I Svensk Väljaropinion - den sammanvägning av olika opinionsundersökningar som Novus gör på uppdrag av Ekot - får Centerpartiet med 4.3 procent sitt lägsta väljarstöd sedan mätningarna påbörjades. Kristdemokraterna får 3.3 procent och har i Novus sammanvägning i princip parkerat sig under fyraprocentsspärren under två års tid. Mellan de båda blocken skiljer 4.8 procentenheter. De rödgröna partierna får tillsammans 48.8 procent, allianspartierna får 44.0 procent.
Centerpartiets svaga ställning får många bedömare att tro att Kristdemokraternas öde är på väg att slutgilitgt beseglas. Om Centerpartiet i valrörelsen 2014 ligger farligt nära fyraprocentsspärren blir det svårare för Göran Hägglund att mobilisera allmänborgerliga väljare att taktikrösta på Kristdemokraterna. Risken finns ju för taktikröstaren att Kristdemokraterna visserligen klarar sig kvar i riksdagen, men på Centerpartiets bekostnad. Eller att både Kristdemokraterna och Centerpartiet åker ur.
Jag tror dock att Centerpartiet fortfarande har hyggliga möjligheter att stabilisera sitt opinionsläge tillräckligt för att i valrörelsen 2014 inte ligga i omedelbar närhet av de ödesmättade fyra procenten. Partiet måste i så fall tydligare välja väg mellan en nyliberalism inriktad på storstadsväljarna och en mer traditionell landsbygdspolitisk position. Centerpartiet har utomordentliga ekonomiska resurser och det är för tidigt att räkna ut Annie Lööf. Om Centerpartiet ligger på 5-6 procent i mätningarna när vi närmar oss valdagen har Kristdemokraterna hyggliga möjligheter att åter kunna vinna taktikröster. Om dessa eventuella taktikröster blir tillräckliga för att rädda kvar Kristdemokraterna i riksdagen är en annan sak.
Sverigedemokraterna får i Novus sammanvägning 6.4 procent, vilket innebär en ökning med 0.7 procentenheter och är partiets bästa resultat någonsin. Jag tror att Sverigedemokraterna gynnats av att flykting- och invandringspolitiken den senaste månaden haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad den har normalt. Om mittifieringen av svensk politik ökar - det vill säga att väljarna får svårare att uppfatta distinkta skillnader mellan främst Socialdemokraterna och Moderaterna - gynnas sannolikt Sverigedemokraterna.
Kommande vecka präglas förhoppningsvis mer av ideologi och sakpolitiska förslag än försök att etablera ett management-influerat språkbruk (affärsplaner), utrensningar av biblioteksböcker (Tintin) och havererade direktsända TV-debatter (Haddile-inslaget i SVT Debatt). Nu presenterar de rödgröna partierna sina politiska förslag i skuggbudgetarna. Å ena sidan får de rödgröna partierna härigenom generöst medieutrymme. Å andra sidan brukar oppositionen - oavsett politisk färg - sällan vinna opinionspoäng på att bli konkret. Vilken av dessa båda sidor som denna gång väger tyngst vet vi om ett par veckor.
2012-09-30
2012-09-28
Redaktionellt haveri på SVT Debatt om Haddile
Gårdagens SVT Debatt om tvååriga Haddile har väckt upprörda känslor. Haddile bor i fosterfamilj i Sverige efter att som nyfödd ha övergivits av sin biologiska mamma. Det finns osäkra uppgifter om att mamman lever i Algeriet och vill ha tillbaka Haddile. Det finns också uppgifter om att mamman lever under hot.
I SVT Debatt presenterades under dramatiska former en man som påstods ha levt med Haddile och hennes mamma när Haddile var nyfödd. Mannen satt häktad i en månad i samband med att Haddile omhändertogs för undernäring och blödningar i hjärnan. Mannen påstod sig ha tillgång till mammans telefonnummer och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman.
I de etiska regler som gäller för press, radio och tv stadgas: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Jag undrar hur noga redaktionen för SVT Debatt var i sina överväganden inför gårdagskvällens sändning. Jag får i stället intrycket att redaktionen på ett relativt sent stadium fick möjlighet att ha med den mystiske mannen i sändning, transporterade honom i ilfart till studion, fick förlängd sändningstid och i samband med händelseutvecklingen helt tappade koncepterna.
Intervjun med mannen i studion var osmaklig. Han fick i livesänding framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om Haddiles öde, uppgifter som var omöjliga att kontrollera och i sändning förhålla sig till. Han fick insinuanta frågor om Haddiles skador, ungefär som i ett polisförhör.
Droppen var ändå när SVT Debatt försökte ringa upp mamman. Ingen kan veta i vilket skick mamman skulle vara om hon hade svarat. Hon kunde ha varit drogpåverkad, psykotisk eller skräckslagen. Det finns uppgifter om att hon lever under hot. Trots dessa uppgifter avslöjade Debatt i sändningen delar av hennes påstådda telefonnummer.
SVT Debatt har länge varit omstritt. Jag har inte tillhört programmet värsta belackare. Jag tycker tvärtom att programmet då och då lyckas erbjuda ett seriöst samtalsklimat och att Belinda Olsson är en av de bästa programledare som programmet har haft.
Men programmet igår var ett lågvattenmärke, inte bara för SVT Debatt utan för public service. Programmets varumärke är nu så svårt skadat att det är osäkert om programmet kan hämta sig. Det behövs en omedelbar pudel - stor som en elefant - för att.hantera gårdagens redaktionella haveri.
Uppdaterat fredag 28/9 kl 19.15. I dag har SVT Debatt valt att inte göra en pudel stor som en elefant, men väl bett om ursäkt för att man försökte ringa upp mamman i direktsändning. Ursäkten är i alla fall en bit på vägen. Men jag tror att SVT Debatt behöver göra omtag på sig själv för att värna sitt sargade varumärke. Jag tycker det är bra att det finns ett debattprogram i SVT med lite skarpare attityd än Agenda. Men det måste gå att värna den skarpa attityden utan att programmet blir sensationsjournalistik.Livesändningen på webben där man försökte ringa upp mamman är nu också borttagen.
SVT Debatt menar att de presenterat ny information av betydelse för utredningen. Det är möjligt. Men redaktionen har ett ansvar för hur man presenterar sin information. Sättet man här valde att presentera informationen var journalistiskt ansvarslöst och bidrog under kvällen mer till att sprida förvirring än att skapa klarhet.
Jag diskuterade tidigare i dag inslaget i Studio Ett i P1, med SVT Debatts ansvarige utgivare Robert Olsson.
I SVT Debatt presenterades under dramatiska former en man som påstods ha levt med Haddile och hennes mamma när Haddile var nyfödd. Mannen satt häktad i en månad i samband med att Haddile omhändertogs för undernäring och blödningar i hjärnan. Mannen påstod sig ha tillgång till mammans telefonnummer och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman.
I de etiska regler som gäller för press, radio och tv stadgas: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Jag undrar hur noga redaktionen för SVT Debatt var i sina överväganden inför gårdagskvällens sändning. Jag får i stället intrycket att redaktionen på ett relativt sent stadium fick möjlighet att ha med den mystiske mannen i sändning, transporterade honom i ilfart till studion, fick förlängd sändningstid och i samband med händelseutvecklingen helt tappade koncepterna.
Intervjun med mannen i studion var osmaklig. Han fick i livesänding framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om Haddiles öde, uppgifter som var omöjliga att kontrollera och i sändning förhålla sig till. Han fick insinuanta frågor om Haddiles skador, ungefär som i ett polisförhör.
Droppen var ändå när SVT Debatt försökte ringa upp mamman. Ingen kan veta i vilket skick mamman skulle vara om hon hade svarat. Hon kunde ha varit drogpåverkad, psykotisk eller skräckslagen. Det finns uppgifter om att hon lever under hot. Trots dessa uppgifter avslöjade Debatt i sändningen delar av hennes påstådda telefonnummer.
SVT Debatt har länge varit omstritt. Jag har inte tillhört programmet värsta belackare. Jag tycker tvärtom att programmet då och då lyckas erbjuda ett seriöst samtalsklimat och att Belinda Olsson är en av de bästa programledare som programmet har haft.
Men programmet igår var ett lågvattenmärke, inte bara för SVT Debatt utan för public service. Programmets varumärke är nu så svårt skadat att det är osäkert om programmet kan hämta sig. Det behövs en omedelbar pudel - stor som en elefant - för att.hantera gårdagens redaktionella haveri.
Uppdaterat fredag 28/9 kl 19.15. I dag har SVT Debatt valt att inte göra en pudel stor som en elefant, men väl bett om ursäkt för att man försökte ringa upp mamman i direktsändning. Ursäkten är i alla fall en bit på vägen. Men jag tror att SVT Debatt behöver göra omtag på sig själv för att värna sitt sargade varumärke. Jag tycker det är bra att det finns ett debattprogram i SVT med lite skarpare attityd än Agenda. Men det måste gå att värna den skarpa attityden utan att programmet blir sensationsjournalistik.Livesändningen på webben där man försökte ringa upp mamman är nu också borttagen.
