2019-03-09

Krisen i Liberalerna. Vad händer nu?

Cecilia Wikström är en av mina favoritpolitiker på den borgerliga sidan. Principfast, engagerad och med en värdegrund som jag i flera väsentliga avseenden delar. Därför tycker jag det är tråkigt att hon inte kommer att finnas kvar som förstanamn på Liberalernas lista till EU-valet. Jag tror också att hon hade varit en stor tillgång för Liberalerna i den stundande valkampanjen.

Men såsom situationen utvecklade sig blev Cecilia Wikströms position omöjlig. Det vore mycket svårt att på ett trovärdigt sätt argumentera för lämpligheten i att kombinera heltidsuppdraget som Europaparlamentsledamot med de tunga och tidskrävande styrelseuppdrag som Cecilia Wikström nu valde att hålla fast vid. Det vilar ett mycket tungt ansvar på Liberalernas valberedning som känt till Cecilia Wikströms uppdrag, men först nu - när mediestormen briserat - reagerat. Sent ska syndaren vakna.

Liberalernas och Jan Björklunds bekymmer stannar ju inte vid avlägsnandet av Cecilia Wikström. Partiets riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl har tagit en så kallad "timeout" (ett hitte på-begrepp i politiken, om ni frågar mig). Än så länge vägrar hon lämna sin riksdagsplats, trots att hennes eget partidistrikt och Liberalernas partiledning uppmanat henne till det efter avslöjandena om hennes märkliga bostadsaffärer. Vi får väl se om hon efterlever partiets uppmaningar, eller om hon i stället väljer att stanna kvar i riksdagen som politisk vilde.

Kring allt detta kretsar frågan om vem som ska efterträda Jan Björklund som partiledare för sargade och splittrade Liberalerna. I olika medier lyfts Nyamko Sabuni fram som en stark kandidat. Men hittills har hon - vad jag har kunnat se - bara lyfts fram av personer som tillhör den minoritet i partiet som ville att Liberalerna skulle släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning.

Nyamko Sabuni har varit mycket tydlig med att hon vill börja föra samtal med Sverigedemokraterna i viktiga politiska frågor (bortsett från invandringspolitiken). Jag tror att den inställningen kommer att ligga henne starkt i fatet när Liberalerna senare i år ska välja en ny partiledare.

Jag hade verkligen önskat Jan Björklund ett bättre slut på sin tid som partiledare. Men som min vän Klas Corbelius undrade tidigare i dag: Kanske blir det Jan Björklund som toppar Liberalernas lista i valet till Europaparlamentet? Eller varför inte Nyamko Sabuni?

12 kommentarer:

Jan Holm sa...

Att Cecilia Wikström väljer att hänga kvar vid sina styrelseuppdrag, som ger henne 70000 kr per månad, beror naturligtvis på att hon inser att hon förlorar de 80000 kr per månad hon nu har från EU, när L faller ur efter valet. Hon må vara principfast, engagerad och ha den "rätta " värdegrunden, men money talks and bullshit walks som det brukar heta.

Den andra stjärnan hos L, Emma Carlsson Löfdahl, som istället tar en time out med full lön, tycks dela CW:s värdegrund, åtminstone då det gäller pengar.

Ska L ha en chans att överleva som parti, så är nog Nyamko Sabuni, det halmstrå man kan förlita sig på.
Bara genom att på nytt närma sig borgerligheten, kan L få ett existensberättigande, fast den våta drömmen för S är givetvis att hon och L kastar bort sina möjligheter genom att hon kandiderar till EU, vilket blir ett hopplöst företag.

Anonym sa...

