Så var Almedalsveckan 2013 igång. Arrangemanget fortsätter att slå nya rekord. Årets upplaga erbjuder närmare 2 300 arrangemang under åtta dagar. Den uppåtgående trenden lär med säkerhet fortsätta åtminstone också över valåret 2014.
Almedalsveckan är internationellt unik. Samtliga partiledare och alla relevanta intresseorganisationer, politiska organisationer och medier finns på plats. Jag har inte hört talas om något motsvarande evenemang någon annanstans i världen.
Många retar sig på Almedalsveckan och uppfattar den som en firmafest för en självutnämnd och självbekräftande elit, bestående av politiker, journalister, lobbyister, PR-konsulter och diverse hangarounds. Doften av rosévin påstås ligga tung över Visby dessa dagar.
Visst finns det inslag av firmafest, eller kanske snarare skolresa, över Almedalsveckan, särskilt i försnacket. Men utanpåverket får inte dölja alla de seriösa seminarier och politiska debatter som utgör Almedalsveckans grundbult.
Jag har varit i Almedalen de senaste sju åren och tycker inte att alkoholkonsumtionen är värre där än någon annanstans. Det finns också tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Så har till exempel Svenskt Näringsliv i år beslutat att alla deras arrangemang och mingel i år kommer att vara helt alkoholfria. Ett beslut som inger respekt, tycker jag.
En mer seriös kritik formulerade min vän och kollega Bo Rothstein i Expressen för några dagar. Rothstein menade att de seminarier han haft möjlighet att bevista i Almedalen (sommaren 2012) kännetecknades av expertrapporter av dålig kvalitet och vars innehåll inte utsatts för någon kritisk granskning. Dessa expertrapporter var framtagna av någon intresseorganisation som till seminariet i stort sett bjudit in "en jasägarkör som sjunger budskapets lov" vilket gav rapporten en "falsk aura av saklighet".
Det är sant att sådana seminarier förekommer och det i alltför stor utsträckning. Men enligt mina erfarenheter präglar de inte Almedalsveckan som helhet. I stället tycker jag att Almedalsveckan sätter fokus på politiken, på de värdeskillnader och de ideologiska olikheter som finns i debatten kring den auktoritativa värdefördelningen i samhället. Almedalsveckan bidrar till att synliggöra politiskt relevanta skiljelinjer, inte till att dölja dem.
Bara det att Sveriges Television åtta kvällar i rad direktsänder partiledarnas anföranden i oavkortat skick sätter politiken i fokus. Dessa anföranden står förstås inte oemotsagda, utan analyseras av experter, kommenteras av politiska motståndare och debatteras i sociala medier. En gemensam offentlighet, om man så vill, åtminstone för de politiskt intresserade medborgarna.
Tona gärna ner skolresesyndromet och gör fler arrangemang alkoholfria. Höj kvaliteten på de expertrapporter som presenteras, eller åtminstone på de seminarier där de debatteras. Men värna det fokus på politiken som Almedalsveckan trots allt innebär. Värna det offentliga samtalet och höjningen av den politiska pulsen.
Landets lärosäten är också flitiga medverkande i Almedalen. För egen del avslutar jag här med att puffa för Statsvetenskapliga förbundets tre arrangemang under den så kallade Statsvetardagen fredagen den 5 juli i Almedalen. Här möts statsvetare, politiker och journalister för att debattera relevanta problemställningar.
Valfrihetsterror eller medborgarmakt? Om marknader och kundval i välfärdspolitiken
Svenska partier: Lika som bär?
Valet 2014: Öppet läge. Är alla rökta? (Sänds i Sveriges Television med början kl 15.00)
2013-06-27
Ny studie om Nato-frågan i svensk opinion
I dag presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet boken Vägskäl, där jag medverkar med ett kapitel om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap. Jag har inom ramen för SOM-institutet studerat Nato-frågan i svensk opinion ända sedan 1994, det vill säga snart 20 år i rad.
Nato-opinionen har var oerhört stabil under dessa 20 år. Svarspersonerna har fått ta ställning till påtående: "Sverige bör söka medlemskap i Nato". Andelen personer som anser att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Det starka Nato-motståndet har sannolikt sin grund i Sveriges 200 år av fred, en fredsperiod som av många svenskar förknippas med neutralitetspolitik och militär alliansfrihet. Det är också svårt att identifiera vilka säkerhetspolitiska problem som ett svensk Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.
Nato-motståndet är inte ett uttryck för passivitet eller likgilthet. Tvärtom är det så att Nato-motståndarna tidigare visat sig vara mer positiva till bistånd och till en generös flykting- och invandringspolitik än vad Nato-anhängarna är. Det sambandet kvarstår även efter kontroll för vänster-högerideologi.
