Göteborgs-Tidningens (GT) kampanj för en folkomröstning om trängselskatt i Göteborg har gått i mål. Tidningen lyckades samla över 49 000 giltiga namnteckningar bakom kravet på en folkomröstning, vilket var 9 000 mer än vad som behövdes för att målet skulle nås. Nu ligger bollen hos politikerna. Blir det en folkomröstning eller ej? Och om det blir en folkomröstning, vilka är de rimliga svarsalternativen för göteborgarna att ta ställning till? Jag kommenterar händelseutvecklingen här.
Jag tillhörde dem som tidigt trodde att GT inte skulle nå sitt mål om 40 000 namnunderskrifter. Jag trodde det skulle bli en övermäktig uppgift att i vår digitala tid och utan en etablerad kampanjorganisation få var tionde röstberättigad göteborgare att i denna fråga fysiskt skriva på en namnlista med både adressuppgifter och personnummer. Jag fick fel, och det visar bland annat hur frågan om trängselskatt engagerar göteborgarna.
Jag tillhör också dem som är skeptisk till kommunala folkomröstningar överhuvudtaget. Kommunala folkomröstningar tenderar att gynna engagerade minoriteter på den tysta majoritetens bekostnad. Jag föredrar den representativa demokratin där folkviljan förverkligas genom allmänna val och med möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande genom valsedeln.
Men nu gäller det att gilla läget. GT:s kampanj blev en stor framgång, och politikerna i kommunfullmäktige har att ta ställning till om det skall bli en folkomröstning eller inte. Svaret är inte enkelt. De stora partierna tycker samstämmigt att frågan passar synnerligen illa för en folkomröstning, och särskilt i detta skede när den trängselskatt som skall finansiera det så kallade Västsvenska paketet redan hunnit införas. Det är också nästan 90 procent av de röstberättigade göteborgarna som valt att inte ställa sig bakom kravet på en folkomröstning. Samtidigt skulle en utebliven folkomröstning utlösa en gigantisk svekdebatt som riskerar att förfölja kommunledningen i Göteborg ända in i valrörelsen 2014.
Jag tror att det blir en folkomröstning och att den kommer att genomföras antingen i samband med Europaparlamentsvalet eller med riksdagsvalet 2014. Den stora frågan blir då vilka svarsaltenativ som skall ställas mot varandra. Ur demokratisk synvinkel är det viktigt att utfallet av folkomröstningen inte blir föremål för svåra tolkningsstrider. Därför måste konsekvenserna av ett ja eller nej göras klart för väljarna i förväg.
Ett av de framförda förslagen är att väljarna helt enkelt skulle få ta ställning till förslaget ja eller nej till trängselskatt. Det tror jag inte är realistiskt. Ett ja i folkomröstningen skulle visserligen vara enkelt att tolka - då fortsätter trängselskatten precis som nu.
Men vad skulle ett nej betyda? Här finns det en mängd olika tolkningar av resultatet. Vill väljarna att Västsvenska paketet minskas med den andel som trängselskatten var tänkt att finansiera? Vill väljarna att Västsvenska paketet i stället finansieras genom skattehöjningar? Vill väljarna att genomförandet av Västsvenska paketet skjuts upp och att Göteborg och kranskommunerna tar nya kontakter med regeringen för att få ytterligare medel nu när trängselskatten inte längre är ett alternativ? Jag skulle tro att såväl de väljare som röstat nej till trängselskatten som de olika politiska partierna har väldigt olika uppfattningar i dessa frågor. Om inte tolkningen av ett nej reds ut i förväg väntar politiskt kaos och avsevärd försening och fördyring av Västvenska paketet.
Jag har mycket svårt att se det scenario där regeringen går in med ytterligare finansiering av Västsvenska paketet bara för att göteborgarna valt att rösta bort trängselskatten.
Jag har också svårt att se den politiska realismen att i detta skede - som till exempel Vägvalet vill - avsevärt banta det Västvenska paketet. Det finns ett överväldigande politiskt stöd hos flertalet av partierna att paketet skall genomföras i befintligt skick. Dessutom: tåg
är inköpta, pendeltrafiken förtätad, busshållplatser och bussfiler
byggda, p-platser runt stan är redan klara eller håller på att byggas.
