När Sylvia Vrethammar äntrade scenen i säsongsavslutningen av årets Allsång på Skansen sköljde några politiska reminiscenser hastigt över mig. Mina känslor inför Sylvia Vrethammar och hennes succélåt från tidigt 1970-tal Eviva España återges uttrycksfullt av den alltid läsvärde Johan Croneman i DN i dag (ännu ej på nätet):Hon hade en megahit 1973 (11 veckor på Svensktoppen) med den Francofjäskiga "Eviva España", det var en veritabel politisk provokation mot alla dem som slogs och kämpade för att störta Francodiktaturen, fascismen och förtrycket.
ETA sprängde Francos efterträdare i tusen bitar, Luis Carrero Blanco, ETA-män arresterades och hotades med garrottering, en garrotterades också 1974. Man binds vid en påle och stryps mycket långsamt. Samtidigt som en spik sakta skruvas in i nacken. På ett ungefär.
Då dansade Sylvia in och vrålade: Eviva España"!
Croneman noterar att programledaren Anders Lundin avstod att ställa någon historiskt politisk fråga och i stället "jizzade runt lite och gjorde skäl för traktamentet", i kontrast mot den skarpa samhällssatir som Lundin ger uttryck för i krogshowen "REA" (Roligt. Elakt. Aktuellt.) på Hamburger Börs. Lundins hållningslöshet ser Croneman som ett uttryck för tidsandan:
Vi lever i en tid när inte allt kan hända och tillåtas utan i en tid när allt skall hända och bör tillåtas. Och då kan man stå för en sak på måndagar, och en annan på lördagar. Däremellan är man öppen för diverse ståndpunkter. Vad kostar den i dag då?
Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag vid ett tillfälle lät mig bjudas upp av en kvinnlig moderat skolkamrat och mitt under brinnande Spanienfråga dansade till denna låt. Det var inte rakryggat av mig, och jag lovar - det kommer inte att hända igen.
*
För övrigt har TV-sommaren präglats av en debatt om hur Allsång på Skansen med Anders Lundin klarat utmaningen av det nya, rivaliserande allsångsprogrammet Lotta på Liseberg med Lotta Engberg i TV 4. Det är klart att Lotta på Liseberg i någon mening är kusinen från landet. Mera lågbudget, mindre trendiga artister och en samtalston riktad till verklighetens folk (som Göran Hägglund skulle uttrycka det). Men jag föredrar ändå det alternativet - inte minst genom Lotta Engbergs professionalitet och, vill jag säga, äkthet - jämfört med den pretto-känsla som jag tycker alltmer präglar allsången från Skansen.
Det är utmärkt att ha pretentioner - bara man inte blir pretentiös.
Nationalencyklopedin:
Pretention = (högt) anspråk
Pretentiös = anspråksfull (i en utsträckning som det inte finns täckning för)
4 kommentarer:
Men det var faktiskt en klatschig låt! Och man kan ju välja att betrakta den som en hyllning till spanjorerna, inte till Franco och det fascistiska politiska systemet.
Fast jag reste inte till Spanien under Franco, eller till Portugal under Salazar och inte till juntans Grekland, som så många svenskar gjorde, och jag tror inte att jag någonsin dansade till den där låten :-).
Jag tror att Vrethammar vid ett uppträdande på en nattklubb i London bytte ut "e viva Espagna" mot "non viva Espagna" och blev häftigt utbuad av publiken.
/BR
Jag var i Spanien många gånger under Francotiden. Och besökte Sovjetunionen flera gånger. Hur skall man annars förbättra sina språkkunskaper, träffa spanjorer och ryssar, dela med sig och ta del av kunskaper. Och diskutera allt mellan himmel och jord. Att jag sedan smugglade in förbjuden litteratur till vänner och bekanta var grädden på moset. Spanien är 500 år gammalt, Franco var bara en historisk parentes.
Vi har nyligen fått spanskt medborgarskap. Tack vare det har vi rätt att avsäga oss det svenska medborgarskapet. Vi håller just på att fylla i blanketterna från Migrationsverket. Det finns mycket man kan säga om diktatorn Franco, men med tanke på att de politiskt korrekta numera har tagit över Sverige, finns det inte mycket att yvas över som svensk. Numera är vi assimilerade i Spanien och vi sjunger "Qué viva España".
Skicka en kommentar