Varför lyfter inte Vänsterpartiet i opinionen? Inkomna svar.

Igår talade Jonas Sjöstedt i Almedalen, Han höll ett optimistiskt och ideologiskt inspirerat anförande. Jag brukar ha svårt för lustigheter i politiska tal (lustigheterna blir ofta konstruerade putslustigheter). Men jag tyckte det var roligt när han liknade Socialdemokraterna vid ett gammalt ånglokomotiv, på vilket Miljöpartiet stod längst bak och skyfflade kol. Metaforen blev ännu roligare när min vän Anita Lomander på twitter tillade: "Och på taket sitter Vänsterpartiet och viftar med sina plakat".

Igår inbjöd jag också till att ge förslag på förklaringar till varför Vänsterpartiet trots till synes goda yttre förutsättningar inte växer mer i opinionen. De förslag jag själv förde fram var agendasättningen (det politiska samtalet handlar väldigt lite om de frågor Vänsterpartiet vill prata om), att partiet uppfattas som ett oseriöst flankparti, att partiet genom budgetsamarbetet med regeringen uppfattas som en del av makten samt att partiets retorik är för tråkig och akademisk.

Jag har fått in massor av kommentarer och förslag, på bloggen, på Facebook och på twitter. Många passade bara på att uttrycka sina aversioner mot Vänsterpartiet i största allmänhet, men det kom också in en hel del seriösa svar. Jag grupperar de inkomna svaren i tre kategorier enligt nedan.

1.) Vänsterpartiet förknippas fortfarande med sitt kommunistiska förflutna. Partiet har visserligen ett helt nytt ledarskap och nytt program, men det historiska arvet spelar roll. (Detta var den vanligaste förklaringen i de inkomna svaren.)

2.) Vänsterpartiet är för dogmatiskt. Partiet formulerar orealistiska krav, som till exempel att Sverige skall lämna EU och att alla vinster i välfärden skall förbjudas. Det blir mycket snack, och för lite verkstad.

3.) Vänsterpartiet är för pragmatiskt. I praktiken erbjuder partiet bara mer och bättre S-politik, inte så mycket som är kvalitativt annorlunda. Regeringstrovärdigheten prioriteras på bekostnad av visioner som får människors hjärtan att klappa fortare.

Därutöver har några hävdat att partiet är för kulturrelativistiskt för att bli relevant för väljarna.

Vänsterpartiet kan således uppfattas som både för pragmatiskt och för dogmatiskt. Det är flankpartiets ständiga dilemma. Miljöpartiet har åtminstone tidigare brottats med samma problem. Och utan att göra någon som helst jämförelse i övrigt så arbetar Sverigedemokraterna aktivt med att frigöra sig från sitt ursprung i naziorienterade miljöer.

Det är klart att många av svaren ovan avspeglar de svarandes egna värderingar och förhoppningar. Förklaringarna är förstås heller inte ömsesidigt uteslutande. I stället är de överlappande och ibland sammanhängande.

Själv tror jag att Vänsterpartiet måste utveckla ett språk och en politik där de tydligare framstår som en opposition till den rödgröna regeringen. En opposition som kan fånga upp missnöjda och partipolitiskt vankelmodiga mitten-vänsterväljare och erbjuda dem ett hem som inte präglas av populism utan av en ideologiskt impregnerad och sammanhållen sakpolitik. En sådan oppositionsroll utesluter inte enskilda överenskommelser om budgeten,

Kanske är det just detta partiet redan försöker. Men i alla fall.