Det enda realitiska alternativet blir därför att ett eventuellt nej till trängselskatt kompenseras med skattefinansiering på annat sätt, främst genom höjd kommunalskatt i Göteborg. Det innebär en extra börda för göteborgarna. Borgerligt styrda kranskommuner till Göteborg tänker inte anordna några folkomröstningar och inte heller ge sig in på några politiska självmordsprojekt kring att höja skatten i solidaritet med Göteborg.
Det finns inga fria luncher, påstås det. Så är det i det här fallet också. Vill göteborgarna slippa trängselskatten har jag svårt att se att det kan ske utan att det innebär ett större eget åtagande för finansieringen av Västsvenska paketet. Den bistra sanningen bör förmedlas i god tid före folkomröstningen.
2013-03-30
2013-03-26
Inför S-kongressen III. Hur skall det bli med vapenexporten?
Svensk vapenexport kan bli en stridsfråga på den stundande socialdemokratiska partikongressen i Göteborg. Inget annat land i världen säljer så mycket vapen per capita som Sverige (år 2011). Är det verkligen rimligt att just Sverige skall leda vapenexportligan? En stor del av den svenska vapenexporten går också till diktaturer, som till exempel Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är sannerligen inte konstigt att frågan om svensk vapenexport väcker starka känslor inom socialdemokratin.
Inför kongressen nästa vecka finns flera motioner inlämnade som kräver stopp för svensk vapenexport, eller åtminstone ett mer restriktivt regelverk. Partistyrelsens utlåtande över dessa motioner är nog faktiskt det mest långtgående som jag tagit del av när det gäller att gå vapenexportens kritiker till mötes. När det gäller det så hårt kritiserade samarbetsavtalet med Saudiarabien säger till exempel partistyrelsen att socialdemokratin "var i regering när avtalet slöts" och därför självkritiskt skall medverka i granskningsprocessen. Det är inte var dag en partistyrelse så öppet kritiserar det egna partiets tidigare agerande.
Särskilt känslig är frågan om svensk vapenexport till diktaturer. Egentligen är ju all svensk vapenexport förbjuden enligt lag. Men lagen medger undantag för export till länder som inte är krigförande eller som inte grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Sveriges export av vapen till Saudiarabien i dag och till USA mitt under det folkrättsstridiga kriget i Irak visar att riktlinjerna för undantag inte följs.
I partistyrelsens utlåtande finns en svagt formulerad mening kring just denna problematik: "Icke-demokratier och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan inte ges samma legitimitet att få köpa vapen" (min kursivering, U.B.). Samma legitimitet? Formuleringen kan inte tolkas på annat sätt än att diktaturer och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna visst har legitimitet att få köpa svenska vapen, även om deras legitimitet är något svagare än för länder som är demokratier.
Här finns det möjlighet för kritikerna att ta ett steg framåt i frågan. Några motioner kräver till exempel i stället att vapenexport till diktaturer förbjuds helt. Om kongressen får välja mellan partistyrelsens formulering och motionärernas krav på förbud mot vapenexport till diktaturer är det inte alls säkert att partistyrelsens förslag vinner.
Situationen har dessutom förändrats på två intressanta sätt sedan partistyrelsen skrev sitt utlåtande. För det första har Folkpartiet i sitt förslag till nytt partiprogram satt ned foten och kräver: Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer. Kommer Socialdemokraterna verkligen att vilja låta Folkpartiet ta täten i denna fråga?
För det andra har Stefan Löfven själv i en intervju i Expressen för ett par dagar sedan och sagt: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Det är en betydligt starkare markering i frågan än vad jag tidigare har noterat från hans sida. Med den formuleringen i ryggen bör vapenexportkritikerna på kongressen ha goda möjligheter att ytterligare flytta fram positionerna i frågan.
