpa den genom att inte med en tum ge vika i värdefrågorom alla människors lika värde och de mänskliga rättigheter som efter så många års kamp vunnit en slags diskursiv hegemoni i vårt samhälle.
Etiketter:
Jihadism,
Köpenhamn,
Palestinska terroroganisationer,
RAF,
Röda armé-fraktionen,
Terrorism
2015-02-13
Regeringen och avtalet med Saudiarabien
Trycket på den rödgröna regeringen att avsluta Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien ökar. Avskyn mot den saudiska regeringens politik och mot landets barbariska straffsystem är så stark att allt fler nu påtalar det moraliskt oacceptabla i att låta avtalet fortsätta.
Igår krävde den socialdemokratiska sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (i vilken jag själv sitter i förbundsstyrelsen) att avtalet måste rivas upp. S-kvinnor meddelar genom sin ordförande Carina Ohlsson att hennes förbund förespråkar ett generellt förbud om vapenexport till diktaturer och att det förbudet självklart också gäller Saudiarabien. SSU och Grön Ungdom har i en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet gjort gemensam sak i kravet på att samarbetet skall avbrytas. Framträdande miljöpartister som ordföranden i riksdagens EU-nämnd Carl Schlyter, riksdagsledamoten Valter Mutt och EU-parlamentarikern Bodil Ceballos kräver också att det militära samarbetsavtalet rivs upp. Däremot är det väldigt svårt att hitta någon enskild socialdemokrat eller miljöpartist som har en position inom partiet och som öppet säger att samarbetsavtalet bör finnas kvar.
Det är viktigt att komma ihåg att debatten nu inte handlar om huruvida avtalet skall vara kvar eller om det skall omförhandlas/avslutas. I stället handlar debatten om huruvida avtalet skall omförhandlas eller om det skall avslutas.
Hur kommer det då att gå? Kommer avtalet att omförhandlas eller avslutas? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Utgången beror bland annat på vilket tryck som kritikerna lyckas sätta på sina partiledningar. Miljöpartiets medlemmar har hittills utan alltför mycket knot accepterat de ibland svåra kompromisser som partiets företrädare i regeringen förhandlat fram. Men att fortsätta ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien? Om partiets ledning accepterar en omförhandling om avtalet kan det bli en intressant partikongress för Miljöpartiet i juni 2015.
I vår presenteras också slutbetänkandet från Krigsmaterielexportöversynskommittén (Kex) som haft i uppdrag att ta fram förslag till en ny krigsmateriellagstiftning, främst för att utreda hur Sverige kan skärpa exportkontrollen till icke-demokratiska regimer. Det är mycket möjligt att regeringen kommer att använda denna utredning som ett argument för att inte riva upp samarbetsavtalet, utan i stället låta utredningens förslag ligga till grund för en omförhandling om avtalet mellan Sverige och Saudiarabien.
Jag har sagt det förut. För mig är saken enkel. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. En regim som offentligt låter prygla och hugga huvudet av sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med. Så säg upp avtalet. Gör det nu.
Igår krävde den socialdemokratiska sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (i vilken jag själv sitter i förbundsstyrelsen) att avtalet måste rivas upp. S-kvinnor meddelar genom sin ordförande Carina Ohlsson att hennes förbund förespråkar ett generellt förbud om vapenexport till diktaturer och att det förbudet självklart också gäller Saudiarabien. SSU och Grön Ungdom har i en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet gjort gemensam sak i kravet på att samarbetet skall avbrytas. Framträdande miljöpartister som ordföranden i riksdagens EU-nämnd Carl Schlyter, riksdagsledamoten Valter Mutt och EU-parlamentarikern Bodil Ceballos kräver också att det militära samarbetsavtalet rivs upp. Däremot är det väldigt svårt att hitta någon enskild socialdemokrat eller miljöpartist som har en position inom partiet och som öppet säger att samarbetsavtalet bör finnas kvar.
Det är viktigt att komma ihåg att debatten nu inte handlar om huruvida avtalet skall vara kvar eller om det skall omförhandlas/avslutas. I stället handlar debatten om huruvida avtalet skall omförhandlas eller om det skall avslutas.
Hur kommer det då att gå? Kommer avtalet att omförhandlas eller avslutas? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Utgången beror bland annat på vilket tryck som kritikerna lyckas sätta på sina partiledningar. Miljöpartiets medlemmar har hittills utan alltför mycket knot accepterat de ibland svåra kompromisser som partiets företrädare i regeringen förhandlat fram. Men att fortsätta ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien? Om partiets ledning accepterar en omförhandling om avtalet kan det bli en intressant partikongress för Miljöpartiet i juni 2015.
I vår presenteras också slutbetänkandet från Krigsmaterielexportöversynskommittén (Kex) som haft i uppdrag att ta fram förslag till en ny krigsmateriellagstiftning, främst för att utreda hur Sverige kan skärpa exportkontrollen till icke-demokratiska regimer. Det är mycket möjligt att regeringen kommer att använda denna utredning som ett argument för att inte riva upp samarbetsavtalet, utan i stället låta utredningens förslag ligga till grund för en omförhandling om avtalet mellan Sverige och Saudiarabien.
Jag har sagt det förut. För mig är saken enkel. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. En regim som offentligt låter prygla och hugga huvudet av sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med. Så säg upp avtalet. Gör det nu.
2015-02-11
Saudiavtal i centrum för årets utrikesdebatt
Dagens utrikesdebatt i riksdagen blev en oväntat lugn tillställning. Faktum är att jag inte kan minnas någon tidigare utrikesdebatt i riksdagen där tonläget varit så nedskruvat och polemiken så frånvarande. Utrikesminister Margot Wallström lät till och med bli att ta replik på oppositionsledaren Karin Enströms (M) huvudanförande. Nu tycktes det som att Margot Wallström kanske inte var helt införstådd med de gällande debattreglerna. Men kontrasten mellan tidigare års buller och bång-tillställningar med utrikesminister Carl Bildt (M) och Urban Ahlin (S) i huvudrollerna var ändå slående.
Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.
Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.
Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.
Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.
I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.
Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.
Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.
Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.
Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.
Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.
I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.
Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.
Etiketter:
Alliansfrihet,
Carl Bildt,
FN,
Hans Linde,
Karin Enström,
Margot Wallström,
Saudiarabien,
Urban Ahlin,
Utrikesdebatt,
Valter Mutt
2015-02-09
Svensk Mellanösternpolitik och president Abbas besök
I kväll ankommer den palestinske presidenten Mahmoud Abbas till Sverige på formellt statsbesök. I morgon tisdag träffar han bland andra utrikesminister Margot Wallström på UD,
statsminister Stefan Löfven på Rosenbad och kung Carl XVI Gustaf på slottet.
President Abbas besök i Sverige är inte på något sätt kontroversiellt. Visserligen finns det dem som riktar kritik mot president Abbas politik, men det är få eller ingen som ifrågasätter besöket i sig.
Annat var det första gången en palestinsk ledare besökte Sverige. I april 1983 gästade PLO:s ordförande Yassir Arafat Sverige. Protesterna var många, trots att Sverige officiellt betraktade PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa eller representativa talesman. I Storkyrkan i Stockholm arrangerade Judiska församlingen och samfundet Sverige-Israel ett opinionsmöte, och Olof Palme beslöt sig hastigt för att delta. Palmes tal, som fortfarande är skrämmande aktuellt - avbröts vid flera tillfällen av burop från de församlade. (Talet i sin helhet kan läsas här.)
När Arafat 1988 på nytt gästade Stockholm var protesterna inte lika starka. Vid den tidpunkten arbetade Sverige aktivt i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, under ledning av dåvarande utrikesminister Sten Andersson. Besöket blev en stor framgång för svensk diplomati, då Yassir Arafat övertalades att uttala "de magiska orden", vilka innebar att PLO för första gången officiellt ställde sig bakom Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Genom Arafats uttalande i Stockholm öppnades dörren för direkta samtal mellan USA och PLO.
Sverige har en lång tradition av deltagande i den diplomatiska processen kring att skapa fred mellan israeler och palestinier. Redan 1947 var justitierådet Emil Sandström ordförande för den FN-kommitté (UNSCOP) som lade fram förslaget om att dela Palestina i en judisk och en arabisk statsbildning. Året därpå mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte av israeliska extremister. I svallvågorna av junikriget 1967 agerade den svenske Moskva-ambassadören Gunnar Jarring under många år som FN:s generalsekreterares representant i regionen.
Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel. Det är värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.
I dag är de svensk-israeliska förbindelserna frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sveriges erkännande av Palestina har strött salt i såren på Israel. Det är dock viktigt att komma ihåg att Sverige inte erkände Palestina för att stärka sin egen medlarroll i konflikten. Erkännandet syftade i stället till att stärka den palestinska statsbygget och därigenom bidra till att något utjämna de ojämlika styrkeförhållandena i konflikten.
