Trender i deltagande i första maj-tågen – vänsterns styrkedemonstration eller en tradition på väg att utraderas?

Det här inlägget är samförfattat av mig och Mikael Persson, och även publicerat på utmärkta statsvetarbloggen Politologerna.

Under de senaste åren har det framförts förslag om att slopa första maj som helgdag och i Norrköping ersätts i år demonstrationstågen av en konsert med popsångerskan Amy Diamond. Mot bakgrund av sådana nyheter skulle man kanske kunna tro att första maj-tågens popularitet är på väg att minska. Å andra sidan talar partierna till vänster om första maj som en årlig framgångsrik styrkedemonstration. Så vad ska man egentligen tro? Lockar första maj allt färre eller är det fortfarande en imponerande styrkedemonstration från vänsterns sida?

Sällan presenteras det i debatten några tidsserier på hur många deltagare som demonstrationstågen lockar. Det är därför svårt att få ett grepp om exakt hur deltagandet i demonstrationstågen på första maj förändras över tid. Vi ska här försöka bringa lite klarhet i frågan och presentera siffror på hur många som deltagit i demonstrationstågen i Göteborg vid ett antal tillfällen sedan mitten av 1990-talet. Vi ska försöka att undersöka vilka trender man kan skönja och om det finns något samband mellan deltagande i demonstrationerna och partiernas opinionsstöd.

Siffrorna över demonstrationsdeltagande som presenteras här har räknats av Ulf Bjereld på plats i Göteborg vid vart och ett av tillfällena. Mätningarna omfattar 12 år från 1995 till 2012, det finns alltså vissa brott i tidsserierna.

Antalet demonstrationsdeltagare i tågen för S, V, KPMLr/KP och SAC presenteras i figur 1 nedan. Varje punkt indikerar ett mättillfälle, (man ska alltså ta i beaktande att det saknas mätningar till exempel mellan 2003 och 2007). 

Figuren visar att Vänsterpartiet lockar flest demonstrationsdeltagare, vid det senaste valet över 3000 personer. Ökningen mellan 2011 och 2012 var kraftig för Vänsterpartiets del; en ökning med ungefär 1000 personer. Socialdemokraterna har under åren 2007 till 2011 lockat ungefär lika många deltagare som Vänsterpartiet, strax under 2000. Även Socialdemokraterna ökade mellan 2011 och 2012, men de kunde inte nå upp till Vänsterpartiets nivå. Med tanke på hur mycket större väljarstöd Socialdemokraterna har jämfört med Vänsterpartiet är det månne förvånande att Socialdemokraternas tåg inte drar fler medlemmar. Uppenbarligen har Vänsterpartiets en större andel trogna sympatisörer som är beredda att engagera sig på första maj.

SAC, som i den nationella politiska debatten spelar en perifer roll, har i sitt första maj-tåg lockat allt större skaror under de senaste tid. På senare år har deras tåg nästan lockat lika många deltagare som Socialdemokraternas, det vill säga drygt 1500 deltagare. Vad det gäller KPMLr/KP har de under 2000-talet legat stabilt på en nivå strax under 1000 deltagare, den lägsta uppmätta siffran är 740. Detta måste sägas vara starkt av ett parti som i kommunalvalet i Göteborgs kommun fick cirka 2500 röster (KP). Demonstrationståget motsvarar alltså ungefär en fjärdedel av deras väljare i kommunen.

Som en jämförelse kan vi nämna att Socialdemokraterna i samma val samlade drygt 90 000 röster. Demonstrationståget på första maj motsvarar alltså inte mer än ungefär 2,5 procent av deras väljare. För Vänsterpartiets del motsvarar demonstrationståget ungefär 16 procent av deras väljare i kommunalvalet i Göteborg 2010. De mer radikala partierna samlar alltså större andel av sina sympatisörer till första maj-tågen. Om Socialdemokraterna mobiliserade lika stor andel av sina väljare på första maj som KP gjort så skulle Socialdemokraternas tåg i Göteborg bestå av mer än 20000 deltagare.