Resultaten från den senaste SOM-mätningen
visar att det svenska Nato-motståndet ökat marginellt sedan föregående mätning
2011. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap
i Nato har 2012 minskat till 17 procent, mot 19 procent 2010 0ch 18 procent 2009.
Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i
Nato uppgår 2012 till 45 procent, mot 44 procent 2011 och 47 procent 2010.
Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 38
procent, vilket är den högsta andelen sedan 1997. Intrycket av stabilitet i
opinionen dominerar – även om andelen som tycker att det är ett bra förslag att
Sverige söker medlemskap i Nato är den lägsta sedan 1995 och den näst lägsta
sedan mätningarna påbörjades 1994.
Finns det då inget ljus i
tunneln för de som önskar att Sverige överger den militära alliansfriheten och
söker medlemskap i Nato? Jo kanske. Under vintern och våren 2013 utbröt något så ovanligt som en intensiv försvarsdebatt i Sverige. Inför Folk och Försvars årliga
rikskonferens i Sälen rönte det stor uppmärksamhet när överbefälhavare (ÖB)
Sverker Göranson i en intervju med Svenska Dagbladet förklarade att Sverige vid
anfall högst kunde försvara sig under en veckas tid: ”Vi kan försvara oss mot
ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”
Plötsligt handlade försvarspolitiken och Sveriges beroende av militär hjälp
utifrån vid händelse av angrepp högt upp på den politiska dagordningen. Vid den
efterföljande Folk och Försvars-konferensen flirtade också Natos
generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen med Sverige och förklarade att Sverige
skulle hälsas varmt välkommen som medlem i organisationen.
I en
Sifo-undersökning som genomfördes i samband med dessa händelser visade det sig
att motståndet mot ett svenskt medlemskap hade minskat. På frågan ”Tycker du att Sverige ska
gå med i försvarsalliansen Nato eller tycker du inte det?” svarade 29
procent ja, 32 procent nej och 39 procent vet ej. Resultaten visade på en
betydligt mer Nato-positiv inställning än i en tidigare Sifo-undersökning från
maj 2011, där 22 procent svarade ja, 50 procent nej och 28 procent vet ej på
frågan om svenskt Nato-medlemskap. I en motsvarande undersökning från Sifo i maj 2013 uppgick anhängarna av ett svenskt Nato-medlemskap till 32 procent och motståndarna till 40 procent.
Så
visst går Nato-opinionen att påverka. Det kan vara på väg att hända något. Men
så länge som inget av de politiska partier som vill att Sverige skall söka
medlemskap i Nato tycker att frågan är tillräckligt viktig att ta strid för, så
talar det mesta för att svenskarna Nato-skepsis kommer att bestå. Ingenting förändras
av sig själv.
Boken Vägskäl är en mastig volym med 43 kapitel fördelade på nära 800 sidor. Hela boken finns nu tillgänglig på SOM-institutets hemsida. Mitt kapitel kan läsas och hämtas här.
2013-06-23
Edward Snowden och kampen om kunskapen
Uppdaterat måndag 24 juni kl 22.40: Just nu är det inte många som vet var Edward Snowden befinner sig, och cirkusen kring honom snurrar vidare. Sakfrågan - USA:s enorma övervakning av telefon- och IT-nät - kommer i skymundan. Men jag har förståelse för att medielogiken just nu fokuserar på dramatiken kring Edward Snowden och jag hoppas och tror att debatten om sakfrågan kommer att ta ny fart när situationen kring Snowden stabiliserats.
Här och där har det gjorts stor affär av att USA har dragit in hans pass. Det tror jag är ett av Edward Snowdens mindre problem för tillfället. Hans möjligheter att resa styrs nästan uteslutande av politiska överväganden från de stater där han befinner sig, och statsmakten kan om den så vill kan utfärda tillfälliga resehandlingar.
USA har stora bekymmer att hantera den uppkomna situationen. Först tappar man ansiktet när Edward Snowden dyker upp som en vem som helst från ingenstans och avslöjar en amerikansk övervakning som är provocerande inte bara för den amerikanska befolkningen utan även för stora delar av omvärlden. Därefter misslyckas man med att få honom utlämnad. Misslyckandet innebär att man inte uppnår någon avskräckningseffekt i förhållande till andra personer som kanske funderar på att göra avslöjanden på samma sätt som Snowden. Misslyckandet innebär också att Barack Obamas ledaregenskaper ifrågasätts av den inhemska oppositionen och att trovärdigheten i USA:s stormaktsanspråk för sig ytteligare en törn.
Om detta och en del andra saker talade jag i dag i P3 Nyheter med Emanuel Karlsten.
