I dagens opinionsmätning från Novus svarar endast 3.1 procent av de tillfrågade att de skulle rösta på Kristdemokraterna om det var val i dag. Opinionsstödet för Kristdemokraterna har varit lågt i så många mätningar under så lång tid att många bedömare tvivlar på partiets möjligheter att behålla sin riksdagsplats efter valet 2014. Men i en intressant artikel på DN Debatt i dag presenterar doktoranden i statsvetenskap Annika Fredén forskningsresultat som skulle kunna ingjuta om inte hopp så i alla fall en gnutta tröst för Kristdemokratiska tigerhjärtan.
Genom experimentstudier med 3 000 personer ur en internetbaserad Medborgarpanel vid MOD (Centrum för Multidisciplinär forskning om opinion och demokrati vid Göteborgs universitet) finner Fredén att om Kristdemokraterna har stöd av 1.8 procent av väljarna i en opinionsundersökning omedelbart före ett val är de borgerliga taktikröstarna tillräckligt många för att partiet skall klara fyraprocentsspärren. (Medaljongens baksida är att om Kristdemokraterna i en opinionsundersökning i stället antas ha stöd av 5.8 procent av väljarna är det tillräckligt många som då väljer att rösta på ett annat parti och Kristdemokraterna hamnar under spärren...)
I takt med att väljarrörligheten ökat och medborgarnas partiidentifikation eroderat blir taktikröstning ett mer relevant alternativ i valsituationen. En sådan utveckling kan man tycka är bra eller dålig, beroende på vilken demokratisyn man har.
Annika Fredén är föredömligt återhållsam i sina reflektioner kring den politiska betydelsen av hennes resultat. Det är framförallt två saker, menar jag, som gör att Kristdemokraterna nog bör avstå från att sikta in sig på 1.8 procent i opinonsmätningarna för att den vägen hålla sig kvar i riksdagen. För det första är det sannolikt lättare att frestas till taktikröstning i en experimentsituation, där utfallet av valhandlingen inte får någon betydelse utanför experimentet. Ett riktigt val får verkliga konsekvenser, vilket kan ha en återhållsam effekt på presumtiva taktikröstare. För det andra är det inte osannolikt att vi går in i valrörelsen 2014 med två borgerliga partier - Kristdemokraterna och Centerpartiet - som ligger strax över eller under fyraprocentsspärren. Presumtiva borgerliga taktikröstare tvingas då inte bara välja mellan att taktikrösta eller inte taktikrösta utan också att välja mellan två olika partier att taktikrösta på. Då kanske taktikröstarna inte räcker till för att rädda båda parterna, eller att taktikröstarna i en situation av komplex osäkerhet väljer att ta det säkra före det osäkra och röstar på sitt egentliga parti (i det här fallet Moderaterna eller Folkpartiet) i stället.
Kommer då Kristdemokraterna att lyckas hålla sig kvar i riksdagen efter valet 2014? Det är för tidigt att säga. Onekligen ser det dystert ut, men väldigt mycket kan hända på drygt 15 månader. Jag behandlade tidigare ämnet här.
Taktikröstning diskuteras också av statsvetarna Magnus Hagevi (här) och Henrik Ekengren Oscarsson (här).
2013-05-30
2013-05-28
När skall folkomröstningen om trängselskatt genomföras?
Sedan några dagar står det klart att det verkligen blir en rådgivande kommunal folkomröstning om trängselskatten i Göteborg. Jag tillhör dem som tycker att den representativa demokratin är det bästa sättet att förverkliga folkviljan och att direktdemokratiska mekanismer som till exempel folkomröstningar därför bör användas sparsamt. Jag delar min kollega statsvetarprofessorn Mikael Gilljams uppfattning om folkomröstningar i en representativ demokrati, vilken han i söndagens Agenda i SVT uttryckte ungefär så här: Det är som man tänker sig en bil som har dubbelkommando. Politikerna har blivit valda för att köra bilen och så ska medborgarna sitta vid den andra ratten och pedalerna och köra bilen samtidigt och det där funkar inte riktigt tror jag.
Nu blir det en folkomröstning. När skall den genomföras? Varje folkomröstning följs ofrånkomligen av strategiska överväganden kring vilken sida som gynnas av frågeformuleringar och av tidpunkt för omröstningen.
Det finns tre tänkbara tidpunkter för folkomröstningen: I samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige (14 september 2014), i samband med valet till Europaparlamentet (i slutet av maj 2014) eller vid något annat tillfälle (sannolikt senhösten 2013 eller våren 2014).
Om folkomröstningen genomförs i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige blir valdeltagandet högt, vilket ger resultatet av folkomröstningen stark legitimitet. Folkomröstningen är rådgivande. Men ju tydligare utslag och ju högre valdeltagande, desto svårare blir det för de valda representanterna att bortse från resultatet. Ja-sidan till trängselskatt kan gynnas av att omröstningen förläggs till detta tillfälle, eftersom det ännu är drygt 15 månader dit och göteborgarna då hunnit vänja sig vid trängselskatten. Erfarenheten visar att det är svårare att få gehör för att riva upp ett redan genomfört politiskt beslut än att förhindra att ett sådant beslut fattas. Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Ett högt valdeltagande innebär att även inte lika lättmobiliserade anhängare till trängselskatten röstat. En osäkerhetsfaktor är att vi ju inte vet hur den politiska majoriteten kommer att se ut i Göteborg efter valet 2014. Det är denna nyvalda majoritet som kommer att få ta ställning till om folkomröstningens resultat skall efterlevas eller ej.
Om folkomröstningen genomförs i samband med valet till Europaparlamentet blir valdeltagandet lägre, vilket innebär att resultatet av folkomröstningen inte får en lika stark legitimitet. Om nej-sidan fortfarande är mest mobiliserad vid detta tillfälle kommer de att gynnas av om folkomröstningen genomförs vid detta tillfälle.