Vad finns det för andra faktorer som kan förklara variationer över tid? Man skulle kunna tänka sig att första maj-demonstrationerna lockar fler när det är borgerligt regeringsinnehav och färre under Socialdemokratiskt regeringsinnehav, men en sådan trend är svår att se. Men vi vet ju dock inte om trenden under de senaste åren varit mer negativ om vi haft en Socialdemokratisk regering. Man skulle också kunna tänka sig att fler demonstrerar när det är valår då den politiska debatten är mer intensiv. Men även en sådan trend är svår att se. (Vi väljer här att bortse från tillfällighetsfaktorer, som till exempel väderleksförhållanden eller hur attraktiva respektive huvudtalare är. När det gäller väderleksförhållanden brukar det hävdas att lagom är bäst. Om det är för vackert väder åker folk till landet. Om det är för dåligt väder stannar folk hemma.)

Sammanfattningsvis kan man säga att demonstrationsdeltagandet under större delen av den aktuella perioden är påfallande stabilt. Även om studier av faktiskt demonstrationsdeltagande tidigare lyst med sin frånvaro, finns det i tidigare forskning stöd för att demonstrationsdeltagandet är relativt stabilt under 2000-talet. Magnus Wennerhag (2012) har utifrån SOM-institutets enkätundersökningar visat att deltagandet är relativt konstant från 1999 till 2011. Om den starka ökningen vid första maj-demonstrationerna 2012 bara var en tillfällig ökning eller början på en längre positiv trend återstår att se.

Figur 2 visar utvecklingen för samtliga deltagare i de fyra demonstrationstågen. Samtliga tåg är inte räknande vid alla tillfällen vilket förklarar tidsseriebrottet. Naturligtvis bör man vara försiktig med tolkningarna när man bara har sex stycken mättillfällen, men vi kan dock konstatera att dessa data inte ger något stöd för en negativ trend. Tvärtom tycks trenden under dessa år vara positiv, men för att kunna uttala sig om trender i ett längre perspektiv hade vi behövt fler mätningar.

Finns det ett samband mellan partiernas stöd i opinionen och hur många deltagare de lockar vid första maj? Figur 3 nedan visar Socialdemokraternas demonstrationsdeltagande tillsammans med opinionsstödet i SIFOs mätningar från april respektive år (den senaste mätningen innan första maj varje år). Det är förvisso relativt få mätpunkter vi har tillgång till men korrelationen är blygsam, 0.1. Man måste också vara försiktig när man jämför trender på olika skalor. Vi kan dock notera att mellan 2011 och 2012 ökade Socialdemokraterna både i opinionen och i demonstrationsdeltagande, men det finns också flera tillfällen då trenderna går åt olika håll. Medan Socialdemokraterna föll kraftigt i opinionen mellan 2007 och 2011 så var demonstrationsdeltagandet under samma period relativt stabilt. Opinionsstödet är alltså ingen särskilt pålitligt faktor för att förutse demonstrationsdeltagande.

 I figur 4 ser vi närmare på Vänsterpartiets stöd i opinionen och deltagande i deras första maj-tåg. Här ter sig sambandet mellan opinionsstöd och demonstrationsdeltagande ännu svagare. Sedan början av 2000-talet har Vänsterpartiets stöd i opinionen mer än halverats. Trenden för deras första maj-tåg följer dock inte samma negativa trend, utan har varit relativt stabilt de senaste åren med en stark ökning 2012.

Partiernas opinionsstöd och demonstrationsdeltagande tycks alltså inte ha så mycket med varandra att göra. Stöd i opinionen ökar och minskar över tid, men antalet kärnsympatisörer som går i tågen ser inte ut att samvariera särskilt starkt med de övergripande opinionstrenderna.

Visst görs det försök att förnya och modernisera första maj-firandet. Socialdemokraternas digitala första maj-märke 2013 skall ses som ett försök i den riktningen. Fortfarande fyller de traditionella första maj-tågen funktionen att mobilisera partiets medlemmar och sympatisörer till en gemensam manifestation samtidigt som partiet får en möjlighet att inför medborgare och media föra fram sina politiska krav och bidra till att sätta den politiska dagordningen. Så länge deltagandet hålls på en anständig nivå kommer dessa manifestationer därför att fortsätta.

Men för att första maj-firandet skall kunna utvecklas ytterligare bör partierna fundera allvarligt över hur man utnyttjar den kommunikationsteknologiska revolutionen för att bättre mobilisera medlemmar och sympatisörer i en digital tid. Varför inte låta de traditionella demonstrationstågen och talen följas eller föregås av en gemensam (inter)nationell digital manifestation med syfte att sätta skarpt avtryck i någon för arbetarrörelsen viktig politisk sakfråga – kampen mot arbetslösheten eller för fred och frihet i Mellanöstern? Den politiska kraft som har kreativiteten att först utveckla ett sådant koncept har goda möjligheter att skapa sig ett försteg när det gäller politisk opinionsbildning i en digital tid.

