2017-02-15

Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

5 kommentarer:

Anonym sa...

"Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat." skriver Ulf. Israel styrs av en högerregering som också jag kan beteckna som extrem när det gäller "palestinapolitiken". Men varför beskriver Ulf det palestinska ledarskapet som svagt och splittrat? En adekvat beskrivning (på samma nivå som den av Israels regering) är att den palestinska myndigheten är genomkorrumperad och vägrar genomföra val av rädsla för förlust och att terrorstämplade Hamas just utsett en ledare som enligt Ekot "Den nya ledare Yahya Sinwar anses tillhöra de mest hårdföra och kompromisslösa inom Hamas och finns på USA:s särskilda svartlista över internationella terrorister."
Israels högerregering har fortlöpande och medvetet arbetat för att omöjliggöra en tvåstatslösning genom sin bosättningspolitik En blick på kartan visar att de fysiska förutsättningarna inte längre existerar om inte bosättningarna dras tillbaka. Och det kommer ingen israelisk regering att göra.
Att Sverige ska utse en diplomat saknar betydelse utom möjligen för svenska palestinaaktivister. Och Israels reaktion är arrogant men inte förvånande eftersom Wallström är persona non grata. Hennes senaste bedrift är att jämföra lagen om slöjtvång i Iran med seden att bära kippa. Lena Posner Körösi, före detta ordförande för Judiska centralrådet kallar jämförelsen för "en ren förolämpning".
http://www.dn.se/nyheter/politik/wallstroms-uttalande-en-forolampning/
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Det kanske blir en återgång till San Remo-avtalet från 1922 där dagens Jordanien är partner för en tvåstatslösning...

Orion77 sa...

I flera decennier har det stått klart att Israels mål är att överta hela Palestina och mer därtill -- för att återskapa det antika land som enligt Israels uppfattning gavs till dem av Gud själv. Detta är också det mål som föresvävade den zionistiska rörelsen vid tiden under och efter Andra världskriget, men man uttryckte inte detta tydligt då, det var deras hemlighet. FNs medlare Greve Folke Bernadotte m fl mördades just därför att medlingssträvandena ansågs försvåra Israels utveckling.

I det Nya Israel finns det ingen plats för palestinier eller araber överhuvudtaget.

Ulf skriver, och många andra insiktfulla bedömare har samma bedömning: "En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat."

Ja, så ser sannolikt framtiden ut i detta olycksdrabbade område. För min del tror jag att apartheidalternativet är det mest sannolika.

Anonym sa...

Om de stridande parterna är överens om en annan lösning, varför skulle då USA eller något annat land påtvinga dem den s.k. tvåstatslösningen? Eller har det blivit så att tvåstatslösningen numera är ideologi utan förankring i verkligheten?

Det finns många andra modeller som skulle kunna leda till varaktig fred, tex trestatslösningen (Israel, Gaza, A+B-områden), konfederationslösningen (Israel, Gaza och A+B-områden i konfederation med Jordanien), eller status quo ante bellum-lösningen (A+B-områden återgår till jordansk ockupation/annektering, Gaza återgår till egyptisk ockupation.)

Vad gäller Sveriges roll i MÖ: Sveriges diplomater har i bästa fall stått på översta läktaren och viftat med armarna medan de verkliga aktörerna spelat på plan. Det är oklart hur ett sändebud från en utrikesminister som förklarats persona non grata skall kunna åstadomma något som helst. Om han/hon inte får tillträde till Israels utrikesdepartement kan han ju alltid flyga till Cypern, Jemen, Syrien, Iraq eller något annat konfliktområde här i närheten och använda sina talanger och Sveriges goda renome där.

G. Tikotzinsky
Tel Aviv

Anonym sa...

Israel har nära 1,8 miljoner araber. Har aldrig varit en sk apartheidstat och kommer aldrig att bli. Det vore bäst för alla om Sverige höll sig borta istället för att trampa i klaveret.