I skrivande stund befinner sig den spionanklagade 30-årige Edward Snowden, som slagit larm om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten, på Moskvas flygplats Shermetjevo International. Hans vidare destination är ännu okänd. De senaste uppgifterna gör gällande att han avser att söka politisk asyl i Ecuador.
Edward Snowden och hans gärning illustrerar tydligt att vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Jag har tidigare skrivit om hur den digitala revolutionen revolutionerar förutsättningarna för diplomatin, där honnörsord som sekretess och diskretion hastigt blivit daterade. Tyst diplomati existerar inte längre. Öppenhet och transparens bidrar till ökad genomsynlighet och kontroll av den politiska makten. Men öppenhet och transparens urholkar också möjligheterna till integritet och enskildhet. Snowdens agerande illustrerar hur även integritetskränkningar blir offentliga.
Situationen är inte enkel. Å ena sidan ser vi en kamp för att värna den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet i Sverige och mot PRISM i USA. Å andra sidan ser vi ett frivilligt offentliggörande av privatlivet via Facebook, Twitter och andra sociala medier. En dialektiker söker förstås den syntes som måste växa fram ur denna motsättning.. Jag tror syntesen här står att finna i en skarpare politisk mobilisering efter en ny politiska skiljelinje som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk.
Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks och i individer som Edward Snowden ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Om detta skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
Här och där har det gjorts stor affär av att USA har dragit in hans pass. Det tror jag är ett av Edward Snowdens mindre problem för tillfället. Hans möjligheter att resa styrs nästan uteslutande av politiska överväganden från de stater där han befinner sig, och statsmakten kan om den så vill kan utfärda tillfälliga resehandlingar.
USA har stora bekymmer att hantera den uppkomna situationen. Först tappar man ansiktet när Edward Snowden dyker upp som en vem som helst från ingenstans och avslöjar en amerikansk övervakning som är provocerande inte bara för den amerikanska befolkningen utan även för stora delar av omvärlden. Därefter misslyckas man med att få honom utlämnad. Misslyckandet innebär att man inte uppnår någon avskräckningseffekt i förhållande till andra personer som kanske funderar på att göra avslöjanden på samma sätt som Snowden. Misslyckandet innebär också att Barack Obamas ledaregenskaper ifrågasätts av den inhemska oppositionen och att trovärdigheten i USA:s stormaktsanspråk för sig ytteligare en törn.
Om detta och en del andra saker talade jag i dag i P3 Nyheter med Emanuel Karlsten.
*
I skrivande stund befinner sig den spionanklagade 30-årige Edward Snowden, som slagit larm om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten, på Moskvas flygplats Shermetjevo International. Hans vidare destination är ännu okänd. De senaste uppgifterna gör gällande att han avser att söka politisk asyl i Ecuador.
Edward Snowden och hans gärning illustrerar tydligt att vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Jag har tidigare skrivit om hur den digitala revolutionen revolutionerar förutsättningarna för diplomatin, där honnörsord som sekretess och diskretion hastigt blivit daterade. Tyst diplomati existerar inte längre. Öppenhet och transparens bidrar till ökad genomsynlighet och kontroll av den politiska makten. Men öppenhet och transparens urholkar också möjligheterna till integritet och enskildhet. Snowdens agerande illustrerar hur även integritetskränkningar blir offentliga.
Situationen är inte enkel. Å ena sidan ser vi en kamp för att värna den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet i Sverige och mot PRISM i USA. Å andra sidan ser vi ett frivilligt offentliggörande av privatlivet via Facebook, Twitter och andra sociala medier. En dialektiker söker förstås den syntes som måste växa fram ur denna motsättning.. Jag tror syntesen här står att finna i en skarpare politisk mobilisering efter en ny politiska skiljelinje som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk.
Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks och i individer som Edward Snowden ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Om detta skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
2013-06-19
Debatten om proffsboxning och jämställdhet har väckt starka känslor
I början av veckan skrev jag på min blogg och på SVT Debatt om varför jag tycker att proffsboxning inte borde vara tillåtet i Sverige. Jag betonade att de "viktigaste argumenten mot proffsboxning är de medicinska skälen – de
väl kända farorna med upprepade slag mot huvudet" och lyfte fram det etiskt olämpliga i att uppmuntra en idrott där man kan vinna genom
att slå sin motståndare medvetslös.
Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks.
Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.
Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".
Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.
Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt").
Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks.
Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.
Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".
Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.
Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt").
2013-06-16
Proffsboxning, Frida Wallberg och genusperspektiv
Tillsammans med några goda vänner satt jag i fredags kväll på en sportpub i Kista och småtittade på den svenska boxningstjärnan Frida Wallbergs match mot australiensiskan Diana Prazak på Golden Ring-galan i Stockholm. Efter sjätte ronden bröt vi upp och drog vidare. När jag senare på kvällen fick veta vad som hade hänt susade två tankar direkt genom huvudet. Den första tanken var oro och sorg över det inträffade. Den andra tanken var att om vi hade stannat kvar på puben tio minuter till så hade vi fått se nedslagningen.