Om folkomröstningen genomförs vid något annat tillfälle, utan att luta sig mot andra val, blir valdeltagandet sannolikt ännu lägre, vilket ger utfallet av omröstningen en ännu svagare legitimitet. Ett lågt valdeltagande innebär också att mobiliseringen blir avgörande. Det blir också betydligt dyrare att anordna en separat folkomröstning vid sidan av de ordinarie valen. En fördel med att lägga folkomröstningen vid ett eget tillfälle är att frågan inte dras i långbänk och att den osäkerhet som råder kring Västsvenska paketet och dess finansiering i så fall kan hanteras snabbare. Att lägga folkomröstningen separat innebär också att frågan inte riskerar att komma i skymundan/dra uppmärksamhet från övriga politiska frågor som skall diskuteras i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige, kommunfullmäktige och Europaparlament utan i stället kan hanteras i egen ordning.
Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Vi vet inte hur länge detta mobiliseringsövertag kommer att fortgå. Vi vet att trängselskattedebatten inte tycks ha påverkat opinionen för det rödgröna styret i Göteborg negativt. I en nyligen genomförd opinionsmätning från Demoskop har de rödgröna partierna i Göteborg vuxit med 4-5 procentenheter sedan valet och har nu stöd av 52 procent av väljarna, mot endast 37 procent för de fyra borgerliga allianspartierna. Vägvalet, som bildades i syfte att driva frågan om folkomröstning, har inte kunna inhämta några opinionsvinster så här långt i processen.
Vid sidan av frågan om när folkomröstningen skall äga rum blir förstås frågan om hur de olika svarsalternativen skall formuleras av utomordentligt stor betydelse. Till den saken återkommer jag vid ett senare tillfälle.
Nu blir det en folkomröstning. När skall den genomföras? Varje folkomröstning följs ofrånkomligen av strategiska överväganden kring vilken sida som gynnas av frågeformuleringar och av tidpunkt för omröstningen.
Det finns tre tänkbara tidpunkter för folkomröstningen: I samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige (14 september 2014), i samband med valet till Europaparlamentet (i slutet av maj 2014) eller vid något annat tillfälle (sannolikt senhösten 2013 eller våren 2014).
Om folkomröstningen genomförs i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige blir valdeltagandet högt, vilket ger resultatet av folkomröstningen stark legitimitet. Folkomröstningen är rådgivande. Men ju tydligare utslag och ju högre valdeltagande, desto svårare blir det för de valda representanterna att bortse från resultatet. Ja-sidan till trängselskatt kan gynnas av att omröstningen förläggs till detta tillfälle, eftersom det ännu är drygt 15 månader dit och göteborgarna då hunnit vänja sig vid trängselskatten. Erfarenheten visar att det är svårare att få gehör för att riva upp ett redan genomfört politiskt beslut än att förhindra att ett sådant beslut fattas. Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Ett högt valdeltagande innebär att även inte lika lättmobiliserade anhängare till trängselskatten röstat. En osäkerhetsfaktor är att vi ju inte vet hur den politiska majoriteten kommer att se ut i Göteborg efter valet 2014. Det är denna nyvalda majoritet som kommer att få ta ställning till om folkomröstningens resultat skall efterlevas eller ej.
Om folkomröstningen genomförs i samband med valet till Europaparlamentet blir valdeltagandet lägre, vilket innebär att resultatet av folkomröstningen inte får en lika stark legitimitet. Om nej-sidan fortfarande är mest mobiliserad vid detta tillfälle kommer de att gynnas av om folkomröstningen genomförs vid detta tillfälle.
Om folkomröstningen genomförs vid något annat tillfälle, utan att luta sig mot andra val, blir valdeltagandet sannolikt ännu lägre, vilket ger utfallet av omröstningen en ännu svagare legitimitet. Ett lågt valdeltagande innebär också att mobiliseringen blir avgörande. Det blir också betydligt dyrare att anordna en separat folkomröstning vid sidan av de ordinarie valen. En fördel med att lägga folkomröstningen vid ett eget tillfälle är att frågan inte dras i långbänk och att den osäkerhet som råder kring Västsvenska paketet och dess finansiering i så fall kan hanteras snabbare. Att lägga folkomröstningen separat innebär också att frågan inte riskerar att komma i skymundan/dra uppmärksamhet från övriga politiska frågor som skall diskuteras i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige, kommunfullmäktige och Europaparlament utan i stället kan hanteras i egen ordning.
Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Vi vet inte hur länge detta mobiliseringsövertag kommer att fortgå. Vi vet att trängselskattedebatten inte tycks ha påverkat opinionen för det rödgröna styret i Göteborg negativt. I en nyligen genomförd opinionsmätning från Demoskop har de rödgröna partierna i Göteborg vuxit med 4-5 procentenheter sedan valet och har nu stöd av 52 procent av väljarna, mot endast 37 procent för de fyra borgerliga allianspartierna. Vägvalet, som bildades i syfte att driva frågan om folkomröstning, har inte kunna inhämta några opinionsvinster så här långt i processen.
Vid sidan av frågan om när folkomröstningen skall äga rum blir förstås frågan om hur de olika svarsalternativen skall formuleras av utomordentligt stor betydelse. Till den saken återkommer jag vid ett senare tillfälle.
2013-05-23
Tre fallgropar i debatten om upploppen i Husby
Det finns tre fallgropar i debatten om de upplopp som pågår i Husby och på andra ställen i Stockholm.
1.) Yrvakenhet och historielöshet. Ungdomsupplopp är inget nytt, varken i Sverige eller i andra delar av världen. Om vi håller oss till det senaste decenniet så har ungdomsupplopp snarlika dem i Husby förekommit såväl i London och Paris, som i Stockholm, Göteborg, Malmö och till och med i Borås. Ändå är det som om varje gång var den första. Samma förvåning, samma bestörtning, samma början från noll när det gäller att hitta förklaringar till det inträffade.
2.) Moralism. Förståelsen för vad som händer och därmed möjligheten att på allvar göra något åt det ökar inte genom harmsna och förnumstiga påståenden om att ungdomarna borde sluta kasta sten och i stället vara tacksamma över att de lever i ett bra land. Inte heller främjas saken av att skuldbelägga föräldrar eller genom förslag om utegångsförbud och strängare straff. Moralism är bara ett sätt att hantera sin egen frustration och sin längtan efter enkla lösningar. Att ta avstånd från moralism innebär naturligtvis inte att man på något sätt accepterar det våld och den skadegörelse som förekommer.