Inför kongressen nästa vecka finns flera motioner inlämnade som kräver stopp för svensk vapenexport, eller åtminstone ett mer restriktivt regelverk. Partistyrelsens utlåtande över dessa motioner är nog faktiskt det mest långtgående som jag tagit del av när det gäller att gå vapenexportens kritiker till mötes. När det gäller det så hårt kritiserade samarbetsavtalet med Saudiarabien säger till exempel partistyrelsen att socialdemokratin "var i regering när avtalet slöts" och därför självkritiskt skall medverka i granskningsprocessen. Det är inte var dag en partistyrelse så öppet kritiserar det egna partiets tidigare agerande.
Särskilt känslig är frågan om svensk vapenexport till diktaturer. Egentligen är ju all svensk vapenexport förbjuden enligt lag. Men lagen medger undantag för export till länder som inte är krigförande eller som inte grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Sveriges export av vapen till Saudiarabien i dag och till USA mitt under det folkrättsstridiga kriget i Irak visar att riktlinjerna för undantag inte följs.
I partistyrelsens utlåtande finns en svagt formulerad mening kring just denna problematik: "Icke-demokratier och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan inte ges samma legitimitet att få köpa vapen" (min kursivering, U.B.). Samma legitimitet? Formuleringen kan inte tolkas på annat sätt än att diktaturer och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna visst har legitimitet att få köpa svenska vapen, även om deras legitimitet är något svagare än för länder som är demokratier.
Här finns det möjlighet för kritikerna att ta ett steg framåt i frågan. Några motioner kräver till exempel i stället att vapenexport till diktaturer förbjuds helt. Om kongressen får välja mellan partistyrelsens formulering och motionärernas krav på förbud mot vapenexport till diktaturer är det inte alls säkert att partistyrelsens förslag vinner.
Situationen har dessutom förändrats på två intressanta sätt sedan partistyrelsen skrev sitt utlåtande. För det första har Folkpartiet i sitt förslag till nytt partiprogram satt ned foten och kräver: Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer. Kommer Socialdemokraterna verkligen att vilja låta Folkpartiet ta täten i denna fråga?
För det andra har Stefan Löfven själv i en intervju i Expressen för ett par dagar sedan och sagt: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Det är en betydligt starkare markering i frågan än vad jag tidigare har noterat från hans sida. Med den formuleringen i ryggen bör vapenexportkritikerna på kongressen ha goda möjligheter att ytterligare flytta fram positionerna i frågan.
2013-03-22
Inför S-kongressen II. Vinster i välfärden - kan motståndet mobiliseras?
Frågan om vinst i välfärden enar och splittrar socialdemokratin. Det råder enighet inom socialdemokratin om behovet att att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna. Det råder oenighet om hur långt det är lämpligt att gå i vinstbegränsningen och om vinstuttag över huvud taget skall vara tillåtet. Partistyrelsen har formulerat ett förslag som bland annat innebär ökade regleringar av kvalitet, större insyn i företagens bokföring och kraftigare meddelarskydd. LO och flera motionärer till socialdemokraternas partikongress i början av april kräver betydligt mer långtgående åtgärder.
Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.
Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.
Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.
Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.
Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.
Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.
Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.
Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.
Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.
Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.
2013-03-17
Från nödvändighet till hobby? USA och den israelisk-palestinska konflikten
I morgon måndag väntas Israels nya regering under ledning av Benjamin Netanyahu bli klar. Regeringen är en koalition mellan Netanyahus eget Likudparti, de kraftigt högerinriktade och bosättarvänliga partierna Habayit Hayehudi och Yisrael Beiteinu, det lätt populistiska mittenpartiet Yesh Atid och Tzipi Livnis mittenorienterade Hatnuah.
Valet blev en motgång för Benjamin Netanyahu, som hade räknat med att kunna regera vidare med en stabilare majoritet än vad som nu blev fallet. Extremhögern stärkte sin ställning, och vänstern-mitten gick bättre än förväntat.
Den uppmärksamme läsaren noterar att de ortododox-religiösa partierna för en gångs skull saknas i regeringen. Det allmänna tipset är att Netanyahu nu mycket snabbt vidtar åtgärder som minskar de ortodoxa gruppernas ekonomiska och politiska privilegier. När dessa privilegier väl har reducerats bjuds dessa partier in till regeringen igen.