Jag är inte stolt över den andra tanken, för att uttrycka det milt. Den tanken är ett uttryck för den sensationalism och leka med döden-känsla vari merparten av intresset för professionell boxning har sin grund. Vi kan iaktta samma fenomen i Formel 1-cirkusen, och där tittarintresset för själva starten av racet inte enbart har sin grund i tävlingsmomentet.
Jag har tidigare varit kritisk till att tillåta proffsboxning i Sverige. Jag blir inte mindre kritisk efter denna tragiska händelse. I Aftonbladet skriver journalisten Stefan Alfelt om "moralpanik" och "förbudshysteri". Moralpanik och förbudshysteri är ord som används i syfte att förlöjliga sin meningsmotståndare i diskussioner som har sin utgångspunkt i genuina värdekonflikter.
Det finns förstås ett genusperspektiv i diskussionen. Det är män som tittar på boxning. Det är män som tittar på Formel 1. Nästan ingen annan enskild sakfråga uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som inställning till proffsboxning. Studier har visat att ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden. För drygt tio år sedan skrev jag och Bo Rothstein en artikel tillsammans på DN Debatt där vi ur ett jämställdhstperspektiv kritiserade Mona Sahlins stöd till att åter tillåta proffsboxning i Sverige. Artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida (i högerkolumnen under "nygammalt").
Kluvenheten i mitt eget förhållningssätt är tydlig. Jag vill förbjuda proffsboxning, men har svårt att låta bli att titta när jag får chansen. Jag har förre tungviktsvärldsmästaren Sonny Listons autograf, och har i annat sammanhang beskrivit den som "pärlan i min samling". Ofullkomlig människa? Svar ja!
Mest av allt hoppas jag att Frida Wallberg inom kort skall bli riktigt frisk igen.
Jag är inte stolt över den andra tanken, för att uttrycka det milt. Den tanken är ett uttryck för den sensationalism och leka med döden-känsla vari merparten av intresset för professionell boxning har sin grund. Vi kan iaktta samma fenomen i Formel 1-cirkusen, och där tittarintresset för själva starten av racet inte enbart har sin grund i tävlingsmomentet.
Jag har tidigare varit kritisk till att tillåta proffsboxning i Sverige. Jag blir inte mindre kritisk efter denna tragiska händelse. I Aftonbladet skriver journalisten Stefan Alfelt om "moralpanik" och "förbudshysteri". Moralpanik och förbudshysteri är ord som används i syfte att förlöjliga sin meningsmotståndare i diskussioner som har sin utgångspunkt i genuina värdekonflikter.
Det finns förstås ett genusperspektiv i diskussionen. Det är män som tittar på boxning. Det är män som tittar på Formel 1. Nästan ingen annan enskild sakfråga uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som inställning till proffsboxning. Studier har visat att ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden. För drygt tio år sedan skrev jag och Bo Rothstein en artikel tillsammans på DN Debatt där vi ur ett jämställdhstperspektiv kritiserade Mona Sahlins stöd till att åter tillåta proffsboxning i Sverige. Artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida (i högerkolumnen under "nygammalt").
Kluvenheten i mitt eget förhållningssätt är tydlig. Jag vill förbjuda proffsboxning, men har svårt att låta bli att titta när jag får chansen. Jag har förre tungviktsvärldsmästaren Sonny Listons autograf, och har i annat sammanhang beskrivit den som "pärlan i min samling". Ofullkomlig människa? Svar ja!
Mest av allt hoppas jag att Frida Wallberg inom kort skall bli riktigt frisk igen.
2013-06-11
Reinfeldt talar klarspråk i regeringsfrågan. Bra!
Ibland får man rätt snabbare än man trott. För bara några dagar sedan skrev jag att om Sverigedemokraterna fick en vågmästarställning efter valet 2014 så skulle de övriga partierna i en omröstning i riksdagen släppa fram partiledaren för det största blocket som statsminister, till exempel genom att den förlorande
sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster. Och redan i dag träder Fredrik Reinfeldt fram i Expressen och säger just detta: Om de rödgröna
tillsammans blir större än alliansens fyra partier, då är vi beredda att
släppa fram dem till makten för att på det sättet säkerställa att vi
isolerar Sverigedemokraterna från inflytande.
Reinfeldt betonar att hans utfästelse förutsätter att Stefan Löfven och de rödgröna lovar samma sak. Jag förutsätter att så också blir fallet. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer.