Den intresserade kan läsa mer om Sverige och den israelisk-palestinska konflikten i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989). Eller varför inte komma på min öppna lunchföreläsning vid Göteborgs universitet i morgon tisdag 10 februari, kl 12.15 - 13.00 (Sprängkullsgatan 19, Entrén). Välkomna!
President Abbas besök i Sverige är inte på något sätt kontroversiellt. Visserligen finns det dem som riktar kritik mot president Abbas politik, men det är få eller ingen som ifrågasätter besöket i sig.
Annat var det första gången en palestinsk ledare besökte Sverige. I april 1983 gästade PLO:s ordförande Yassir Arafat Sverige. Protesterna var många, trots att Sverige officiellt betraktade PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa eller representativa talesman. I Storkyrkan i Stockholm arrangerade Judiska församlingen och samfundet Sverige-Israel ett opinionsmöte, och Olof Palme beslöt sig hastigt för att delta. Palmes tal, som fortfarande är skrämmande aktuellt - avbröts vid flera tillfällen av burop från de församlade. (Talet i sin helhet kan läsas här.)
När Arafat 1988 på nytt gästade Stockholm var protesterna inte lika starka. Vid den tidpunkten arbetade Sverige aktivt i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, under ledning av dåvarande utrikesminister Sten Andersson. Besöket blev en stor framgång för svensk diplomati, då Yassir Arafat övertalades att uttala "de magiska orden", vilka innebar att PLO för första gången officiellt ställde sig bakom Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Genom Arafats uttalande i Stockholm öppnades dörren för direkta samtal mellan USA och PLO.
Sverige har en lång tradition av deltagande i den diplomatiska processen kring att skapa fred mellan israeler och palestinier. Redan 1947 var justitierådet Emil Sandström ordförande för den FN-kommitté (UNSCOP) som lade fram förslaget om att dela Palestina i en judisk och en arabisk statsbildning. Året därpå mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte av israeliska extremister. I svallvågorna av junikriget 1967 agerade den svenske Moskva-ambassadören Gunnar Jarring under många år som FN:s generalsekreterares representant i regionen.
Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel. Det är värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.
I dag är de svensk-israeliska förbindelserna frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sveriges erkännande av Palestina har strött salt i såren på Israel. Det är dock viktigt att komma ihåg att Sverige inte erkände Palestina för att stärka sin egen medlarroll i konflikten. Erkännandet syftade i stället till att stärka den palestinska statsbygget och därigenom bidra till att något utjämna de ojämlika styrkeförhållandena i konflikten.
Den intresserade kan läsa mer om Sverige och den israelisk-palestinska konflikten i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989). Eller varför inte komma på min öppna lunchföreläsning vid Göteborgs universitet i morgon tisdag 10 februari, kl 12.15 - 13.00 (Sprängkullsgatan 19, Entrén). Välkomna!
2015-02-08
En öppen process? Om Kristdemokraternas val av ny partiledare
Hur skulle Kristdemokraterna gå till väga för att utse ny partiledare efter Göran Hägglund? Alla är för en "öppen process", men en öppen process kan betyda väldigt många olika saker.
I grunden handlar debatten om vilket inflytande partieliten i förhållande till de enskilda medlemmarna skall ha i valprocessen. Form spelar roll. Det är ingen slump att KDU och dess ordförande Sara Skyttedal kräver en "nationell, elektronisk medlemsomröstning" om partiledarvalet. En sådan medlemsomröstning skulle sannolikt gynna yngre, färgstarka kandidater som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal själv, samt kandidater som är mer fristående från partietablissemanget och som är kända av många, främst Lars Adaktusson. I den nu pågående maktstriden kan nog samtliga dessa tre kandidater inplaceras på partiet värdekonservativa högerflygel.
En traditionell valberedning som stämmer av med distriktledningarna innan de formulerar sitt förslag skulle i stället gynna personer som är närstående till eller utgör en del av partietablissemanget. En sådan valberedning skulle fokusera mindre på enskilda väljarmagneter och mera på förmåga att leda och hålla samman partiet. Namn som i så fall stärker sin ställning är partisekreteraren Acko Ankarberg, gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson samt tidigare bostadsministern Stefan Attefall. Samtliga dessa tre ligger också något mer till vänster i partiet.
Nu blev det en kompromiss. Distrikt och lokalavdelningar får nominera kandidater. Efter nomineringarna utser valberedningen en huvudgrupp kandidater som frågas ut valberedning och distriktsrepresentanter. Ungefär en vecka efter utfrågningen skall distrikten inkomma med slutgiltig nominering av sin partiledarkandidat. Senast i början av april meddelar valberedningen vem de förslår till ny partiledare för Kristdemokraterna.
Jag tycker Kristdemokraterna lyckats ganska bra med att utforma en demokratisk och öppen process inför partiledarvalet. Med ett undantag: jag tycker det är lite fegt att hålla den viktiga utfrågningen av kandidaterna bakom lyckta dörrar. Nu riskerar det att bli en omfattande ryktesspridning kring de enskilda kandidaternas svar och insatser - det hade varit mer frimodigt att genomföra utfrågningen offentligt. Skall mobiltelefonerna samlas in utanför dörrarna så att ingen distriktsledamot spelar in delar av utfrågningen? Lite omodern inställning, tycker jag.
Vem blir det då? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Klämd mot väggen säger jag att det står mellan Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, där Ankarberg står för kontinuitet och Busch Thor för förändring. Emma Henriksson är en av de få huvudkandidaterna som har en riksdagsplats, vilket inte skall glömmas bort i sammanhanget.
Noterar att Unibet inte längre (vad jag kan se) erbjuder spel på frågan om vem som blir ny partiledare för Kristdemokraterna. Fruktar de måhända en spelkupp? :)
I grunden handlar debatten om vilket inflytande partieliten i förhållande till de enskilda medlemmarna skall ha i valprocessen. Form spelar roll. Det är ingen slump att KDU och dess ordförande Sara Skyttedal kräver en "nationell, elektronisk medlemsomröstning" om partiledarvalet. En sådan medlemsomröstning skulle sannolikt gynna yngre, färgstarka kandidater som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal själv, samt kandidater som är mer fristående från partietablissemanget och som är kända av många, främst Lars Adaktusson. I den nu pågående maktstriden kan nog samtliga dessa tre kandidater inplaceras på partiet värdekonservativa högerflygel.
En traditionell valberedning som stämmer av med distriktledningarna innan de formulerar sitt förslag skulle i stället gynna personer som är närstående till eller utgör en del av partietablissemanget. En sådan valberedning skulle fokusera mindre på enskilda väljarmagneter och mera på förmåga att leda och hålla samman partiet. Namn som i så fall stärker sin ställning är partisekreteraren Acko Ankarberg, gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson samt tidigare bostadsministern Stefan Attefall. Samtliga dessa tre ligger också något mer till vänster i partiet.
Nu blev det en kompromiss. Distrikt och lokalavdelningar får nominera kandidater. Efter nomineringarna utser valberedningen en huvudgrupp kandidater som frågas ut valberedning och distriktsrepresentanter. Ungefär en vecka efter utfrågningen skall distrikten inkomma med slutgiltig nominering av sin partiledarkandidat. Senast i början av april meddelar valberedningen vem de förslår till ny partiledare för Kristdemokraterna.
Jag tycker Kristdemokraterna lyckats ganska bra med att utforma en demokratisk och öppen process inför partiledarvalet. Med ett undantag: jag tycker det är lite fegt att hålla den viktiga utfrågningen av kandidaterna bakom lyckta dörrar. Nu riskerar det att bli en omfattande ryktesspridning kring de enskilda kandidaternas svar och insatser - det hade varit mer frimodigt att genomföra utfrågningen offentligt. Skall mobiltelefonerna samlas in utanför dörrarna så att ingen distriktsledamot spelar in delar av utfrågningen? Lite omodern inställning, tycker jag.
Vem blir det då? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Klämd mot väggen säger jag att det står mellan Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, där Ankarberg står för kontinuitet och Busch Thor för förändring. Emma Henriksson är en av de få huvudkandidaterna som har en riksdagsplats, vilket inte skall glömmas bort i sammanhanget.
Noterar att Unibet inte längre (vad jag kan se) erbjuder spel på frågan om vem som blir ny partiledare för Kristdemokraterna. Fruktar de måhända en spelkupp? :)
2015-02-06
Därför bör Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien sägas upp
Sveriges hårt kritiserade militära samarbetsavtal med Saudiarabien löper snart ut. Om inte Sverige senast den 15 maj säger upp avtalet förlängs det automatiskt. Just nu pågår en intensiv debatt om avtalets framtid. En del menar att avtalet måste sägas upp, andra att det räcker om avtalet omförhandlas så att det inte blir lika långtgående som idag.