Tzipi Livni förväntas bli justitieminister och huvudansvarig för fredsprocessen. Risken är dock stor att de som hoppas på en öppning i fredsprocessen får vänta förgäves. Ingenting i den israeliska opinionen eller i det israeliska partipolitiska livet indikerar att att seriös fredsprocess skulle vara en prioriterad fråga.
Under den kommande veckan besöker den amerikanske presidenten Barack Obama Israel. I en läsvärd krönika i New York Times inför besöket skriver Thomas L. Friedman att arbetet med att lösa den israelisk-palestinska konflikten för amerikanska diplomater har övergått från att vara en nödvändighet till att vara en hobby, något man ägnar sig åt när man har tid och lust. Demokratirevolterna i Mellanöstern och den omskakande händelseutvecklingen i till exempel Libyen, Egypten och Syrien har inneburit att den israelisk-palestinska konflikten blivit en mindre prioriterad fråga.
Jag önskar att Israels politiska ledarskap insåg att upprättandet av en palestinsk stat låg i Israels eget långsiktiga nationella intresse. Tyvärr är det inte mycket i dagsläget som tyder på att en sådan insikt är under utveckling.
Valet blev en motgång för Benjamin Netanyahu, som hade räknat med att kunna regera vidare med en stabilare majoritet än vad som nu blev fallet. Extremhögern stärkte sin ställning, och vänstern-mitten gick bättre än förväntat.
Den uppmärksamme läsaren noterar att de ortododox-religiösa partierna för en gångs skull saknas i regeringen. Det allmänna tipset är att Netanyahu nu mycket snabbt vidtar åtgärder som minskar de ortodoxa gruppernas ekonomiska och politiska privilegier. När dessa privilegier väl har reducerats bjuds dessa partier in till regeringen igen.
Tzipi Livni förväntas bli justitieminister och huvudansvarig för fredsprocessen. Risken är dock stor att de som hoppas på en öppning i fredsprocessen får vänta förgäves. Ingenting i den israeliska opinionen eller i det israeliska partipolitiska livet indikerar att att seriös fredsprocess skulle vara en prioriterad fråga.
Under den kommande veckan besöker den amerikanske presidenten Barack Obama Israel. I en läsvärd krönika i New York Times inför besöket skriver Thomas L. Friedman att arbetet med att lösa den israelisk-palestinska konflikten för amerikanska diplomater har övergått från att vara en nödvändighet till att vara en hobby, något man ägnar sig åt när man har tid och lust. Demokratirevolterna i Mellanöstern och den omskakande händelseutvecklingen i till exempel Libyen, Egypten och Syrien har inneburit att den israelisk-palestinska konflikten blivit en mindre prioriterad fråga.
Jag önskar att Israels politiska ledarskap insåg att upprättandet av en palestinsk stat låg i Israels eget långsiktiga nationella intresse. Tyvärr är det inte mycket i dagsläget som tyder på att en sådan insikt är under utveckling.
2013-03-15
Carl Bildt och Aftonbladets avslöjanden
I dag avslöjar Aftonbladet att Carl Bildt lämnade information från slutna regeringsförhandlingar direkt till USA under 1970-talet. Informationen handlade bland annat om den svenska kärnkraftspolitikens framtida utformning. Carl Bildt kommenterar avslöjandet på sin blogg.
Själv säger jag till Aftonbladet att uppgifterna är anmärkningsvärda. Mitt under det kalla kriget, strax efter att USA fryst sina diplomatiska relationer med Sverige på grund av Olof Palmes skarpa kritik mot USA:s krigföring i Vietnam, väljer Carl Bildt att informera USA om politiska skeenden som varken svenska folket eller hans egna partimedlemmar kände till. Det var inte bara anmärkningsvärt, det var också politiskt omdömeslöst.
Carl Bildt anser att uppgifterna han överlämnade var politiskt okontroversiella. Om vi gör tankeexperimentet att det var en ung socialdemokrat som överlämnat motsvarande informationer till Sovjetunionen är jag inte helt säker på att Carl Bildt hade varit lika sorglöst obekymrad över uppgifternas okontroversialitet.
Aftonbladets avslöjanden visar att Carl Bildts redan sedan tidigare kontroversiella informationsöverlämnande till USA under ubåtskrisen i början av 1980-talet inte var en engångsföreteelse.