Reinfeldts utfästelse är inte bara statsmannaaktig. Den är också politiskt klok i det att den binder en allt mer ihålig allians tätare samman. Om alliansen förlorar valet läggs allianssamarbetet för fäfot. Det är inget konstigt i det. Men det har börjat resas tvivel om alliansens förmåga att hålla samman även vid en valseger och om inte en blocköverskridande majoritetsregering egentligen vore att föredra. Reinfeldt väljer i artikeln att uttala sig å hela alliansens vägnar, det vill säga även om hur Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle rösta i en votering om Stefan Löfven som statsminister. Jag undrar hur väl förankrat Reinfeldts utspel var hos dessa partier. I vilket fall är det politiskt omöjligt för Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie Lööf att nu gå ut och säga att de har en annan uppfattning än statsministern i frågan.
Innebär utfästelsen några hinder mot en blocköverskridanderegering efter valet? Jag tror inte det. Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation. Men dessa scenarier är i dag i högsta grad osannolika. Hur de i så fall bör hanteras i en riksdagsomröstning får man ta därifrån och då - alla hypotetiska utfall kan inte bedömas i förväg.
Ser fram mot mediernas uppföljningsfrågor till Reinfeldts allianskamrater och till Stefan Löfven i denna fråga under dagen.
Reinfeldt betonar att hans utfästelse förutsätter att Stefan Löfven och de rödgröna lovar samma sak. Jag förutsätter att så också blir fallet. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer.
Reinfeldts utfästelse är inte bara statsmannaaktig. Den är också politiskt klok i det att den binder en allt mer ihålig allians tätare samman. Om alliansen förlorar valet läggs allianssamarbetet för fäfot. Det är inget konstigt i det. Men det har börjat resas tvivel om alliansens förmåga att hålla samman även vid en valseger och om inte en blocköverskridande majoritetsregering egentligen vore att föredra. Reinfeldt väljer i artikeln att uttala sig å hela alliansens vägnar, det vill säga även om hur Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle rösta i en votering om Stefan Löfven som statsminister. Jag undrar hur väl förankrat Reinfeldts utspel var hos dessa partier. I vilket fall är det politiskt omöjligt för Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie Lööf att nu gå ut och säga att de har en annan uppfattning än statsministern i frågan.
Innebär utfästelsen några hinder mot en blocköverskridanderegering efter valet? Jag tror inte det. Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation. Men dessa scenarier är i dag i högsta grad osannolika. Hur de i så fall bör hanteras i en riksdagsomröstning får man ta därifrån och då - alla hypotetiska utfall kan inte bedömas i förväg.
Ser fram mot mediernas uppföljningsfrågor till Reinfeldts allianskamrater och till Stefan Löfven i denna fråga under dagen.
2013-06-09
Syrien - om vanmakt och om vad västmakterna kan göra
Uppdaterat fredag 14 juni kl 10.00: President Barack Obamas besked att USA är berett att sända vapen till de syriska rebellerna är olycksbådande. Risken är stor att konflikten i Syrien än mer utvecklas till ett ställföreträdande krig mellan regionala stormaktsintressen i området. I dagsläget tyder inget på att rebellerna med militära medel kommer att lyckas störta Assad-regimen. I stället ser jag nu möjligheten att USA:s besked leder till att Iran och Ryssland intensifierar sina vapenleveranser till den syriska regeringen.
Jag har inga som helst illusioner om Assad-regimens grymhet. Det är mycker möjligt att den har använt kemiska stridsmedel, även om jag inte känner till några belägg för den saken. Jag har dessvärre inga illusioner om rebellstyrkornas grymhet heller. Om kemiska vapen använts finns det dessvärre också en möjlighet att det är rebellerna som använt dem.
Min positiva tolkning av Barack Obamas besked är att det främst syftar till att tillfredsställa en frustrerad hemmaopinion samt - framför allt - att öka pressen på rebellerna att delta i den planerade fredskonferensen i Genève senare i sommar. Fredskonferensen är ett av de få hopp som ännu finns om ett stopp på massdödandet och konfliktens eskalering till grannländerna. I en sådan konferens måste inte bara Ryssland utan även Iran tillåtas spela en diplomatisk och politisk roll. Det är den beska sanningen.
Det ohyggliga dödandet i Syrien fortsätter. Över 80 000 människor, varav hälften civila, beräknas ha dödats sedan striderna bröt ut för drygt två år sedan. Striderna riskerar nu genom Hizbollahs ingripande på Assad-regeringens sida att sprida sig till Libanon.
Varför är omvärlden så passiv och låter stillatigande dödandet fortsätta? Frågan hörs då och då i debatten och den är framför allt ett uttryck för den vanmakt många människor känner inför den grymma och plågsamma händelseutvecklingen. (Jag diskuterade temat i Konflikt i P1 tillsamman med Johanne Hildebrandt för några veckor sedan.)
