2008-10-21

Medling i nöd och lust

I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.

Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.

Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.

Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.

I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.

Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).

En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.

8 kommentarer:

Anna sa...

Ulf, för mig som utlandssvensk är det lite svårt att få tag på dina böcker...så det vore väldigt intressant att höra: hur anser du att Sverige både kan ha en tydlig opinionsbildarroll och en medlarroll, konkret nu om Hamas?

Min egna åsikt är att Sverige borde samarbeta med EU och att EU får en mycket mer aktiv medlarroll i Israel-Palestinakonflikten. En medlarroll, inte en där man bestämmer vem som har fel och vem som har rätt, utan en som kommer med jämkningsförslag och morötter och påtryckningar här och där när det behövs - på båda sidor.

Men du kanske tycker annorlunda, och då vore det intressant att höra hur detta påverkar Sveriges position som neutral medlare (om det är det man vill vara).

Anonym sa...

"Musslan" Jarrings medlaruppdrag användes av Sverige som täckmantel för att vi själva skulle slippa undan vissa känsliga ställningstaganden både i FN och annorstädes.Initierade herrar som bl.a Lidbom och Åström , hade säkert mycket god kännedom om detta förhållande,och vet vad dom talar om.
E

Anonym sa...

Hej Ulf! Egyptien forsoker medla mellan Hamas och Fatah.
http://www.haaretz.com/hasen/spages/1030160.html
Men varfor inte Sverige ocksa? Det kan ju knappast bli varre:)Fatah och Hamas maste enas sa snart som mojligt.

Veeder, det dar att EU ska upptrada som medlare later vettigt. Men skulle det ha nagon effekt? USA medlar, och har patryckningar och morotter. Condolezza Rice har till exempel uttalat sig om bosattnignarna. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2008/06/15/AR2008061500276.html
Israel fortsatter att bygga ut bosattningarna.
http://www.haaretz.com/hasen/spages/1015162.html
Jag vet att du har mer kunskap om Israelisk politik an jag har. Men for mig verkar det som Israel inte lyssnar pa USA, som ar er narmsta van. Varfor skulle ni da lyssna pa EU och annu mindre Sverige? Vore intressant att hora din asikt.
Eleni S

Anonym sa...

Hej Professorn

Som alltid är det ett nöje att läsa er blogg. Gällande Palme kan jag som iranier endast säga att han inte gjorde mycket för att skapa fred mellan Iran och Irak. Däremot sålde Sverige en hel del vapen till både dessa länder under kriget. Samtidigt avstod inte Palme från att kritisera dessa länders brott mot mänskliga rättigheter, utan han aktivt stöttade islamiska republiken och Khomeinis regim. Detta har Palme, bland annat, sagt om islamiska republiken:

”De bygger upp sina demokratiska institutioner
med pedantisk noggrannhet”

Källa: Ahlmark, Per 1995. Vänstern och tyranniet : det galna kvartsseklet. Stockholm: Timbro. s. 20

Vad var det för demokrati Palme pratade om? Egentligen var det baserad på Olof Palmes stöd till islamiska republiken som den Öst-tyska underrättelsejänsten misstänkte iranska monarkister (nationalister) för att ligga bakom Palmes mord, vilket givetvis Säpo bevisade var fel.

Sedan kan man även här säga att det stämmer att kriget gjorde att många protester mot regimen hamnade i skuggan, det är ett annat tecken på att USA genom kriget konsoliderade mullornas makt.

MVH // Arvin K

Anonym sa...

Sålde Sverige vapen under brinnade krig...
Det hade jag gärna sett en källhänvisning på...

(Sedan så tror jag inte att Ahlmark är en bra källa om man vill veta vad folk har sagt)

Anonym sa...

Hej Guardian

Gällande vapenexporten till Iran och Irak kan du genom att klicka på länken nedan läsa en kandidatuppsats (s. 7 och 25) där författaren tar upp detta.

http://www.svenskafreds.se/vapenexport/texter/vt2006VapenexportDebatt1970-92.pdf

MVH // Arvin K

Ulf Bjereld sa...

Anna och Eleni: Jag tror att Sverige skulle kunna fylla en medlarroll mellan Fatah och Hamas, men viljan att axla den rollen saknas. Dessutom tycks det - som Eleni påpekar - som om egyptierna äger den frågan nu, och de kan säkert göra det minst lika bra som Sverige.