Att Bjereld (vänsterS) inte tycker att Sabuni ska bli partiledare förstår jag. Då hotas ju S "ständiga" regeringsinnehav. Själv tycker jag att hon skulle varit ett utmärkt val. Hade hon och Rojas fått större inflytande över migrations- och inte minst integrationspolitiken skulle vi inte befinna oss i det prekära läge vi är idag. Men de föll efter kritik av nyliberala centerledaren Maude Olofsson. I stället ersattes Sabuni av Ullenhag som nu framförs som huvudkandidat av den andra falangen. En av Ullenhags åtgärder var att upphöra med kartläggningen av (Rojas) utanförskapsområden (sticka huvudet i sanden) och publicera information om migrationen som gjorde honom känd som Sveriges Bagdad Bob.
Årets EU-val lär visa i vilken riktning Europa förs av den politik (och taktik) som han och likasinnade förespråkar. Jag tror att varken han eller jag kommer att uppskatta svaret.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Cecilia Wikströms värdegrund är väl den som krävs för att vinna framgång, dvs opprtun,
men sedan gäller det att själv även agera i praktiken. Att ha får många uppdrag innebär att fokus förflyttas från uppdraget från väljarna och över till finansiella intressen.
Det är inte klokt, att ingen tidigare påtalat intressekonflikten. Man ska inte vara lagstiftare, om man inte är opartisk. Det är ju in grunden att jämföra med en domare som sitter och dömer i ett mål där vederbörande själv äger aktier, eller ännu värre, själv är ägare. När tom DN skriver:

Liberlalernas två akuta skandaler skapar pedagogiska problem för partiet när det kommer till två av dess paradfrågor: EU och skattepolitik.
Några månader före ett EU-val som kommer att präglas av offensiva populister som exploaterar föreställningen om en väsande klyfta mellan eliterna och folket tvingas Liberalerna sparka sin toppkandidat Wikström och erkänna att de först nu förstått att det kan vara förenat med trovärdighetsproblem att både vara
- högarvoderad EU-parlamentariker ..................... (80 Kkr/månad + traktamente) och
- lika högarvoderad ledamot i två bolagsstyrelser." ... (70 Kkr/månad)

där DN avslutar med att rekommendera discodängan "do the Hustle"

Översättningsexempel på bab.la

The hustle and bustle of finance requires clear legislation for its protection.
=
Svindlandet och hetsen i finansvärlden kräver en klar lagstiftning som skydd.

Notera alltså att DN beskriver en "föreställning" om växande klyftor.
Fråga en sjuksköterska eller polis vad de tycker om lönen, jämfört med Wikström
som kammar hem 150.000 kr per månad + traktamenten.

Cecilia Wikström är prästvigd och en av fem i Europaparlamentets rådgivande etikkommitté som rådgivare för övriga kollegor i etiska frågor. Det är alltså inget formellt fel hon begått, och hon är djupt engagerad i MR-frågor i EU. Det är väl bara det att hon trots allt är folkvald, och ska se till att hennes väljare på hemmaplan själva tycker att hon gör någon nytta. Det är nog bara det som Folkpartiet nu börjat inse. Det behöver man inte vara populist för att förstå, att den som representerar väljarna, har kvar en fot i myllan, och inser varifrån mandatet kommer. S.W

Anonym sa...

Alltså egentligen hoppas jag att de besätter topp-mandatet med Widman, som är en hedersman, och kan försvarsfrågor, alltså om jag skulle vilja optimera att Fp skulle få trots allt en plats i EU, men eftersom jag tror att EU-federalisterna, Macaronen, MR-folket och ALDE är det största hotet mot EU, dvs vad som kan få EU PÅ Fall, så är det smartare om de behåller Wikström, eller väljer in någon annan socialliberal, så kammar Fp noll i Eu-valet, dvs bra för EU. Lika dant för Fp nationellt, håller tummarna för Ullenhag, han kommer vara rätt man för att fortsätta Björklunds linje, dvs bra för sittande regering, som trots allt är vald. Sedan förpassas Fp bort från riksdagen 2022, och Sverige begåvas med ett liberalt parti, centern. De som sedan är vilsna Folkpartister kan väl hoppa över till C. dessutom inte dåligt för S om Fp knycker 3,3% av borgerliga väljare, och sedan inte kommer in. Nä, Ullenhag för president, så kan vi som tappat hoppet, i vart fall få oss ett gott skratt. S.W
PS har aldrig någonsin övervägt en röst på Fp, beskäftigheten och den moraliska överlägsenheten skrämmer. DS

Anonym sa...

Har sett två hypoteser till varför Wikström valde bolagsuppdraget framför EU-kandidaturen.

1. Hon trodde inte att hon skulle petas, om hon inte valde bort bolagsuppdraget, dvs hon såg sin ställning i partiet som relativt stark.