3.) Romantisering av våldet. Nej, det finns inget progressivt i den våldsanvändning vi ser i Husby och på andra håll i Stockholm. Våldet är inte ett uttryck för förtryckta och diskriminerade förortsbors frihetslängtan och politiska kamp i sina bostadsområden. Enbart två av de ungdomar som anhölls i Husby igår var bosatta i området. Flertalet av de som greps var tidigare straffade för andra brott. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Våldsromantik är vänsterns värsta fiende.
Vi vet faktiskt en del om förutsättningarna för de våldsutbrott som nu plågar Stockholm. Framför allt vet vi att ju högre andelen unga är i ett område, desto större är sannolikheten för bilbränder. Bland de som har föräldrar som har aktivitetetstöd, finns också en större risk för bilbränder. Här har vi segregationens kärna - en kombination av arbetslöshet, social utsatthet och många unga män.
Det är staten och inte Husbyborna som har det avgörande ansvaret för att hantera den uppkomna situtionen. Lagen gäller och brott skall beivras. Våldsanvändare - oavsett om de är fotbollshuliganer, MC-gäng eller bilbrännare i Husby - skall hållas kort och inte tillåtas bilda skuggsamhällen utanför den gemenskap som samhället erbjuder. En politik som bidrar till att motverka segregation, ojämlikhet och arbetslöshet har bättre förutsättningar att förhindra upplopp än en politik som riktar in sig på att förbättra levnadsvillkoren för de som är friska och har ett heltidsarbete.
Avslutningsingsvis förstår jag inte hur förespråkandet av kollektiva bestraffningar kan vara förenligt med att inneha förtroendeuppdrag i Moderaterna. Riksdagsledamoten Hanif Bali menade tidigare i dag: Hitta ligisterna och vräk föräldrarna. Bali har sedermera tagit tillbaka uttalandet. Hade Hanif Bali varit Sverigedemokrat hade frågan om uteslutning omedelbart rests, utifrån principen om nolltolerans. Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig. Det är trist. Om den typen av uttalanden inte beivras av det egna partiet riskerar de att smyga sig till legitimitet och därigenom bidra till en samhällsdebatt som vilar på hämndens och inte på rättsstatens grund.
Uppdaterat kl 18.55. Jag skrev ovan: "Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig" angående Hanif Balis uttalade stöd för kollektiva bestraffningar. Sedan jag skrev det har jag uppmärksammats på att Moderaternas gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra ansåg att Balis uttalande var "olämpligt". Det är en utomordentligt mild reaktion när en riksdagsledamot förespråkar införandet av kollektiva bestraffningar i svensk rättspraxis.
1.) Yrvakenhet och historielöshet. Ungdomsupplopp är inget nytt, varken i Sverige eller i andra delar av världen. Om vi håller oss till det senaste decenniet så har ungdomsupplopp snarlika dem i Husby förekommit såväl i London och Paris, som i Stockholm, Göteborg, Malmö och till och med i Borås. Ändå är det som om varje gång var den första. Samma förvåning, samma bestörtning, samma början från noll när det gäller att hitta förklaringar till det inträffade.
2.) Moralism. Förståelsen för vad som händer och därmed möjligheten att på allvar göra något åt det ökar inte genom harmsna och förnumstiga påståenden om att ungdomarna borde sluta kasta sten och i stället vara tacksamma över att de lever i ett bra land. Inte heller främjas saken av att skuldbelägga föräldrar eller genom förslag om utegångsförbud och strängare straff. Moralism är bara ett sätt att hantera sin egen frustration och sin längtan efter enkla lösningar. Att ta avstånd från moralism innebär naturligtvis inte att man på något sätt accepterar det våld och den skadegörelse som förekommer.
3.) Romantisering av våldet. Nej, det finns inget progressivt i den våldsanvändning vi ser i Husby och på andra håll i Stockholm. Våldet är inte ett uttryck för förtryckta och diskriminerade förortsbors frihetslängtan och politiska kamp i sina bostadsområden. Enbart två av de ungdomar som anhölls i Husby igår var bosatta i området. Flertalet av de som greps var tidigare straffade för andra brott. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Våldsromantik är vänsterns värsta fiende.
Vi vet faktiskt en del om förutsättningarna för de våldsutbrott som nu plågar Stockholm. Framför allt vet vi att ju högre andelen unga är i ett område, desto större är sannolikheten för bilbränder. Bland de som har föräldrar som har aktivitetetstöd, finns också en större risk för bilbränder. Här har vi segregationens kärna - en kombination av arbetslöshet, social utsatthet och många unga män.
Det är staten och inte Husbyborna som har det avgörande ansvaret för att hantera den uppkomna situtionen. Lagen gäller och brott skall beivras. Våldsanvändare - oavsett om de är fotbollshuliganer, MC-gäng eller bilbrännare i Husby - skall hållas kort och inte tillåtas bilda skuggsamhällen utanför den gemenskap som samhället erbjuder. En politik som bidrar till att motverka segregation, ojämlikhet och arbetslöshet har bättre förutsättningar att förhindra upplopp än en politik som riktar in sig på att förbättra levnadsvillkoren för de som är friska och har ett heltidsarbete.
Avslutningsingsvis förstår jag inte hur förespråkandet av kollektiva bestraffningar kan vara förenligt med att inneha förtroendeuppdrag i Moderaterna. Riksdagsledamoten Hanif Bali menade tidigare i dag: Hitta ligisterna och vräk föräldrarna. Bali har sedermera tagit tillbaka uttalandet. Hade Hanif Bali varit Sverigedemokrat hade frågan om uteslutning omedelbart rests, utifrån principen om nolltolerans. Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig. Det är trist. Om den typen av uttalanden inte beivras av det egna partiet riskerar de att smyga sig till legitimitet och därigenom bidra till en samhällsdebatt som vilar på hämndens och inte på rättsstatens grund.