SVT Debatt menar att de presenterat ny information av betydelse för utredningen. Det är möjligt. Men redaktionen har ett ansvar för hur man presenterar sin information. Sättet man här valde att presentera informationen var journalistiskt ansvarslöst och bidrog under kvällen mer till att sprida förvirring än att skapa klarhet.
Jag diskuterade tidigare i dag inslaget i Studio Ett i P1, med SVT Debatts ansvarige utgivare Robert Olsson.
2012-09-25
Varför det är fel att rensa ut Tintinalbumen
När alla springer åt samma håll försöker jag alltid hålla an. Jag känner mig obekväm i sammanhang där alla tycker lika och tvärsäkert påstår att ett beslut är fel eller rätt. När det gäller Kulturhusets bibliotek Tiotrettons beslut att rensa ut Tintinalbumen ser jag emellertid ingen annan väg än att sjunga med änglarna: Beslutet är felaktigt och djupt olustigt inför framtiden.
Jag har respekt för alla dem som reagerar negativt och som påtalar de rasistiska stereotyper som förekommer i populärkulturen, inte minst i den populärkultur som skapades i en annan tid. Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, säger till DN: Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. Bilden av ”skogsturken” finns kvar, det handlar om exotisering och orientalism.
Jag har två skäl till varför jag tycker det är fel att rensa ut Tintinalbumen. För det första: Tintin utgör en relevant del av vår kulturhistoria. Vi kan tycka vad vi vill om det, men så är det. I stället för att rensa ut denna kulturhistoria från barn- och ungdomsbiblioteken vore det mer offensivt och frimodigt att låta albumen ligga till grund för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt att leva tillsammans.
För det andra: Att rensa ut viss litteratur av politiska skäl innebär att man anträder ett sluttande plan. Who's next? I den ovan citerade DN-artikeln tycks Behrang Miri ha långtgående ambitioner: Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll. – All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Jag undrar i min stillhet om den finns någon litteratur producerad före 1940 som kan vara kvar? Hur gör vi med Strindberg och kvinnosynen? Shakespeares schackrande judar? Bibeln och dess syn på det judiska folkets fiender? Det lär bli tomt i hyllorna.
Där man bränner böcker bränner man till slut även människor, skrev Heinrich Heine. Trångsynthet bör bemötas med öppenhet, inte med förbud och utrensningar.
Uppdaterat kl 19.20: Utrensningen av Tintinalbumen blev dessbättre kortvarig. Efter en av de snabbaste pudlarna jag varit med om meddelade Kulturhusets chef och konstnärlige ledare Eric Sjöström och Behrang Miri redan på förmiddagen att de "nu tillsammans kommit överens om att Tintinböckerna är kvar även på TioTretton" samt att "frågorna om diskriminering, jämställdhet och normer fortsatt debatteras och diskuteras". Det är naturligtvis bra.
I debatten har det också påståtts att Tintinalbumen aldrig var tänkta att rensas ut, utan enbart skulle flyttas över till Serieteket, en annan avdelning på Kulturhuset. Den uppgiften var felaktig. Serieteket hade redan dessa album och på sin blogg har Serieteket uttryckt stark kritik mot Behrang Miris utrensning av Tintinalbumen.
Jag har respekt för alla dem som reagerar negativt och som påtalar de rasistiska stereotyper som förekommer i populärkulturen, inte minst i den populärkultur som skapades i en annan tid. Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, säger till DN: Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. Bilden av ”skogsturken” finns kvar, det handlar om exotisering och orientalism.
Jag har två skäl till varför jag tycker det är fel att rensa ut Tintinalbumen. För det första: Tintin utgör en relevant del av vår kulturhistoria. Vi kan tycka vad vi vill om det, men så är det. I stället för att rensa ut denna kulturhistoria från barn- och ungdomsbiblioteken vore det mer offensivt och frimodigt att låta albumen ligga till grund för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt att leva tillsammans.
För det andra: Att rensa ut viss litteratur av politiska skäl innebär att man anträder ett sluttande plan. Who's next? I den ovan citerade DN-artikeln tycks Behrang Miri ha långtgående ambitioner: Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll. – All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Jag undrar i min stillhet om den finns någon litteratur producerad före 1940 som kan vara kvar? Hur gör vi med Strindberg och kvinnosynen? Shakespeares schackrande judar? Bibeln och dess syn på det judiska folkets fiender? Det lär bli tomt i hyllorna.
Där man bränner böcker bränner man till slut även människor, skrev Heinrich Heine. Trångsynthet bör bemötas med öppenhet, inte med förbud och utrensningar.
Uppdaterat kl 19.20: Utrensningen av Tintinalbumen blev dessbättre kortvarig. Efter en av de snabbaste pudlarna jag varit med om meddelade Kulturhusets chef och konstnärlige ledare Eric Sjöström och Behrang Miri redan på förmiddagen att de "nu tillsammans kommit överens om att Tintinböckerna är kvar även på TioTretton" samt att "frågorna om diskriminering, jämställdhet och normer fortsatt debatteras och diskuteras". Det är naturligtvis bra.
I debatten har det också påståtts att Tintinalbumen aldrig var tänkta att rensas ut, utan enbart skulle flyttas över till Serieteket, en annan avdelning på Kulturhuset. Den uppgiften var felaktig. Serieteket hade redan dessa album och på sin blogg har Serieteket uttryckt stark kritik mot Behrang Miris utrensning av Tintinalbumen.
2012-09-24
Nej, politik är ingen "affärsplan"
I dag skriver jag i Dagens Arena om det olyckliga i att Socialdemokraterna beskriver sina politiska målsättningar för Sverige som en "affärsplan". Ordvalet är olyckligt, eftersom det
symboliserar ett marknadifiering av politiken. Men politiken är ingen marknad.
Medborgarna är inga kunder. Politiska förslag är inga varor som skall köpas och
säljas. Politik handlar i stället om värderingar och om intressekonflikter.
Glömmer socialdemokratin bort den skillnaden så förlorar partiet sitt existensberättigande.
Ett utdrag ur min text kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här
På längre sikt bidrar ordvalet till att förändra synen på politiken och förskjuta det politiska landskapet åt höger. Ideologierna blir överflödiga om politiken ses som en form av management, en förvaltning där skattebetalarna röstar på den som är mest effektiv att hålla samhällsmaskineriet igång. En sådan syn på samhället och på politiken är naturligtvis inte opolitisk, utan starkt ideologisk.
I Löfvens artikel i DN sägs också att ”Sverige behöver en regering som står upp för arbetande människors hopp, värderingar och intressen”. Visst. Men hur blir det med hoppet för alla de människor som drabbats av arbetslöshet i Reinfeldts Sverige? Hur blir det med hoppet för de långtidssjuka, för de studerande och för pensionärerna? I min värld behöver Sverige en regering som står upp även för alla dessa människors hopp, värderingar och intressen.
Jag kan förstå att det finns en strävan hos de socialdemokratiska partistrategerna att hitta ett språkbruk som attraherar mittenväljarna och på så sätt kunna besegra Alliansen i valet 2014. Tappar partiet några väljare vänsterut gör det inte så mycket, eftersom Vänsterpartiet aldrig kommer att stödja en borgerlig regering. Men ord är viktiga, ord leder och formar tanken, vår bild av samhället och av oss själva. Säger vi att har en affärsplan i stället för att vi har en politisk strategi så börjar vi snart betrakta oss som säljare och köpare på en marknad i stället för som medborgare i en politisk demokrati. Vem tjänar på en sådan utveckling? Ja, näppeligen alla de som slåss för ett samhälle impregnerat av frihet, jämlikhet och solidaritet.
Glömmer socialdemokratin bort den skillnaden så förlorar partiet sitt existensberättigande.
Ett utdrag ur min text kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här
*
På längre sikt bidrar ordvalet till att förändra synen på politiken och förskjuta det politiska landskapet åt höger. Ideologierna blir överflödiga om politiken ses som en form av management, en förvaltning där skattebetalarna röstar på den som är mest effektiv att hålla samhällsmaskineriet igång. En sådan syn på samhället och på politiken är naturligtvis inte opolitisk, utan starkt ideologisk.
*
I Löfvens artikel i DN sägs också att ”Sverige behöver en regering som står upp för arbetande människors hopp, värderingar och intressen”. Visst. Men hur blir det med hoppet för alla de människor som drabbats av arbetslöshet i Reinfeldts Sverige? Hur blir det med hoppet för de långtidssjuka, för de studerande och för pensionärerna? I min värld behöver Sverige en regering som står upp även för alla dessa människors hopp, värderingar och intressen.
*
Jag kan förstå att det finns en strävan hos de socialdemokratiska partistrategerna att hitta ett språkbruk som attraherar mittenväljarna och på så sätt kunna besegra Alliansen i valet 2014. Tappar partiet några väljare vänsterut gör det inte så mycket, eftersom Vänsterpartiet aldrig kommer att stödja en borgerlig regering. Men ord är viktiga, ord leder och formar tanken, vår bild av samhället och av oss själva. Säger vi att har en affärsplan i stället för att vi har en politisk strategi så börjar vi snart betrakta oss som säljare och köpare på en marknad i stället för som medborgare i en politisk demokrati. Vem tjänar på en sådan utveckling? Ja, näppeligen alla de som slåss för ett samhälle impregnerat av frihet, jämlikhet och solidaritet.
