Professor Masoud Kamali presenterade i dag slutbetänkandet från den omstridda Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering (SOU 2006:79). Kritiken mot det sätt på vilket utredningen genomförts och de förslag som den presenterar är massiv och kommer från skilda politiska håll.
Kritiken är dessvärre befogad. Slutbetänkandet visar vilken grov felbedömning dåvarande demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin gjorde när hon för några år sedan under tumultartade former lät avsätta den pågående diskrimineringsutredningens ordförande statsvetaren Anders Westholm för att ersätta honom med Masoud Kamali.
Den avgörande svagheten i utredningens närmast metafysiska tankebygge är att man vill motarbeta ett vi/dom-tänkande mellan s k svenskar och s k invandrare genom åtgärder som bygger just på ett sådant vi/dom-tänkande. Så föreslår t ex utredningen att myndigheter med fler än tio anställda inom fem år ska avspegla den etniska sammansättningen i befolkningen som helhet. Utredningen menar således att kvotering efter etnicitet och ett bokstavligt talat räknande av människor med visst etniskt utsprung bidrar till att försvaga ett tänkande efter etniska kategorier.
Genom sina förslag bidrar utredningen till att förstärka just det tänkande på vi/dom efter etnicitet som man vill motarbeta. Det är sorgligt, men sant.
P.S. 18 augusti: Göteborgs-Postens kultursida - som de senaste månaderna blivit piggare och piggare - har som mig veterligen enda svenska morgontidning en anmälan/recension av Kamalis utredning redan dagen efter dess publicering. Läs gärna texten av Lars Åbergs vassa penna här.
7 kommentarer:
Dessutom är det obehagligt för någon som sysslar med politiskt beteende att inte få kategorisera människor. Just nu arbetar jag bland annat med "invandrarbakgrund" som en möjlig förklaring till politiskt beteende. Är det vi och dom-tänkande? Det hela liknar ett slags tankeförbud.
Handlar det då inte snarare om ett medvetandegörande av att kategoriseringspraktiker (alltid) är verksamma, och därför måste motarbetas (eller utvecklas till något bättre, om man så vill) genom synliggörande och ökad medvetenhet. Detta i en socialpolitisk anda var lika värde fortfarande har ett visst utrymme, där fördomar söks diskuteras utifrån vetenskapligt förankrad kunskap. Att motarbeta en struktur kräver givetvis också en medvetenhet och strategi, och där i ligger målet om en annan struktur. På reformistiskt manér krävs väl rimligen att dessa positioner förändras på något sätt, så sakteliga. Jag tror att Kamalis rapporter blivit något för språkligt generaliserande för allmänheten och icke teoretiskt bevandrade journalister. Men, resultaten i delrapporterna (vilka är de jag läst än så länge) visar på problematiker som måste åtgärdas - förhoppningsvis snarast. Har tidigare skrivit en bloggpost om borgerliga angrepp på maktutredningen.
Bästa hälsningar David
Hm... håller med om detta med medvetandegörandet och har svårt att förstå den skarpa kritiken mot Kamali från alla håll! Många feminister arbetar med att å ena sidan generalisera för att lyfta fram strukturer och fördomar, å andra sidan bli kvitt desamma (vilket bara är möjligt om folk är medvetna om dem). Okej, jag har inte orkat läsa Kamalis rapport, men jag har fått intrycket av att han hämtat många termer och tankesätt från feministisk kamp. Varpå han förlöjligas och osynliggörs... Måtte tiden bli mogen för kvoteringstänkande, det har hjälpt på utvecklingen i många förtryckande samhällen i historien!!
Jodå, medvetandegörandet av kategoriseringsprinciper är en viktig och nödvändig uppgift i granskningen av samhälleliga maktförhållanden.
Men Kamalis förslag till åtgärder bygger på just de kategoriseringsprinciper som strukturerar de rådande maktförhållandena i Sverige i dag. Därför bidrar hans förslag också till att befästa dessa kategoriseringsprinciper, i stället för att dekonstruera dem.
Jag får ta och läsa rapporten helt enkelt. Hittills har jag bara läst kritik - innan den här bloggposten kom den uteslutande från borgerliga debattörer (främst Timbrorelaterade).
Därför bidrar hans förslag också till att befästa dessa kategoriseringsprinciper, i stället för att dekonstruera dem.
Det är ju ett välkänt dilemma, som bland annat Balibar & Wallerstein skriver om, vilket du säkerligen vet om: Även antirasister är rasister, eftersom de accepterar att mänskligheten är uppdelade efter raser; även om de försöker motverka systemet så bidrar de samtidigt till att upprätthålla det.
Men frågan är: Går det att ignorera att det faktiskt existerar skillnad mellan raser, och istället inta en strikt indivisualistisk hållning; att anamma en liberal blindhet för strukturer, där lösningen på rasismen är att "helt enkelt sluta prata om raser", vilket skådespelaren Morgan Freeman föreslog i 60 Minutes?
Om man inte kan identifiera problemet, kan man då göra någonting åt det? Därmed inte sagt att man inte ska sträva efter att dekonstruera dessa klassificeringsprinciper, vilket du skriver. Men var ska man börja någonstans?
Går det att ignorera att det faktiskt existerar skillnad mellan raser
Jag ser nu att den formuleringen blev helt uppåt väggarna (jag får skylla på att det är sent), men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.
Givetvis är det ingen skillnad mellan raser (om man ens kan säga att "raser" ens existerar; man hamnar lätt i den Balibarska fällan), utan skillnaden ligger i hur de behandlas.
Skicka en kommentar