Referenser:

Wennerhag, M (2012) Demonstrerandets normalisering? i Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) I framtidens skugga. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Vem är Ulf Bjereld?

Vem är Ulf Bjereld? Ja, det är en fråga som jag själv brukar ställa mig. Det senaste dygnet fick frågan förnyad aktualitet då en sju år gammal artikel, med samma rubrik som denna bloggpost och författad av Expressens dåvarande politiske redaktör PM Nilsson, började cirkulera på Twitter. Den sprids då och då. Varje gång är det ett antal personer som trots att texten är uppenbart daterad tror - och i en del fall hoppas och önsketänker - att det rör sig om en ny text. Även normalt sansade personer låter sig ryckas med. Igår var det flera som hävdade att jag måste skriva en replik.

En replik skrev jag i Expressen redan den 16 maj 2006. I repliken påtalade jag framför allt ett par sakfel i PM Nilssons text. (PM påstod till exempel att jag "var emot ett svenskt medlemskap i EU", vilket var fel - jag röstade ja i folkomröstningen. PM påstod också att jag "inte skrivit ett ord om Sveriges militära samarbete med diktaturen Saudiarabien", vilket också var fel. En artikel av mig i ämnet hade till och med åberopats av dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet Cecilia Wikström i en riksdagdebatt.) Jag och PM Nilsson diskuterade saken i P1 Morgon tisdag den 16 april 2006, under Camilla Kvartofts ledning.

Men minnet är kort. Särskilt i en digital tid där allt går så fort är det lätt att ryckas med och att utan källkritik och eftertanke vidaresända påståenden som inte stämmer och som hade varit enkla att kontrollera.

Om vi har så svårt att komma ihåg debatter som fördes för mindre än tio år sedan, hur skall vi då kunna komma ihåg och förhålla oss till debatter och diskussioner som fördes före digiatliseringen? Finns de överhuvudtaget i våra medvetanden? Eller uppfinner vi hjulet gång på gång med digitaliseringens och sociala mediers genombrott i början av 2000-talet som ett slags år noll?

Frågan "Vem är Ulf Bjereld?" har i dag ett snudd på ironiskt skimmer kring sig, eftersom jag är en av de  personer som ofta förekommer i media och som alltid varit helt öppen med mina värderingar och mina politiska ställningstaganden. Att följa mig på bloggen, Facebook, Twitter och i icke-digitala sammanhang ger insikter om mig som jag säkert ibland själv saknar.

Transparens är min hederssak. Följ mig gärna på twitter på @UlfBjereld eller bli vän med mig på Facebook (jag säger sällan eller aldrig nej). Ett urval av mina publicerade arbeten finns här. Slå en signal så berättar jag gärna mera.

Omar Mustafa och motiveringen till varför han tvingades avgå

Igår onsdag kom Stockholms arbetarekommuns motivering till varför Omar Mustafa tvingades lämna sin plats i partistyrelsen. I en artikel i Aftonbladet skriver arbetarekommunens ordförande Veronica Palm och kommunsekreterare Olle Burell att Omar Mustafa avvisat kraven på att "tillräckligt tydligt ta avstånd från den policy kring inbjudningar som hade gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi".

Förklaringen är inte trovärdig utan framstår som en efterhandskonstruktion. I sin förklaring och ursäkt sa Omar Mustafa att han hade full förståelse för kritikernas syn på att dessa personers deltagande kan uppfattas som legitimering av en hatfylld och intolerant syn, inte minst har de senaste dagarnas debatt visat att det har motverkat sitt syfte. Min mening är att inga sådana personer bör bjudas in om de inte starkt tagit avstånd från sina tidigare hatfyllda uttalanden. Detta behöver vi vara mycket bättre på att säkerställa. Efter att Omar Mustafa gjort detta uttalande förklarade Stockholms arbetarkommun i olika sammanhang att man hade fortsatt förtroende för honom. Då blir det inte trovärdigt att nu i efterhand åberopa ett otillräckligt avståndstagande som orsak till att man uppmanade honom att lämna sitt uppdrag.

Det är också värt att notera vilka argument som inte anförs i Veronica Palms och Olle Burells artikel. Ingenstans antyds det att det skulle vara oförenligt att vara ordförande för Islamiska förbundet och samtidigt vara ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse.