2012-09-23
Herman Lindqvist och hans bagatellisering av nazismen
Det som kallas för nazism nu har ingenting med nazismen i Tyskland att göra. Det är i stället en naturlig reaktion som kommit från en stor del av den svenska befolkningen mot den höga invandringen. Populärhistorikern och journalisten Herman Lindqvist i en intervju i Länstidningen Östersund, 23 november 1999.
Det vi kallar nazism är bara "en naturlig reaktion" på den svenska invandringspolitiken. Så säger Herman Lindqvist i slutet av det 1990-tal som innefattade Lasermannens härjningar och bildandet av det nationalsocialistiska nätverket VAM (Vitt Ariskt Motstånd) samt dess efterföljare Svenska Motståndsrörelsen.
Lindqvist fortsätter: En stor del tycker att det kommit hit för många invandrare. Problemet är att det är ingenting man får säga - då är man helt plötsligt en rasist. Tillfrågad om sin personliga åsikt i frågan svarar Lindqvist att han tycker att invandringen gått för fort.
Lindqvist bagatelliserar nazismen, rent av gör den "naturlig". Samtidigt använder han det trötta och lätt bitter-harmsna retoriken att alla som är kritiska mot svensk invandringspolitik stämplas som rasister.
Jag har tidigare uppmärksammat Herman Lindqvists vurm för det språkbruk och den tankevärld som präglar högerextremism och främlingsfientlighet (till exempel de uttalanden han gjorde när han lät sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu) samt hans hängivna försvar för dödsstraffet. Hans bortviftande av de nationalsocialistiska strömningarna i Sverige som en "naturlig reaktion" på svensk invandringspoltiik har jag emellertid inte noterat tidigare (tack till Torbjörn Jerlerup som informerade mig). Uttalande gjordes i en intervju med Länstidningen Östersund i samband med att Herman Lindqvist talade inför Jamtlis ungdomsförening i Östersund. Jag har ingen länk till uttalandet, men det är en exakt avskrift från mikrofilmen där jag tidigare i dag läste det.
Herman Lindqvist är en offentlig person som själv väljer och får ta ansvar för sina uttalanden. Skuggan som följer i hans spår syns mig allt mörkare och dystrare.
Det vi kallar nazism är bara "en naturlig reaktion" på den svenska invandringspolitiken. Så säger Herman Lindqvist i slutet av det 1990-tal som innefattade Lasermannens härjningar och bildandet av det nationalsocialistiska nätverket VAM (Vitt Ariskt Motstånd) samt dess efterföljare Svenska Motståndsrörelsen.
Lindqvist fortsätter: En stor del tycker att det kommit hit för många invandrare. Problemet är att det är ingenting man får säga - då är man helt plötsligt en rasist. Tillfrågad om sin personliga åsikt i frågan svarar Lindqvist att han tycker att invandringen gått för fort.
Lindqvist bagatelliserar nazismen, rent av gör den "naturlig". Samtidigt använder han det trötta och lätt bitter-harmsna retoriken att alla som är kritiska mot svensk invandringspolitik stämplas som rasister.
Jag har tidigare uppmärksammat Herman Lindqvists vurm för det språkbruk och den tankevärld som präglar högerextremism och främlingsfientlighet (till exempel de uttalanden han gjorde när han lät sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu) samt hans hängivna försvar för dödsstraffet. Hans bortviftande av de nationalsocialistiska strömningarna i Sverige som en "naturlig reaktion" på svensk invandringspoltiik har jag emellertid inte noterat tidigare (tack till Torbjörn Jerlerup som informerade mig). Uttalande gjordes i en intervju med Länstidningen Östersund i samband med att Herman Lindqvist talade inför Jamtlis ungdomsförening i Östersund. Jag har ingen länk till uttalandet, men det är en exakt avskrift från mikrofilmen där jag tidigare i dag läste det.
Herman Lindqvist är en offentlig person som själv väljer och får ta ansvar för sina uttalanden. Skuggan som följer i hans spår syns mig allt mörkare och dystrare.
2012-09-20
Public service - fri radio och TV?
Är det inte märkligt att public service uppfattas som ”fri” radio och tv när banden till statsmakten i praktiken är väldigt starka? Är public service verkligen en omistlig del av den politiska demokratin? Det är några av de frågor som diskuterades i en paneldebatt om public service framtid, arrangerad av Sveriges Radio och Kulturhuset i Stockholm igår onsdag. Jag medverkade i debatten, och skriver om den på Ajour. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan, hela texten kan läsas här.
För en dryg vecka sedan presenterade public service-kommittén sitt betänkande om den allmännyttiga radions och televisionens framtid i Sverige. Med anledning av betänkandet medverkade jag i gårdagens debatt, med bl a Sveriges Radios avgående VD Mats Svegfors, tillträdande VD Cilla Benkö och mediepersonligheter som Annika Lantz, Stina Oscarson och Maria Sveland. Sammantaget medverkade ett tjugotal personer under 90 minuter, tempot var högt och rösterna många.
Det är först de senaste decennierna som uttrycket ”public service” på allvar börjat användas som beteckning för Sveriges sätt att organisera de allmännyttiga radio- och tv-sändningarna. För att något skall vara ”public service” krävs att det finns något som inte är ”public service”. Uttrycket ”public service” växte därför fram när sändningsmonopolen luckrades upp och privata alternativ växte fram under 1980-talet (närradion, satellitsändningar, reklamfinansierade kanaler etc).
Under monopolets tid framställdes det vi idag kallar public service i debatten ibland som ”statskontrollerad radio och TV”, medan reklamfinansierade sändningar gjorde anspråk på att vara ”fria”. I dag är rollerna ombytta. Sveriges Radio och Sveriges Televison har vunnit striden om frihetsbegreppet och framställer nu sig själva som ”fri radio” och ”fri television” medan sändningarna i de reklamfinansierade kanalerna uppattas som fångar i ett kommersiellt nät.
Sverige tillhör de länder i världen vars medborgare hyser störst tillit till statsmakten och statsmaktens institutioner. Sverige tillhör också de länder i världen vars medborgare är mest individualistiska och värderar sitt personliga oberoende högst. Givet dessa förutsättningar ställs den intrikata frågan: hur reglerar man bäst det oberoende som är en förutsättning för Sveriges Radios och Sveriges Televisions möjligheter att förvalta sitt demokratiska uppdrag? Det finns inget rätt svar på den frågan. Att frågan ständigt diskuteras är bästa sättet att komma åtminstone en bit på vägen.
Uppdaterat: Debatten kan ses här.
För en dryg vecka sedan presenterade public service-kommittén sitt betänkande om den allmännyttiga radions och televisionens framtid i Sverige. Med anledning av betänkandet medverkade jag i gårdagens debatt, med bl a Sveriges Radios avgående VD Mats Svegfors, tillträdande VD Cilla Benkö och mediepersonligheter som Annika Lantz, Stina Oscarson och Maria Sveland. Sammantaget medverkade ett tjugotal personer under 90 minuter, tempot var högt och rösterna många.
Det är först de senaste decennierna som uttrycket ”public service” på allvar börjat användas som beteckning för Sveriges sätt att organisera de allmännyttiga radio- och tv-sändningarna. För att något skall vara ”public service” krävs att det finns något som inte är ”public service”. Uttrycket ”public service” växte därför fram när sändningsmonopolen luckrades upp och privata alternativ växte fram under 1980-talet (närradion, satellitsändningar, reklamfinansierade kanaler etc).
Under monopolets tid framställdes det vi idag kallar public service i debatten ibland som ”statskontrollerad radio och TV”, medan reklamfinansierade sändningar gjorde anspråk på att vara ”fria”. I dag är rollerna ombytta. Sveriges Radio och Sveriges Televison har vunnit striden om frihetsbegreppet och framställer nu sig själva som ”fri radio” och ”fri television” medan sändningarna i de reklamfinansierade kanalerna uppattas som fångar i ett kommersiellt nät.
Sverige tillhör de länder i världen vars medborgare hyser störst tillit till statsmakten och statsmaktens institutioner. Sverige tillhör också de länder i världen vars medborgare är mest individualistiska och värderar sitt personliga oberoende högst. Givet dessa förutsättningar ställs den intrikata frågan: hur reglerar man bäst det oberoende som är en förutsättning för Sveriges Radios och Sveriges Televisions möjligheter att förvalta sitt demokratiska uppdrag? Det finns inget rätt svar på den frågan. Att frågan ständigt diskuteras är bästa sättet att komma åtminstone en bit på vägen.
Uppdaterat: Debatten kan ses här.
2012-09-18
Regeringsförklaringen - lugn höst väntar Fredrik Reinfeldt. Eller?