I vår öppna, digitala tid hade Carl Bildts agerande kanske uppfattats som mindre kontrovesiellt. Men i den situation som var då hade Bildts agerande om det blivit känt väckt skarp kritik. Frågan är om det teflon Carl Bildts politiska kostym med åren skaffat sig då hade hunnit växa sig tillräckligt starkt för att hans politiska karriär inte skulle ha skadats.
Jag kommenterar också affären för Sveriges Radio International.
Själv säger jag till Aftonbladet att uppgifterna är anmärkningsvärda. Mitt under det kalla kriget, strax efter att USA fryst sina diplomatiska relationer med Sverige på grund av Olof Palmes skarpa kritik mot USA:s krigföring i Vietnam, väljer Carl Bildt att informera USA om politiska skeenden som varken svenska folket eller hans egna partimedlemmar kände till. Det var inte bara anmärkningsvärt, det var också politiskt omdömeslöst.
Carl Bildt anser att uppgifterna han överlämnade var politiskt okontroversiella. Om vi gör tankeexperimentet att det var en ung socialdemokrat som överlämnat motsvarande informationer till Sovjetunionen är jag inte helt säker på att Carl Bildt hade varit lika sorglöst obekymrad över uppgifternas okontroversialitet.
Aftonbladets avslöjanden visar att Carl Bildts redan sedan tidigare kontroversiella informationsöverlämnande till USA under ubåtskrisen i början av 1980-talet inte var en engångsföreteelse.
I vår öppna, digitala tid hade Carl Bildts agerande kanske uppfattats som mindre kontrovesiellt. Men i den situation som var då hade Bildts agerande om det blivit känt väckt skarp kritik. Frågan är om det teflon Carl Bildts politiska kostym med åren skaffat sig då hade hunnit växa sig tillräckligt starkt för att hans politiska karriär inte skulle ha skadats.
Jag kommenterar också affären för Sveriges Radio International.
2013-03-14
Boken om Juholt - visklek eller analys?
Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år har väckt stor uppmärksamhet. En rasande Pär Nuder hotar att stämma författarna för förtal. Håkan Juholt hävdar att boken innehåller avsevärda sakfel och att han tycker synd om författarna som har blivit lurade.
I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.
Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.
Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.
Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?
Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.
Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.
Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.
I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.
Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.
Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.
Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?
Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.
Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.
Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.
2013-03-11
Inför S-kongressen I. Ökad öppenhet - eller?
Inför den socialdemokratiska partikongressen 3-7 april publicerar jag några texter kring aspekter jag anser relevanta för partiets utveckling. Den första texten behandlar Socialdemokraternas behov av att göra upp med den slutna partikulturen och att bejaka öppenheten.
I dagarna publiceras Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år om Socialdemokraternas kris efter valet 2010. Boken sägs ge en ganska dyster bild av läget inom partiet, där hemlighetsmakeri och intrigskapande bidrog till att förstärka krisen.
Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte kommentera innehållet. Men att påstå att Socialdemokraterna haft problem med en partikultur som bejakat slutenhet i stället för öppenhet är knappast kontroversiellt. "Det tar vi internt" var en inställning som alltför länge tilläts prägla partiarbetet. Partisekreterare Carin Jämtins paroll att Socialdemokraterna skall bli Sveriges mest öppna och moderna parti har varit ett stridsrop mot just denna slutenhetskultur.
Desto mer bekymrad blir jag då inför två frågor som kommer att behandlas på partikongressen i april. Båda frågorna berör partiets organisation.
För det första tycks partistyrelsen ingenting ha lärt av den valberedningsprocess som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare. Dåvarande valberedning under ledning av Berit Andnor fruktade öppenheten så starkt att partimedlemmarna själva inte visste vilka kandidater som var villiga och vilken politik de i så fall skulle företräda. Berit Andnor återkom flera gånger till att partiledarvalet inte fick bli en Idol-tävling. Men resultatet blev just en Idol-tävling, med skillnaden att medlemmarna inte visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng. Om Håkan Juholts namn hade fått stötas och blötas i en öppen process, om hans starka sidor och hans svaga sidor ställts mot varandra, är sannolikheten mycket stor att han aldrig valts till partiledare. Håkan Juholt själv var ju väl medveten om sina brister, men valde att inte tacka nej när partiet bad om hans tjänster.