2. Bert Ks teori. Hon riskkalkylerar, dvs sannolikheten att sitta kvar i EU parlamentet är kanske 50/50, dvs det är inte säkert att Fp med den opinion som nu råder, fakiskt klarar spärren, och med alla skandaler, där CW är en bricka, så sjunker ju oddsen ytterligare :-) varför det är säkrast att hålla kvar vid det som är säkert, dvs bolagsstyrelseplatserna. Sedan får vi väl se om hon är lika attraktiv för bolagen när hon inte är EU-parlamentariker.

Hur som haver, inte blev hon petad, hon fick göra ett val mellan:
- partiintresset, dvs enbart politik, dvs renodla uppdraget från väljarna
- egen-intesset, dvs väljs bolagsuppdragen, riskerar Fp att tappa röster.

Att vara expert på etik, inebär inte nödvändigtvis att vara expert på att sätta sig in i hur väljarna som ska välja resonerar kring etik och politik (intresse). Bara för att man som etikexpert inte ser någon intressekonflikt, så behöver ju inte väljarna ha samma uppfattning. Däremot väljer många, men inte alla väljare parti efter sitt eget intresse.
Dvs väljaren optimerar p sama vis som CW, dvs efter sitt egenintresse, det är sas skillnad på:
1. Metaetik - (Var betyder etik?)
2. Normativ etik - olika etiska system, tex Kristendom (CW är präst)
3. Tillämpad etik - hur bör människor handla, givet en viss målkonflikt?

antar att CW är expert på nr 3, dvs hur andra enskilda (medborgare) bör agera, för att uppnå en god samlad effekt. Kollektiv nytta eller enskild? Att stifta lagat är grunden för den normerande makten, att normera, dvs skapa moraliskt förpliktigande regler. Greppar inte CW hur väljarna/uppdragsgivarna tänker, om deras representanter, är man kanske inte lämpad att få deras förtroende. Det är inte någon etisk fråga, utan ett utslag av demokratins spelregler. En form av marknadsekonomi. Fp förefaller just nu inte begripa sig på sin marknad.

Ser man det krasst som partiets intresse, är det uppenbart, partiet måste göra vad som står i dess makt att välja en representant som kan maximera chansen att Fp får i vart fall en ledamot vald. Dvs partiets intresse går före individens. Bara för att CW är populär bland de som Bert elakt benämner för "moralpoliser" så handlar det inte ett dugg om etik, inte nu, utan om att överleva gatans parlament, dvs demokratiska val, tack gode gud för vår demokrati. S.W

Anonym sa...

Björklunds tal på EU-upptakten för Fp idag.

JB försvarade regeringssamverkan, först genom att reservera sig, att det inte var 1a handsvalet, med den minst dåliga lösningen. Uppgörelsen kunde motiveras utifrån 3 utgångspunkter:

1. Innehållet i januariavtalet innehåller en stor liberal reormagenda.
.. (kanske borde JB nämna att "agendan" är ett dokument som ska utvärderas i valet -22)
.. Dvs är är ännu så länge snack, men verkstaden återstår.

2. Stabil lösning på ett parlamentariskt kaos. Jo, detta är intressant, det är en lösning, den enda tänkbara, givet premisserna i valet, även om det inte var JBs förstahandsval. Frågan är nu om lösningen är stabil? Jo, dels är lösningen indirekt beroende av V, men framför allt är lösningen beroende av Fps opininssiffror, eftersom partiet förefaller vara en smula ryckigt eller nervöst. Så det är nog mindre val av partiledare, och mer fråga om hur det går i opinionen som avgör. Och kanske tror de att val av partiledare avgör, men de ska svara på frågan från vilken hage de ska knycka väljare. Om man utesluter S och Sd, så återstår M och Kd. Just nu går flödet från Fp till M, och EU-valet ser ut att bli en partikel-rysare.

3. Isolerar ytterkantspartier. Jo hela motivet för Fp att ingå överenskommelsen med S,C och Mp handlar om att isolera Sd. Så där har de faktiskt uppnått något. Hedervärd målsättning, frågan är nu bara vad priset blir. Opinionsraset i januari medförde att JB plötsligt annonserade sin avgång, för att förekomma avgångskrav om det går åt fanders i EU-valet. men planen var nog inte att avgå, annars hade inte JB kämpat med näbbar och klor mot BO.