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring erbjöd få överraskningar. Möjligen kan man notera en starkare betoning på gemenskapsvärden och på vikten av att hålla ihop samhället än vad man vanligen förknippar med statsministern. På några månader har regeringen genomgått en personlighetsförändring från Spara till Slösa. Metaforen med Birgitta Lilliehööks seriefigurer haltar dock något. I Lilliehööks tappning är Spara ett eftersträvansvärt ideal och Slösa ett avskräckande exempel. Ur oppositionens perspektiv är Fredrik Spara eller Fredrik Slösa två lika dåliga alternativ.
Socialdemokraternas utmaning blir nu att presentera ett budgetalternativ som gör skillnad, utan att för den skull skrämma bort mittenväljarna. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna tänker möta den utmaningen genom att i med sina förslag försöka framställa sig som mer modernt och framåtblickande än Alliansen, och med tungt fokus på utbildning och kunskap.
Mycket talar annars för att regeringen har en ganska lugn höst att se fram emot. I början av november presenteras det första utkastet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna, och även Leif Pagrotskys skatteutredning borde börja kunna skönjas vid horisonten. Det innebär att Socialdemokraterna kommer att lägga mycket stor kraft på sitt inre arbete fram till partikongressen i april 2013. Den kongressen får utomordentligt stor betydelse för vilken politik som Socialdemokraterna går till val på 2014.
Alliansregeringen har lärt sig minoritetsregeringens läxa. Sannolikt kommer regeringen därför att undvika propositioner där man riskerar nederlag i kammaren. Det innebär i sin tur att Sverigedemokraternas marginalisering fortsätter.
Den som bespetsat sig på en spännande politisk höst kan bli besviken. Hoppet står till de motsättningar som spirar i Reinfeldts egen regering. Kristdemokraterna och Centerpartiet har parkerat sig under eller i absolut närhet av fyraprocentsspärren och de interna motsättningarna i regeringen riskerar att öka. Luttrade kristdemokrater tycks ha förlikat sig med sitt öde. Men inom Centerpartiet - där förväntningarna på Annie Lööf var väldigt höga - är frustrationen stor. Partiet måste snart välja en tydligare väg mellan en mer traditionell och samarbetsinriktad landsbygdspolitik och en mer agressiv, näringslivsinriktad nyliberalism. Nu försöker partiet förena dessa båda riktningar. Det går inget vidare.
Visserligen måste oppositionen vara politiskt på hugget hela mandatperioden för att stå stark i den stundande valrörelsen. Men allt annat lika tror jag hösten 2012 blir politiskt lugnare än hösten 2011. Ungefär som lugnet före stormen.
Socialdemokraternas utmaning blir nu att presentera ett budgetalternativ som gör skillnad, utan att för den skull skrämma bort mittenväljarna. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna tänker möta den utmaningen genom att i med sina förslag försöka framställa sig som mer modernt och framåtblickande än Alliansen, och med tungt fokus på utbildning och kunskap.
Mycket talar annars för att regeringen har en ganska lugn höst att se fram emot. I början av november presenteras det första utkastet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna, och även Leif Pagrotskys skatteutredning borde börja kunna skönjas vid horisonten. Det innebär att Socialdemokraterna kommer att lägga mycket stor kraft på sitt inre arbete fram till partikongressen i april 2013. Den kongressen får utomordentligt stor betydelse för vilken politik som Socialdemokraterna går till val på 2014.
Alliansregeringen har lärt sig minoritetsregeringens läxa. Sannolikt kommer regeringen därför att undvika propositioner där man riskerar nederlag i kammaren. Det innebär i sin tur att Sverigedemokraternas marginalisering fortsätter.
Den som bespetsat sig på en spännande politisk höst kan bli besviken. Hoppet står till de motsättningar som spirar i Reinfeldts egen regering. Kristdemokraterna och Centerpartiet har parkerat sig under eller i absolut närhet av fyraprocentsspärren och de interna motsättningarna i regeringen riskerar att öka. Luttrade kristdemokrater tycks ha förlikat sig med sitt öde. Men inom Centerpartiet - där förväntningarna på Annie Lööf var väldigt höga - är frustrationen stor. Partiet måste snart välja en tydligare väg mellan en mer traditionell och samarbetsinriktad landsbygdspolitik och en mer agressiv, näringslivsinriktad nyliberalism. Nu försöker partiet förena dessa båda riktningar. Det går inget vidare.
Visserligen måste oppositionen vara politiskt på hugget hela mandatperioden för att stå stark i den stundande valrörelsen. Men allt annat lika tror jag hösten 2012 blir politiskt lugnare än hösten 2011. Ungefär som lugnet före stormen.
2012-09-15
Lars Vilks, Jyllands-Posten och filmen "Innocence of Muslims".
Filmen Innocence of Muslims smädar profeten Muhammed och har följts av upplopp i delar av den muslimska världen. Lars Vilks rondellhundar och karikatyrteckningarna i Jyllands-Posten smädade profeten Muhammed och följdes av upplopp i delar av den muslimska världen.
I fallen med rondellhundarna och karikatyrteckningarna präglades svensk debatt av kraftfulla försvar av Lars Vilks och Jyllands-Postens yttrande- och tryckfrihet. De som kritiserade Vilks och Jyllands-Postens publiceringar anklagades för att inte ta yttrande- och tryckfriheten på allvar.
I fallet med filmen "Innocence of Muslims" har jag inte uppfattat någon svensk röst som kraftfullt argumenterar för värnandet av upphovsmannens yttrandefrihet. (Jag kan förstås ha missat någon.)
Varför behandlas filmen "Innocence of Muslims" så annorlunda än Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-postens karikatyrteckningar? Samtliga tre kulturyttringar har ju skapats i syfte att smäda Muhammed. En möjlighet är förstås att "Innocence of Muslims" är en amerikansk produkt och den svenska debatten har lättare att försvara nordiska fenomen som Vilks och Jyllands-Posten. Men den förklaringen tycker jag är en aning långsökt.
I stället tror jag att Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrer uppfattas som mer "seriösa" konstuttryck är filmen "Innocence of Muslims". För mig är det inget gilitigt argument. Dålig kultur eller filmer som enbart syftar till att provocera måste förstås skyddas av samma yttrandefrihet som "seriös" kultur. Det sägs att skådespelarna i filmen "Innocence of Muslims" lurades att tro att de spelade in en helt annan film och att filmprojektet därför var omoraliskt. Men Anna Odells uppmärksammade examensarbete från Konstfack där hon simulerade psykos och självmordsbenägenhet lurade också enskilda människor till att bli en del av hennes konstverk.
Kanske är det så att vinden i debatten till sist har vänt. I dag kan man kritisera Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrteckningar utan att kritiken uppfattas som ett angrepp på yttrande- och tryckfriheten. En sådan utveckling ser jag som ett sundhetstecken i svensk debatt.
I fallen med rondellhundarna och karikatyrteckningarna präglades svensk debatt av kraftfulla försvar av Lars Vilks och Jyllands-Postens yttrande- och tryckfrihet. De som kritiserade Vilks och Jyllands-Postens publiceringar anklagades för att inte ta yttrande- och tryckfriheten på allvar.
I fallet med filmen "Innocence of Muslims" har jag inte uppfattat någon svensk röst som kraftfullt argumenterar för värnandet av upphovsmannens yttrandefrihet. (Jag kan förstås ha missat någon.)
Varför behandlas filmen "Innocence of Muslims" så annorlunda än Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-postens karikatyrteckningar? Samtliga tre kulturyttringar har ju skapats i syfte att smäda Muhammed. En möjlighet är förstås att "Innocence of Muslims" är en amerikansk produkt och den svenska debatten har lättare att försvara nordiska fenomen som Vilks och Jyllands-Posten. Men den förklaringen tycker jag är en aning långsökt.
I stället tror jag att Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrer uppfattas som mer "seriösa" konstuttryck är filmen "Innocence of Muslims". För mig är det inget gilitigt argument. Dålig kultur eller filmer som enbart syftar till att provocera måste förstås skyddas av samma yttrandefrihet som "seriös" kultur. Det sägs att skådespelarna i filmen "Innocence of Muslims" lurades att tro att de spelade in en helt annan film och att filmprojektet därför var omoraliskt. Men Anna Odells uppmärksammade examensarbete från Konstfack där hon simulerade psykos och självmordsbenägenhet lurade också enskilda människor till att bli en del av hennes konstverk.
Kanske är det så att vinden i debatten till sist har vänt. I dag kan man kritisera Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrteckningar utan att kritiken uppfattas som ett angrepp på yttrande- och tryckfriheten. En sådan utveckling ser jag som ett sundhetstecken i svensk debatt.
2012-09-14
Etiopiensvenskarna och varför vi borde sluta använda uttrycket "tyst diplomati"
Frigivningen av de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye från fängelset i Etiopien har föranlett en diskussion om den tysta diplomatins möjligheter i dagens värld. Var det Sveriges tysta diplomati som ledde fram till frisläppandet eller finns förklaringarna på annat håll? Om det var den tysta diplomatin, varför har i så fall samma svenska strategi så kapitalt misslyckats i fallet Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i elva år utan att ens få en rättegång?