För mig är saken inte särskilt komplicerad - avtalet skall sägas upp. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. Den saudiske bloggaren Raif Badawi skall vid 20 tillfällen pryglas offentligt (förutom att han dömts till tio års fängelse) för att ha smädat islam. För ett par veckor sedan halshöggs en burmesisk kvinna offentligt på en parkeringsplats i Mekka, under ohyggliga tortyrartade former. Avrättningen smygfilmades, och jag valde att se filmen. Det var inte det bästa val jag gjort i mitt liv. Vidrigheterna kan och bör inte beskrivas - det var som att ha blivit förflyttad till medeltiden. Ett land som begår sådana handlingar mot sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med.
Både tidigare försvarsminister Karin Enström (M) och nuvarande statminister Stefan Löfven (S) har haft förbluffande svårt att tillstå att Saudiarabien är en diktatur. Min enkla fråga och med all respekt för begreppens komplexitet lyder: Om inte Saudiarabien är en diktatur, vilken stat är då en diktatur?
För Socialdemokraterna borde saken också vara enkel. Det finns tydliga kongressbeslut på att Sverige skall sluta exportera vapen till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Stefan Löfven har själv varit tydlig i frågan: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Givet kongressbeslutet och Stefan Löfvens personliga uttalanden finns det bara ett rimligt alternativ - det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien måste sägas upp.
En del menar kanske att Sverige måste måna om saudiska marknadsandelar? Well, för mig går här moralen före pengarna. Andra kanske menar att Saudiarabien trots allt spelar en stabiliserande roll i regionen. Landet må vara en blodsbesudlad diktatur, men det är i alla fall vår blodsbesudlade diktatur? Well, glöm inte att Al Qaida har sina rötter i Saudiarabien och att Saudiarabiens våld mot sina egna invånare påminner allt för mycket om ISIS våld mot människor som befinner sig på av den organisationen kontrollerat territorium. Stabiliserande kraft? Jo tack.
Det var en socialdemokratisk regering som slöt det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Beslutet var en skamfläck i svensk och socialdemokratisk politik. Nu har en socialdemokratiskt ledd regering en möjlighet att reparera skadan. Missa inte det tillfället. Jag tänker i alla fall göra vad på mig ankommer för att vrida utvecklingen i riktning mot att avtalet sägs upp. Alla humana krafter - oavsett parti- eller blocktillhörighet - är välkomna i arbetet.
Några har redan börjat. Läs gärna artikeln av SSU:s förbundsordförande Ellinor Eriksson och Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, där de kraftfullt argumenterar för att avtalet måste sägas upp. SSU var redan 2005 en av de socialdemokratiska organisationer som tillsammans med dåvarande Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (nuvarande Socialdemokrater för tro och solidaritet) protesterade mot avtalet. Och skriv gärna ett brev i Svenska Freds kampanj om att avsluta Saudiavtalet!
För mig är saken inte särskilt komplicerad - avtalet skall sägas upp. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. Den saudiske bloggaren Raif Badawi skall vid 20 tillfällen pryglas offentligt (förutom att han dömts till tio års fängelse) för att ha smädat islam. För ett par veckor sedan halshöggs en burmesisk kvinna offentligt på en parkeringsplats i Mekka, under ohyggliga tortyrartade former. Avrättningen smygfilmades, och jag valde att se filmen. Det var inte det bästa val jag gjort i mitt liv. Vidrigheterna kan och bör inte beskrivas - det var som att ha blivit förflyttad till medeltiden. Ett land som begår sådana handlingar mot sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med.
Både tidigare försvarsminister Karin Enström (M) och nuvarande statminister Stefan Löfven (S) har haft förbluffande svårt att tillstå att Saudiarabien är en diktatur. Min enkla fråga och med all respekt för begreppens komplexitet lyder: Om inte Saudiarabien är en diktatur, vilken stat är då en diktatur?
För Socialdemokraterna borde saken också vara enkel. Det finns tydliga kongressbeslut på att Sverige skall sluta exportera vapen till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Stefan Löfven har själv varit tydlig i frågan: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Givet kongressbeslutet och Stefan Löfvens personliga uttalanden finns det bara ett rimligt alternativ - det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien måste sägas upp.
En del menar kanske att Sverige måste måna om saudiska marknadsandelar? Well, för mig går här moralen före pengarna. Andra kanske menar att Saudiarabien trots allt spelar en stabiliserande roll i regionen. Landet må vara en blodsbesudlad diktatur, men det är i alla fall vår blodsbesudlade diktatur? Well, glöm inte att Al Qaida har sina rötter i Saudiarabien och att Saudiarabiens våld mot sina egna invånare påminner allt för mycket om ISIS våld mot människor som befinner sig på av den organisationen kontrollerat territorium. Stabiliserande kraft? Jo tack.
Det var en socialdemokratisk regering som slöt det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Beslutet var en skamfläck i svensk och socialdemokratisk politik. Nu har en socialdemokratiskt ledd regering en möjlighet att reparera skadan. Missa inte det tillfället. Jag tänker i alla fall göra vad på mig ankommer för att vrida utvecklingen i riktning mot att avtalet sägs upp. Alla humana krafter - oavsett parti- eller blocktillhörighet - är välkomna i arbetet.
Några har redan börjat. Läs gärna artikeln av SSU:s förbundsordförande Ellinor Eriksson och Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, där de kraftfullt argumenterar för att avtalet måste sägas upp. SSU var redan 2005 en av de socialdemokratiska organisationer som tillsammans med dåvarande Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (nuvarande Socialdemokrater för tro och solidaritet) protesterade mot avtalet. Och skriv gärna ett brev i Svenska Freds kampanj om att avsluta Saudiavtalet!
2015-02-03
Alliansen spricker upp?
Den senaste veckan har varit politiskt uppfriskande. Gång efter gång har vi kunnat se alliansföreträdare som tycker olika och som debatterar med varandra, i stället för de traditionella och ofta rutinmässiga debatterna över blockgränsen. Ibland har det varit bra debatter, som igår i SVT Aktuellt där Jan Björklund och Acko Ankarberg diskuterade vårdnadsbidraget. Ibland har det varit mindre bra, som i den integrationsdebatt i SVT Aktuellt där Jan Björklund vägrade debattera med eller ens stå vid samma bord som sin partikamrat Frida Johansson Metso.
Den rödgröna regeringen gnuggar förstås händerna. Äntligen visar Alliansen tecken på att luckras upp, vilket underlättar blocköverskridande uppgörelser i riksdagen. Hittills har utvecklingen efter valet troget följt den väg jag skisserade i en bloggpost redan i mitten av augusti, det vill säga en månad före valet. Den enda avvikelsen från min prognos är att Sverigedemokraterna valde att aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag, vilket innebar att det behövdes ett hot om extra val för att allianssamarbetet skulle luckras upp. Men nu har det politiska läget stabiliserats på det sätt jag trodde och det finns förutsättningar för en normalisering av den svenska inrikespolitiken.
Situationen är därför inte särskilt dramatisk. Regeringen kommer - som väntat - att få igenom sina kommande budgetförslag. Allianssamarbetet luckras upp och vi kommer att få se blocköverskridande uppgörelser i många viktiga politiska sakfrågor. Inte särskilt mycket talar i dag för att allianspartierna kommer att lägga några fler gemensamma budgetförslag före 2018. Regeringen kommer att förlora en och annan omröstning i riksdagen, men budgetmakten skapar en stabilitet som innebär att risken för extra val under mandatperioden är mycket liten. Inför valet 2018 kommer allianspartierna att närma sig varandra igen, för att försöka återupprepa valframgångarna från 2006 och 2010.
Visst kan man tycka att allianspartierna borde försöka hålla ihop hårdare under mandatperioden, för att på så sätt skarpare utmana regeringen och stå än mer enad inför valet 2018. Men politiska partier vill framför allt kunna genomföra sin politik. Därför blir det orimligt att under fyra år i opposition inte utnyttja de möjligheter som ges. Folkpartiet gör till exempel, tycker jag, alldeles rätt som nu tar tillfället i akt och medverkar i ett avskaffande av vårdnadsbidraget.
Vi vet heller ingenting om valutgången 2018 eller 2022. Partier som inte vill samverka när de befinner sig i opposition riskerar att aldrig få möjlighet att genomföra sin politik.
Den rödgröna regeringen gnuggar förstås händerna. Äntligen visar Alliansen tecken på att luckras upp, vilket underlättar blocköverskridande uppgörelser i riksdagen. Hittills har utvecklingen efter valet troget följt den väg jag skisserade i en bloggpost redan i mitten av augusti, det vill säga en månad före valet. Den enda avvikelsen från min prognos är att Sverigedemokraterna valde att aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag, vilket innebar att det behövdes ett hot om extra val för att allianssamarbetet skulle luckras upp. Men nu har det politiska läget stabiliserats på det sätt jag trodde och det finns förutsättningar för en normalisering av den svenska inrikespolitiken.
