Tillsammans med några vänner diskuterade jag igår hur vi bäst ska förstå de senaste årens uppsving för populistiska, nationalkonservativa politiska krafter, och att så många människor känner oro och har en bristande framtidstro trots att så mycket i samhället bevisligen blivit bättre. Upplever vi just nu den auktoritära högerns sista dödsryckningar, inför en värld där öppenhet och frihetliga liberala värden står som segrare? I så fall är det bara att stå fast, ovillkorligt värna den värdegrund på vilket vårt samhälle vilar och med frimod se tiden an. Låt de döda begrava sina döda. Historien kan inte rullas tillbaka. De segrar som vunnits i namn av frihet, jämlikhet och solidaritet kan inte göras ogjorda. Framtiden är ljus.
Eller är det så att globaliseringen skakar om den rådande politiska ordningen på ett sätt som gör att vårt frihetliga. öppna samhälle hotas i grunden? Globaliseringen har urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten förflyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. I en sådan utvecklings spår frodas vanmakt och politisk frustration. Här finns ingen väg tillbaka - makten kan inte återföras till de enskilda nationalstaterna. Dagens samhällsproblem och viktiga politiska frågor (miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Kapitalismen och världsekonomin är globaliserad, men politiken är fängslad i nationalstaten.
Om den senare tolkningen är sann blir nationalstaten ett hinder på vägen för att lösa problemen. Nationalstaten blir i stället ett objekt för globaliseringsmotståndarnas och de nationalkonservativa politiska krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig har existerat. Det är ur detta perspektiv vi kan förstå den senaste tidens politiska mobilisering kring frågor som rör tradition, auktoritet och nation. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationen och nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten, en ökad fragmentisering och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.
Men om makten inte kan återföras till nationalstaten, och om det inte är realistiskt att under överskådlig tid upprätta en legitim, demokratisk global politisk ordning - ja, hur ska vi göra då? Ibland hör man att "vi" (vilka nu "vi" är) måste lyssna på de medborgare som röstar på Sverigedemokraterna i Sverige eller Donald Trump i USA, eftersom dessa medborgargrupper påstås representera globaliseringens förlorare i västvärlden. Men bilden är inte så enkel. Som Dylan Matthews skriver i Vox: Donalds Trumps väljare tjänar mer än vad genomsnittsamerikanen gör. ("It's not the economy, stupid!") I stället för att vara fattiga kännetecknas Trumps väljare av vara vita män med en mer negativ bild av svarta och av Hispanics än vad andra väljargrupper har.
Det finns tecken på att den sociala mobiliteten i samhället minskar. Här tror jag det finns en underutforskad mekanism, en materiell grund om ni så vill, till den oro och bristande framtidstro som präglar samhället i dag. Även om politiken har förlorat makt är den inte maktlös. Staten borde använda sin makt till att bejaka en fortsatt globalisering, samtidigt som den satsar ännu mer målmedvetet på att inom nationalstatens gränser förbättra möjligheterna till social mobilitet och slå mot de orättvisor som tar sig uttryck i ojämlikhet, bristande jämställdhet samt rasism och strukturell diskriminering. Då finns förhoppningsvis en möjlighet att återvinna medborgarnas tilltro till samhällsutvecklingen.
5 kommentarer:
För att kunna förstå vad som händer, åtminstone inom "Den enda supermakten USA", vill jag rekommendera boken "The Deep State" av Mike Lofgren (utkom i januari 2016). Författaren beskriver vad som sedan ett antal år pågår där borta. Den reella styrningen av staten sker inte längre av en regering som bildats på grundval av resultatet av allmänt val, trots de demokratiska valen är det i verkligheten en grupp av tjänstemän i kongressen, i departementen och de centrala ämbetsverken och andra organ, t ex CIA, FBI, NSA etc som styr. Det är denna grupp av aktörer som författaren avser med "Deep State".
Vem som huserar i Vita Huset under titeln President har därför begränsad betydelse.
Jag rekommenderar Lofgrens bok å det allra varmaste.
Jag har också diskuterat den politiska utvecklingen med vänner och bekanta. De har oftast inte någon djup kunskap om politisk teori och absolut inte inte professorsnivå. Så det här blir mer synpunkter från ”verkstadsgolvet”. Själv har jag funderat mycket på högerpopulismen OCH vänsterpopulismen, som Ulf förbigår och som också varit på stark frammarsch. Till den senare räknar jag t ex Syritza, Pandemos, Corbyns labour och vänsterpartiet. Men nu gäller det högern. För tre år sen hade tre vänner/bekanta alltid röstat på socialdemokraterna, sk betongsossar. De är alla arbetare inom byggnads eller verkstad. En är småföretagare och var övertygad moderat. I senaste valet röstade dessa fyra på sverigedemokraterna, något jag själv aldrig kommer att göra. Alla är mycket politiskt intresserade och steget togs högst motvilligt. Men för att förstå varför krävs inga avancerade politiska teorier. Braständaren var Reinfeldts öppnahjärtantal som inget parti tog avstånd från utom naturligtvis SD. Varningsklockorna för konsekvenserna ringde tidigt, men de opinionsbildare som varnade (Anna Dahlberg, Johan Westerholm, Widar Andersson, Sanna Rayman, Alice Teodorescu m fl) brunstämplades eller fick ännu värre epitet.
(Själv kallades jag som socialdemokrat för socialfscist av KFML(r)are i hätska debatter på 60-talet, men det var väl innan Ulf gick med i KFML(r).)