Med tyst diplomati menas att en stat försöker lösa ett internationellt problem genom hemliga kontakter. Kontakterna kan vara hemliga med avseende på vem man möter eller med avseende på vad som sägs vid olika möten. Tyst diplomati kombineras ofta med att en stat undviker att offentligt kritisera den stat vars beteende man vill påverka. Sverige undvek till exempel att kritisera Etiopiens brott mot de mänskliga rättigheterna och den bristande rättssäkerheten i landet under den tid som Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade. Sverige gjorde bedömningen att offentlig svensk kritik skulle riskera att det gick prestige i fallet och att frigivandet av svenskarna på så sätt skulle försvåras.
Vi lever i en tid som allt mer präglas av transparens och öppenhet. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen minskar utrymmet för traditionell tyst diplomati. Hemliga möten blir svårare och svårare att genomföra. Erfarenheterna från Wikileaks visar att det som sägs i hemliga rum på kort tid kan bli offentligt. Utrikespolitiken bedöms inte längre vara en fråga enbart för statsledningarna. Opinionsbildningen i Sverige för Johan Persson och Martin Schibbye var allt annat än tyst.
Begreppet "tyst diplomati" är därför knappast längre användbart. En stor del av Sveriges kontakter med Etiopien var kända samtidigt eller snart efter att de ägt rum. Den avgörande frågan blir därför inte om diplomatin är tyst eller ej utan med vilken skicklighet den utövas, till exempel hur den kan länkas till andra stater och till interna förhållanden i de berörda staterna. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye började den svenska regeringens agerande sannerligen inte bra. Det var svårt att tolka Carl Bildts inledande uttalanden på annat sätt än att de fängslade journalisterna fick skylla sig själva. Men därefter tycks utrikesdepartementet och inte minst ambassaden i Addis Abeba ha skickligt utnyttjat alla relevanta kontaktytor som Sveriges historiskt goda och välutvecklade relationer med Etiopien erbjuder.
Sannolikt har Etiopien också insett att de två fängslade svenskarna på sikt skulle bli en politisk belastning. Fängslandets avskräckande effekt hade redan uppnåtts och Etiopien är angeläget om att upprätthålla goda relationer med USA, för vilken man är en viktig strategisk allierad i området. USA:s påtryckningar har säkert spelat en roll inför beslutet att frisläppa svenskarna.
Sveriges relationer med Eritrea är betydligt mindre utvecklade och Sverige har därför också sämre förutsättningar att genom "tyst diplomati" få Dawit Isaak fri. Eritrea tycks strunta i vad omvärlden säger. Till skillnad från Persson och Schibbye har Dawit Isaak inte ens fått en rättegång och en dom. Mycket tyder dessvärre på att den hittills förda "tysta diplomatin" inte biter på den eritreanska regimen och att det i stället krävs ett kraftfullt internationellt tryck för att få Dawit Isaak fri.
Om den tysta diplomatins problematik skrev jag redan i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992). Jag har också kommenterat frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye bl a i SVT Gomorron Sverige.
Med tyst diplomati menas att en stat försöker lösa ett internationellt problem genom hemliga kontakter. Kontakterna kan vara hemliga med avseende på vem man möter eller med avseende på vad som sägs vid olika möten. Tyst diplomati kombineras ofta med att en stat undviker att offentligt kritisera den stat vars beteende man vill påverka. Sverige undvek till exempel att kritisera Etiopiens brott mot de mänskliga rättigheterna och den bristande rättssäkerheten i landet under den tid som Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade. Sverige gjorde bedömningen att offentlig svensk kritik skulle riskera att det gick prestige i fallet och att frigivandet av svenskarna på så sätt skulle försvåras.
Vi lever i en tid som allt mer präglas av transparens och öppenhet. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen minskar utrymmet för traditionell tyst diplomati. Hemliga möten blir svårare och svårare att genomföra. Erfarenheterna från Wikileaks visar att det som sägs i hemliga rum på kort tid kan bli offentligt. Utrikespolitiken bedöms inte längre vara en fråga enbart för statsledningarna. Opinionsbildningen i Sverige för Johan Persson och Martin Schibbye var allt annat än tyst.
Begreppet "tyst diplomati" är därför knappast längre användbart. En stor del av Sveriges kontakter med Etiopien var kända samtidigt eller snart efter att de ägt rum. Den avgörande frågan blir därför inte om diplomatin är tyst eller ej utan med vilken skicklighet den utövas, till exempel hur den kan länkas till andra stater och till interna förhållanden i de berörda staterna. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye började den svenska regeringens agerande sannerligen inte bra. Det var svårt att tolka Carl Bildts inledande uttalanden på annat sätt än att de fängslade journalisterna fick skylla sig själva. Men därefter tycks utrikesdepartementet och inte minst ambassaden i Addis Abeba ha skickligt utnyttjat alla relevanta kontaktytor som Sveriges historiskt goda och välutvecklade relationer med Etiopien erbjuder.
Sannolikt har Etiopien också insett att de två fängslade svenskarna på sikt skulle bli en politisk belastning. Fängslandets avskräckande effekt hade redan uppnåtts och Etiopien är angeläget om att upprätthålla goda relationer med USA, för vilken man är en viktig strategisk allierad i området. USA:s påtryckningar har säkert spelat en roll inför beslutet att frisläppa svenskarna.
Sveriges relationer med Eritrea är betydligt mindre utvecklade och Sverige har därför också sämre förutsättningar att genom "tyst diplomati" få Dawit Isaak fri. Eritrea tycks strunta i vad omvärlden säger. Till skillnad från Persson och Schibbye har Dawit Isaak inte ens fått en rättegång och en dom. Mycket tyder dessvärre på att den hittills förda "tysta diplomatin" inte biter på den eritreanska regimen och att det i stället krävs ett kraftfullt internationellt tryck för att få Dawit Isaak fri.
Om den tysta diplomatins problematik skrev jag redan i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992). Jag har också kommenterat frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye bl a i SVT Gomorron Sverige.
2012-09-12
Sveriges hemliga Nato-förbindelser under kalla kriget
Igår tisdag diskuterade jag och Svenska Dagbladet-journalisten Mikael Holmström Sveriges hemliga Nato-förbindelser under kalla kriget. Intresset var stort och Palme-salen i ABF-huset i Stockholm var i princip fullsatt. Bakgrunden till debatten var att Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen" nu kommit i pocketupplaga.
Jag och Mikael Holmström är överens om att Sverige under kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato i syfte att underlätta hjälp västerifrån ifall kriget skulle komma. Vi är oeniga om huruvida samverkan var så långtgående att det är rimligt att tala om en "allians". För mig är en allians ett samarbete som bygger på ömsesidiga, bindande förpliktelser mellan de stater som ingår en allians. Några sådana bindande förpliktelser förelåg inte. Därigenom, menar jag, kvarstod den svenska handlingsfriheten om kriget hade kommit.
Under det kalla kriget sammanfattades den svenska säkerhetspolitiken i formuleringen "alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig". Tanken var att Sverige genom att i fredstid inte vara med i någon militärallians möjliggjorde att landet skulle kunna stå neutralt om kriget kom till vår del av världen. Neutralitetspolitiken hade en stark folklig förankring och utformades under i huvudsak partipolitisk konsensus.
Det fanns emellertid inga garantier för att de krigförande staterna skulle respektera Sveriges neutralitet. Därför valde de svenska beslutsfattarna att utforma en reservstrategi som skulle användas om huvudalternativet - neutraliteten - misslyckades. I klartext: Om Sovjetunionen valda att kränka Sveriges neutralitet och anfalla Sverige så skulle Sverige redan i fredstid genom sin västsamverkan ha underlättat för västmakterna att komma till Sveriges hjälp.
En sådan västsamverkan kunde inte genomföras öppet utan att provocera Sovjetunionen och urholka neutralitetspolitikens trovärdighet. Valet stod därför inte mellan att samverka öppet eller samverka i hemlighet. Valet stod i stället mellan att samverka i hemlighet eller att inte samverka alls.
Reservstrategin innebar ett demokratiskt problem. I och med att den måste genomföras i hemlighet fanns det ingen möjlighet till folklig insyn eller politiskt ansvarsutkrävande. Beslutsfattarna tvingades därför välja mellan vad man uppfattade som säkerhetspolitiskt nödvändigt och demokratiskt förankrat. De valde det förstnämnda.
Om det valet kan man ha olika uppfattningar. I vår öppna och transparenta tid skulle hemlighetsmakeriet knappast vara möjligt. I vårt auktoritetsnedrivna samhälle skulle hemlighetsmakeriet heller inte vara legitimt. Men jag har svårt att utifrån vår tids värderingar lägga moralisk skuld på de politiker som ansvarade för reservstrategins utformning under kalla kriget.
Läs gärna boken "Sveriges säkerhet och världens fred" (Santérus, 2008) där jag tillsammans med historieprofessorerna Alf W Johansson och Karl Molin syntetiserar det stora och mångvetenskapliga forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget".