Situationen är därför inte särskilt dramatisk. Regeringen kommer - som väntat - att få igenom sina kommande budgetförslag. Allianssamarbetet luckras upp och vi kommer att få se blocköverskridande uppgörelser i många viktiga politiska sakfrågor. Inte särskilt mycket talar i dag för att allianspartierna kommer att lägga några fler gemensamma budgetförslag före 2018. Regeringen kommer att förlora en och annan omröstning i riksdagen, men budgetmakten skapar en stabilitet som innebär att risken för extra val under mandatperioden är mycket liten. Inför valet 2018 kommer allianspartierna att närma sig varandra igen, för att försöka återupprepa valframgångarna från 2006 och 2010.
Visst kan man tycka att allianspartierna borde försöka hålla ihop hårdare under mandatperioden, för att på så sätt skarpare utmana regeringen och stå än mer enad inför valet 2018. Men politiska partier vill framför allt kunna genomföra sin politik. Därför blir det orimligt att under fyra år i opposition inte utnyttja de möjligheter som ges. Folkpartiet gör till exempel, tycker jag, alldeles rätt som nu tar tillfället i akt och medverkar i ett avskaffande av vårdnadsbidraget.
Vi vet heller ingenting om valutgången 2018 eller 2022. Partier som inte vill samverka när de befinner sig i opposition riskerar att aldrig få möjlighet att genomföra sin politik.
Etiketter:
Acko Ankarberg,
Alliansen,
Frida Johansson Metso,
Jan Björklund,
Sverigedemokraterna
2015-02-01
Ingen lyssnar på mig-syndromet
Formuleringen "Ingen lyssnar på mig" får nära 10 000 sökträffar på svenska Google. Uttrycket används såväl om vardagslivet ("mina vänner och arbetskamrater lyssnar inte på mig") som om politiken ("politikerna lyssnar inte på mig").
Jag har väldigt svårt för uttrycket. Orsaken är att ordet "lyssnar" i formuleringen används på ett sätt så att meningen ofta blir vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen verkligen inte lyssnar på dem. Problemet är att de inte får som de vill.
Låt oss utgå från politiken. Uttrycket "Ingen lyssnar på mig" kan ju faktiskt betyda att politikerna är så ointresserade av vad personen i fråga har att säga att de inte ens bryr sig om att lyssna på vad som sägs. I så fall är det naturligtvis ett olämpligt beteende av politikern i fråga. Men min erfarenhet är i stället att politikerna faktiskt oftast lyssnar. Men de låter sig inte övertygas av den argumentation de hör och drar därför en annan slutsats i frågan. Den som använder uttrycket "Ingen lyssnar på mig" är själv så övertygad om riktigheten i sin argumentation att hen inte kan ta till sig att någon annan kan tycka annorlunda i frågan. Uttrycket bottnar ur det perspektivet i högmod och/eller alienation, inte i att omgivningen inte har lyssnat.
Missnöjet kan också gå på andra hållet. Världen är full av politiker som tror att om "folk" bara "lyssnade" och "förstod" en fråga, så skulle de också inta politikerns egen ståndpunkt i frågan. Som om politik handlade om kunskap och förnuft, inte om känslor, värderingar och intressekonflikter. Där hänger problematiken också ihop med "tydlighets"-syndromet, det vill säga myten om att om en politiker bara blir "tydligare" så kommer väljarna att strömma till.
Vänstra Stranden har tidigare varit inne på samma tema.
Hoppas att ni har orkat lyssna.
Jag har väldigt svårt för uttrycket. Orsaken är att ordet "lyssnar" i formuleringen används på ett sätt så att meningen ofta blir vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen verkligen inte lyssnar på dem. Problemet är att de inte får som de vill.
Låt oss utgå från politiken. Uttrycket "Ingen lyssnar på mig" kan ju faktiskt betyda att politikerna är så ointresserade av vad personen i fråga har att säga att de inte ens bryr sig om att lyssna på vad som sägs. I så fall är det naturligtvis ett olämpligt beteende av politikern i fråga. Men min erfarenhet är i stället att politikerna faktiskt oftast lyssnar. Men de låter sig inte övertygas av den argumentation de hör och drar därför en annan slutsats i frågan. Den som använder uttrycket "Ingen lyssnar på mig" är själv så övertygad om riktigheten i sin argumentation att hen inte kan ta till sig att någon annan kan tycka annorlunda i frågan. Uttrycket bottnar ur det perspektivet i högmod och/eller alienation, inte i att omgivningen inte har lyssnat.
Missnöjet kan också gå på andra hållet. Världen är full av politiker som tror att om "folk" bara "lyssnade" och "förstod" en fråga, så skulle de också inta politikerns egen ståndpunkt i frågan. Som om politik handlade om kunskap och förnuft, inte om känslor, värderingar och intressekonflikter. Där hänger problematiken också ihop med "tydlighets"-syndromet, det vill säga myten om att om en politiker bara blir "tydligare" så kommer väljarna att strömma till.
Vänstra Stranden har tidigare varit inne på samma tema.
Hoppas att ni har orkat lyssna.
2015-01-30
Peter Pan och Kristdemokraterna
En sen kväll tröttnade Peter Pan på att leka med de andra barnen i Kensington Gardens och beslöt sig för att flyga hem till sin mamma igen. Han visste att han varit borta länge och att hon varit ledsen och orolig och saknat honom, men nu skulle han äntligen komma tillbaka. Han skulle flyga in genom det fönster som alltid stod öppet och lägga sig bredvid henne i sängen och allt skulle bli som vanligt igen.
Men när Peter Pan kom fram till mammans sovrumsfönster så var fönstret stängt. Peter Pan knackade det hårdaste hans små fingrar kunde förmå på fönstret, men ingen kom och öppnade. Då kikade Peter Pan in genom fönstret, han såg sin mamma sova sött i sängen och hon hade en annan lite pojke på sin arm. Peter Pan fick aldrig, skriver J M Barrie, träffa sin mamma igen.
Det var Vänstra Stranden som osökt kom att tänka på denna sedelärande historia om vådan av att komma försent i sina liv när vi i Göran Hägglunds anda i eftermiddags satt vid köksbordet för att lösa världsproblemen - i det här fallet Kristdemokraternas framtid. Inför valet 2006 och efter de nya Moderaternas rusning mot mitten fanns det ett öppet fönster mot höger på det politiska fältet att flyga in genom. Kristdemokraterna hade möjlighet att flyga in och med en socialkonservativ ideologi ta det utrymmet i besittning. Men Kristdemokraterna tvekade, och varvade i stället en stundtals populistisk retorik (sänkta bensinskatter, verklighetens folk, politikens gränspolis) med att inta positioner snarast längst till vänster av allianspartierna på det så trånga mittfältet.
Nu är fönstret stängt och ett annat litet parti ligger och gosar längst ut till höger i Moder Sveas säng. Frågan är om fönstret går att öppna igen.
Läs gärna Vänstra Strandens text Hur skall det gå för Kristdemokraterna?
Vill också tipsa om att Unibet ger det intressanta oddset 10 ggr pengarna på att samtliga allianpartier när året är slut har kvinnliga partiledare. Något säger mig att det oddset kommer att sjunka inom kort.
Men när Peter Pan kom fram till mammans sovrumsfönster så var fönstret stängt. Peter Pan knackade det hårdaste hans små fingrar kunde förmå på fönstret, men ingen kom och öppnade. Då kikade Peter Pan in genom fönstret, han såg sin mamma sova sött i sängen och hon hade en annan lite pojke på sin arm. Peter Pan fick aldrig, skriver J M Barrie, träffa sin mamma igen.
Det var Vänstra Stranden som osökt kom att tänka på denna sedelärande historia om vådan av att komma försent i sina liv när vi i Göran Hägglunds anda i eftermiddags satt vid köksbordet för att lösa världsproblemen - i det här fallet Kristdemokraternas framtid. Inför valet 2006 och efter de nya Moderaternas rusning mot mitten fanns det ett öppet fönster mot höger på det politiska fältet att flyga in genom. Kristdemokraterna hade möjlighet att flyga in och med en socialkonservativ ideologi ta det utrymmet i besittning. Men Kristdemokraterna tvekade, och varvade i stället en stundtals populistisk retorik (sänkta bensinskatter, verklighetens folk, politikens gränspolis) med att inta positioner snarast längst till vänster av allianspartierna på det så trånga mittfältet.
Nu är fönstret stängt och ett annat litet parti ligger och gosar längst ut till höger i Moder Sveas säng. Frågan är om fönstret går att öppna igen.
*
Läs gärna Vänstra Strandens text Hur skall det gå för Kristdemokraterna?