Min uppfattning är denna. När Omar Mustafa avgivit sin förklaring och sin ursäkt tvekade partiledningen om det var tillräckligt för att hans förtroende skulle kunna återställas. Denna tvekan innebar att man varken ställde upp för honom med den kraft som hade varit nödvändig eller förklarade att hans förklaring och ursäkt var otillräcklig och bad honom avgå. I stället lämnades han ensam i ett mediedrev som innehöll en hel del osanna och felaktiga uppgifter. Situationen blev ohållbar, partiledningen förlorade momentum och i det kaos som uppstod blev Omar Mustafas position omöjlig och han tvingades gå. När medier och partimedlemmar sedan kräver någon form av rationalitet i beslutet blir Omar Mustafas tidigare icke ifrågasatta klargörande och ursäkt plötsligt "inte tillräckligt".

Stefan Löfven och Carin Jämtin har nu två svåra uppgifter framför sig. För det första måste de initiera en process för att överkomma de slitningar och sår som som just nu präglar delar av det interna partilivet. För det andra måste de utveckla en strategi för att försöka återställa bilden av ett parti som förmår hantera sitt inre arbete på ett modernt och professionellt sätt och samtidigt trovärdigt framstå som ett parti som givet sin värdegrund moget förmår möta det mångreligiösa samhället på ett öppet, inkluderande och frimodigt sätt.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för TT och för Ekot.

Omar Mustafas påtvingade avgång och Carin Jämtins försök att gå vidare

De senaste dygnen har mycket tid och kraft ägnats åt den kris som Omar Mustafas påtvingade avgång ur partistyrelsen inneburit för Socialdemokraterna. I min föregående text fokuserade jag på mediernas källkritiska kollaps och på oron över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. Jag har tidigare också kritiserat Socialdemokraternas omoderna och dysfunktionella sätt att utse ledamöterna i partiets högsta beslutande organ.

Efter några dagars plågsam tystnad publicerade i alla fall partisekreterare Carin Jämtin i eftermiddags en artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt där hon gör en del klarlägganden. Jämtin instämmer i kritiken mot hur partiet hanterat valen till partistyrelse och verkställande utskott, och meddelar att hon tillsatt en arbetsgrupp för att förbättra arbetsmetoder och tillvägagångssätt. Det är bra. Det är viktigt att arbetsgruppen utformar en procedur som innebär att ledamöterna i partistyrelse och verkställande utskott inte blir ett slags representantskap för de geografiskt organiserade partidistrikten, utan i stället väljs utifrån sin politiska kompetens oavsett bostadsort. Ett öppet och modernt framtidsparti kan inte låta den territoriella tillhörigheten vara avgörande för vilka som väljs och varför.

Carin Jämtin berättar också att hon delar Stockholms arbetarekommuns bedömning att det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta sitt uppdrag i partistyrelsen. Till detta har jag två kommentarer. För det första: Det var fel att låta Stockholms arbetarekommun ta ansvaret för huruvida Omar Mustafa skulle sitta kvar. Omar Mustafa nominerades visserligen av Stockholms arbetarekommun. Men han valdes av partikongressen, och partikongressen representerar hela partiet. Därför var det också hela partiets angelägenhet huruvida han skulle sitta kvar, och därför var det också partiledningens ansvar att hantera frågan. Att putta ner frågan till Stockholms arbetarekommun var felaktigt och svårt att uppfatta på annat sätt än som ett försök att få frågan så långt från partiledningen (läs Stefan Löfven) som möjligt. Det är också svårt att tro att Stockholms arbetarkommun fattade ett självständigt beslut i frågan. Det reella beslutet togs med all sannolikhet av just partiledningen.

För det andra: Varken Veronica Palm eller Carin Jämtin har givit någon förklaring till varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att sitta kvar i partistyrelsen. Berodde det på hans tidigare inbjudningar av personer som i andra sammanhang uttalat sig t ex antisemitiskt eller homofobiskt? (Inbjudningar som var väl kända och för vilka han bett om ursäkt och där ursäkten accpeterats av Expo som ursprungligen förde fram kritiken.) Eller berodde det på hans uppdrag som ordförande för Islamiska förbundet? (Ett uppdrag som han om jag förstått det rätt erbjöd sig att lämna om rollerna uppfattades som oförenliga.) Eller berodde det på att mediedrevet gjort det omöjligt för honom att framåt bedriva ett normalt politiskt arbete? (Vilka slutsatser skall vi i så fall dra om partiets förmåga att stå emot mediedrev?)