Jag och Mikael Holmström är överens om att Sverige under kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato i syfte att underlätta hjälp västerifrån ifall kriget skulle komma. Vi är oeniga om huruvida samverkan var så långtgående att det är rimligt att tala om en "allians". För mig är en allians ett samarbete som bygger på ömsesidiga, bindande förpliktelser mellan de stater som ingår en allians. Några sådana bindande förpliktelser förelåg inte. Därigenom, menar jag, kvarstod den svenska handlingsfriheten om kriget hade kommit.
Under det kalla kriget sammanfattades den svenska säkerhetspolitiken i formuleringen "alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig". Tanken var att Sverige genom att i fredstid inte vara med i någon militärallians möjliggjorde att landet skulle kunna stå neutralt om kriget kom till vår del av världen. Neutralitetspolitiken hade en stark folklig förankring och utformades under i huvudsak partipolitisk konsensus.
Det fanns emellertid inga garantier för att de krigförande staterna skulle respektera Sveriges neutralitet. Därför valde de svenska beslutsfattarna att utforma en reservstrategi som skulle användas om huvudalternativet - neutraliteten - misslyckades. I klartext: Om Sovjetunionen valda att kränka Sveriges neutralitet och anfalla Sverige så skulle Sverige redan i fredstid genom sin västsamverkan ha underlättat för västmakterna att komma till Sveriges hjälp.
En sådan västsamverkan kunde inte genomföras öppet utan att provocera Sovjetunionen och urholka neutralitetspolitikens trovärdighet. Valet stod därför inte mellan att samverka öppet eller samverka i hemlighet. Valet stod i stället mellan att samverka i hemlighet eller att inte samverka alls.
Reservstrategin innebar ett demokratiskt problem. I och med att den måste genomföras i hemlighet fanns det ingen möjlighet till folklig insyn eller politiskt ansvarsutkrävande. Beslutsfattarna tvingades därför välja mellan vad man uppfattade som säkerhetspolitiskt nödvändigt och demokratiskt förankrat. De valde det förstnämnda.
Om det valet kan man ha olika uppfattningar. I vår öppna och transparenta tid skulle hemlighetsmakeriet knappast vara möjligt. I vårt auktoritetsnedrivna samhälle skulle hemlighetsmakeriet heller inte vara legitimt. Men jag har svårt att utifrån vår tids värderingar lägga moralisk skuld på de politiker som ansvarade för reservstrategins utformning under kalla kriget.
Läs gärna boken "Sveriges säkerhet och världens fred" (Santérus, 2008) där jag tillsammans med historieprofessorerna Alf W Johansson och Karl Molin syntetiserar det stora och mångvetenskapliga forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget".
2012-09-10
Palme. Älskad och hatad
I kväll hade jag förmånen att få vara med på en förhandsvisning av Kristina LIndströms och Maud Nycanders uppmärksammande film "Palme. Älskad och hatad". Filmen kommer att visas på minst 109 biografer i Sverige, vilket är svenskt rekord för en dokumentärfilm. Uppmärksamheten visar med eftertryck att de som vill beskriva socialdemokratin som ett parti bland andra är fel ute. Socialdemokraterna har präglat svensk modern politisk historia på ett sätt som närapå mejslat in partiet i den svenska folksjälen – älskat och hatat, på samma sätt som Olof Palme.
Jag skriver om filmen på SVT Debatt. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.
*
Eftersom vi är dömda att leva här på jorden, så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten för min ideologi. Ungefär så säger Olof Palme i en intervju i filmen ”Palme. Älskad och hatad” som i måndags förhandsvisades för press och speciellt inbjudna. Leva så anständigt som möjligt? Vad innebär det uttrycket för socialdemokratin och dess politiska visioner i dag
Filmen vilar tryggt i ett unikt bildmaterial, känsligt och skickligt hanterat av regissörerna Kristina Lindström och Maud Nycander. Tillsammans med Benny Anderssons musik skapas en stark, suggestiv stämning som stundom får luften att stå still i salongen. Nostalgin hålls på behörigt avstånd, autenticiteten segrar. Men som film betraktat finns ändå frågetecken. Vilken är regissörernas riktning, deras position? Mitt i alla dessa bilder kommer vi ändå aldrig riktigt Palme nära. Just det konststycket har å andra sidan heller ingen av Palmes många biografer lyckats med. Kanske är det så det måste vara. I samma ögonblick vi kommer Palme nära riskerar glansen att försvinna och hans osaliga ande upphöra att inspirera vår längtan efter mening och sökande efter identitet. Vad innebär det egentligen att vara svensk?
Socialdemokratins utmaning i dag är att kombinera en pragmatisk politik med en bärande vision för framtiden. I tider av ideologisk vilsenhet är det kanske dags att blicka tillbaka till Olof Palmes uttalande om att ”försöka leva så anständigt som möjligt”. Uttalandet påminner på ytan om Alliansens och Fredrik Reinfeldts mantra om människor som sitter böjda över köksborden och försöker hantera sina livspussel. Men likheten stannar på ytan. Palmes fråga är i grunden existentiell, livspusslet blir i borgerlighetens tappning en teknisk fråga. I en tid när politiken teknifieras, partierna tävlar i triangulering och det mesta tycks handla om vem som är bäst på att förvalta och sköta ekonomin finns ett skriande behov av politiker som förmår synliggöra skiljelinjer och på ett övertygande sätt visa varför politik faktiskt spelar roll. Olof Palme bidrog genom att kombinera lidelse, internationalism, empati och pragmatism.
Den kombinationen är en bristvara i svensk politik i dag. Närmast av partiledarna kommer – håll i hatten – kanske trots allt Stefan Löfven. Visst – när det gäller retorik och klassbakgrund är Olof Palme och Stefan Löfven som natt och dag. Men Löfven delar Palmes faiblesse för det moderna, för framsteg och internationalism, och kombinerar det med en empati på ett sätt som gör att borgerligheten riskerar att stå stum.
2012-09-06
Borde media genomskådat kungamyntsbluffen?
Copywritern Karl Fredrik Mattsson avslöjar att det var han som låg bakom det smädande falskmyntet Vår horkarl till kung. Projektet var ett konstverk i form av en bluff eller möjligen ett practical joke. Samtliga personer som valt att framträda inför media och berättat att de fått ett av de falska mynten var släkt eller vänner till Karl Fredrik Mattsson själv. Falskmynten har aldrig spridits utanför denna krets.
Rapporteringen i svenska media var under projektets gång i huvudsak helt okritisk. Vittnesuppgifterna ifrågasattes aldrig. Det togs för självklart att mynten spridits i stor omfattning.
Med risk för att vara skrytsam - jag var själv vid flera tillfällen skeptisk till vittnesuppgifterna. Jag tänkte på mediehaveriet i samband med ubåts-rapporteringen under 1980-talet, då var och varannan svensk skådade ubåtar vid sina badplatser.
Särskilt misstänksam var jag mot den person som påstod sig ha fått tre stycken falska mynt tillbaka som växel i en affär. Sannolikheten att en enskild person skulle få tre sådana mynt tillbaka är osannolikt liten, såvida inte mynten spridits i mycket stor upplaga. Men då borde betydligt fler personer än vad som nu var fallet ha trätt fram och visat upp sina mynt. Självkritiskt kan jag dock konstatera att min misstänksamhet riktades mot personen som påstått sig ha fått dessa mynt. Jag tänkte inte tanken att han var i maskopi med initiativtagaren. Och ja, jag har också kolla igenom mina enkronor för att se om någon av dem var ett av falskmynten...
Men media borde ha kunnat bättre. Här lät flera media sig dras med av en bra story, i stället för att tillämpa det som är en av grundpelarna i såväl journalistik som forskning. Källkritik.
Tillägg kl 11.20: Äras den som äras bör. Självklart vill jag passa på och lyfta på hatten för Tobias Olsson i Svenska Dagbladet, som förtjänstfullt spårade upp upphovsmannen.
Rapporteringen i svenska media var under projektets gång i huvudsak helt okritisk. Vittnesuppgifterna ifrågasattes aldrig. Det togs för självklart att mynten spridits i stor omfattning.
Med risk för att vara skrytsam - jag var själv vid flera tillfällen skeptisk till vittnesuppgifterna. Jag tänkte på mediehaveriet i samband med ubåts-rapporteringen under 1980-talet, då var och varannan svensk skådade ubåtar vid sina badplatser.
Särskilt misstänksam var jag mot den person som påstod sig ha fått tre stycken falska mynt tillbaka som växel i en affär. Sannolikheten att en enskild person skulle få tre sådana mynt tillbaka är osannolikt liten, såvida inte mynten spridits i mycket stor upplaga. Men då borde betydligt fler personer än vad som nu var fallet ha trätt fram och visat upp sina mynt. Självkritiskt kan jag dock konstatera att min misstänksamhet riktades mot personen som påstått sig ha fått dessa mynt. Jag tänkte inte tanken att han var i maskopi med initiativtagaren. Och ja, jag har också kolla igenom mina enkronor för att se om någon av dem var ett av falskmynten...