Uppdaterat kl 18.55. Jag skrev ovan: "Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig" angående Hanif Balis uttalade stöd för kollektiva bestraffningar. Sedan jag skrev det har jag uppmärksammats på att Moderaternas gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra ansåg att Balis uttalande var "olämpligt". Det är en utomordentligt mild reaktion när en riksdagsledamot förespråkar införandet av kollektiva bestraffningar i svensk rättspraxis.
2013-05-19
Hur ska det gå för Kristdemokraterna? Fem år senare
I dagens Sifo-mätning får Kristdemokraterna med sina 2.7 procent sitt sämsta resultat på nästan 20 år. Ljusen i tunneln blir för Kristdemokraterna allt färre. Visst kan det vara så att Alliansens småpartier ökar i slutskedet av valrörelsen 2014, då de får uppmärksamhet på mer lika villkor med de större partierna. Och visst kan det fortfarande finnas ett antal taktikröstare som hjälper upp partiets valresultat i förhållande till olika partisympatimätningar. Men förutsättningarna för att attrahera taktikröstare försämras om partiet uppvisar så dåliga resultat i opinionsmätningarna att en taktikröst uppfattas att riskera att bli en bortkastad röst. Centerpartiets svaga opinionsstöd innebär också att presumtiva taktikröstare 2014 måste välja mellan att taktikrösta på Kristdemokraterna eller på Centerpartiet. Det innebär i sin tur att det blir konkurrens om taktikröstarna på ett helt annat sätt än tidigare samt att ett antal taktikröstare kanske i stället väljer att rösta på Moderaterna eftersom taktikröstningssituationen blir för komplicerad.
Hur skall då Kristdemokraterna göra för att vända den negativa trenden? Finns det något hopp för partiet och dess partiledare Göran Hägglund? Redan för fem år sedan skrev jag en bloggpost med rubriken "Hur ska det gå för Kristdemokraterna?" Det kan finnas ett värde i att gå tillbaka till vad jag skrev då och se hur texten förhåller sig till dagens läge. Har Kristdemokraterna lyssnat på mig eller inte? Borde Kristdemokraterna lyssna på mig eller inte? Så här skrev jag då:
Hur ska det gå för kristdemokraterna? Inför partiets riksting i Norrköping balanserar regeringens strykpojke på fyraprocentsspärren till riksdagen. Partiets profilfrågor från valrörelsen 2006 är antingen kastade i glömskans sjö (förslaget om sänkt bensinskatt) eller genomförda som halvmesyrer (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget) och därför inte längre användbara som valvinnarfrågor. Det stundande Europavalet riskerar att bli en katastrof för partiet.
Kristdemokraterna definieras ibland som den kristna högern i Sverige. Partiets företrädare uppskattar inte den beteckningen. De tycker att beteckningen orättvist associerar till den kristna högern i USA, och dess fundamentalistiska syn i samlevnadsfrågor, den israelisk-palestinska konflikten och stödet för USA:s militära interventioner på olika håll i världen.
Visst finns det mycket som skiljer de svenska kristdemokraterna från den kristna högern i USA. Men väljarstudier visar att en betydande del av partiets väljare placerar sig själv just till höger på vänster-högerskalan. Ur det perspektivet representerar kristdemokraterna den kristna högern i Sverige.
Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga som bidrar till att skilja ut partiet från sina regeringskamrater och samtidigt ger den kristna högern i Sverige ett mänskligt ansikte. Varför inte rikta in sig på en mer generös flykting- och biståndspolitik? I en tid när enprocentsmålet för svenskt bistånd urholkas och flyktingar skickas tillbaka till Irak och Afghanistan behövs alla goda viljor i dessa frågor. Eftersom folkpartiet avsvurit sig socialliberalismen så kunde kristdemokraterna eftersträva att fylla högerkantens humanistiska tomrum med en medkännade socialkonservatism.
Uppdaterat: I dag torsdag kommenterar jag kd:s riksting i pigga Brunchrapporten med Henrik Torehammar och Cissi Wallin i P 3.
Usch vad tiden går. Hade någon frågat mig idag hade jag sagt att Brunchrapporten började sändas 2011, typ.
Jag konstaterar att Kristdemokraterna fortfarande har enorma problem med att utmejsla en profilfråga. Vårdnadsbidraget är ingen hit, frågan om sänkt bensinskatt var ett politiskt feltänk av monumentala mått och frågan om fastighetsskatt är stendöd. Avregleringen av apoteken har väckt starka känslor, men något röstmagnet blev det ej. Göran Hägglunds försök att profilera partiet genom att använda en populistisk terminologi som "verklighetens folk" eller att utpeka sig själv som "politikens gränspolis" har heller inte mottagits med jubel från väljarna.
Jag tycker fortfarande att Kristdemokraterna borde kunna tjäna på att utveckla en medkännande socialkonservatism, med flykting- och biståndsfrågor som ett centralt inslag. Kristdemokraterna är ett folkrörelseparti och med tanke på den idéfattigdom och det alltmer desperata läge som partiet befinner sig i så tycker åtminstone jag att ett sådant frimodigt steg skulle kunna locka borgerliga, humanistiskt sinnade, väljares intresse.
Men jag börjar tappa hoppet om Kristdemokraterna. Det blir väl i stället mer av samma, mer avregleringar och vårdnadsbidrag, mer retorik om politikens gränser. Vore synd om det blev partiets sista ord. Skall partiet falla kunde det väl i alla fall göra det med frimod om med visad medkänsla och engagemang för dessa de verkligt våra minsta.
Hur skall då Kristdemokraterna göra för att vända den negativa trenden? Finns det något hopp för partiet och dess partiledare Göran Hägglund? Redan för fem år sedan skrev jag en bloggpost med rubriken "Hur ska det gå för Kristdemokraterna?" Det kan finnas ett värde i att gå tillbaka till vad jag skrev då och se hur texten förhåller sig till dagens läge. Har Kristdemokraterna lyssnat på mig eller inte? Borde Kristdemokraterna lyssna på mig eller inte? Så här skrev jag då:
Hur ska det gå för kristdemokraterna? Inför partiets riksting i Norrköping balanserar regeringens strykpojke på fyraprocentsspärren till riksdagen. Partiets profilfrågor från valrörelsen 2006 är antingen kastade i glömskans sjö (förslaget om sänkt bensinskatt) eller genomförda som halvmesyrer (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget) och därför inte längre användbara som valvinnarfrågor. Det stundande Europavalet riskerar att bli en katastrof för partiet.