I partistyrelsens förslag till beslut i organisationsfrågor betonas visserligen vikten av öppenhet i valberedningens arbete och att partiet måste få fler personer att ta steget fram och förklara att de står till förfogande. Men det finns inga konkreta förslag alls om hur detta skall gå till. Däremot finns det en onödig släng till media: Öppenhet ska dock inte tolkas som att vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna (s 8). Jag är orolig för att de svaga skrivningarna i förslaget ökar risken för att partiet vid nästa partiledarval gör om misstagen från 2011 och att öppenheten - igen - sätts på undantag.
För det andra föreslår partistyrelsen att partiets mäktiga verkställande utskott (VU) skall bli ännu mäktigare. Tidigare har ordförandena för partiets sidoorganisationer (SSU, S-kvinnor, S-studenter och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) varit adjungerade till VU. Så skall nu inte längre vara fallet. Ett smalare VU med begränsad insyn och minskat inflytande för ungdomarna, kvinnorna, studenterna och Tro och Solidaritet befäster den partibunker jag hoppades vara på väg att rivas ned. Toppstyrningen ökar, i effektivitetens namn. (Ja, jag är part i målet eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.)
Sidoorganisationerna står genom sin friare ställning för en kreativitet och ett nytänkande som partiet behöver för att på allvar utvecklas till Sveriges mest moderna och öppna parti. Jag hoppas därför att kongressen i april röstar ner partistyrelsen i dessa två frågor. Framtidspartiet får inte bli forntidspartiet.
I dagarna publiceras Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år om Socialdemokraternas kris efter valet 2010. Boken sägs ge en ganska dyster bild av läget inom partiet, där hemlighetsmakeri och intrigskapande bidrog till att förstärka krisen.
Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte kommentera innehållet. Men att påstå att Socialdemokraterna haft problem med en partikultur som bejakat slutenhet i stället för öppenhet är knappast kontroversiellt. "Det tar vi internt" var en inställning som alltför länge tilläts prägla partiarbetet. Partisekreterare Carin Jämtins paroll att Socialdemokraterna skall bli Sveriges mest öppna och moderna parti har varit ett stridsrop mot just denna slutenhetskultur.
Desto mer bekymrad blir jag då inför två frågor som kommer att behandlas på partikongressen i april. Båda frågorna berör partiets organisation.
För det första tycks partistyrelsen ingenting ha lärt av den valberedningsprocess som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare. Dåvarande valberedning under ledning av Berit Andnor fruktade öppenheten så starkt att partimedlemmarna själva inte visste vilka kandidater som var villiga och vilken politik de i så fall skulle företräda. Berit Andnor återkom flera gånger till att partiledarvalet inte fick bli en Idol-tävling. Men resultatet blev just en Idol-tävling, med skillnaden att medlemmarna inte visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng. Om Håkan Juholts namn hade fått stötas och blötas i en öppen process, om hans starka sidor och hans svaga sidor ställts mot varandra, är sannolikheten mycket stor att han aldrig valts till partiledare. Håkan Juholt själv var ju väl medveten om sina brister, men valde att inte tacka nej när partiet bad om hans tjänster.
I partistyrelsens förslag till beslut i organisationsfrågor betonas visserligen vikten av öppenhet i valberedningens arbete och att partiet måste få fler personer att ta steget fram och förklara att de står till förfogande. Men det finns inga konkreta förslag alls om hur detta skall gå till. Däremot finns det en onödig släng till media: Öppenhet ska dock inte tolkas som att vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna (s 8). Jag är orolig för att de svaga skrivningarna i förslaget ökar risken för att partiet vid nästa partiledarval gör om misstagen från 2011 och att öppenheten - igen - sätts på undantag.