I sak tror jag ju att förhandlingsvägen till en lösning går genom att USA sätter press på Israel att göra eftergifter, och den typen av påtryckningsmöjligheter har inte EU. I grunden gäller det att få båda parterna att känna sig trygga nog att göra nödvändiga eftergifter.

Arvin: Jag har den aktuella boken av Per Ahlmark framför mig. Jag noterar att Ahlmark inte ger någon källhänvisning för sitt påstående om vad Palme sagt. Det är möjligt att Palme verkligen formulerat sig just så, men då jag skulle då vilja se sammanhanget.

Guardian sa...

Arvin
För det första, vad jag kan se så var det inte Sverige som stat som exporterade vapen, utan enskilda företag.

”Nobelkruts affärer med krut och sprängämnen har blivit föremål för rättslig prövning i vissa fall. Det gäller vidareexport via Österrike, Italien och Jugoslavien till bl.a.
Östtyskland och Iran. Åtalet mot tre personer inom Nobelkrut ogillades av såväl
tingsrätten som hovrätten. Enligt hovrätten hade det inte kunnat visas att den
huvudåtalade varit medveten om att vidareförsäljning planerades. Underlåtenheten i
vissa fall att lämna upplysning om vidareförsäljning ansågs inte vilseledande i den
meningen att det kunde medföra straffrättsligt ansvar. I en senare utkommen bok har
det gjorts gällande att den huvudåtalade skulle ha fällts till ansvar, om viss
dokumentation ur den östtyska säkerhetspolisens arkiv varit tillgänglig vid domstolens prövning av åtalet. Detta är också åklagarens uppfattning. Denne har till hovrätten ingivit en resningsansökan i målet mot Lundberg och Nobelkrut. Hovrätten planerar att avgöra målet före sommaren 1996.
Medborgarkommissionen fann att Nobelkrut i flera fall olagligt fört ut krut och
sprängämnen till Burma, Egypten, Iran, Sydafrika och Syrien via företag i Belgien,
Italien, Jugoslavien, Västtyskland, Österrike och Östtyskland. Tekniken har i flera fall
varit att en laglig leverans omdirigerats vid gränsen till det mottagande landet och via ett annat land förts till ett tredje land som inte varit godkänt som mottagare av svensk
krigsmateriel.
Medborgarkommissionen fann inget belägg för att KMI eller någon annan inom
förvaltning eller regering skulle ha medverkat i eller känt till Nobelkruts olagliga affärer.

Nobelkruts företrädare förefaller ha handlat efter en egen tolkning av reglerna som inte haft stöd i regeringskansliet.”
sid 17 http://www.svenskafreds.se/vapenexport/ku/KU1995-96.PDF



För det andra, så är det en smula märkligt att hävda att "Sverige sålde en hel del vapen till både dessa länder under kriget" och sedan hänvisa till en uppsats där det på sidan 2 står "I mesta möjliga mån undviks faktiska siffror angående vapenexporten."…
F ö verkar man ju inte bara ha sålt…
"...Trots att reservdelar, enligt riktlinjerna, borde få exporteras beslöt regeringen att stoppa sådan export till ett antal krig, exempelvis Iran-Irak, 1980-1988
http://www.vapenexport.nu/vapenexport/kap4.shtml


Sedan måste jag säga att Svenska Freds mål är lovvärt, men när man gör sig själva en otjänst när man argumenterar på detta sätt; man ”avslöjar” att "...Iran fått utrustning till att sätta upp en sprängämnesfabrik."
http://www.svenskafreds.se/vapenexport/arsbok/Arsbok1998.PDF

”Dessutom byggde Bofors upp en sprängämnesfabrik i Iran.”
http://www.svenskafreds.se/vapenexport/artiklar/950526.shtml
Detta skedde då 1998 -10 år efter att Iran-Irakkriget tog slut...Och vid en närmare granskning så var det inte solklart att det var Bofors som gjorde det…

Sprängämnesfabrik i Iran
Det tidigare Boforsföretaget Chematur Engineering fortsätter
att sälja utrustning till en militär sprängämnesfabrik i Iran.
http://www.svenskafreds.se/vapenexport/fadder/199809.PDF

Mvh Guardian