Vanmakten har sin grund i att det inte finns någon enkel eller självklar väg för hur omvärlden skulle kunna bidra till ett snabbt slut på dödandet. I dag tyder inte mycket på att den splittrade rebellrörelsen med militära medel kan störta Bashar Assad och hans regering.Så länge rebellrörelsen är splittrad finns i stället en allvarlig risk att vapenleveranser till oppositionen bidrar till fler civila dödsoffer och en ökad etnifiering av konflikten. Västmakterna har också, kanske på ett olyckligt sätt, bundit sig vid masten för att Assad måste bort. Det är svårare att få igång samtal om vapenvila och politiska processer om den ene parten förvägras legitimitet vid förhandlingsbordet.
Vi ser nu en allvarlig etnifiering av konflikten i Syrien, där sunni ställs mot shia på samma sätt som bosnier, kroater och serber plötsligt ställdes mot varandra i det blodiga kriget på Balken efter Titos död och Jugoslaviens upplösning. Etnifieringen gör kriget i Syrien till en arena där andra stater i Mellanöstern försöker stärka sin maktställning. Sunnidominerade Saudiarabien och Qatar stöder den syriska sunnidominerade oppositionen, shiadominerade Irak och framför allt Iran sluter upp bakom Assad-regeringen.
Grunden för konflikten i Syrein är förstås varken etnisk eller religiös, utan handlar om makt och inflytande mellan olika sociala grupper. Etnifieringen döljer dessa egentliga skiljelinjer och bidrar till en mobilisering som på båda sidor blir allt mer oförsonlig och försvårar kompromisser.
Visst kan omvärlden agera mer kraftfullt än vad som hittills varit fallet. Prioritet nummer ett under rådande omständigheter måste vara att få till stånd ett eld upphör, i syfte att vinna tid för att lägga grunden till en politisk lösning och ge humanitära hjälporganisationer förbättrade möjligheter att arbeta. I syfte att åstadkomma ett sådant eld upphör bör västmakterna förhandla med Ryssland om ett stopp för ryska vaenleveranser till Assad-regeringen. Internationell närvaro i Syrien kommer att vara nödvändig i någon form. Den planerade fredskonferensen i Genève i juli skulle kunna bli ett konstruktivt steg på vägen. Men i i stället för att diskutera dessa saker har många väststater ägnat sig åt att sura över Rysslands agerande i säkerhetsrådet och att ge halvhjärtade löften om att eventuellt i en framtid sända vapen till rebellerna. Det är kraftlöst och det är inte kreativt.
Jag hör inte riktig Sveriges röst i denna process. Vad säger Carl Bildt?
Jag har inga som helst illusioner om Assad-regimens grymhet. Det är mycker möjligt att den har använt kemiska stridsmedel, även om jag inte känner till några belägg för den saken. Jag har dessvärre inga illusioner om rebellstyrkornas grymhet heller. Om kemiska vapen använts finns det dessvärre också en möjlighet att det är rebellerna som använt dem.
Min positiva tolkning av Barack Obamas besked är att det främst syftar till att tillfredsställa en frustrerad hemmaopinion samt - framför allt - att öka pressen på rebellerna att delta i den planerade fredskonferensen i Genève senare i sommar. Fredskonferensen är ett av de få hopp som ännu finns om ett stopp på massdödandet och konfliktens eskalering till grannländerna. I en sådan konferens måste inte bara Ryssland utan även Iran tillåtas spela en diplomatisk och politisk roll. Det är den beska sanningen.
*
Det ohyggliga dödandet i Syrien fortsätter. Över 80 000 människor, varav hälften civila, beräknas ha dödats sedan striderna bröt ut för drygt två år sedan. Striderna riskerar nu genom Hizbollahs ingripande på Assad-regeringens sida att sprida sig till Libanon.
Varför är omvärlden så passiv och låter stillatigande dödandet fortsätta? Frågan hörs då och då i debatten och den är framför allt ett uttryck för den vanmakt många människor känner inför den grymma och plågsamma händelseutvecklingen. (Jag diskuterade temat i Konflikt i P1 tillsamman med Johanne Hildebrandt för några veckor sedan.)
Vanmakten har sin grund i att det inte finns någon enkel eller självklar väg för hur omvärlden skulle kunna bidra till ett snabbt slut på dödandet. I dag tyder inte mycket på att den splittrade rebellrörelsen med militära medel kan störta Bashar Assad och hans regering.Så länge rebellrörelsen är splittrad finns i stället en allvarlig risk att vapenleveranser till oppositionen bidrar till fler civila dödsoffer och en ökad etnifiering av konflikten. Västmakterna har också, kanske på ett olyckligt sätt, bundit sig vid masten för att Assad måste bort. Det är svårare att få igång samtal om vapenvila och politiska processer om den ene parten förvägras legitimitet vid förhandlingsbordet.