Men media borde ha kunnat bättre. Här lät flera media sig dras med av en bra story, i stället för att tillämpa det som är en av grundpelarna i såväl journalistik som forskning. Källkritik.
Tillägg kl 11.20: Äras den som äras bör. Självklart vill jag passa på och lyfta på hatten för Tobias Olsson i Svenska Dagbladet, som förtjänstfullt spårade upp upphovsmannen.
2012-09-05
Går det trögt för GT:s trängselskattekampanj?
I dag skriver jag på Ajour om Göteborgs-Tidningens (GT) kampanj för en kommunal folkomröstning om införandet av trängselskatt i trafiken i Göteborg. Kommer kampanjen att lyckas? Det krävs 45 000 namnunderskrifter på fysiskt papper. I vår digitala tid är det kanske, oavsett ändamålet, en oöverkomlig uppgift. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas på här.
Hur går då kampanjen? Sådär, skulle jag vilja säga. Efter nära tre veckors intensivt kampanjande har lite drygt 8 000 göteborgare skrivit på om kravet på en folkomröstning. Det innebär att GT måste samla in 37 000 ytterligare namn före den 16 februari om målet skall nås. Osvuret är bäst, men jag tvivlar på att GT löser den uppgiften.
Skälen till mina tvivel är två. För det första är det min bedömning att det är lättast att få in namnunderskrifter under de första veckorna av kampanjen. De som är mest negativa till trängselskatt och som starkast förespråkar en folkomröstning är sannolikt också de som är mest motiverade att snabbt underteckna uppropet. De 37 000 som återstår är – tror jag – svårare att övertala än de 8 000 som redan har skrivit på.
För det andra lever vi i en tid som blir allt mer digitaliserad. Om medborgarna i Göteborg hade kunnat kräva en folkomröstning genom ett par klick på nätet är jag övertygad om att GT hade haft goda möjligheter att samla in 45 000 namn. Men så är det nu inte. I stället måste medborgaren antingen leta upp en lista på stan eller i någon butik och där skriva på. Eller så måste medborgaren själv printa ut listan, skriva på, leta upp ett kuvert, frankera, skriva adress och via en brevlåda sända in brevet till GT. Här finns även en integritetsaspekt. Medborgaren måste ange namn med namnförtydligande, fullständigt personnummer samt bostadsadress.
Jag förstår att det inte kan vara annorlunda. I vår alltmer digitala värld finns det ännu inga tillräckligt enkla och säkra tekniker när det gäller den här typen av folkliga manifestationer. Vi har ju heller ännu inte kommit tillräckligt långt för att kunna genomföra digital röstning på valdagen. Men vi har kommit tillräckligt långt i våra digitala vanor och beteenden för att den typ av namninsamlingar som GT nu genomför skall ha en ordentlig uppförsbacke att ta sig an. Även om GT gör sitt bästa att puffa för kampanjen på t ex Facebook och Twitter.
Hur går då kampanjen? Sådär, skulle jag vilja säga. Efter nära tre veckors intensivt kampanjande har lite drygt 8 000 göteborgare skrivit på om kravet på en folkomröstning. Det innebär att GT måste samla in 37 000 ytterligare namn före den 16 februari om målet skall nås. Osvuret är bäst, men jag tvivlar på att GT löser den uppgiften.
Skälen till mina tvivel är två. För det första är det min bedömning att det är lättast att få in namnunderskrifter under de första veckorna av kampanjen. De som är mest negativa till trängselskatt och som starkast förespråkar en folkomröstning är sannolikt också de som är mest motiverade att snabbt underteckna uppropet. De 37 000 som återstår är – tror jag – svårare att övertala än de 8 000 som redan har skrivit på.
För det andra lever vi i en tid som blir allt mer digitaliserad. Om medborgarna i Göteborg hade kunnat kräva en folkomröstning genom ett par klick på nätet är jag övertygad om att GT hade haft goda möjligheter att samla in 45 000 namn. Men så är det nu inte. I stället måste medborgaren antingen leta upp en lista på stan eller i någon butik och där skriva på. Eller så måste medborgaren själv printa ut listan, skriva på, leta upp ett kuvert, frankera, skriva adress och via en brevlåda sända in brevet till GT. Här finns även en integritetsaspekt. Medborgaren måste ange namn med namnförtydligande, fullständigt personnummer samt bostadsadress.
Jag förstår att det inte kan vara annorlunda. I vår alltmer digitala värld finns det ännu inga tillräckligt enkla och säkra tekniker när det gäller den här typen av folkliga manifestationer. Vi har ju heller ännu inte kommit tillräckligt långt för att kunna genomföra digital röstning på valdagen. Men vi har kommit tillräckligt långt i våra digitala vanor och beteenden för att den typ av namninsamlingar som GT nu genomför skall ha en ordentlig uppförsbacke att ta sig an. Även om GT gör sitt bästa att puffa för kampanjen på t ex Facebook och Twitter.
2012-09-04
Jimmie Åkesson i Forserum
Under senare tid har lilla Forserum utanför Nässjö uppmärksammats i medierapporteringen, med anledning av att ungdomsgäng trakasserat svensk-somalier boende på orten. Framträdande politiker som t ex Jonas Sjöstedt (V), Maria Larsson (KD) och Gustav Fridolin (MP) har besökt samhället. Valet att åka till Forserum är inte enkelt. En politiker som besöker orten riskerar anklagelser för att utnyttja situationen och att bidra till att göra händelserna större än vad de egentligen är. En politiker som stannar hemma riskerar anklagelser för att stå likgiltig och passiv inför rasism och främlingsfientlighet.
I dag var det SD-ledaren Jimmie Åkessons tur att besöka Forserum. Besöket hade föregåtts av att kommunalrådet i Nässjö Anders Karlsson (C) i ett pressmeddelande uppmanat Åkesson att stanna hemma: Med den profil Sverigedemokraterna har i integrationsfrågor skulle ett besök nu bara förvärra situationen.
Självklart struntade Jimmie Åkesson i att efterleva Anders Karlssons uppmaning. Händelserna i Forserum tangerar SD:s profilområden - invandringspolitik och kriminalpolitik. Ur SD:s perspektiv var det helt rätt av Åkesson att resa.
I en artikel på SvD Brännpunkt i dag motiverar Åkesson sitt beslut. Texten i SvD är en av de mest återhållsamma jag läst från Åkessons penna. Visserligen menar Åkesson att medierapporteringen från Forserum varit överdriven och svartvit och han antyder att det är "massinvandringens" fel att invandrare trakasseras. Men sammantaget saknar texten den aggressivitet som Åkesson brukar prestera. I stället vill Åkesson anslå en statsmannamässig ton: Mycket allvarliga uppgifter om trakasserier riktade mot människor med somalisk bakgrund har med all rätt väckt uppståndelse. Låt mig vara tydlig på den punkten. Ingen enskild människa förtjänar att bli utsatt för trakasserier, hot eller våld. Ingen grupp människor förtjänar att bli utsatta för trakasserier, hot eller våld på grund av deras ursprung. Missnöje med politiska beslut är aldrig en ursäkt att behandla andra människor illa.
Jag tolkar Åkessons text som ytterligare ett led i hans strävan att tvätta av Sverigedemokraterna extremiststämpeln och försöka göra partiet tillräckligt rumsrent för samarbete med andra partier. Sverigedemokraterna befinner sig efter två år i riksdagen fortfarande i den politiska kylan. Partiet har misslyckats med att påverka de politiska besluten. Den svenska flykting- och invandraropinionen blir allt mer positiv. Opinionsmässigt står Sverigedemokraterna still. I dagens sammanvägda mätning som Novus gjort för Ekot får Sverigedemokraterna 5.7 procent, d v s exakt samma som valresultatet 2010.
Åkesson löper, som jag tidigare påpekat, risken att brinnande själar i partiet söker sig till mer radikala och ideologiskt renläriga krafter på högerkanten. Och det är svårt att se att allmänborgerliga väljare skulle rösta på just SD, även om partiet tonar ned främlingsfientligheten till förmån för lag och ordning och kanske allmän högerpopulism.
Händelserna i Forserum är allvarliga och samhället måste med stor kraft ta itu med problemen och utkräva ansvar av berörda individer. I bästa fall bidrar händelserna i Forserum till ökad vaksamhet så att det som hände där inte kommer att hända på andra orter i landet.
I dag var det SD-ledaren Jimmie Åkessons tur att besöka Forserum. Besöket hade föregåtts av att kommunalrådet i Nässjö Anders Karlsson (C) i ett pressmeddelande uppmanat Åkesson att stanna hemma: Med den profil Sverigedemokraterna har i integrationsfrågor skulle ett besök nu bara förvärra situationen.
Självklart struntade Jimmie Åkesson i att efterleva Anders Karlssons uppmaning. Händelserna i Forserum tangerar SD:s profilområden - invandringspolitik och kriminalpolitik. Ur SD:s perspektiv var det helt rätt av Åkesson att resa.