Vill också tipsa om att Unibet ger det intressanta oddset 10 ggr pengarna på att samtliga allianpartier när året är slut har kvinnliga partiledare. Något säger mig att det oddset kommer att sjunka inom kort.
Etiketter:
Göran Hägglund,
J M Barrie,
Kensington Gardens,
Kristdemokraterna,
Peter Pan,
Unibet
2015-01-29
Exit Göran Hägglund
Göran Hägglunds avgång kom oväntat. Även om det var en i högsta grad öppen fråga huruvida Göran Hägglund skulle leda Kristdemokraterna i valet 2018 fanns det inga tecken i himlen på att han skulle avgå just nu. Tvärtom talade mycket för att Göran Hägglund skulle låta de många yngre tänkbara efterträdarkandidaterna utnyttja tiden i opposition till att ta ett steg fram och synliggöra sig ytterligare för partimedlemmar och för väljarkåren för att sedan kunna ta över 2016. Så blev det nu inte.
Det är inte för de stora politiska reformerna vi kommer att minnas Göran Hägglund. Apoteksreformen och avskaffandet av fastighetsskatten är vad jag i hastigheten kommer på. Mer kanske inte är att begära för ett parti som varit minst i en fyrpartiregering. Mest kritisk har jag varit till de utspel han genomfört i namn av att tala för Verklighetens folk. Vid dessa tillfällen förföll Göran Hägglund till en populistisk retorik som varken var honom eller det politiska samtalet värdig.
Göran Hägglunds politiska skicklighet har främst tagit sig uttryck i att han lyckats hålla samman sitt ideologiskt splittrade parti. Särskilt efter att han vann maktstriden mot Mats Odell har Göran Hägglunds ställning varit oomtvistad. Nu finns det en risk att hans avgång följs av en maktkamp mellan den mer värdekonservativa falang som personifieras genom till exempel Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor, och den mer mittenorienterade falang som Göran Hägglund själv tillhör, tillsammans med till exempel Stefan Attefall och partisekreterare Acko Ankarberg. Av dessa två falanger uppfattar jag den senare som starkare.
Den viktigaste uppgiften för Göran Hägglunds efterträdare blir att hålla samman partiet. Interna strider riskerara att föra partiet under fyraporcentsspärren och försvårar för partiet att utveckla en politik som förmår attrahera väljarna. Jag tror därför att partiet kommer att enas kring ett samlande namn, som till exempel Acko Ankarberg eller gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson. Som outsiders kan nämnas partiets ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed, landstingsrådet Ella Bohlin, Europaparlamentarikern Lars Adaktusson samt förre bostadsministern Stefan Attefall. Det är ett öppet fält, som man säger på travspråk.
Avslutningsvis tycker jag det var cool av Göran Hägglund att kungöra sin avgång på Twitter tre minuter innan presskonferensen började. Det var en modern gest av en modern man i en modern tid. Jag kommer att sakna honom i svensk politik och önskar honom allt gott inför framtiden.
Det är inte för de stora politiska reformerna vi kommer att minnas Göran Hägglund. Apoteksreformen och avskaffandet av fastighetsskatten är vad jag i hastigheten kommer på. Mer kanske inte är att begära för ett parti som varit minst i en fyrpartiregering. Mest kritisk har jag varit till de utspel han genomfört i namn av att tala för Verklighetens folk. Vid dessa tillfällen förföll Göran Hägglund till en populistisk retorik som varken var honom eller det politiska samtalet värdig.
Göran Hägglunds politiska skicklighet har främst tagit sig uttryck i att han lyckats hålla samman sitt ideologiskt splittrade parti. Särskilt efter att han vann maktstriden mot Mats Odell har Göran Hägglunds ställning varit oomtvistad. Nu finns det en risk att hans avgång följs av en maktkamp mellan den mer värdekonservativa falang som personifieras genom till exempel Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor, och den mer mittenorienterade falang som Göran Hägglund själv tillhör, tillsammans med till exempel Stefan Attefall och partisekreterare Acko Ankarberg. Av dessa två falanger uppfattar jag den senare som starkare.
Den viktigaste uppgiften för Göran Hägglunds efterträdare blir att hålla samman partiet. Interna strider riskerara att föra partiet under fyraporcentsspärren och försvårar för partiet att utveckla en politik som förmår attrahera väljarna. Jag tror därför att partiet kommer att enas kring ett samlande namn, som till exempel Acko Ankarberg eller gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson. Som outsiders kan nämnas partiets ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed, landstingsrådet Ella Bohlin, Europaparlamentarikern Lars Adaktusson samt förre bostadsministern Stefan Attefall. Det är ett öppet fält, som man säger på travspråk.
Avslutningsvis tycker jag det var cool av Göran Hägglund att kungöra sin avgång på Twitter tre minuter innan presskonferensen började. Det var en modern gest av en modern man i en modern tid. Jag kommer att sakna honom i svensk politik och önskar honom allt gott inför framtiden.
2015-01-27
Sverigedemokraterna utan Jimmie Åkesson
I dag meddelade Sverigedemokraterna att dess partiledare Jimmie Åkesson är fortsatt sjukskriven fram till den 31 mars. Beskedet ger ingen vägledning huruvida Jimmie Åkesson kommer tillbaka som partiledare.
De senaste åtta veckorna har varit turbulenta för Sverigedemokraterna. Partiet överraskade de flesta bedömare med att bryta praxis och fälla regeringens budgetförslag i riksdagen och därigenom utlösa en regeringskris och närapå nyval. Sverigedemokraterna förklarade i samband med omröstningen att partiet fortsättningsvis skulle fälla varje budgetförslag som inte innebar en minskad invandring. Genom agerandet i budgetfrågan avbröts partiets "normaliseringsprocess". Partiets tidigare strävan att bli en tänkbar samarbetspartner för övriga partier tycks nu ha ersatts av en strävan att framstå som det enda oppositionspartiet. Genom Decemberöverenskommelsen har partiet politiskt marginaliserats och tröskeln för övriga partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen har höjts ytterligare.
Till turbulensen kring Sverigedemokraterna hör Björn Söders mångordiga och tvetydiga uttalanden om huruvida det går att vara same eller jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014, den offentliga striden mellan Björn Söder och Richard Jomshof om posten som partisekreterare samt de pågående spekulationerna om huruvida Björn Söder tänker närma sig SDU:s mer radikalt nationalistiska linje och liera sig med William Hahne i kampen om ordförandeskapet för Sverigedemokraterna i Stockholm.
Det går inte att med säkerhet säga om denna utveckling hänger samman med att Jimmie Åkessons sjukskrivning. Men Mattias Karlsson har hittills knappast imponerat i sin gärning som vikarierande partiledare. Högtravande Facebook-uppdateringar med Heidenstam-citat i kombination med en hastigt inställt prestigefylld pressträff med riksdagsjournalisterna (på grund av att Mattias Karlsson plötsligt blev upptagen med att flytta) och ett uppmärksammat uteblivande från omröstningen i riksdagen om Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot regeringen (på grund av att Mattias Karlsson inte hade någon reservstrategi för att ta sig till Stockholm när flyget visade sig vara försenat) ger en bild av amatörism i sättet att sköta partiledaruppdraget.
Allvarligare för partiet och Mattias Karlsson är att de interna motsättningarna inom Sverigedemokraternas ledarskap nu nått offentlighetens ljus. Sprickan fanns där redan under Jimmie Åkessons tid, men Åkesson lyckades hantera motsättningarna på ett sätt som gjorde dem mindre synliga än vad som nu är fallet.
Svensk politik är känd för att endast ha små partiledareffekter. Väljarna röstar i huvudsak på parti och inte på person eller partiledare. Den sanningen gäller även Sverigedemokraterna. Partiets ställning i väljaropinionen har heller inte försvagats sedan Mattias Karlsson tog över. Men en partiledare skall inte bara attrahera väljare till partiet. En partiledare skall också leda och samla sitt parti. Om partiledaren misslyckas med den uppgiften hotar partisplittring och i förlängningen väljarflykt. Det är ännu oklart huruvida Mattias Karlsson har den kompetensen.
De senaste åren har Sverigedemokraterna vuxit i opinion och röstetal. Samtidigt har partiet utestängts från politiskt inflytande, särskilt i den enda fråga partiet egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringspolitiken. Partiets utanförskap har genom Decemberöverenskommelsen ytterligare förstärkts. Förutsättningarna för Sverigedemokraternas ledarskap att hålla samman partiet påverkas av hur tålmodiga partiets medlemmar och sympatisörer är. Hur länge nöjer sig medlemmar och sympatisörer med höga opinionssiffror och röstetal, när dessa framgångar inte på något sätt följs av politiskt inflytande i invandringspolitiken?