Huvudpunkter inför EU-valet
Övriga partiers ängslan för fördjupning
- bankunion
- energiunion.
- Koldioxidskatter, (dvs beskattning på EU-nivå, bakväg genom klimatargument)
- eu lyckades inte lösa finanskrisen
- flyktingkrisen, hade kunnat lösas, om EU hade gemensamma regler,
- nu valde flyktingarna Sverige och Tyskland.
- EU polis, Europeisk FBI + Europeisk åklagarmyndighet
- Ryssland säkerhetspolitiskt hot, dvs JB stödjer Macrons idé om en EU-armé
(samma idé som Mitterrand övertygade HSB med, och blåste Helmut Kohl med 2002.

Som det verkade mellan raderna är den stora faran en ny finanskris, det har nog Björklund rätt i. Delar av södra Europa är inte så solventa, särskilt Italien. Sedan är ju skuldsättningen i Sverige inte heller så låg, och vår produktivitet hålls uppe genom protektionism, dvs att kronan sedvanligt försvagas mot konkurrentvalutor, ger ett övertag för Svenska företag, eftersom det inte är samma villkor. Det man kan göra är att binds sin ränta, eller försäkra sig, samt läsa om Big short. Det är så klart samma gamla hasardspel, och nu ska det till skärpa regler för bankernas internredovisning. Må bästa finansinspektion vinna.

Ska bli intressant vem de toppar listan med. Torskar de EU-valet, så påverkar detta utgången av val av ny partiledare, och det lutar åt Ullenhag, det finns ingen annan som är känd och kan ta över, men floppar EU-valet, så ökar nog Sabunis chanser, men det innebär ju ändå inte att Fp klarar valet 2022. Bara att det inte blir samma uppbackning av DN. S.W

Anonym sa...

Är inte det stora problemen både Riksdagens och EU:s respektive regelverk som tillåter missbruk av skattemedel och korruption som för vem som helst annars skulle innebära brott? Jag blir så trött och får känslan av att det är tabberaset innan sammanbrottet som vi ser.

Anonym sa...

Man kan inte reglera allt, och omdömslösa riksdagsledamöter bestraffas,
oftast av folkets dom, genom minskat stöd i riksdagen. 2002 - 2006 var
det en massa skandaler i S, tex Anna Johansson Wisborgs stiftelse, eller
Rönneberga kursgård, som påverkade S negativt, det märkliga är att partierna
vet med sig, spelreglerna från opinionen, och ändå schabblar. I aktuellt fall
gynnar Folkpartiets villervalla paradoxalt nog företrädesvis M, Kd, Sd och V.
Ettt ganska hårt straff, jämte då att Fp kanske bommar EU-valet.

Mats Knutson är inte nådig mot Folkisarna,
men så är det också en central spelare, som
nu avgår och lämnar efter sig ett testamente,
men utan att kanske ha riktig ordning i stallet.
Det påverkar både opinion och stabiliteten i
regeringen.

"Bokslutet över Björklunds tid som partiledare
är inte en självklar framgångshistoria. Partiet
har färre väljare i dag än när han tillträdde,
och kampen mot Sd, som alltmer blivit partiets
huvudfråga, har heller inte krönts med framgång.
Sd är nu Sveriges näst största parti i opinions-
mätningarna, medan Liberalerna inte skulle nå upp
till riksdagsspärren om det vore val i dag."

Knutson fortsätter:
"Björklunds ambition är att partiet under mandat-
perioden ska fullfölja regeringsprogrammet. Syftet
är att hålla Sd borta från politiskt inflytande och
i gengäld har Fp nått klara politiska framgångar, bl.a
slopad värnskatt och ändrad arbetsrätt."

"Trots splittringen i partiet i regeringsfrågan tror inte
Björklund att det kommande partiledarvalet i Fp kan komma
att påverka samarbetet med regeringen.
Om detta är ett uttryck för en rationell analys eller enbart
är en from förhoppning är dock svårare att avgöra."

sw Nä, men det vore ju fiasko, eftersom detta är Björklunds
politiska testamente, så det är klart att han vill att det ska
hålla. Det är som vi vanliga väljare däremot inte förstår, är
hur Fp och C ska ta sig ur greppet, och som de säger söka ett
nytt mandat 2022 tillsammans med alliansen. Det är så klart
en fråga om väljarna också är nyfikna på, hur Fp tycker att
M ska agera, om rödgröna blir större än M+Kd+C+Fp, men gisse,
de ingångar vi ser nu, fanns före valet, det är bara det att
saker och ting blivit blottlagda.

