Våld mot butiksanställda - då och nu. En personlig betraktelse

Hot och våld i arbetslivet är ett av handelns största arbetsmiljöproblem. Jag minns när jag som ung i början av 1980-talet jobbade i en servicebutik i Göteborg. Pia Närköp hette den. Butiken låg på Kalendervägen i Kortedala och drevs av Pressbyrån.

Ofta arbetade man ensam i butiken. Ett gäng smågangsters (ja, man sa så på den tiden) brukade periodvis härja där på kvällarna. De stal, hotade och trakasserade kunder. En av dem bar kniv. Jag glömmer aldrig den känslan av utsatthet, osäkerhet och ensamhet som dessa kvällar innebar.

En gång när vi var två som jobbade i butiken sparkade en i gänget min kvinnliga kollega i ryggen. Det var utan någon särskild anledning, mest för att provocera. Klockan var 21.30 på kvällen och jag tryckte på överfallslarmet - en diskret placerad knapp under kassaapparaten. Det hände absolut ingenting. Strax därefter lämnade gänget butiken och min kollega och jag kunde - lätt omskakade - andas ut och stänga butiken. Dagen därpå jobbade jag förmiddagspass. Nästan exakt tolv timmar efter att jag tryckt på överfallslarmet - strax efter klockan 09.30 - rusade två beväpnade poliser in i den på kunder tomma butiken. Det visade sig att överfallslarmet utlösts med tolv timmars eftersläpning...

Ja, det var tider det. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att dessa smågangsters inte var något "invandrargäng" - det var unga män som var födda och uppvuxna i Sverige och som hade klassiska "son-efternamn". (Ja, vi visste vad de hette och var de bodde. De var "lokala förmågor", som man också sa på den tiden.) 

Vi polisanmälde aldrig dessa trakasserier, så de registrerades aldrig i någon brottsstatistik. Tidsandan var annorlunda då, och toleransen mot trakasserier mycket högre än vad den är i dag.

Visst borde vi ha polisanmält. Stöd Handelsanställdas förbund i deras kamp mot våldet och för säkra arbetsplatser. Ingen anställd någonstans ska behöva känna rädsla eller osäkerhet på sitt arbete.