De senaste åtta veckorna har varit turbulenta för Sverigedemokraterna. Partiet överraskade de flesta bedömare med att bryta praxis och fälla regeringens budgetförslag i riksdagen och därigenom utlösa en regeringskris och närapå nyval. Sverigedemokraterna förklarade i samband med omröstningen att partiet fortsättningsvis skulle fälla varje budgetförslag som inte innebar en minskad invandring. Genom agerandet i budgetfrågan avbröts partiets "normaliseringsprocess". Partiets tidigare strävan att bli en tänkbar samarbetspartner för övriga partier tycks nu ha ersatts av en strävan att framstå som det enda oppositionspartiet. Genom Decemberöverenskommelsen har partiet politiskt marginaliserats och tröskeln för övriga partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen har höjts ytterligare.
Till turbulensen kring Sverigedemokraterna hör Björn Söders mångordiga och tvetydiga uttalanden om huruvida det går att vara same eller jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014, den offentliga striden mellan Björn Söder och Richard Jomshof om posten som partisekreterare samt de pågående spekulationerna om huruvida Björn Söder tänker närma sig SDU:s mer radikalt nationalistiska linje och liera sig med William Hahne i kampen om ordförandeskapet för Sverigedemokraterna i Stockholm.
Det går inte att med säkerhet säga om denna utveckling hänger samman med att Jimmie Åkessons sjukskrivning. Men Mattias Karlsson har hittills knappast imponerat i sin gärning som vikarierande partiledare. Högtravande Facebook-uppdateringar med Heidenstam-citat i kombination med en hastigt inställt prestigefylld pressträff med riksdagsjournalisterna (på grund av att Mattias Karlsson plötsligt blev upptagen med att flytta) och ett uppmärksammat uteblivande från omröstningen i riksdagen om Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot regeringen (på grund av att Mattias Karlsson inte hade någon reservstrategi för att ta sig till Stockholm när flyget visade sig vara försenat) ger en bild av amatörism i sättet att sköta partiledaruppdraget.
Allvarligare för partiet och Mattias Karlsson är att de interna motsättningarna inom Sverigedemokraternas ledarskap nu nått offentlighetens ljus. Sprickan fanns där redan under Jimmie Åkessons tid, men Åkesson lyckades hantera motsättningarna på ett sätt som gjorde dem mindre synliga än vad som nu är fallet.
Svensk politik är känd för att endast ha små partiledareffekter. Väljarna röstar i huvudsak på parti och inte på person eller partiledare. Den sanningen gäller även Sverigedemokraterna. Partiets ställning i väljaropinionen har heller inte försvagats sedan Mattias Karlsson tog över. Men en partiledare skall inte bara attrahera väljare till partiet. En partiledare skall också leda och samla sitt parti. Om partiledaren misslyckas med den uppgiften hotar partisplittring och i förlängningen väljarflykt. Det är ännu oklart huruvida Mattias Karlsson har den kompetensen.
De senaste åren har Sverigedemokraterna vuxit i opinion och röstetal. Samtidigt har partiet utestängts från politiskt inflytande, särskilt i den enda fråga partiet egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringspolitiken. Partiets utanförskap har genom Decemberöverenskommelsen ytterligare förstärkts. Förutsättningarna för Sverigedemokraternas ledarskap att hålla samman partiet påverkas av hur tålmodiga partiets medlemmar och sympatisörer är. Hur länge nöjer sig medlemmar och sympatisörer med höga opinionssiffror och röstetal, när dessa framgångar inte på något sätt följs av politiskt inflytande i invandringspolitiken?
2015-01-25
När avgår Jan Björklund och vem efterträder honom?
Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet gjorde i september 2014 med sina 5.4 procent sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Folkpartiet har tappat sin paradfråga skolfrågan till Socialdemokraterna, och har i de senaste opinionsmätningarna legat obehagligt nära fyraprocentsgränsen. Knappast någon tror att Jan Björklund är rätt person att vända Folkpartiets negativa utveckling.
Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.
1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.
4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.
Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.
Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.
Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.
Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.
Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.
1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.
4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.
Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.
Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.
Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.
Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.
2015-01-22
Nato och Nebukadnessar
Dagens säkerhetspolitiska debatt i riksdagen satte återigen Sveriges militära alliansfrihet och frågan om Nato-medlemskap i fokus. Sent omsider har det uppmärksammats att Stefan Löfven i sin regeringsförklaring i höstas förstärkte formuleringen om den svenska militära alliansfriheten, genom att säga att den tjänar alltjämt vårt land väl. Vid tidigare tillfällen under senare år har Sverige i officiella sammanhang - i den mån den kommenterats alls - använt formuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl. Genom att nu betona att den inte bara tidigare har tjänat oss väl utan att den fortfarande tjänar oss väl stärker regeringen den militära alliansfrihetens ställning i svensk säkerhetspolitik och höjer tröskeln till svensk Nato-medlemskap.
Förstärkningen är naturligtvis medveten. Djävulen gömmer sig i detaljerna, och den här typen av formuleringar ändras inte i onödan. Att förändringen inte uppmärksammades mera i samband med regeringsförklaringen i höstas beror på att det vid samma tillfälle tillkännagavs att Sverige avsåg att inom en nära framtid erkänna Palestina, vilket utlöste en inrikespolitisk träta mellan regeringen och allianspartierna.
Helt klart är att den rödgröna regeringen avser att föra en mer oberoende svensk utrikespolitik, och inte slaviskt anpassa sig till övriga EU-stater. Det tycker jag är utmärkt. Visst, det är bra att EU-staterna strävar efter att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Men den strävan får inte leda till att de enskilda medlemsstaterna avsäger sig möjligheten att självständigt profilera sig i enskilda frågor.
EU-staterna regeras av högerregeringar, mittenregeringar och vänsterregeringar. Om alla dessa regeringar - med skilda ideologiska värderingar - skall enas i alla utrikesfrågor leder det till så urvattnade kompromisser att EU-staterna riskerar att marginaliseras i världssamfundet. Bättre att enas om det man kan enas om och därutöver synliggöra de skiljelinjer som existerar.
Jag minns att Lars Ohly en gång uttryckte det ungefär så här: Många menar att det är viktigt med en gemensam EU-kör i utrikespolitiken. Men den viktiga frågan måste väl vara om kören skall sjunga Internationalen eller om den framför "Fångarnas kör" ur Nebukadnessar.
För övrigt minns jag den klassiska formuleringen alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig som användes under stora delar av kalla kriget och som började avvecklas 1992. Jag undrar hur stort stödet för denna formulering skulle vara i en opinionsundersökning, där den ställdes mot ett svenskt Nato-medlemskap. Ganska så stort, tror jag.
Förstärkningen är naturligtvis medveten. Djävulen gömmer sig i detaljerna, och den här typen av formuleringar ändras inte i onödan. Att förändringen inte uppmärksammades mera i samband med regeringsförklaringen i höstas beror på att det vid samma tillfälle tillkännagavs att Sverige avsåg att inom en nära framtid erkänna Palestina, vilket utlöste en inrikespolitisk träta mellan regeringen och allianspartierna.
Helt klart är att den rödgröna regeringen avser att föra en mer oberoende svensk utrikespolitik, och inte slaviskt anpassa sig till övriga EU-stater. Det tycker jag är utmärkt. Visst, det är bra att EU-staterna strävar efter att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Men den strävan får inte leda till att de enskilda medlemsstaterna avsäger sig möjligheten att självständigt profilera sig i enskilda frågor.
EU-staterna regeras av högerregeringar, mittenregeringar och vänsterregeringar. Om alla dessa regeringar - med skilda ideologiska värderingar - skall enas i alla utrikesfrågor leder det till så urvattnade kompromisser att EU-staterna riskerar att marginaliseras i världssamfundet. Bättre att enas om det man kan enas om och därutöver synliggöra de skiljelinjer som existerar.
Jag minns att Lars Ohly en gång uttryckte det ungefär så här: Många menar att det är viktigt med en gemensam EU-kör i utrikespolitiken. Men den viktiga frågan måste väl vara om kören skall sjunga Internationalen eller om den framför "Fångarnas kör" ur Nebukadnessar.
För övrigt minns jag den klassiska formuleringen alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig som användes under stora delar av kalla kriget och som började avvecklas 1992. Jag undrar hur stort stödet för denna formulering skulle vara i en opinionsundersökning, där den ställdes mot ett svenskt Nato-medlemskap. Ganska så stort, tror jag.
Etiketter:
Lars Ohly,
Militär alliansfrihet,
NATO,
Nebukadnessar,
Stefan Löfven
2015-01-20
Sverigedemokraterna och yrkandet om misstroendeförklaring
I dag avslog riksdagen som väntat Sverigedemokraternas yrkande om misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Omröstningen blev odramatisk - yrkandet stöddes endast av 45 ledamöter. Om omröstningen genomförts med slutna sedlar hade det kunnat uppstå en viss spänning om huruvida några enstaka moderater skulle ta tillfället i akt och under anonymitetens slöja markera missnöje med Decemberöverenskommelsen och stödja kravet på misstroendeförklaring. Men omröstning med slutna sedlar får enligt Riksdagsordningen endast äga rum i samband med val till olika uppdrag, inte i andra omröstningar.