I Mats möter, avslutar han intervjun med fru Lööf med frågan:

-"men det låter som att dörren är stängd inom överskådlig tid för att
så att säga bilda en alliansregering."

Lööf:
"Nä så skulle jag inte säga, utan den dagen allianspartierna blir större
än rödgröna, det är ju bara ett mandat som skiljer, då hade vi ju kunnat tillträda.
För då hade inte SDs gröna Ja-röst, för varje ny budget som läggs fram, krävts.

sw Notera verbformen Futurum preteritum, eller vad det nu är,
"då hade vi ju kunnat tillträda" men nu är faktum att det saknas
ett mandat, Lööf ingår i en regeringsuppgörelse, och Lööf antyder
att dörren är öppen, om bara hon får med M på att locka över Mp
Lööf undviker frågans intention, dvs hon kan inte svara på frågan,
fast svaret är "Nej - det skulle jag inte vilka säga" men det hon säger
är ju att alliansen inte kan regera, utan stöd av Sd, eller Mp. Så nog
har hon kvar sina drömmar.

Lööf
- "Nu blev vi mindre och beroende av att ett parti till, röstar på en sådan budget.
(dvs Sd eller Mp), så det går att gissa att planen är vässa som fan mot S, och alliera sig med Mp.

S,W

Anonym sa...



Men,
det intressanta är en annan intervju med Björklund med knutson,
som handlar om Moderaterna och Sd.

källa
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bjorklund-okar-pressen-pa-carlsson-lofdahl-att-avga


Björklund har alltså inte riktigt med sig alla sina väljare på regeringsupplägget, men det är alltså fortfarande fullt liv i luckan avs vad Svensk politik handlar om, SD. Så redan nu så börjar positionerna inför valet 2022.

Björklund:
- "varnar M för att politiskt närma sig Sd.
Det skulle kunna cementera det nuvarande sam-
arbetet mellan C och Fp och den rödgröna regeringen"

(sw Det innebär paradoxalt nog att S, givet att S skulle lyssna på JB,
att det inte vore fel om M närmar sig Sd, eller om Sd närmare sig M,
där det redan nu är glasklart att M+kd har samma taktik, vilken framkommer
av Ingarö i går i aktuellt.)

Björklund:
– "Man måste vara fullständigt blind om man inte ser
att ute i de moderata djupare leden finns det starka
strömningar i den riktningen. En sådan utveckling skulle
såklart påverka även vår inställning i regeringsfrågan."

Knutson:
- "Då skulle ni mera permanent kunna hamna
i ett närmare samarbete med S?

Björklund:
– "Ja, det skulle i alla fall inte underlätta
ett återskapande av alliansen om Moderaterna
närmar sig Sverigedemokraterna."

Värt att notera fru Lööfs betydligt mildare tongångar, hon visar tom
förståelse för att M + kd anser att alliansen är död, vilket den ju är.
Frågan är mer att Björklund inte nämner alliasen, den är ju död, så
då är frågan varför han varnar för Sd, eftersom om Fp inte ska gifta
ihop sig mer med S, så måste M söka stöd för att regera hos Fp + C,
men han verkar inte ha någon idé hur de ska kunna öka i stöd, och kunna
bilda regering, utan en allians, och utan Sd. Så då återstår enda halmstrået,
dvs Mp. Det har alltså inte hänt någonting strategiskt på den borgerliga kanten
sedan valåret 2014, när Reinfledt försökte allthan förmådde, med Mp-tricket, men magplaskade. Dvs planen misslyckades 2014 och 2018, så frågan är om väljarna
kommer att fatta galoppen? S.W

Anonym sa...

Våra partister/politiker håller rimligtvis på med är opinionsbildning,
- yttre, mot populus
- inre maktkamp i det egna partiet för att vinna framgång, (här ligger haverierna)
- det är nämligen oftast inte samma sak, inte ens hos Sd, man får gilla läget, byta parti, eller bilda eget.