I en artikel på SvD Brännpunkt i dag motiverar Åkesson sitt beslut. Texten i SvD är en av de mest återhållsamma jag läst från Åkessons penna. Visserligen menar Åkesson att medierapporteringen från Forserum varit överdriven och svartvit och han antyder att det är "massinvandringens" fel att invandrare trakasseras. Men sammantaget saknar texten den aggressivitet som Åkesson brukar prestera. I stället vill Åkesson anslå en statsmannamässig ton: Mycket allvarliga uppgifter om trakasserier riktade mot människor med somalisk bakgrund har med all rätt väckt uppståndelse. Låt mig vara tydlig på den punkten. Ingen enskild människa förtjänar att bli utsatt för trakasserier, hot eller våld. Ingen grupp människor förtjänar att bli utsatta för trakasserier, hot eller våld på grund av deras ursprung. Missnöje med politiska beslut är aldrig en ursäkt att behandla andra människor illa.
Jag tolkar Åkessons text som ytterligare ett led i hans strävan att tvätta av Sverigedemokraterna extremiststämpeln och försöka göra partiet tillräckligt rumsrent för samarbete med andra partier. Sverigedemokraterna befinner sig efter två år i riksdagen fortfarande i den politiska kylan. Partiet har misslyckats med att påverka de politiska besluten. Den svenska flykting- och invandraropinionen blir allt mer positiv. Opinionsmässigt står Sverigedemokraterna still. I dagens sammanvägda mätning som Novus gjort för Ekot får Sverigedemokraterna 5.7 procent, d v s exakt samma som valresultatet 2010.
Åkesson löper, som jag tidigare påpekat, risken att brinnande själar i partiet söker sig till mer radikala och ideologiskt renläriga krafter på högerkanten. Och det är svårt att se att allmänborgerliga väljare skulle rösta på just SD, även om partiet tonar ned främlingsfientligheten till förmån för lag och ordning och kanske allmän högerpopulism.
Händelserna i Forserum är allvarliga och samhället måste med stor kraft ta itu med problemen och utkräva ansvar av berörda individer. I bästa fall bidrar händelserna i Forserum till ökad vaksamhet så att det som hände där inte kommer att hända på andra orter i landet.
2012-09-01
Gustav Kasselstrand omvald ordförande för SDU - ideologisk maktkamp inom Sverigedemokraterna
I dag omvaldes Gustav Kasselstrand till ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Ordförandevalet föregicks av en intensiv maktstrid, där Paula Bieler utmanade Kasselstrand. Bieler uppfattades ha starkt stöd av SD:s partiledning. I omröstningen på kongressen var emellertid Kasselstrand överlägsen - han vann med 39 röster mot 10.
Stämningen mellan SDU och moderpartiet SD har sedan en tid varit spänd. Till exempel har SDU i en debattartikel i Aftonbladet kritiserat moderpartiet för en alltför Israel-positiv linje samt förespråkat ett svenskt erkännande av staten Palestina. Beskrivningar av maktstriden inom SDU och mellan SDU och SD finns bl a i Expressen, Nyheter24 samt Expo. Ett starkt stöd för Kasselstrand och skarp kritik av SD:s nuvarande ledning uttrycks också i en text på den högernationella sajten Fria Tider.
Min bedömning är att striderna inom SDU och mellan SDU och moderpartiet SD inte främst är ett uttryck för personmotsättningar. I grund och botten handlar det om de motsättningar som flankpartier alltid ställs inför. För att komma in i parlamentet, bli "rumsrent" och få sakpolitiskt inflytande krävs pragmatism och kompromisser. Men pragmatism och kompromisser riskerar dels att urholka partiets ideologiska grundvalar, dels att orsaka splittring mellan de som förespråkar pragmatism och de som förespråkar ideologisk renlärighet.
Sverigedemokraterna skiljer sig från sina systerpartier Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge i ett väsentligt avseende. Dansk Folkeparti och Fremskittspartiet växte fram som skattesänkande högerpopulistiska partier på det borgerliga mittfältet. Sverigedemokraterna har i stället sina rötter i den högerextrema, nationalistiska rörelsen. Jimmie Åkesson och hans medarbetare har lagt ned stor kraft på att frigöra partiet från sina högerextrema rötter, för att därigenom kunna attrahera bredare väljargrupper. Risken är att att många i partiets entourage tycker att partiet blivit ideologiskt urvattnat, tappar motivationen och söker sig andra jaktmarker.
För Åkesson är Kasselstrands överlägsna seger en motgång. Kasselstrand stärker sin ställning, inte bara inom SDU utan inom den sverigedemokratiska rörelsen som helhet. Gustav Kasselstrand är mer nationalkonservativ än Jimmie Åkesson. Kasselstrand har starkt stöd hos det s k bunkergänget inom Sverigedemokraterna, d v s delar av det ledarskap som fanns före Jimmie Åkesson och som inte helt uppskattat den politikförskjutning som genomförts. Nu synliggörs än starkare de meningsmotsättningar som finns inom Sverigedemokraterna och Åkessons strategi att tona ned radikaliteten till förmån för en bredare politisk agenda försvåras.
Sverigedemokraterna har under sina två första år i riksdagen misslyckats med att sätta avtryck på den förda politiken. Trots Åkessons kompromissvilja har partiet inte släppts in i den politiska värmen. Opinionsmässigt står partiet och stampar. Den frustration som växer fram i misslyckandets spår kan mycket väl ta sig uttryck i växande interna strider i partiet inför valet 2014.
Uppdaterat söndag 2 september kl 09.45: Igår nåddes vi av beskedet att riksdagsledamoten och tidigare Sverigedemokraten William Petzäll hastigt avlidit vid en ålder av 24 år. Petzälls öde och tragiska slut griper alla, oavsett partipolitisk tillhörighet. Inför döden blir vi plötsligt väldigt lika. Tankarna går till hans allra närmste.
Stämningen mellan SDU och moderpartiet SD har sedan en tid varit spänd. Till exempel har SDU i en debattartikel i Aftonbladet kritiserat moderpartiet för en alltför Israel-positiv linje samt förespråkat ett svenskt erkännande av staten Palestina. Beskrivningar av maktstriden inom SDU och mellan SDU och SD finns bl a i Expressen, Nyheter24 samt Expo. Ett starkt stöd för Kasselstrand och skarp kritik av SD:s nuvarande ledning uttrycks också i en text på den högernationella sajten Fria Tider.
Min bedömning är att striderna inom SDU och mellan SDU och moderpartiet SD inte främst är ett uttryck för personmotsättningar. I grund och botten handlar det om de motsättningar som flankpartier alltid ställs inför. För att komma in i parlamentet, bli "rumsrent" och få sakpolitiskt inflytande krävs pragmatism och kompromisser. Men pragmatism och kompromisser riskerar dels att urholka partiets ideologiska grundvalar, dels att orsaka splittring mellan de som förespråkar pragmatism och de som förespråkar ideologisk renlärighet.
Sverigedemokraterna skiljer sig från sina systerpartier Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge i ett väsentligt avseende. Dansk Folkeparti och Fremskittspartiet växte fram som skattesänkande högerpopulistiska partier på det borgerliga mittfältet. Sverigedemokraterna har i stället sina rötter i den högerextrema, nationalistiska rörelsen. Jimmie Åkesson och hans medarbetare har lagt ned stor kraft på att frigöra partiet från sina högerextrema rötter, för att därigenom kunna attrahera bredare väljargrupper. Risken är att att många i partiets entourage tycker att partiet blivit ideologiskt urvattnat, tappar motivationen och söker sig andra jaktmarker.
För Åkesson är Kasselstrands överlägsna seger en motgång. Kasselstrand stärker sin ställning, inte bara inom SDU utan inom den sverigedemokratiska rörelsen som helhet. Gustav Kasselstrand är mer nationalkonservativ än Jimmie Åkesson. Kasselstrand har starkt stöd hos det s k bunkergänget inom Sverigedemokraterna, d v s delar av det ledarskap som fanns före Jimmie Åkesson och som inte helt uppskattat den politikförskjutning som genomförts. Nu synliggörs än starkare de meningsmotsättningar som finns inom Sverigedemokraterna och Åkessons strategi att tona ned radikaliteten till förmån för en bredare politisk agenda försvåras.
Sverigedemokraterna har under sina två första år i riksdagen misslyckats med att sätta avtryck på den förda politiken. Trots Åkessons kompromissvilja har partiet inte släppts in i den politiska värmen. Opinionsmässigt står partiet och stampar. Den frustration som växer fram i misslyckandets spår kan mycket väl ta sig uttryck i växande interna strider i partiet inför valet 2014.
Uppdaterat söndag 2 september kl 09.45: Igår nåddes vi av beskedet att riksdagsledamoten och tidigare Sverigedemokraten William Petzäll hastigt avlidit vid en ålder av 24 år. Petzälls öde och tragiska slut griper alla, oavsett partipolitisk tillhörighet. Inför döden blir vi plötsligt väldigt lika. Tankarna går till hans allra närmste.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)