För det andra föreslår partistyrelsen att partiets mäktiga verkställande utskott (VU) skall bli ännu mäktigare. Tidigare har ordförandena för partiets sidoorganisationer (SSU, S-kvinnor, S-studenter och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) varit adjungerade till VU. Så skall nu inte längre vara fallet. Ett smalare VU med begränsad insyn och minskat inflytande för ungdomarna, kvinnorna, studenterna och Tro och Solidaritet befäster den partibunker jag hoppades vara på väg att rivas ned. Toppstyrningen ökar, i effektivitetens namn. (Ja, jag är part i målet eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.)
Sidoorganisationerna står genom sin friare ställning för en kreativitet och ett nytänkande som partiet behöver för att på allvar utvecklas till Sveriges mest moderna och öppna parti. Jag hoppas därför att kongressen i april röstar ner partistyrelsen i dessa två frågor. Framtidspartiet får inte bli forntidspartiet.
2013-03-07
Den digitala revolutionens betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern
I dag skriver jag på Ajour om den digitala revolutionens betydelse för den Arabiska våren. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
Frågan om Twitters och Facebooks betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern väcker starka känslor. Min egen uppfattning har jag tidigare redovisat här. För ett par dagar sedan offentliggjordes studien Digital Uprising: The Internet Revolution in the Middle East (Kevin M. Wagner & Jason Gainous, Journal of Information Technology & Politics, 2013). Författarna har undersökt om internetanvändning påverkat medborgarnas politiska kunskaper, politiska deltagande, attityder till demokrati och tillit till den egna regeringen i ett antal arabiska stater åren innan demokratirevolterna bröt ut.
1.) Flitiga internetanvändare hade mer politisk kunskap, var mer politiskt aktiva och hade mindre tillit till den egna regeringen. Sambanden kvarstod även efter beaktande av ett antal bakgrundsfaktorer som kön, ålder, utbildning, religiositet och politiskt intresse.
2.) Sambanden mellan internetanvändning och demokratiska dygder fanns inte i de stater där regimen på olika sätt filtrerade medborgarnas nätanvändning (främst Kuwait och Qatar). I de stater där regimerna inte filtrerade nätanvändningen var däremot sambanden som starkast (främst Algeriet och Libanon).
Internetanvändningen i de arabiska staterna hängde således ihop med ett antal demokratiska dygder, vilket måste ses som befrämjande för upproren mot de auktoritära regimerna. Den dåliga nyheten är att de auktoritära regimernas olika former av filtrering av nätet var effektiv, i det att nätanvändarna i dessa stater inte hade mer politiskt kunskap, inte var mer politiskt aktiva och inte hade mindre tillit till den auktoritära regimen.
Även om filtrering av nätet var en effektiv strategi för några år sedan börjar kryphålen, till exempel genom så kallade VPN-tunnlar, bli allt fler. Filtrering är en daterad strategi. De auktoritära regimerna lever på lånad tid.
Frågan om Twitters och Facebooks betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern väcker starka känslor. Min egen uppfattning har jag tidigare redovisat här. För ett par dagar sedan offentliggjordes studien Digital Uprising: The Internet Revolution in the Middle East (Kevin M. Wagner & Jason Gainous, Journal of Information Technology & Politics, 2013). Författarna har undersökt om internetanvändning påverkat medborgarnas politiska kunskaper, politiska deltagande, attityder till demokrati och tillit till den egna regeringen i ett antal arabiska stater åren innan demokratirevolterna bröt ut.
1.) Flitiga internetanvändare hade mer politisk kunskap, var mer politiskt aktiva och hade mindre tillit till den egna regeringen. Sambanden kvarstod även efter beaktande av ett antal bakgrundsfaktorer som kön, ålder, utbildning, religiositet och politiskt intresse.
2.) Sambanden mellan internetanvändning och demokratiska dygder fanns inte i de stater där regimen på olika sätt filtrerade medborgarnas nätanvändning (främst Kuwait och Qatar). I de stater där regimerna inte filtrerade nätanvändningen var däremot sambanden som starkast (främst Algeriet och Libanon).
Internetanvändningen i de arabiska staterna hängde således ihop med ett antal demokratiska dygder, vilket måste ses som befrämjande för upproren mot de auktoritära regimerna. Den dåliga nyheten är att de auktoritära regimernas olika former av filtrering av nätet var effektiv, i det att nätanvändarna i dessa stater inte hade mer politiskt kunskap, inte var mer politiskt aktiva och inte hade mindre tillit till den auktoritära regimen.