Till råga på allt ska våra politiker, efter att de blivit valda, se till att få vad de lovat att bli realiserat, få sakernas tillstånd att fungera, eller i vart fall inte att försämra något. Det är ett praktiskt hantverk som inte är ritkigt samma sak som att göra sig "populär" inne i partiet, denna typ av populism talar man ofta mindre om, och det är tack vare att partisterna dabbar sig här, som det blir politisk dynamik, och regeringsskiften, eller att nya partier bildas. (Att Sd har 20 % är ett litet misslyckande, rent procentmässigt)

Det skulle tex inte råda polisbrist om lönen var marknadsmässig, och det skulle inte förekomma fel sorts rekrytering va väktare, om det inte var så att att det inte finns andra att tillgå, för villkoren.

Partisterna jagar naturligtvis sina procent och sitt väljarstöd, att de skulle ha någon annan uppfattning än att vilja vinna opinionsstöd, dvs vara populära, är
svårt att förstå. Fp är möjligen undantaget som bekräftar regeln. S.W

Att sedan somliga navigerar vilse om tom demokratins grund, är mer något att förundras över. Målkonflikten mellan ÄR och BÖR.

Börvärdet = hur det borde vara, bland populus, definieras av;
Är-värdet i den verklighet som ÄR bland partisterna,

Det är en helt annan verklighet än den som är ÄR, bland populus, och alltså ska jämföra politikens BÖR, med sitt eget ÄR.

Man får vara förlåtande, att våra partigängare har svårt att tänka utanför sin egen föreställning, och dessutom om de har denna förmåga, måste ha en mycket hög grad av anpassning, för att kunna bli nominerade och valda.

När kartan och verkligheten inte går i takt, gäller verkligheten, och det är
så klart en annan slags verklighet inne i ett parti, tex Fp slutna rum, än i Piteå :-)
En annan verklighet hos SSU i Skåne än hos Vänsterpartiets ungdomsförbund på Södermalm.
S.W

Anonym sa...

Det är nog symtomatiskt, inte bara stackars Fp. De har missat detta med mål och medel.

- För väljarna är partierna ett medel, för att hantera/balansera makt.

- För partierna är väljarna ett medel (för målet att utöva makt)

- För partisterna är partierna ett medel, (för personliga mål)

WA
"Olof Petersson talade om att den "allmänna lärdomen" är att "gå på missnöjet när det kommer missnöjespartier" och inte gå på missnöjespartiet som sådant.

sw I var fall verkar borgerliga opinionsbildare som inte är Herrejösses-liberaler nu vara överens om att Folkpartiets väljare är/var ganska borgerliga, vilket innebär att dessa flytt sin kos, högerut, och att ingen i Fp verkar ha en bra plan var de ska finna nya jaktmarker.

Den borgerliga väljarbasen finns nog företrädesvis inte inom S kadrar, och ska de nu jaga röster, dvs bli populära, så återstår sannolikt Mp och C.

Centerns väljarbas verkar vara något mer trogen partiledningen.

"Kanibaliserandet" inom borgerligheten fått nya spelregler, dvs flöden mellan M och Kd är ingen stor grej, och flöden mellan C och Fp verkar inte vara till Folkisarnas fördel, och flöden mellan C+Fp å ena sidan och M+kd verkar gå i en riktning som inte är önskvärd?. Flödet från M till C verkar ha stannat av, där C parkerat på 7 - 8 %. Så frågan är väl enkel, från vilket läger ska Fp plocka hem nya väljare?

- Väljer de Ullenhag, gäller det att konkurrera med C, och kanske S vänsterflygel?
- Väljer de Sabuni, så tar de upp kampen på den borgerliga kanten.

Ska det vara så svårt att förstå: Hög andel sympatisörer = brett stöd hos valmanskåren, dvs populär, och låg andel sympatisörer innebär impopulär. Frågan är nu hur man blir populär? och när livet på gatan inte är som det borde, dvs som partisterna inte förmår lösa, annat än med bortförklaringar eller att skylla ifrån sig, så blir de inte populära.

Populus röstar genom att välja bort,
vad som kan vara populärt internt, som är opportunt,
Tex detta med pensioner, eller vad man får i återbäring av sin skatt, det är ett järtecken, om det skulle anses vara konstigt att tänka på väljarnas utgångsläge,
alltså inte för sin egen skull, det är ingen som tror, utan för att partisterna borde
ha den självbevarelsedriften, om de vill få förnya förtroende. Bedriver inte partierna populär politik, vinner de inga anhängare, och vad som är populärt beror som sagt på vem man frågar. Sina egna anhängare eller de man ska försöka vinna för sin sak? Alltså inga märkvärdigheter. S.W

Anonym sa...