Kristdemokraterna definieras ibland som den kristna högern i Sverige. Partiets företrädare uppskattar inte den beteckningen. De tycker att beteckningen orättvist associerar till den kristna högern i USA, och dess fundamentalistiska syn i samlevnadsfrågor, den israelisk-palestinska konflikten och stödet för USA:s militära interventioner på olika håll i världen.
Visst finns det mycket som skiljer de svenska kristdemokraterna från den kristna högern i USA. Men väljarstudier visar att en betydande del av partiets väljare placerar sig själv just till höger på vänster-högerskalan. Ur det perspektivet representerar kristdemokraterna den kristna högern i Sverige.
Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga som bidrar till att skilja ut partiet från sina regeringskamrater och samtidigt ger den kristna högern i Sverige ett mänskligt ansikte. Varför inte rikta in sig på en mer generös flykting- och biståndspolitik? I en tid när enprocentsmålet för svenskt bistånd urholkas och flyktingar skickas tillbaka till Irak och Afghanistan behövs alla goda viljor i dessa frågor. Eftersom folkpartiet avsvurit sig socialliberalismen så kunde kristdemokraterna eftersträva att fylla högerkantens humanistiska tomrum med en medkännade socialkonservatism.
Uppdaterat: I dag torsdag kommenterar jag kd:s riksting i pigga Brunchrapporten med Henrik Torehammar och Cissi Wallin i P 3.
Usch vad tiden går. Hade någon frågat mig idag hade jag sagt att Brunchrapporten började sändas 2011, typ.
Jag konstaterar att Kristdemokraterna fortfarande har enorma problem med att utmejsla en profilfråga. Vårdnadsbidraget är ingen hit, frågan om sänkt bensinskatt var ett politiskt feltänk av monumentala mått och frågan om fastighetsskatt är stendöd. Avregleringen av apoteken har väckt starka känslor, men något röstmagnet blev det ej. Göran Hägglunds försök att profilera partiet genom att använda en populistisk terminologi som "verklighetens folk" eller att utpeka sig själv som "politikens gränspolis" har heller inte mottagits med jubel från väljarna.
Jag tycker fortfarande att Kristdemokraterna borde kunna tjäna på att utveckla en medkännande socialkonservatism, med flykting- och biståndsfrågor som ett centralt inslag. Kristdemokraterna är ett folkrörelseparti och med tanke på den idéfattigdom och det alltmer desperata läge som partiet befinner sig i så tycker åtminstone jag att ett sådant frimodigt steg skulle kunna locka borgerliga, humanistiskt sinnade, väljares intresse.
Men jag börjar tappa hoppet om Kristdemokraterna. Det blir väl i stället mer av samma, mer avregleringar och vårdnadsbidrag, mer retorik om politikens gränser. Vore synd om det blev partiets sista ord. Skall partiet falla kunde det väl i alla fall göra det med frimod om med visad medkänsla och engagemang för dessa de verkligt våra minsta.
2013-05-15
Uppdrag granskning och frågan om jäv i bevakningen
Kvällen Uppdrag granskning i SVT har föregåtts av en öppen konflikt mellan Aftonbladet-journalisten Martin Aagård och redaktionen för Uppdrag granskning. Martin Aagård anklagar Uppdrag granskning för att låta journalisten Magnus Wennerholm granska ett fall där Wennerholm själv arbetat tillsammans med en av dem han förväntas granska, nämligen journalisten Per Brinkemo.
Uppdrag granskning förnekar inte Martin Aagårds påstående i sak. Magnus Wennerholm och Per Brinkemo har arbetat tillsammans - de har gjort två TV-program om militant islamism i Sverige, för just Uppdrag granskning. Programmets ansvarige utgivare Nils Hanson säger att medievärlden är "en liten branch där alla känner alla". Hanson betonar också att han själv har "jobbat som journalist i 40 år och känner väldigt många journalister. Att det skulle innebära att jag inte kan granska dem vore orimligt."
Jag har en invändning mot Nils Hansons resonemang. Visst är medievärlden en liten branch där "alla känner alla". Men så är det också inom akademin. Skillnaden är emellertid att inom akademin är det en hedersregel att inte åta sig sakkunniguppdrag eller granskningar av projektansökningar rörande individer man haft forskningssamarbete eller motsvarande med. Att känna varandra är en sak. Att ha samarbetat tillsammans är något annat.
Det är möjligt att Magnus Wennerholm gör ett alldeles utmärkt inslag i Uppdrag granskning i kväll. Kommer det att vara opartiskt? Ja, säg det. Vi lever i en tid där opartisk journalistik är betydligt mer konkurrensutsatt än tidigare. Öppenhet och transparens blir allt viktigare, opartiskhet tonas ned. Enligt Martin Aagård (som också är part i det aktuella inslaget i Uppdrag granskning) var Martin Wennerholm i intervjusituationen inte öppen med sitt tidigare samarbete med Per Brinkemo.
Läs gärna Mattias Hagbergs text om Uppdrag gransknings och Janne Josefssons svårigheter att utmejsla sin roll i ett nytt journalistiskt landskap.
Uppdrag granskning förnekar inte Martin Aagårds påstående i sak. Magnus Wennerholm och Per Brinkemo har arbetat tillsammans - de har gjort två TV-program om militant islamism i Sverige, för just Uppdrag granskning. Programmets ansvarige utgivare Nils Hanson säger att medievärlden är "en liten branch där alla känner alla". Hanson betonar också att han själv har "jobbat som journalist i 40 år och känner väldigt många journalister. Att det skulle innebära att jag inte kan granska dem vore orimligt."