Vi ser nu en allvarlig etnifiering av konflikten i Syrien, där sunni ställs mot shia på samma sätt som bosnier, kroater och serber plötsligt ställdes mot varandra i det blodiga kriget på Balken efter Titos död och Jugoslaviens upplösning. Etnifieringen gör kriget i Syrien till en arena där andra stater i Mellanöstern försöker stärka sin maktställning. Sunnidominerade Saudiarabien och Qatar stöder den syriska sunnidominerade oppositionen, shiadominerade Irak och framför allt Iran sluter upp bakom Assad-regeringen.
Grunden för konflikten i Syrein är förstås varken etnisk eller religiös, utan handlar om makt och inflytande mellan olika sociala grupper. Etnifieringen döljer dessa egentliga skiljelinjer och bidrar till en mobilisering som på båda sidor blir allt mer oförsonlig och försvårar kompromisser.
Visst kan omvärlden agera mer kraftfullt än vad som hittills varit fallet. Prioritet nummer ett under rådande omständigheter måste vara att få till stånd ett eld upphör, i syfte att vinna tid för att lägga grunden till en politisk lösning och ge humanitära hjälporganisationer förbättrade möjligheter att arbeta. I syfte att åstadkomma ett sådant eld upphör bör västmakterna förhandla med Ryssland om ett stopp för ryska vaenleveranser till Assad-regeringen. Internationell närvaro i Syrien kommer att vara nödvändig i någon form. Den planerade fredskonferensen i Genève i juli skulle kunna bli ett konstruktivt steg på vägen. Men i i stället för att diskutera dessa saker har många väststater ägnat sig åt att sura över Rysslands agerande i säkerhetsrådet och att ge halvhjärtade löften om att eventuellt i en framtid sända vapen till rebellerna. Det är kraftlöst och det är inte kreativt.
Jag hör inte riktig Sveriges röst i denna process. Vad säger Carl Bildt?
2013-06-04
SCB:s partisympatiundersökning och regeringsfrågan
Dagens partisympatiundersökning från SCB blev en glad läsning för de rödgröna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är större än alliansen, samtidigt som Sverigedemokraterna förlorat sin vågmästarroll. Resultatet gör det nu än svårare för Fredrik Reinfeldt att påstå att det inte finns något regeringsalternativ vid sidan av alliansen. De rödgröna partierna vinner arbetsro, samtidigt som allianspartierna utsätts för en allt hårdare press att hitta en väg att bryta den negativa cirkeln.
I dagens mätning skiljer det nära tio procentenheter mellan de rödgröna partiernas 50.5 procent och alliansens 40.7 procent. Mätningen är absolut ingen kristallkula, men det har mig veterligen aldrig hänt att något av de båda blocken hämtat upp ett så stort underläge i en SCB-mätning ett drygt år före valet. Ingenting är omöjligt, men det vore egendomligt om inte de fyra allianspartierna var för sig någonstans i bakhuvudet började fundera över hur man skall positionera sig i händelse av ett valnederlag 2014. Börjar man tänka i de banorna riskerar tankarna att bli självuppfyllande.
För Sverigedemokraterna är mätningen frustrerande. Partiet ligger två procentenheter över sitt valresultat men skulle stå helt utan politiskt inflytande om undersökningen blev valresultat.
Även om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition efter valet har övriga partier hittills inte visat någon som helst vilja att släppa in dem i värmen. En del tror att det skulle bli svårt för Stefan Löfven att bilda regering om de rödgröna blir större än alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Det tror inte jag. Visserligen skulle Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna då kunna rösta ned förslag om att utse Stefan Löfven till statsminister. Men ett sådant utfall skulle leda till politiskt kaos och i förlängningen kanske ett nyval. Jag tror därför att de rödgröna och alliansen enas om principen "störst block vinner", vilket innebär att partiledaren för det största blocket kommer att släppas fram som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster i en omröstning.
Skulle en rödgrön regering med Sverigedemokraterna i vågmästarposition bli svagare än dagens alliansregering? Sverigedemokraterna har ju under denna mandatperiod utnyttjat sin vågmästarställning till att stödja alliansregeringen i upp mot 90 procent av de viktiga omröstningarna i riksdagen och därmed, menar en del, i praktiken profilerat sig som ett högerparti och som ett stödparti till regeringen. Ja, på ett sätt skulle en rödgrön minoritetsregering bli svagare än alliansens nuvarande minoritetsregering, eftersom man inte skulle kunna räkna med samma stöd från Sverigedemolkraterna som alliansregeringen har fått. Å andra sidan är det inte realistiskt att alliansen skulle kunna bilda regering om de rödgröna partierna är större. En sådan regering skulle ju bli beroende av ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än vad dagens regering är. I dag räcker det med att Sverigedemokraerna lägger ned sina röster så vinner alliansregeringen omröstningen. Men om de rödgröna partierna är större än alliansen skulle en alliansregering vara beroende av att Sverigedemokraterna inte nöjde sig med att lägga ned sina röster utan i stället aktivt stödde regeringens linje. En sådan alliansregering skulle inte bli långlivad och den skulle också ge Sverigedemokraterna ett politiskt inflytande som inget parti vill ge dem.