Vad händer nu?

Alltså krisen i Folkparitet består ju egentligen i att de har lågt opinionsstöd,
så svaret på vad som kommer att hända, beror på vilka sorts krafter som lyckas
övertyga andra sorts krafter, om vad som är målet?

Om målet är att partiet ska vinna framgång i opinionen, dvs bli något mindre impopulärt, så ska partiet svara på vilka som utgör deras marknad, hur denna marknad kan vinnas, åter, och sedan helst öka. Konkurrens har partiet, av företrädesvis C.

För att förenkla, Fp har inga stora marginaler att hämta hos:
S+V och SD.

Då återstår:
I. M+Kd? (som ju nu gjort sitt vägval, målet är 2022
II. C+Mp?

Egentligen märkligt att inte fler kandiater figurerar i spekulaionerna än;
- Sabuni, som DN dömt ut, och då blir det nog någon annan.
- Ullenhag, som föreslås av Westerholm och Co.

Om varför Ullenhag kan få Fp att växa.

Barbro W
- lyssnande person
- hjärta och hjärna (harts & mind)

Jan Jönsson, Stockholm
- tydlig i kampen mot populism och extremism (hm detta är per se motsatser)
- resonerande ledarstil

Lina Nordqvist
- inkluderande och samlande ledarskap
- får människor med sig.

Detta ska bli intressant, det är många inom hoppas på Ullenhag, som inte är Folkpatister, och väljer de Ullenhag så kommer de konkurrera med C, och i någon
marginell mening med Kd.

mars till 15 april = sonderingsprocess. Föreslå valberedningen kandidater.

26 maj - EU-val. Gissa om valet av partiledare kommer att påverkas av detta.
(och vem de väljer att toppa listan med, Widman är inte intresserad :-)

15 april - 31 maj. Gallring.
Valberedningen presenterar de kandidater som har det bredaste stödet.
I. Sabuni
II Ullenhag

Här kommer det bli märklig opinionsbildning*

1 juni - 10 juni. Kandidaterna deltar i möten runtom i landet för att presentera sig själva och sin tilltänkta politik, sitt koncept för att göra Fp mer populärt.

10 juni - 18 juni. Själva nomineringsprocessen när länsförbunden själva ska besluta om vilken kandidat de förordar. Här sker det egentliga valet, där Stockholms län är störst.

Extra landsmötet 28 juni, två dagar innan Almedalsveckan börjar.
30 juni, Almedalen inleds.

Den nya partiledaren debuterar sedan där den 3 juli som är Liberalernas dag.

* Det går att anta att M+Kd-maffian i sin opinion förordar Sabuni mer officiellt, men egentligen håller tummarna för Ullenhag.

S kommer att förorda Ullenhag, självfallet.

DN: kommer förorda allt som inte är Sabuni.

Centern vill nog helst inte ha konkurrens, men vill å andra sidan hålla avtalet, dvs skulle fördra Ullenhag, även av potentiellt samma cyniska skäl som M+kd.

Sd lägger sog nog inte i detta, men lär nog känna sig mer hotade av Sabuni, pga inbördes relation till M.

Men ytterst är det de olika länsförbunden som efter EU-valet ska fundera på vilken partiledare och med hjälp av vilken politik, som kan återvinna väljarnas förtroende.
Stockholm kommer att föreslå Ullenhag, och Stockholm är rätt tongivande, det som kan ändra på ordningen är EUP-valet, som i sin tur beror på vem de ska toppa med.

Det som är ödets ironi är att Sabuni var Leijonkungens rekrytering, och när Björklund tog över, så tappade JB i valet 2014 från 28 till 24 mandat och lät då Ullenhag ersätta Sabuni, i valet 2014 fick Folkisarna 19 mandat. Men det var då, nu regerar ingen borgerlig statsminister, och alliansen är död. Så mycket avgörs nog av den strategiska frågan, om Fp ska vara ett nischparti, i vilken nisch finns väljarna, och med vilken politik vinns de? och de fundamentala frågan, vilken statministerkandidat ska de stödja.
Denna fråga kommer de sannolikt att ducka, och vad det verkar, konkret sakpolitik per se. S.W