Så länge vi inte vet svaret på dessa frågor kommer spekulationerna att fortsätta. Risken finns att muslimer med ett potentiellt politiskt engagemang tvekar att aktivera sig, eftersom de inte får några klara besked om varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta. Som jag skrev i min tidigare bloggpost: Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?

Omar Mustafas avgång. Källkritisk kollaps och djupt olustigt inför framtiden

Sent på lördagskvällen valde Omar Mustafa att lämna inte bara sitt uppdrag i Socialdemokraternas partistyrelse utan samtliga sina politiska uppdrag. I ett öppet brev motiverar han sitt beslut: Jag uppfattar att partiledningen därmed inte har förtroende för mig och tvingar mig att lämna samtliga mina uppdrag i partiet. Det inträffade är djupt olustigt och väcker allvarliga frågor, både om mediers förmåga till källkritik under ett drev och om villkoren för muslimers politiska engagemang i Sverige i dag.

I en text från stiftelsen Expo tidigt i veckan framfördes allvarlig kritik mot Omar Mustafa för att han under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet vid några tillfällen bjudit in gäster som i andra sammanhang bland annat gjort sig kända genom antisemitiska uttalanden. I en artikel i Aftonbladet skrev Omar Mustafa att hans kritiker hade rätt, och att han skulle agera annorlunda i framtiden. Han beskrev sig också som en varm anhängare av full jämställdhet mellan könen och av homosexuellas rätt att ingå äktenskap.

Här kunde historien ha tagit slut. Ingen hade anklagat Omar Mustafa för att själv hysa rasistiska åsikter eller att ha en tveksam inställning i andra frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Hans ursäkt accepterades också av Expo.

Men kritikstormen fortsatte, och nu med djupt obehagliga strömningar som inte hade funnits i Expos ursprungliga kritik. Jag som brukar försvara svenska politiska journalister kan med sorg konstatera att delar av svenska medier drabbades av en kollektiv källkritisk kollaps. Så kunde till exempel Mona Sahlin i en TV-studio oemotsagd få påstå att Omar Mustafa framfört "antisemitiska uttalanden", något varken Expo eller någon annan av hans kritiker anklagat honom för. Ingen svensk svensk journalist har vad jag sett konfronterat Mona Sahlin med att hon utan grund anklagat en person för att ha uttalat sig antisemitiskt.

I väldigt många medier återgavs också påståendet att Islamiska förbundet hade en särskild "familjestadga", som bland annat föreskrev att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter. Påståendet är vad jag kan förstå rent nonsens. Uppgiften åberopades av socialdemokraten Vivianne Macdisi i en artikel på Newsmill och fick stor spridning. Ingen svensk journalist har vad jag sett kontrollerat uppgiften, utan oreflekterat och måhända fördomsfullt tagit den som en sanning. Själv tyckte jag det hela lät lite konstigt så jag googlade runt lite grand och kunde snabbt konstatera följande: Texten lades ut på Islamiska förbundets hemsida i april 2009 tillsammans med en stor mängd andra texter under rubriken "Översatta artiklar". Texterna hade det gemensamt att de innebar olika teologiska tolkningar av Islam i olika sammanhag. Men i svenska media beskrevs den okritiskt som Islamiska förbundets "stadga".

I en stort uppslagen artikel i Expressen påstods att Omar Mustafa tjänat närmare 1,5 miljoner kronor under 2011 och att han året innan taxerade för drygt 1,1 miljoner kronor samt att han haft en årsinkomst på nästan en miljon under 2008 och 2009. Dessa uppgifter visade sig vara felaktiga, och Expressen fick ta tillbaka uppgifterna.
Kvällspostens Peter J Olsson drog sig inte för att använda rasistiska stereotyper kring araber som flyger matta och klappar kameler när han nedlåtande kallade Omar Mustafa för ”herr Omar”. (Formuleringen ändrades efter kritik.)

Såsom situationen utvecklades blev läget alltmer ohållbart för Omar Mustafa. Varken Veronica Palm, Carin Jämtin eller Stefan Löfven valde att ta steget fram och fullt ut stödja hans fortsatta plats i partistyrelsen. Jag är - liksom Andreas Johansson Heinö - djupt oroad över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. En sådan bild bidrar inte till att öka motiveringen till ökat politiskt engagemang bland muslimer som vill bidra till att förändra och utveckla konservativa miljöer i olika islamska samfund i Sverige.

Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?

Jag påminner också om min tidigare text om Socialdemokraternas föråldrade och dysfunktionella sätt att utse kandidater till sina ledande församlingar.

Valet av VU på S-kongressen - så får det bara inte gå till

Socialdemokraternas partikongress i Göteborg har på det stora hela varit en framgång för partiet och för Stefan Löfven som politisk ledare. Väl förankrade och skickligt utmejslade kompromisser i viktiga frågor har bidragit till att hålla partiet samman somtidigt som de angivit en riktning för den framtida politiken.

Men tyvärr är det ett inslag under kongressen som skämmer helheten. Jag syftar på det sätt på vilket kongressen hade att välja partiets kanske mäktigaste organ, det verkställande utskottet. 

Beslutet om verkställande utskottets sammansättning inramades av kaos, tidsbrist och avsaknad av öppen debatt. På grund av djup oenighet om utskottets sammansättning fick ombuden tillgång till valberedningens förslag först en kort stund innan det att omröstningen skulle äga rum. Flera av de centrala delarna i förslaget var omotiverade. Till exempel så föreslog valberedningen oväntat och utan motivering att partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets verkställande utskott. Det är möjligt att det fanns goda skäl till att partiets ekonomisk-politiska talesperson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets mäktigaste organ. Men dessa skäl synliggjordes i så fall inte för de ombud som hade att ta stälning till förslaget. 

Partiets utrikespolititiske talesperson Urban Ahlin föreslogs som suppleant till verkställande utskottet. Det förslaget var också oväntat, eftersom Urban Ahlin för några dagar sedan offentligt och mycket tydligt sagt att han inte kandiderade på en plats. Inte heller här fick ombuden någon motivering till hur valberedningen resonerat. Inte ett enda ombud utnyttjade heller möjligheten att ställa en fråga till valberedningen om hur man resonerat. I stället antogs förslaget snabbt och enhälligt och följdes av långa, stående ovationer där såväl ombud som åhörare deltog. Mina associationer gick i en riktning dit en modern socialdemokrati definitivt inte hör hemma. 

Beslutet föregicks också av något så ovanligt - och olämpligt - som en oförberedd stadgeändring. För att få ihop förslaget tvingades valberedningen utöka det stadgereglerade antalet suppleanter från sju till åtta ledamöter. För mig är partiets stadga inget man hantera häpp häpp och ändrar bara för att få igenom sina förslag. En stadgeändring kräver omsorg och eftertanke, eftersom stadgan reglerar partiets långsiktiga arbete. Hur blir det nu på nästa kongress - skall stadgan ändras igen beroende på hur många kandidater valberedningen lyckats kompromissa in i sitt förslag? Jag jämför gärna en organsiations stadga med ett lands grundlag. Vi genomför inga oförberedda förändringar av grundlagen bara för att i hast baxa igenom enskilda politiska beslut. 

Trixandet med stadgan och kaoset inför beslutsprocessen var som honung i Alliansens mun. Hur skall socialdemokratin med trovärdighet kunna göra anspråk på att styra landet när valet av partiets egna viktigaste organ missköts på ett sådant här sätt.

Jag vill vara noga med att de personer som valdes säkert är lämpliga för sitt uppdrag. Jag skuldbelägger heller inte valberedningens ordförande för det kaos som uppstod. Berit Högman blev ett offer för de partistrukturer som dessvärre fortfarande präglar delar av partiarbetet. En av bovarna i dramat är kravet på geografisk representativitet och partidistriktens inbördes kamp om makt och inflytande. Berit Högman har varit tydlig med att hon försökt tona ned de geografiska representationsprinciperna, vilket är nödvändigt för ett parti som vill framstå som framtidsorienterat i vår digitaliserade värld. Tyvärr lyckades hon inte denna gången.

Jag förutsätter att partisekreterare Carin Jämtin påbörjar ett arbete för att undersöka vad som gick fel och hur partiet skall göra för att det inte skall hända igen. Det minsta vi kan begära inför nästa kongress är ett förslag som finns ombuden tillhanda två veckor före kongressen och en öppen diskussion om förslagets innehåll. Det vi nu upplevde var ingen demokratisk process värdig ett parti som gör anspråk på att ta över regeringsmakten.