Jag har en invändning mot Nils Hansons resonemang. Visst är medievärlden en liten branch där "alla känner alla". Men så är det också inom akademin. Skillnaden är emellertid att inom akademin är det en hedersregel att inte åta sig sakkunniguppdrag eller granskningar av projektansökningar rörande individer man haft forskningssamarbete eller motsvarande med. Att känna varandra är en sak. Att ha samarbetat tillsammans är något annat.
Det är möjligt att Magnus Wennerholm gör ett alldeles utmärkt inslag i Uppdrag granskning i kväll. Kommer det att vara opartiskt? Ja, säg det. Vi lever i en tid där opartisk journalistik är betydligt mer konkurrensutsatt än tidigare. Öppenhet och transparens blir allt viktigare, opartiskhet tonas ned. Enligt Martin Aagård (som också är part i det aktuella inslaget i Uppdrag granskning) var Martin Wennerholm i intervjusituationen inte öppen med sitt tidigare samarbete med Per Brinkemo.
Läs gärna Mattias Hagbergs text om Uppdrag gransknings och Janne Josefssons svårigheter att utmejsla sin roll i ett nytt journalistiskt landskap.
2013-05-12
Fredrik Reinfeldts debattvägran
Fredrik Reinfeldt vägrar sedan en längre tid att möta det överlägset största oppostionspartiets ledare Stefan Löfven i en debatt. Reinfeldt motiverar sin vägran med att han själv representerar en regering medan Stefan Löfven inte representerar ett regeringsalternativ, utan bara sitt eget parti. En debatt blir därför inte rimlig, menar Reinfeldt.
Fredrik Reinfeldts vägran att debattera med Stefan Löfven har kritiserats hårt. Kritiken kommer inte bara från Socialdemokraterna eller från den rödgröna oppositionen. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman karaktäriserar Reinfeldts debattvägran som "fånig" och hans argumentation som oseriös.
Vilket är då det egentliga skälet till att Fredrik Reinfeldt vägrar att debattera med Stefan Löfven? En del menar att Reinfeldt skulle vara feg och inte våga ta debatten med Löfven. Så är det naturligtvis inte. Reinfeldt är en skicklig debattör och behöver av det skälet inte frukta en debatt med Stefan Löfven.
I stället är det så att Reinfeldt vill förminska Stefan Löfven som statsministerkandidat. Frågan om regeringsduglighet är ett av de allt färre områden där Alliansen fortfarande har större trovärdighet i väljarnas ögon än vad Stefan Löfven och den rödgröna oppositionen har. Därför utnyttjar Fredrik Reinfeldt varje enskilt tillfälle till att påpeka att väljarna ännu inte vet vilka Socialdemokraterna kommer att vilja försöka bilda regering med om Alliansen förlorar valet 2014. Vilken fråga som än lyfts i debatten kommenteras av Reinfeldt med att vi inte vet hur Stefan Löfvens regeringsalternativ ser ut, och att innan väljarna fått besked på den puntken är snart sagt alla politiska debatter omöjliga att föra på ett seriöst sätt. (Reinfeldts tjat i regeringsfrågan övertrumfar till och med Stefan Löfvens mantra om "jobb, jobb, jobb".)
Därför vägrar Fredrik Reinfeldt att möta Stefan Löfven i en debatt mellan de två. Genom sin vägran vill Reinfeldt befästa en bild att att Alliansen är det enda regeringsalternativet inför valet 2014. Det är svårt att undgå att associera till dåvarande moderatledaten Carl Bildts tal om "den enda vägens politik" i början av 1990-talet.
Ibland undrar jag varför Moderaterna ansluter sig till idén om fria och allmänna val överhuvudtaget. Det finns ju enligt dem ändå bara ett regeringsalternativ och en möjlig politik.
Jag undrar också lite över hur centrala nyhetsmedier hanterar Fredrik Reinfeldts debattvägran. Genom att acceptera Reinfeldts vägran finns det en risk att medierna indirekt bidrar till att legitimera och befästa Reinfeldts och Moderaternas påstående att det bara finns ett regeringsalternativ. När Agenda hösten 2011 arrangerade en partiledardebatt vägrade Håkan Juholt och Lars Ohly att delta, eftersom de menade att Agendas placering av partiledarna i studion gav bilden av att Sverigedemokraterna utgjorde en del av en samlad opposition. Den gången valde Agenda att genomföra debatten trots att Juholt och Ohly vägrade medverka. Varför inte samma upplägg från Agenda nu? Bjud in Reinfeldt och Löfven till debatt och genomför sedan debatten med de inbjudna deltagare som väljer att vara med.
Fredrik Reinfeldts vägran att debattera med Stefan Löfven har kritiserats hårt. Kritiken kommer inte bara från Socialdemokraterna eller från den rödgröna oppositionen. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman karaktäriserar Reinfeldts debattvägran som "fånig" och hans argumentation som oseriös.
Vilket är då det egentliga skälet till att Fredrik Reinfeldt vägrar att debattera med Stefan Löfven? En del menar att Reinfeldt skulle vara feg och inte våga ta debatten med Löfven. Så är det naturligtvis inte. Reinfeldt är en skicklig debattör och behöver av det skälet inte frukta en debatt med Stefan Löfven.
I stället är det så att Reinfeldt vill förminska Stefan Löfven som statsministerkandidat. Frågan om regeringsduglighet är ett av de allt färre områden där Alliansen fortfarande har större trovärdighet i väljarnas ögon än vad Stefan Löfven och den rödgröna oppositionen har. Därför utnyttjar Fredrik Reinfeldt varje enskilt tillfälle till att påpeka att väljarna ännu inte vet vilka Socialdemokraterna kommer att vilja försöka bilda regering med om Alliansen förlorar valet 2014. Vilken fråga som än lyfts i debatten kommenteras av Reinfeldt med att vi inte vet hur Stefan Löfvens regeringsalternativ ser ut, och att innan väljarna fått besked på den puntken är snart sagt alla politiska debatter omöjliga att föra på ett seriöst sätt. (Reinfeldts tjat i regeringsfrågan övertrumfar till och med Stefan Löfvens mantra om "jobb, jobb, jobb".)
