Leif GW Persson och Jan Guillou - inför valet nästa söndag

I dag berättar Leif GW Persson i Expressen att han alltid röstat på Socialdemokraterna och att han tänker göra så även denna gång. Han motiverar sitt beslut med att Socialdemokraterna drivit den politik som verkligen avgör människors liv, allt det där som handlar om utbildning, arbete och därmed möjlighet till ett anständigt ekonomiskt liv, om sjukvård, åldringsvård, våra pensioner och grundläggande fri- och rättigheter och att Socialdemokraterna i dessa avseenden uträttat åtskilligt mer för folkets flertal än vad de borgerliga partierna har gjort.

Leif GW Persson betonar att han betalar 75 öre i skatt på varje krona han tjänar och att han "inte har minsta problem med den saken". Eller som han uttrycker det: Det kostar att bygga ett Folkhem och det är inte mer än rätt och rimligt att sådana som jag delar med sig av det överflöd där vi har hamnat. Respekt, säger jag.

I dag berättar Jan Guillou i Aftonbladet att han för första gången någonsin tänker utnyttja sin rösträtt. Tidigare har han avstått eftersom han ansett att hans trovärdighet som oberoende skriftställare skulle hotas om han tog ställning för ett politiskt parti. Men nu går det inte längre, menar Jan Guillou: Det mörknar över Europa. Ryssland, Polen och Ungern monterar beslutsamt ner demokratin och deras svenska anhängare i SD snickrar bit för bit ihop en ny ideologi som får en allt tydligare skepnad lik 1930-talsfascismen. Ordet "ras" har visserligen ersatts av "nedärvd essens" och  nazisternas "Lügenpresse" har ersatts av "Fake News". Men det är i grunden samma rasism och samma hot mot den liberala demokratin då som nu, menar Guillou.

Vad ska Jan Guillou då rösta på? M och KD går inte, menar han, eftersom den historiska erfarenheten visar att när fascister kommer till makten så är det inte på egen hand utan alltid med hjälp av högern. C och L går därför inte heller, menar Guillou, eftersom de vill regera med i detta sammanhang demokratiskt opålitliga M och KD. Kvar står de tre rödgröna partierna, och Jan Guillou överväger att dra lott mellan dessa.

Sverigedemokraternas framgångar innebär en polarisering av det politiska landskapet och många uppfattar hoten mot den liberala demokratin och dess grundvärderingar som hotade på ett helt annat sätt än tidigare. Jimmie Åkessons vulgära och hotfulla retorik om public service (P3 är en "skitkanal" som sänder "vänsterliberal smörja" och som borde "läggas ner") och Åkessons ovilja att välja mellan Rysslands Vladimir Putin och det demokratiska Frankrikes Emmanuel Macron visar att bockfoten finns där, trots allt prat om normalisering.

Fler och fler tycks börja inse att det är allvar nu. Det gäller att stå emot. Tänk på det när du lägger din röst den 9 september.