I dag öppnades Liberalernas landsmöte i Aros Congress Center i Västerås. I dag presenterades också två olika väljarundersökningar - i Demoskop får Liberalerna 3.9 procent och i Sifo får Liberalerna 3.5 procent. De som hade hoppats på en Nyamko Sabuni-effekt i opinionen har hittills hoppats förgäves. Liberalerna ligger stabilt placerat under fyraprocentsspärren. I valet 2018 fick partiet 5.5 procent av rösterna.
Om jag vore liberal skulle jag inte oroa mig så mycket över en utebliven partiledareffekt i opinionen. Det viktiga är att bygga långsiktigt. I dag har många glömt att Centerpartiet sladdade i opinionen i mer än två års tid efter att Annie Lööf hösten 2011 valts till partiledare. Så sent som i januari 2014 fick till exempel Centerpartiet bara 3.1 procent i en Ipsos-mätning. Det var partiets sämsta resultat sedan mätningarna inleddes hösten 1979.
Oron för Liberalerna borde i stället ligga i hur partiet långsiktigt ska utveckla sin politik. Till höger ser vi nu tendenser till ett nationalkonservativt block där Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna och för att bjuda över varandra i Sverigedemokraternas paradfrågor om strängare straff och - åtminstone Moderaterna - en flyktingnegativ retorik och politik. På den kanten är det redan trångt om saligheten. (Eller snarare osaligheten, som jag ser det...)
I mitten har Centerpartiet profilerat sig som Januariavtalets bästa vän och håller fast vid sitt hårdnackade motstånd mot att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Finns det plats i svensk politik för två sådana borgerliga partier? Om svaret på den frågan är nej, vart ska Liberalerna ta vägen då?
För egen del skulle jag gärna se ett starkt socialliberalt parti som stod upp för centrala frihetsvärden, som sa bestämt nej till att normalisera det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna och som förde en mittenorienterad politik i fördelningsfrågor. En stark röst i frågor kring rättssäkerhet och individens frihet, för en fortsatt stark biståndspolitik och en migrationspolitik med fokus på välkomnande och integration. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.
Det är alldeles för tidigt att räkna ut Nyamko Sabuni och Liberalerna. En indikation på i vilken riktning hon vill föra partiet får vi när hon håller sitt linjetal på landsmötet i morgon förmiddag. Det ska bli spännande att följa.
3 kommentarer:
Intressant önskelista, Ulf. Om du inte lyckas få med ditt eget parti (s) på färden, kanske det vore dags för dig att resa vidare själv till Liberalerna. Vem vet, du kanske kan ta över partiledarposten lagom till valet 2022.
Homo Ecoomicus
Som bekant föregicks januariavtalet av en uppslitande strid inom liberalerna. Partiledaren, partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen var alla för avtalet. Nu har dessa ersatts av personer som alla var emot avtalet. Men trots att partiet lyckats med vad de misslyckades med under alliansen - kraftiga skattesänkningar för de högst avlönade, en liberal profilfråga - har de tappat i opinionen. Skälet är bl a att de flesta liberala väljare vill ha en borgerlig statsminister, inte en socialdemokratisk. Och den ökade liberalism som präglar den S-ledda regeringen efter januariavtalet är inte socialliberalismen utan centerns nyliberalism.
Sabuni blev som integrations- och jämställdhetsminister snarare känd som kravliberal och ersattes därför (enligt uppgift efter krav från centern) av samma Ullenhag som förlorade partiledarstriden.
Jag väntar mig inte några långsiktiga konkreta klargöranden av Sabuni i linjetalet. Hon hämmas av sina motståndare, den falang som röstade fram januariavtalet. Men förr eller senare måste hon välja sida. En socialdemokratisk eller borgerlig statsminister. Enligt de senaste opinionsmätningarna spelar det iofs ingen roll för utgången. Det skulle bli en borgerlig statsminister oavsett liberalernas ställningstagande. Men det är långt till valet. Dock tycks den politik Ulf förespråkar leda till ett maktskifte. SD är nu ungefär lika stora som S bland LO-medlemmar trots att partiet enligt Ulf är rasistiskt impregnerat. En orsak är säkert att de tillhör den majoritet av väljarna som vill minska invandringen till skillnad från den femtedel som enligt SOM-institutets senaste mätning lutar åt Ulfs linje. Kan det rent av vara som Widar Andersson, Folkbladet, S, skriver? ""En växande del av Sveriges befolkning anser att samhällsutvecklingen går åt fel håll. Övriga politiska partier har i växande grad övergivit befolkningen och på sätt och vis påskyndat SD:s stadiga tillväxt."
undrar
Klas Bengtsson
Jag kan nog ge Widar Andersson rätt i att "En växande del av Sveriges befolkning anser att samhällsutvecklingen går åt fel håll..." Det som de flesta ser, är en välfärd som blir mer och mer bara "brandkårsutryckning" när människor i det närmaste ramlat igenom alla skyddsnäten. Att det blivit så, beror på att vi under flera decennier minskat skattekvoten i ekonomin, vilket lett till en omfördelning från offentligt till privat. Så gott som ofrånkomligt leder en sådan till att de högre inkomstskikten får lejonparten av de samhällsresurser som omfördelas - och så har det varit också i Sverige, där de ekonomiska klyftorna växer snabbast i västvärlden. Så Widar kan få rätt också på den punkten att "Övriga partier har i växande grad övergivit befolkningen..." (Även om det kanske inte var just så han tänkte...)
Det blev övertydligt i och med januariöverenskommelsen om borttagande av "Värnskatten". Det har verkligen gjort folk arga - att det blir ett mångmiljardflöde direkt ner i de rikastes fickor, samtidigt som välfärden blöder. Troligen Liberalernas sämsta och mest otaktiska idè i mannaminne.
Vägen till framgång för S vore att göra en ekonomisk "vänstersväng" som de framgångsrika - och numera regerande i vänsterkoalitioner - socialistpartierna i Spanien och Portugal har gjort. Det gäller även Labour som nu går som en raket i opinionsmätningarna inför det brittiska valet. S behöver tydligt visa, med politiska förslag och ideer att man vill börja minska klyftorna i Sverige. Därigenom tas också resurser fram för det offentliga, att göra Sverige till ett mer jämlikt land med full sysselsättning och välstånd även i förorterna och på landsbygden.
När det gäller framtiden är det Reformisterna som har ideerna inom S. Marknadsliberalismen är det som har satt oss i det besvärliga läge som vi befinner oss i nu, som Daniel Suhonen skrev på Aftonbladets ledarsida i Fredags (15/11-19).
Bo Sandberg
Skicka en kommentar