Därför vägrar Fredrik Reinfeldt att möta Stefan Löfven i en debatt mellan de två. Genom sin vägran vill Reinfeldt befästa en bild att att Alliansen är det enda regeringsalternativet inför valet 2014. Det är svårt att undgå att associera till dåvarande moderatledaten Carl Bildts tal om "den enda vägens politik" i början av 1990-talet.
Ibland undrar jag varför Moderaterna ansluter sig till idén om fria och allmänna val överhuvudtaget. Det finns ju enligt dem ändå bara ett regeringsalternativ och en möjlig politik.
Jag undrar också lite över hur centrala nyhetsmedier hanterar Fredrik Reinfeldts debattvägran. Genom att acceptera Reinfeldts vägran finns det en risk att medierna indirekt bidrar till att legitimera och befästa Reinfeldts och Moderaternas påstående att det bara finns ett regeringsalternativ. När Agenda hösten 2011 arrangerade en partiledardebatt vägrade Håkan Juholt och Lars Ohly att delta, eftersom de menade att Agendas placering av partiledarna i studion gav bilden av att Sverigedemokraterna utgjorde en del av en samlad opposition. Den gången valde Agenda att genomföra debatten trots att Juholt och Ohly vägrade medverka. Varför inte samma upplägg från Agenda nu? Bjud in Reinfeldt och Löfven till debatt och genomför sedan debatten med de inbjudna deltagare som väljer att vara med.
2013-05-05
Så blir kvällens partiledardebatt i SVT Agenda
Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir lika mycket en kamp om den politiska dagordningen som ett försök att påverka väljarnas åsikter i enskilda politiska sakfrågor. Ungefär så här tror jag det kommer att bli.
Stefan Löfven får nu en möjlighet att ta igen det förlorade momentum som Omar Mustafa-affären innebar för Socialdemokraterna, efter en i övrigt framgångsrik partikongress. Löfven kommer att definiera i princip varje enskild politik sakfråga i termer av jobb och utbildning. Massarbetslösheten är alliansregeringens överlägset största misslyckande. Den som vill kan roa sig med att räkna varje gång Löfven säger ordet "jobb" i kvällens debatt. Räknedosa rekommenderas.
Jonas Sjöstedt är frustrerad över att opinionssiffrorna inte ökar, trots att Vänsterpartiet har väljarna med sig i sitt motstånd mot vinst i välfärden. Sjöstedts utmaning består inte främst i att få väljarna att tycka som Vänsterpartiet i vinst i välfärds-frågan (det gör de redan), utan att få dem att tycka att frågan är så viktig att den påverkar deras partival.
Gustav Fridolin kommer att göra sitt bästa för att positionera Miljöpartiet på ett sätt där väljarna anar att partiet kommer att hålla till på den rödgröna planhalvan i valrörelsen 2014, men ändå behålla handlingsfriheten för blocköverskridande överenskommelser i tunga sakfrågor. Miljöpolitik, migration och skola kommer högt på agendan, om Fridolin själv får välja.
Fredrik Reinfeldt kommer att betona de starka statsfinanserna och osäkerheten kring vilka som kommer att bilda regering om de rödgröna vinner valet 2014. Reinfeldt kommer också att vilja prata lag och ordning, sannolikt både när det gäller idrottsvåld och huliganism och våld mot kvinnor. Reinfeldts stora utmaning blir att inte uppfattas som gnällig och idélös.
Jan Björklund vill förstås diskutera utbildning och skola. Men de senaste åren har han allt mer framstått som en "one trick pony", där alla problem i skolan kan lösas genom tidigare betyg, mer katederundervisning, förstatligande samt att problemen i skolan egentligen är sossarnas fel. Allt färre tror honom. Folkpartiet ligger i opinionsundersökningarna under valresultatet och behöver en ny fråga att att profilera sig i. Jag tror inte den kommer i kväll
Anniel Lööf kommer att prata om det mesta. Centerpartiet är det parti som har den mest otydliga profilen, och jag tror inte att Annie Lööf kommer att bidra till särskilt mycket mer tydlighet i kväll. Landsbygden kommer att få sitt, Stureplan sitt, småföretagarna sitt, miljövännerna sitt, skattesänkarna sitt. Lööfs utmaning består i att skapa en trovärdig helhet och inte en politisk pytt i panna.
Göran Hägglund har nästan helt försvunnit ur debatten de senaste veckorna. Hägglund kan visserligen glädjas åt det nederlagstippade Degerfors IF:s relativa framgångar i Superettan i fotboll. Men blir det några motsvarande framgångar åt de likaså nederlagstippade Kristdemokraterna i valet 2014? I så fall måste Kristdemokraterna nog komma med något nytt. Kommer det i kväll eller blir det åter sjukvård, familj och anti-politik för hela slanten? Jag är rädd att det blir det sistnämnda, men har gärna fel på denna punkt.
Jimmie Åkesson har upplevt några mindre roliga veckor med sjunkande opinionssiffror och ständigt nya avslöjanden om rasistsiska eller främlingsfientliga övertramp i de egna leden. Nu får Åkesson en möjlighet att vända den nedåtgående trenden. Sverigedemokraterna behöver bredda sin politik. Vid sidan av invandring kommer Åkesson att tala om lag och ordning och landsbygdsfrågor.
P.S. För övrigt är jag nyfiken på vem av Socialdemokraterna eller Moderaterna som blir först med att förklara att överskottsmålet är otidsenligt och bör överges. Den som blir först vinner, tror jag.
Stefan Löfven får nu en möjlighet att ta igen det förlorade momentum som Omar Mustafa-affären innebar för Socialdemokraterna, efter en i övrigt framgångsrik partikongress. Löfven kommer att definiera i princip varje enskild politik sakfråga i termer av jobb och utbildning. Massarbetslösheten är alliansregeringens överlägset största misslyckande. Den som vill kan roa sig med att räkna varje gång Löfven säger ordet "jobb" i kvällens debatt. Räknedosa rekommenderas.