Om alliansen förlorar valet och Sverigedemokraterna blir vågmästare får vi i stället en rödgrön minoritetsregering (sannolikt bestående av Socialdemokraerna och Miljöpartiet) som söker långsiktiga uppgörelser över blockgränsen i viktiga frågor. Ett helt nytt politiskt landskap får möjlighet att veckla ut sig.
Där är vi inte än. I dagsläget är det visserligen inte mycket som talar för en tredje raka valseger för alliansen. Men rörliga väljare och partier som har 15 månader på sig att utifrån ideologiska och strategiska överväganden välja nya vägar innebär att mycket kan hända. Ännu är ingen rökt.
Jag kommenterar SCB-mätningen för bland annat TT och Reuters.
I dagens mätning skiljer det nära tio procentenheter mellan de rödgröna partiernas 50.5 procent och alliansens 40.7 procent. Mätningen är absolut ingen kristallkula, men det har mig veterligen aldrig hänt att något av de båda blocken hämtat upp ett så stort underläge i en SCB-mätning ett drygt år före valet. Ingenting är omöjligt, men det vore egendomligt om inte de fyra allianspartierna var för sig någonstans i bakhuvudet började fundera över hur man skall positionera sig i händelse av ett valnederlag 2014. Börjar man tänka i de banorna riskerar tankarna att bli självuppfyllande.
För Sverigedemokraterna är mätningen frustrerande. Partiet ligger två procentenheter över sitt valresultat men skulle stå helt utan politiskt inflytande om undersökningen blev valresultat.
Även om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition efter valet har övriga partier hittills inte visat någon som helst vilja att släppa in dem i värmen. En del tror att det skulle bli svårt för Stefan Löfven att bilda regering om de rödgröna blir större än alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Det tror inte jag. Visserligen skulle Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna då kunna rösta ned förslag om att utse Stefan Löfven till statsminister. Men ett sådant utfall skulle leda till politiskt kaos och i förlängningen kanske ett nyval. Jag tror därför att de rödgröna och alliansen enas om principen "störst block vinner", vilket innebär att partiledaren för det största blocket kommer att släppas fram som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster i en omröstning.
Skulle en rödgrön regering med Sverigedemokraterna i vågmästarposition bli svagare än dagens alliansregering? Sverigedemokraterna har ju under denna mandatperiod utnyttjat sin vågmästarställning till att stödja alliansregeringen i upp mot 90 procent av de viktiga omröstningarna i riksdagen och därmed, menar en del, i praktiken profilerat sig som ett högerparti och som ett stödparti till regeringen. Ja, på ett sätt skulle en rödgrön minoritetsregering bli svagare än alliansens nuvarande minoritetsregering, eftersom man inte skulle kunna räkna med samma stöd från Sverigedemolkraterna som alliansregeringen har fått. Å andra sidan är det inte realistiskt att alliansen skulle kunna bilda regering om de rödgröna partierna är större. En sådan regering skulle ju bli beroende av ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än vad dagens regering är. I dag räcker det med att Sverigedemokraerna lägger ned sina röster så vinner alliansregeringen omröstningen. Men om de rödgröna partierna är större än alliansen skulle en alliansregering vara beroende av att Sverigedemokraterna inte nöjde sig med att lägga ned sina röster utan i stället aktivt stödde regeringens linje. En sådan alliansregering skulle inte bli långlivad och den skulle också ge Sverigedemokraterna ett politiskt inflytande som inget parti vill ge dem.
Om alliansen förlorar valet och Sverigedemokraterna blir vågmästare får vi i stället en rödgrön minoritetsregering (sannolikt bestående av Socialdemokraerna och Miljöpartiet) som söker långsiktiga uppgörelser över blockgränsen i viktiga frågor. Ett helt nytt politiskt landskap får möjlighet att veckla ut sig.
Där är vi inte än. I dagsläget är det visserligen inte mycket som talar för en tredje raka valseger för alliansen. Men rörliga väljare och partier som har 15 månader på sig att utifrån ideologiska och strategiska överväganden välja nya vägar innebär att mycket kan hända. Ännu är ingen rökt.
Jag kommenterar SCB-mätningen för bland annat TT och Reuters.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)