Även om filtrering av nätet var en effektiv strategi för några år sedan börjar kryphålen, till exempel genom så kallade VPN-tunnlar, bli allt fler. Filtrering är en daterad strategi. De auktoritära regimerna lever på lånad tid.
2013-03-03
Varför moraliseras det så starkt kring doping när andra former av fusk accepteras?
Uppdrag Gransknings avslöjande om misstänkta dopingfall inom skidsporten väckte starka känslor. Doping syftar till att ge den enskilde idrottsutövaren en otillbörlig fördel, doping är alltså en form av fusk. Stäng av fuskarna på livstid, är en ständigt återkommande paroll i dopingdebatten. Det finns en stark moralism i dopingdebatten, de som dopar sig stigmatiseras.
Jag har länge undrat varför fusk i form av doping fördöms så hårt medan en del andra former av fusk inom idrotten inte alls väcker lika starka moraliska reaktioner. En svensk skidlöpare som avslöjas som dopad fördöms och stängs av eftersom hen medvetet försökt skaffa sig en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. En svensk fotbollsspelare som filmar sig till en frispark skaffar sig också medvetet en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. Men den moraliska reaktionen i förhållande till dessa båda former av fusk blir väldigt olika. Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel och att filma sig till en frispark?
Jag har i ett annat sammanhang använt Glenn Strömbergs klassiska filmning i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985 som exempel. Glenn hade aldrig uppnått dagens ikon-status om han fuskat genom att dopa sig i stället för att filma sig till en straffspark.
Vari består då egentligen skillnaden? Jag är faktiskt osäker. Visst, doping är skadligt för den egna kroppen vilket en filmning inte är. Doping föregår under en längre tid, medan en filmning kan ske i stridens hetta. Å andra sidan räcker det med att gå på en allsvensk fotbollsmatch för att få se 22 vuxna män (jag tycker mig se att damfotbollen skiljer ut sig) alltför ofta försöka vifta sig till inkast och hörnor trots att de vet att de själva varit sist på bollen.
Jag är inte ute efter att bagatellisera dopingbrott. I stället vill jag a) ifrågasätta grunden för den moralism som präglar dopingdebatten, b) bidra till att motarbeta den fuskkultur som i alltför stor utsträckning präglar fotbollen och många andra sporter, samt c.) faktiskt veta varför reaktionerna på de olika formerna av fusk blir så olika.
Jag har länge undrat varför fusk i form av doping fördöms så hårt medan en del andra former av fusk inom idrotten inte alls väcker lika starka moraliska reaktioner. En svensk skidlöpare som avslöjas som dopad fördöms och stängs av eftersom hen medvetet försökt skaffa sig en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. En svensk fotbollsspelare som filmar sig till en frispark skaffar sig också medvetet en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. Men den moraliska reaktionen i förhållande till dessa båda former av fusk blir väldigt olika. Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel och att filma sig till en frispark?
Jag har i ett annat sammanhang använt Glenn Strömbergs klassiska filmning i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985 som exempel. Glenn hade aldrig uppnått dagens ikon-status om han fuskat genom att dopa sig i stället för att filma sig till en straffspark.
Vari består då egentligen skillnaden? Jag är faktiskt osäker. Visst, doping är skadligt för den egna kroppen vilket en filmning inte är. Doping föregår under en längre tid, medan en filmning kan ske i stridens hetta. Å andra sidan räcker det med att gå på en allsvensk fotbollsmatch för att få se 22 vuxna män (jag tycker mig se att damfotbollen skiljer ut sig) alltför ofta försöka vifta sig till inkast och hörnor trots att de vet att de själva varit sist på bollen.
Jag är inte ute efter att bagatellisera dopingbrott. I stället vill jag a) ifrågasätta grunden för den moralism som präglar dopingdebatten, b) bidra till att motarbeta den fuskkultur som i alltför stor utsträckning präglar fotbollen och många andra sporter, samt c.) faktiskt veta varför reaktionerna på de olika formerna av fusk blir så olika.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)