Jonas Sjöstedt är frustrerad över att opinionssiffrorna inte ökar, trots att Vänsterpartiet har väljarna med sig i sitt motstånd mot vinst i välfärden. Sjöstedts utmaning består inte främst i att få väljarna att tycka som Vänsterpartiet i vinst i välfärds-frågan (det gör de redan), utan att få dem att tycka att frågan är så viktig att den påverkar deras partival.
Gustav Fridolin kommer att göra sitt bästa för att positionera Miljöpartiet på ett sätt där väljarna anar att partiet kommer att hålla till på den rödgröna planhalvan i valrörelsen 2014, men ändå behålla handlingsfriheten för blocköverskridande överenskommelser i tunga sakfrågor. Miljöpolitik, migration och skola kommer högt på agendan, om Fridolin själv får välja.
Fredrik Reinfeldt kommer att betona de starka statsfinanserna och osäkerheten kring vilka som kommer att bilda regering om de rödgröna vinner valet 2014. Reinfeldt kommer också att vilja prata lag och ordning, sannolikt både när det gäller idrottsvåld och huliganism och våld mot kvinnor. Reinfeldts stora utmaning blir att inte uppfattas som gnällig och idélös.
Jan Björklund vill förstås diskutera utbildning och skola. Men de senaste åren har han allt mer framstått som en "one trick pony", där alla problem i skolan kan lösas genom tidigare betyg, mer katederundervisning, förstatligande samt att problemen i skolan egentligen är sossarnas fel. Allt färre tror honom. Folkpartiet ligger i opinionsundersökningarna under valresultatet och behöver en ny fråga att att profilera sig i. Jag tror inte den kommer i kväll
Anniel Lööf kommer att prata om det mesta. Centerpartiet är det parti som har den mest otydliga profilen, och jag tror inte att Annie Lööf kommer att bidra till särskilt mycket mer tydlighet i kväll. Landsbygden kommer att få sitt, Stureplan sitt, småföretagarna sitt, miljövännerna sitt, skattesänkarna sitt. Lööfs utmaning består i att skapa en trovärdig helhet och inte en politisk pytt i panna.
Göran Hägglund har nästan helt försvunnit ur debatten de senaste veckorna. Hägglund kan visserligen glädjas åt det nederlagstippade Degerfors IF:s relativa framgångar i Superettan i fotboll. Men blir det några motsvarande framgångar åt de likaså nederlagstippade Kristdemokraterna i valet 2014? I så fall måste Kristdemokraterna nog komma med något nytt. Kommer det i kväll eller blir det åter sjukvård, familj och anti-politik för hela slanten? Jag är rädd att det blir det sistnämnda, men har gärna fel på denna punkt.
Jimmie Åkesson har upplevt några mindre roliga veckor med sjunkande opinionssiffror och ständigt nya avslöjanden om rasistsiska eller främlingsfientliga övertramp i de egna leden. Nu får Åkesson en möjlighet att vända den nedåtgående trenden. Sverigedemokraterna behöver bredda sin politik. Vid sidan av invandring kommer Åkesson att tala om lag och ordning och landsbygdsfrågor.
P.S. För övrigt är jag nyfiken på vem av Socialdemokraterna eller Moderaterna som blir först med att förklara att överskottsmålet är otidsenligt och bör överges. Den som blir först vinner, tror jag.
2013-05-01
Första maj, Göteborg, 2013
Efter en idog första maj-dag i Göteborg kommer här en kort rapport angående deltagandet i de olika demonstrationerna. Den som vill sätta in deltagarsifforna i ett längre och vidare perspektiv rekommenderas att klicka in på min och Mikael Perssons nu uppdaterade text på Politologerna.
Störst i stan var återigen Vänsterpartiet, vars tåg inrymde över 4 100 deltagare, vilket var en ökning med 900 personer från fjolårets siffror. Partiet hade god hjälp av partiledare Jonas Sjöstedts närvaro. Men det höga deltagarantalet i Vänsterpartiets tåg är inte bara en partiledareffekt. Redan förra året ökade deltagandet i Västerpartiets tåg markant jämfört med tidigare år.
Socialdemokraterna samlade i år 1 850 deltagare, vilket var en minskning från förra året med 600 personer. Den viktigaste förklaringen är sannolikt att förra året debuterade Stefan Löfven som första maj-talare på Götaplatsen, vilket samlade många nyfikna. I år hölls talet av den mer anonyme ordföranden för Byggnads Johan Lindholm. Men 1 850 deltagare är ungefär så många som de senaste 20 åren brukar gå i Socialdemokraternas tåg på första maj.
Syndikalisterna (SAC) samlade 1 500 personer, vilket var en minskning med 100 personer jämfört med i fjol. Kommunistiska Partiet (tidigare KPMLr) höll ställningarna och ökade från 750 till 800 deltagare.
Feministiskt initiativ debuterade på första maj i år. Jag hade tyvärr inte möjlighet att följa deras demonstration. Information om deltagarantalet mottages tacksamt.
Störst i stan var återigen Vänsterpartiet, vars tåg inrymde över 4 100 deltagare, vilket var en ökning med 900 personer från fjolårets siffror. Partiet hade god hjälp av partiledare Jonas Sjöstedts närvaro. Men det höga deltagarantalet i Vänsterpartiets tåg är inte bara en partiledareffekt. Redan förra året ökade deltagandet i Västerpartiets tåg markant jämfört med tidigare år.
Socialdemokraterna samlade i år 1 850 deltagare, vilket var en minskning från förra året med 600 personer. Den viktigaste förklaringen är sannolikt att förra året debuterade Stefan Löfven som första maj-talare på Götaplatsen, vilket samlade många nyfikna. I år hölls talet av den mer anonyme ordföranden för Byggnads Johan Lindholm. Men 1 850 deltagare är ungefär så många som de senaste 20 åren brukar gå i Socialdemokraternas tåg på första maj.
Syndikalisterna (SAC) samlade 1 500 personer, vilket var en minskning med 100 personer jämfört med i fjol. Kommunistiska Partiet (tidigare KPMLr) höll ställningarna och ökade från 750 till 800 deltagare.
Feministiskt initiativ debuterade på första maj i år. Jag hade tyvärr inte möjlighet att följa deras demonstration. Information om deltagarantalet mottages tacksamt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)