Omröstningen blev än mer avslagen genom att Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson inte ens fanns på plats i riksdagen och därför inte kunde rösta. Förklaringen till frånvaron var ett försenat flyg. Jag har svårt att se att någon annan partiledare skulle missa en så här viktig omröstning på grund av krångel i flygtrafiken. Det gäller att visa riksdagen respekt, och då får man ha marginaler i sin reseplanering. Jag tror inte Jimmie Åkesson hade uteblivit åberopande försenande flyg. Det är heller inte så länge sedan Mattias Karlsson i hast ställde in en pressträff med riksdagsjournalisterna med motiveringen att han höll på att flytta.
Genom att bryta praxis och aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag i höstas avbröts Sverigedemokraternas långsiktiga och målmedvetna väg mot normalisering. Nu framstår partiet ett stök och bök-parti, ett parti som använder parlamentet som en tribun för att skaffa sig själv maximal uppmärksamhet. Orsaken ligger i att Sverigedemokraterna känner stark frustration över att man trots valframgångar och vågmästarställning misslyckats kapitalt med att få inflytande i den enda politiska fråga men egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringsfrågan.
Expressen rapporterar om en maktstrid inom Sverigedemokraterna. Som så ofta när det handlar om anonyma källor är det svårt att bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det vi vet är att Björn Söder gärna hade suttit kvar som partisekreterare, men att Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof säger nej. Björn Söder har genom sina många kontroversiella uttalanden - inte minst när han vecklar in sig resonemang om huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk (vilket för övrigt gav honom en vanhedrande sjätteplats på Simon Wiesenthal Centrets lista över de tio värsta antisemitiska incidenterna i världen under 2014) - på allvar börjat bli en belastning för sitt eget parti. Det är heller inte ett gott tecken när en partiledare i sitt partis egen tidning tvingas till långa "klarlägganden" i syfte att bevisa att allt är frid och fröjd i partiet.
Det finns de som hoppas på att Sverigedemokraterna kommer att gå samma öde till mötes som Ny Demokrati - det vill säga falla samman på grund av inkompetens och inre motsättningar. Det är nog att hoppas på för mycket. Men en sak är klar - osäkerheten kring partiledningens enighet och om partiets framtida ledarskap har inte på länge varit så stor som nu.
Omröstningen blev än mer avslagen genom att Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson inte ens fanns på plats i riksdagen och därför inte kunde rösta. Förklaringen till frånvaron var ett försenat flyg. Jag har svårt att se att någon annan partiledare skulle missa en så här viktig omröstning på grund av krångel i flygtrafiken. Det gäller att visa riksdagen respekt, och då får man ha marginaler i sin reseplanering. Jag tror inte Jimmie Åkesson hade uteblivit åberopande försenande flyg. Det är heller inte så länge sedan Mattias Karlsson i hast ställde in en pressträff med riksdagsjournalisterna med motiveringen att han höll på att flytta.
Genom att bryta praxis och aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag i höstas avbröts Sverigedemokraternas långsiktiga och målmedvetna väg mot normalisering. Nu framstår partiet ett stök och bök-parti, ett parti som använder parlamentet som en tribun för att skaffa sig själv maximal uppmärksamhet. Orsaken ligger i att Sverigedemokraterna känner stark frustration över att man trots valframgångar och vågmästarställning misslyckats kapitalt med att få inflytande i den enda politiska fråga men egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringsfrågan.
Expressen rapporterar om en maktstrid inom Sverigedemokraterna. Som så ofta när det handlar om anonyma källor är det svårt att bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det vi vet är att Björn Söder gärna hade suttit kvar som partisekreterare, men att Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof säger nej. Björn Söder har genom sina många kontroversiella uttalanden - inte minst när han vecklar in sig resonemang om huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk (vilket för övrigt gav honom en vanhedrande sjätteplats på Simon Wiesenthal Centrets lista över de tio värsta antisemitiska incidenterna i världen under 2014) - på allvar börjat bli en belastning för sitt eget parti. Det är heller inte ett gott tecken när en partiledare i sitt partis egen tidning tvingas till långa "klarlägganden" i syfte att bevisa att allt är frid och fröjd i partiet.
Det finns de som hoppas på att Sverigedemokraterna kommer att gå samma öde till mötes som Ny Demokrati - det vill säga falla samman på grund av inkompetens och inre motsättningar. Det är nog att hoppas på för mycket. Men en sak är klar - osäkerheten kring partiledningens enighet och om partiets framtida ledarskap har inte på länge varit så stor som nu.
2015-01-18
Anna Kinberg Batra och betygsfrågan
I en intervju i Svenska Dagbladet menade Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra att det var viktigt att införa betyg redan i fjärde klass, trots att kritiken från de flesta remissinstanser varit massiv. Anna Kinberg Batra tycktes i intervjun inte vara bekväm med frågan. När journalisten Jenny Stiernstedt undrar varför Moderaterna ville sänka betygsåldern svarade Kinberg Batra: De länder som ligger före oss i kunskapsresultat har de flesta det
gemensamt att de mäter kunskap tidigare. Så kan det förstås vara. Men när Jenny Stiernstedt stillsamt påpekade att även det omvända gällde - det vill säga att de jämförbara länder som har sämre resultat än Sverige också satte betyg tidigare - hade Kinberg Batra inget svar. I stället hänvisade Kinberg Batra till att Moderaterna utvecklat de här förslagen i samråd med expertis. På följdfrågan om vilken expertis hon främst hänvisade till svarade Kinberg Batra: Jag är inte skolexpert. Jag hänvisar till Tomas Tobé (partisekreterare
och tidigare skolpolitisk talesperson för Moderaterna) som är expert.
Jag förstår inte denna besatthet av betygsfrågan. Konsekvenserna av att införa betyg redan i 6:e klass har ännu inte hunnit utredas, innan allianspartierna vill sänka betygsgränsen ytterligare. Det är svårt att undvika känslan av att det här handlar väldigt mycket om symbolpolitik, och att Anna Kinberg Batra innerst inne inser detta.
Det vore befriande om Moderaterna eller Folkpartiet kunde berätta varför de inte lyssnar på remissinstansernas och andras kritiska synpunkter. Är det så att forskarsamhället genom Kungliga vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola presenterar dålig forskning, eller att forskarna är förblindade av ideologi och har en egen politisk agenda? Är det så att Lärarförbundet bara vill se till sina medlemmars bekvämlighet och de är blinda för alla reformer utom höjda lärarlöner? Är Skolverket och Skolinspektionen också en del av den stora betygsfientliga konspirationen?
Jag förstår uppriktigt inte de sakpolitiska skälen till att ta en politisk strid med den rödgröna regeringen och mot verksamhetsföreträdarnas och expertisens bedömningar forcera igenom lagstiftning om att införa betyg redan i fjärde klass. Är det någon som verkligen tror att en sådan åtgärd skulle vara ett viktigt redskap för att lösa de problem som finns i svensk skola?
Jag förstår inte denna besatthet av betygsfrågan. Konsekvenserna av att införa betyg redan i 6:e klass har ännu inte hunnit utredas, innan allianspartierna vill sänka betygsgränsen ytterligare. Det är svårt att undvika känslan av att det här handlar väldigt mycket om symbolpolitik, och att Anna Kinberg Batra innerst inne inser detta.
Det vore befriande om Moderaterna eller Folkpartiet kunde berätta varför de inte lyssnar på remissinstansernas och andras kritiska synpunkter. Är det så att forskarsamhället genom Kungliga vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola presenterar dålig forskning, eller att forskarna är förblindade av ideologi och har en egen politisk agenda? Är det så att Lärarförbundet bara vill se till sina medlemmars bekvämlighet och de är blinda för alla reformer utom höjda lärarlöner? Är Skolverket och Skolinspektionen också en del av den stora betygsfientliga konspirationen?
Jag förstår uppriktigt inte de sakpolitiska skälen till att ta en politisk strid med den rödgröna regeringen och mot verksamhetsföreträdarnas och expertisens bedömningar forcera igenom lagstiftning om att införa betyg redan i fjärde klass. Är det någon som verkligen tror att en sådan åtgärd skulle vara ett viktigt redskap för att lösa de problem som finns i svensk skola?
