Det är med stor glädje som Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen står som värd för det brännande aktuella seminariet Krigets första offer är sanningen, med Wikileaks grundare Julian Assange (LO-borgen, Plenisalen, Barnhusgatan 18, Stockholm, lördagen 14 augusti kl 11.00 – 12.30).
Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument kring kriget i Afghanistan har väckt stor uppmärksamhet. En frågeställning berör det politiskt och moraliskt riktiga i offentliggörandet. Dokumenten innehåller en hel del personuppgifter, bl a namn på enskilda afghaner som samarbetat med de utländska trupperna. Vem tar ansvaret för konsekvenserna av publiceringen?
En annan frågeställning rör journalistikens gränser. Julian Assange har i intervjuer sagt att han arbetar med "vetenskaplig journalistik" - men offentliggörande av hemligstämplade dokument är i sig knappast en vetenskaplig eller en journalistisk verksamhet. I samband med offentliggörandet av dokumenten samarbetade Wikileaks med Der Spiegel, The Guardian och The New York Times. Men hos vem ligger det publicistiska ansvaret - hos Wikileaks eller hos de tidningar man samarbetade med?
Jag har i en tidigare post klargjort att jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé och där även motiverat mitt ställningstagande: I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.
En annan sak är att innehållet i de allra flesta hemligstämplade handlingar är triviala och helt ointressanta. Jag har arbetat en hel del med hemligstämplade handlingar i min forskning kring svensk utrikes- och säkerhetspolitik samt i mitt uppdrag som expert åt Säkerhetstjänstkommissionen. Hemligstämpeln användes ofta helt slentrianmässigt - kanske för att beslutsfattarna ville slippa ta ställning till om varje enskilt dokument skulle hemligstämplas eller ej, eller kanske för att bruk av hemligstämpeln gav den egna verksamheten en air av status och prestige.
I Sverige har vi under senare år haft en debatt där enskilda medborgare krävt att få ta del av sina gamla akter hos Säpo. Sådana krav kan förefalla rimliga och lätta att hantera, men så är faktiskt inte fallet. Problemet är sällan de uppgifter som finns om den person som begär att få ta del av sin akt. Problemet ligger i stället i att handlingarna i akten ofta innehåller uppgifter även om helt andra personer. Dessa personer kan vara vänner eller arbetskamrater till den person som begärt att få ut sin akt, och uppgifterna kan handla om alkoholmissbruk, politiska sympatier eller sexuell läggning.
Myndigheternas ovilja att släppa de s k Stasi-arkiven (med uppgifter om samarbete mellan enskilda svenska och östtysk underrättelsetjänst) fria måste t ex också tolkas i ljuset av en strävan att skydda enskilda - helt oskyldiga - personers integritet.
Vi lever i en ny tid - öppnare än någonsin. Med en ny tid följer nya frågor. Kom gärna och ställ dem vid seminariet med Julian Assange nu på lördag!
7 kommentarer:
Berätta gärna hur frisläppande av de s.k. Stasiarkiven skulle kunna kränka oskyldiga personers integritet, Ulf.
För mig framstår det argumentet mot offentliggörande som ytterst konstruerat. Och konstruerat varför?
/BR
Jag tyckte jag var tydlig nog. Men låt mig ge ett fiktivt exempel.
Låt oss säga att Säpo bedrivit telefonavlyssning mot en av dina, BR, bästa vänner. I spaningsmaterialet återges då de telefonsamtal som du och din vän har haft. I dessa samtal kanske du varit förtrolig och delgivit din vän några av dina personliga problem (otrohet, sprit, depressioner eller vad som helst). Om materialet i din väns akt offentliggörs i sin helhet så blir dina personliga problem också offentliga.
Under min tid som expert i Säkerhetstjänstkommissionen såg jag ett stort antal exempel på det jag ovan beskrivit.
Hänsyn till tredje person är självklart inte den enda faktorn som spelar roll när myndigheterna avgör om handlingar skall släppas fria eller ej. Men det är en ofta bortglömd aspekt i diskussionen.
Jag vilar min väska i respekt för att frågan om vilka svenskar som samarbetade med den Östtyska kommunistregimen, är känslig på håll och kanter.
När det gäller Julian Assenge är det svårt att undgå tanken att han är utomordentligt intresserad av sin egen PR. Vart denna nu kan leda.
/BR
Hej BR. Jantelagen frodas tydligen och lever. Assange ska inte tro att han är något?
Ulf: Skulle inte handlingar kunna släppas om alla namn på andra än den som begärt ut dem stryks?
Jag är medveten om att just Stasidokument är tvivelaktiga eftersom så mycket som står i dem är lögn. Men även dom som står nämnda där borde ju kunna få veta vad som står i dem, med ovan angivna redigering?
Ett annat alternativ som kanske är bättre är att allt bränns, under överinseende av folk som med visshet finns nämnda i dokumenten. Så är man av med allt förtal en gång för alla.
Jag har själv begärt att få veta OM Säpo har något om mig och i så fall VAD.
Givetvis nekades jag detta, men motiveringen känns enormt krystad och minst sagt märklig, eller vad sägs om följande motivering till avslaget:
"Vi, Säpo, kan vare sig bekräfta eller förneka om du förekommer i våra register eller inte, då detta skulle vara en fara för rikets säkerhet".
För min del känns det som rena gubbdagiset, särskilt när de anser mig (svårt handikappad av reumstism sen 3 års ålder och sittande i rullstol) såsom varande en stor säkerhetsrisk för HELA LANDET!?!?!?!
Ett minst sagt märkligt beteende.
Jan: Jodå. Men det är ett väldigt stort och framförallt tidsödande arbete.
Stig: Förstår din frustration. Jag kan varmt rekommendera Säkerhetstjänstkommissionens betänkande och dess stora antal forskarrapporter (SOU 2002:87-95). Kommissionen hade obegränsad tillgång till SÄPO:s arkiv och vägleddes av en uppriktig strävan att alla papper skulle läggas på bordet.
Annat var det förr. Då kunde man lita på en broderskapares religiösa tro.
Här ett exempel från Fritiof Nilsson, Piraten di kallade
En broderskapare i tranåstrakten skulle fälla sin gamla flaggstång för ommålning. En fällare kom dit och började sitt arbete. När flaggstången fällts en 1/3 bröts den gamla och höga stången i flera bitar och slog ned med dunder och brak i fruktträd som kom i dess väg.
Fällaren blev förskräckt och utbrast. "DET VAR DET DJÄVLIGASTE"
Även broderskaparen blev omskaka och råkade säga " I SANNING JA"
På grund av detta blev han utesluten ur samfundet.
Det kallar jag god broderskapsanda
Skicka en kommentar