De fd socialdemokraterna är alla starka anhängare av välfärdsstaten men hade redan innan sett hur den krackelerade i sina bostadsområden, t ex Biskopsgården där segregationen och som en följd därav brottsligheten ökade. Och det migrationspolitiska haveriet förra hösten stärkte dem i deras övertygelse att Sverige är på fel väg. Som jag ser det står vi förenklat inför de två val som Lars Trägårdh beskrivit i olika sammanhang. Dels medborgarskapstanken (”medborgarskap i nationalstaten grundad i gränsdragning och en mer krass och realistisk förståelse av nationalstaten som ett handfast försäkringsbolag där medborgare arbetar, betalar skatt och därigenom förtjänar sina rättigheter) och som jag sympatiserar med. Dels mänskliga rättighetsidealet som såvitt jag förstår Ulf representerar och som enligt Trägårdh ”bygger på en rörelse från politik till juridik där medborgardemokrati ställs mot mer elitistiska projekt som är grundade i konversationer med juridiska anspråk.” Ulf: ”Asylrätten gäller inte bara när det är vackert väder!” Dvs det finns inget ”tak” för hur många Sverige ska ta emot. Hårddraget och förenklat? Javisst. Men jag tror vi närmar oss pudelns kärna.
Klas Bengtsson
Ganska enkelt. För oss judar beror den ökande oron på öppen och våldsam antisemitism. Tyvärr har antisemitismen blivit lika mainstream i Sverige som i övriga Europa, med (s) regeringens goda minne. I Europa patrullerar militär runt synagogorna för att skydda mot attacker. Trots att hoten i Sverige är samma bryr sig regeringen inte, judarna får själv betala för privata vaktbolag. Vem som än betalar - vakthållning gör ingent åt grundproblemet, nämligen våldsam antisemitism som slagit rot i samhället utan motåtgärder.
Nu får man väl anta att Bjereld och hans vänner tillhör just det skikt som gynnas ekonomiskt av globaliseringen och därför har svårt att förstå varför någon lider brist på framtidstro när allt (för dem själva) ju bevisligen blivit bättre. De som gör det avvisas därför som några suspekta extremister eller nostalgiker som drömmer sig tillbaka till en ”guldålder som aldrig existerat”. Nu är det dock så att det finns all grund till denna brist på framtidstro när undersökningar, i ett flertal västländer, visar att en väldigt stor andel av befolkningen kommer vara fattigare än sina föräldrar.
Det finns all anledningen att både, ur ett materialistiskt och ideologiskt, perspektiv, tro att dagens politiska ordning inte kommer att bestå och att ”populistiska” rörelser, både till höger och vänster, är i stället de som har framtiden för sig.
Ur ett materialistiskt perspektiv är ju de styren (de må vara höger eller vänster, liberala eller auktoritära) som inte förmår leverera ökat välstånd till befolkningen tids nog är dömda till undergång. Det förklarar t.ex. att Sovjetunionen gick under, medan Kinas styrande parti sitter kvar vid makten. Sovjetunionens ledning kunde, av olika anledningar, inte längre leverera ökat välstånd till befolkningen (vilket de faktiskt gjorde under väldigt lång tid) medan Kinas ledning lyckats med det. Kinas befolkning har ju inte ett dugg större möjlighet att utkräva något ”politiskt ansvar” av sin ledning än vad Sovjetunionens hade.
Ideologiska faktorer, t.ex. religiös eller politisk övertygelse, kan dock övertrumfa rent materiella och det sprängstoff de utgör skall inte underskattas. Vänstern gjorde en gång dessa anspråk, när man pratade om ”våra kamrater” menade man faktiskt vad man sa och t.ex. vanliga människor som aldrig hållit i ett vapen var beredda att åka till Spanien för att med stor sannolikhet dö. De enda rörelser som med någorlunda trovärdighet kan göra dessa anspråk i dag, och är solidariska i egentlig mening, är nationalismen och islamismen. När man pratar om ”vårt folk och vårt land” eller ”våra muslimska bröder och systrar” menar man faktisk vad man säger och är något som man förväntas frivilligt riskera sitt liv för om det krävs. Däremot finns det nog väldigt få som entusiasmeras av EUs överstatlighet, feminism, mångkultur, ”anti-rasism”, normkritik, identitetspolitik mm som utgör den ideologiska överbyggnaden hos dagens politiska/mediala västerländska etablissemang. Få vill nog frivilligt eller riskera sitt liv för att skydda de storföretag och det internationella finanskapital som är de som främst gynnas av globaliseringen.
Så Bjereld och hans vänner i de fina salongerna har nog all anledning att känna viss oro över utvecklingen! Man kan nu vare sig erbjuda befolkningen ökat välstånd eller ens något folkligt förankrat politiskt projekt. Den utvecklingen är knappast något som kommer vändas av ökade befogenheter till DO…
"trots att så mycket i samhället bevisligen blivit bättre" skriver Ulf utan att precisera närmare. Inte kan han mena att sådant som berör det politiska, vård skola omsorg har förbättras, är det den dåliga a-kassan,pensioner eller är det arbetslösheten som har förbättras.
Däremot saker som inte berör det politiska har förbättras betydligt, teknik och vetenskap etc.
Att politiken misslyckats ser alltså Ulf som ett mindre problem nu när vi kan se tv i färg.
Skicka en kommentar