Etiketter:
Anna Kinberg Batra,
Betyg,
Jenny Stiernstedt,
Lärarförbundet,
Skolinspektionen,
Skolverket,
Tomas Tobé
2015-01-15
Krisen i de svensk-israeliska relationerna
I dag berättade Ekot att utrikesminister Margot Wallström inte välkomnas av Israel efter Sveriges erkännande av Palestina. Margot Wallström skulle i dagarna ha varit i Israel och bland annat deltagit i ett
seminarium till Raoul Wallenbergs minne. Enligt svenska UD sköts resan upp av
kalenderskäl. Emmanuel Nochshon på israeliska
UD säger att den svenska utrikesministern inte hade
fått några officiella möten i Israel om hon rest dit.
Den israeliska reaktionen är inte på något sätt oväntad. Redan i samband med det svenska erkännandet för ett par månader sedan beslöt Israel att tillfälligt kalla hem sin ambassadör från Stockholm. Just nu befinner sig Israel mitt i en valrörelse, och att kritisera det svenska beslutet att erkänna Israel ger inrikespolitiska poäng. Dessutom fruktar Israel att fler EU-länder kommer att följa Sveriges exempel, och försöker på det här sättet stämma i bäcken.
En del menar att de försämrade relationerna mellan Sverige och Israel försvårar Sveriges möjligheter att spela en medlarroll i konflikten och att det svenska erkännandet därför var olyckligt. Men de som resonerar så bortser från ett avgörande faktum: Sveriges erkännande av Palestina var inte en del i en medlingsprocess. Sveriges erkännande av Palestina syftade i stället till att jämna ut maktbalansen i konflikten, genom att stärka palestiniernas ställning på Israels bekostnad. Det är klart att ett sådant agerande inte mottas med välvilja få den israeliska sidan.
De svenska-israeliska relationerna har haft många kriser de senaste decennierna, och denna är inte mer än en i raden. Jag minns när Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet förvägrade representanter från sitt socialdemokratiska israeliska systerparti att gå med i 1 maj-demonstrationerna i Stockholm, på grund av Israels brutala våld mot stenkastande palestinska barn i samband med den första Intifadan. Det var en kris det, vill jag säga.
Jag kommenterar den aktuella svensk-israeliska konflikten för Ekot idag - inslaget kan lyssnas på här.
Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).
Den israeliska reaktionen är inte på något sätt oväntad. Redan i samband med det svenska erkännandet för ett par månader sedan beslöt Israel att tillfälligt kalla hem sin ambassadör från Stockholm. Just nu befinner sig Israel mitt i en valrörelse, och att kritisera det svenska beslutet att erkänna Israel ger inrikespolitiska poäng. Dessutom fruktar Israel att fler EU-länder kommer att följa Sveriges exempel, och försöker på det här sättet stämma i bäcken.
En del menar att de försämrade relationerna mellan Sverige och Israel försvårar Sveriges möjligheter att spela en medlarroll i konflikten och att det svenska erkännandet därför var olyckligt. Men de som resonerar så bortser från ett avgörande faktum: Sveriges erkännande av Palestina var inte en del i en medlingsprocess. Sveriges erkännande av Palestina syftade i stället till att jämna ut maktbalansen i konflikten, genom att stärka palestiniernas ställning på Israels bekostnad. Det är klart att ett sådant agerande inte mottas med välvilja få den israeliska sidan.
De svenska-israeliska relationerna har haft många kriser de senaste decennierna, och denna är inte mer än en i raden. Jag minns när Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet förvägrade representanter från sitt socialdemokratiska israeliska systerparti att gå med i 1 maj-demonstrationerna i Stockholm, på grund av Israels brutala våld mot stenkastande palestinska barn i samband med den första Intifadan. Det var en kris det, vill jag säga.
Jag kommenterar den aktuella svensk-israeliska konflikten för Ekot idag - inslaget kan lyssnas på här.
Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).
2015-01-13
Lennart Geijer och jag
Nu närmar sig datum för boksläpp och recensioner för min nya bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas förlag). Boken har redan hunnit få en positiv recension i Svenska Dagbladet, trots att första recensionsdatum formellt inte är förrän om några dagar. Kanske är det dags att jag formulerar några rader om varför jag skrev den här boken och varför jag tycker att förre justitieministern Lennart Geijer är politiskt och socialt intressant för vår tid.
*
I mina tidigaste tonår – runt år 1970 - läste jag en
insändare i tidningen Kvällsposten
som gjorde mig djupt upprörd. Insändaren var skriven av signaturen ”Drabbad”
och skribenten rasade över tillståndet i svenska fängelser. Straffen var för
korta och tillvaron på anstalterna alldeles för bekväm. Daltet med fångarna
måste få ett slut. Ett straff skulle vara ett straff och inte en behaglig
semestertillvaro.
Signaturen ”Drabbad” var en del av en högljudd och
frustrerad opinion som irriterades av 1960- och det tidiga 1970-talets
reformering och humanisering av svensk kriminalvård. Mitt unga hjärta upprördes
av skribentens förakt och bristande medkänsla gentemot de människor som av olika
skäl hamnat innanför murarna. Med harm i sinnet skrev jag ett svar till signaturen ”Drabbad”
där jag lyfte fram behovet av vård och rehabilitering i stället för straff och
att människovärdet även gällde brottslingar. Kvällsposten publicerade mitt svar
och jag fylldes av en självtillfredsställelse värdig julaftonens Karl-Bertil
Jonsson.
*
Reformeringen och humaniseringen av svensk kriminalvård
kulminerade under Lennart Geijers tid som socialdemokratisk justitieminister i
Olof Palmes fösta regering. Lennart Geijer var justitieminister åren 1969-1976
och han uttryckte regelbundet sin misstro mot fängelsesystemet och det ovärdiga
i att låsa in människor. I stället ville Lennart Geijer genom politiska
åtgärder skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle där brottslighetens
sociala grundvalar undanröjdes. Genom utbildning och rehabilitering och ibland
vård skulle den dömde avhållas från fortsatt brottslig verksamhet.
Fängelsestraffet borde avskaffas.
Trots Lennart Geijers omstörtande ställningstaganden i
kriminalpolitiska frågor och trots hans centrala position i svenskt politiskt
liv under de omtumlande åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet är hans
politiska idéer och hans politiska gärning i stort sett outforskade. Den så
kallade Geijeraffären från senare delen av 1970-talet – där Lennart Geijer
tillsammans med andra framträdande politiker anklagades för samröre med
prostituerade – har lagt sig som ett hinder i vägen och utgjort en slags
politisk och mental blockering mot alla försök att studera Geijer som politiker
och som person.
Boken grundar sig på en genuin nyfikenhet att förstå den
tid under 1960- och 1970-talet, som inte är så avlägsen och som frambringade
hållningar som i dag uppfattas som närmast tabu i det politiska samtalet. Syftet
är att sätta in Lennart Geijers radikala idéer i ett idéhistoriskt sammanhang
och därigenom bidra till ökad förståelse av såväl hans politiska strävan som av
den tid i vilken han verkade. Därutöver är avsikten att ge en bild
av människan Lennart Geijer, en man som av många uppfattades och beskrevs som
en särling i den politiska världen.
Jag har haft stor glädje av de tidigare okända dagboksanteckningar som jag genom Lennart
Geijers familj fått möjlighet att ta del av. Dagboksanteckningarna sträcker sig
från sommaren 1922, då Lennart Geijer var tolv år gammal, till hösten 1975 när
Geijer vid 66 års ålder närmar sig slutet av sin politiska gärning. Dagböckerna
utgör sammantaget 1 700 prydligt skrivna och
lättlästa sidor.
Jag berättar om hans barn- och
ungdomsår, och om hans politiska och yrkesmässiga gärning inom
hyresgäströrelsen och tjänstemannarörelsen. Särskilt utrymme ges åt Lennart
Geijers tid i Lund, hans introduktion i de studentradikala kretsarna med Tage Erlander i sällskapskretsen. Här ges färgstarka ögonvittnesskildringar av Olof Palme och Tage Erlander, av 1960- och 1970-talets turbulenta politiska tid samt dramatiska händelser som kapningsdramat på Bulltofta, ockupationen av västtyska ambassaden, IB-affären och även Geijeraffären. Därutöver vill jag använda skildringen
av Lennart Geijer och hans tid till att också säga något om den tid vi själva
lever i, mot bakgrund av den frihetlighet
och den auktoritetsnedrivning som så starkt präglade Lennart Geijer och hans
tid.
*
Boken presenteras i samband med boksläpp i Stockholm tisdag 20 januari kl 18.00, i bokförlaget Atlas lokaler på Saltmätargatan 22, samt i Göteborg onsdag 21 januari kl 17.00, i entrén till Statsvetenskapliga institutionens lokaler på Sprängkullsgatan 19. Välkomna!
Boken kan beställas här.
Etiketter:
Atlas förlag,
Auktoritetsnedrivning,
frihet,
Lenanrt Geijer,
Olof Palme,
Ulf Bjereld
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