Jag framför min kritik av partiets tillvägagångssätt vid val till VU för Sveriget Television (SVT) här.

S-kongressen: Hittills en framgång för Stefan Löfven. Men i kväll avgörs det.

Uppdaterat fredag 5 april kl 16.30 Partistyrelsens nya förslag till kompromiss i frågan om vinst i välfärden har har fått stor uppslutning. Följande kärnformulering tillgodoser ytterligare något vinstkritikerna i partiet, samtidigt som den ger partistyrelse och riksdagsgrupp handlingsfrihet och utrymme för tolkningar: För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. "Avsevärt begränsas", är orden för dagen. Klart är att uppgörelsen har många vinnare. Vinstkritikerna har fått formuleringar som puffar partiet ytterligare en bit i frågan och en ideologisk inramning som är mycket starkare än i det ursprungliga förslaget. Partiet är nu mindre ideologiskt vilset och har en riktning i frågan. Stefan Löfven och partiledningen slipper en uppslitande omröstning och Löfvens ledarskap snarare stärks i sin trovärdighet. De enda förlorarna är de i partiet som inte sett vinster i välfärden som ett problem och som gärna hade sett att status quo bibehållits.

*

S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.

Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.

Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)

Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.

Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.

S inför kongressen - vinna nästa val eller framtiden?

 Uppdaterat 5 april: Se längst ned.

I dag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt om Socialdemokraternas svårigheter att kombinera den kortsiktiga jakten på valseger 2014 med den långsiktiga nödvändigheten att förnya och modernisera partiet. Frågan aktualiseras i samband med att Socialdemokraernas partikongress i Göteborg öppnas i morgon onsdag.

Ett utdrag ur artikeln återfinns nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Socialdemokratins nedgång har inte orsakats av enskilda misstag. Nedgången är heller ingen partiledareffekt. Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och rörelsen fostrades i motsättningen mellan arbete och kapital – det vi i dag kallar för vänster och höger. I inget annat land i världen har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Vänster-högerdimensionens styrka är den viktigaste förklaringen till att de svenska Socialdemokraterna inte utan fog ibland betraktas som världens mest framgångsrika parti, åtminstone om vi håller oss till den industrialiserade, demokratiska världen. Det är svårt att hitta något annat parti som suttit vid makten lika länge och vars politik präglat samhällsutvecklingen lika starkt som de svenska Socialdemokraterna.

Men industrisamhället är på väg att fasas ut och ersättas av det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället.  Detta nya samhälle är betydligt mer individualiserat än vad industrisamhället var. Medborgarna är inte nödvändigtvis mer egoistiska eller högerorienterade än vad industrisamhällets medborgare var. Stödet för en stark offentlig sektor är oförändrat stort, motståndet mot vinstuttag i välfärdssektorn likaså. Medborgarna är solidariska individualister.  

Socialdemokraterna har misslyckats med att utveckla en modern politik och en organisationsform som överför arbetarrörelsens grundvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet till dagens samhällskonflikter. Om Socialdemokraterna inte lyckas förstå det nya individualiserade samhälle som växer fram – med nya frågor och nya sociala urbana grupper i kreativa yrken – blir partiet ett forntidsparti i stället för ett framtidsparti.

Ibland hör jag i den interna debatten att om Socialdemokraterna bara kommer tillbaka i regeringsställning så kommer den nödvändiga förnyelseprocessen att kunna komma igång på allvar. Tillvaron i opposition skapar en sådan oro att förnyelse ses som ett riskprojekt.

Kanske är det så. Men jag ser också ett scenario där socialdemokratin möter sin återkomst i regeringsställning med liknöjdhet och självtillräcklighet. Den politik och organisationsform som ledde fram till valseger 2014 visade sig ju vara framgångsrik, varför då ändra? Socialdemokratins självbild blir att man är ett vanligt parti, ett parti som alla andra. Det är just en sådan domesticering av socialdemokratin som borgerligheten drömmer om.

Skall den svenska socialdemokratin åter bli världens mest framgångsrika parti och sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som 1900-talets samhälle måste ambitionen vara högre än så. Det vore värdefullt om den stundande partikongressen kunde sända en tydlig signal till partiledningen att förnyelsearbetet måste fortsätta. Annars riskerar en valseger 2014 att bli en phyrrhusseger.

Uppdaterat 5 april: Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet Östergötland, skrev en replik på min artikel. Min slutreplik återfinns här.