Det har talats mycket om framgångar för populistiska, högerradikala partier i Europa de senaste åren. Många har undrat varför vi inte ser en motsvarande mobilisering på vänstersidan i politiken, trots en växande ojämlikhet i många länder. Så växer till exempel ojämlikheten i Januariavtalets Sverige, utan att Vänsterpartiet lyckats öka särskilt mycket i opinionen (ok - kanske syns det tecken på att V nu börjat öka något).
Men bilden är inte fullt så enkel. I många länder i Europa har faktiskt vänsterradikala partier också ökat - samtidigt som socialdemokrater och traditionell höger tappat. Vi har till exempel sett det i Grekland (Syriza), i Spanien (Podemos) och även i Island (Vänsterpartiet - de gröna) och i Danmark (Enhedslisten, men på en lägre nivå).
I dag har det varit val i den tyska delstaten Thüringen. Enligt vallokalundersökningar får vänsterradikala Die Linke 29.5 procent av rösterna, medan främlingsfientliga Alternativ för Tyskland (AFD) får 24 procent. Kristdemokraterna CDU får 22.5 procent av rösterna och Socialdemokraterna endast 8.5 procent.
Hur stor potential har Vänsterpartiet i Sverige att växa? Jag har en gång tidigare ställt frågan varför Vänsterpartiet inte växer, och även redovisat en del tänkbara svar. Men den diskussionen fördes under förra mandatperioden, då Vänsterpartiet budgetförhandlade med den rödgröna regeringen. Nu är det nya tider, och Vänsterpartiet har en mer renodlad oppositionsroll. Så nu finns väl ändå förutsättningarna för Vänsterpartiet att växa. Eller?
Visar inlägg med etikett Podemos. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Podemos. Visa alla inlägg
2016-05-04
Donald J. Trump vs. Hillary Clinton - hur skall detta sluta?
Efter Donald J. Trumps övertygande seger i primärvalet i Indiana är det nog i praktiken klart att han blir det republikanska partiets kandidat i höstens presidentval i USA. Den kvarvarande huvudkandidaten Ted Cruz kastade i natt in handduken. John Kasich har visserligen fortfarande inte gett upp, men han har hittills bara vunnit en enda delstat och hans chanser bedöms som obefintliga.
Det som så många för bara ett år sedan trodde inte skulle kunna hända har således nu hänt.
Insikten att Trump skulle lyckas vinna nomineringen har vuxit fram de senaste månaderna. Trumps framgångar är ett uttryck för den djupa kris som det republikanska partiet befinner sig i, och även för de politiska strömningar präglade av populism och politiskt missnöje som vuxit sig starka i USA och i Europa de senaste åren. Vi lär under de närmaste åren få se ett stort antal studier som jämför och försöker förklara de politiska framgångarna för Donald J. Trump, Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och olika europeiska högernationalistiska, främlingsfientliga och populistiska partier som till exempel Sverigedemokraterna. Finns det några underliggande, gemensamma drivkrafter som förklarar framgångarna för dessa politiska fenomen just här och nu och vilka är i så fall dessa drivkrafter? Den frågeställningen kommer jag att återkomma till i ett annat sammanhang.
Kommer då Donald J. Trump att kunna besegra Hillary Clinton och verkligen också bli amerikansk president? Well - givet att nästan ingen för ett år sedan trodde att Trump skulle kunna vinna nomineringen så vore det bara dumt att här och nu avfärda hans möjligheter att vinna presidentvalet.
Däremot finns det faktiskt en hel del faktorer som talar emot att han kommer att kunna nå hela vägen fram till Vita huset. Trump ligger tio procentenheter efter Clinton i nationella opinionsundersökningar, och han ligger efter även i stater som republikanen Mitt Romney vann 2012 (North Carolina, Arizona, Missouri). Trump ligger till och med efter Clinton i Utah, en delstat där ingen demokratisk presidentkandidat har uppnått 35 procent av rösterna i de senaste 11 presidentvalen.
Faktum är att Donald J. Trump är den mest impopuläre kandidaten i modern tid - nära 70 procent av de amerikanska väljarna har en ofördelaktig (unfavorably) bild av honom eller att de blir rädda (scared) av hans kandidatur. Ingen annan presidentkandidat i modern tid har varit i närheten av så dåliga opinionssiffror. Trumps hopp står till att även Hillary Clinton är en impopulär kandidat i flera befolkningsgrupper - i en mätning nyligen var det endast hälften av de demokratiska väljarna som beskrev henne som ärlig och pålitlig.
Republikanerna får nu också problem med kongressvalen. Hur skall man mobilisera väljare som inte vill rösta på Trump som president att ändå gå till vallokalerna för att stödja republikanska kandidater i valen till senaten och representanthuset?
Skulle det nu bli så att Donald J. Trump faktiskt ändå blir president - hur mycket handlingsutrymme kommer kongressen att ge honom? Kommer han att kunna upprätthålla den auktoritet som ämbetet förutsätter? Eller kommer hans presidenttid att präglas av strider inte bara mot demokrater utan även mot republikaner? Vem vet, det kanske slutar med riksrätt. :)
Det som så många för bara ett år sedan trodde inte skulle kunna hända har således nu hänt.
Insikten att Trump skulle lyckas vinna nomineringen har vuxit fram de senaste månaderna. Trumps framgångar är ett uttryck för den djupa kris som det republikanska partiet befinner sig i, och även för de politiska strömningar präglade av populism och politiskt missnöje som vuxit sig starka i USA och i Europa de senaste åren. Vi lär under de närmaste åren få se ett stort antal studier som jämför och försöker förklara de politiska framgångarna för Donald J. Trump, Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och olika europeiska högernationalistiska, främlingsfientliga och populistiska partier som till exempel Sverigedemokraterna. Finns det några underliggande, gemensamma drivkrafter som förklarar framgångarna för dessa politiska fenomen just här och nu och vilka är i så fall dessa drivkrafter? Den frågeställningen kommer jag att återkomma till i ett annat sammanhang.
Kommer då Donald J. Trump att kunna besegra Hillary Clinton och verkligen också bli amerikansk president? Well - givet att nästan ingen för ett år sedan trodde att Trump skulle kunna vinna nomineringen så vore det bara dumt att här och nu avfärda hans möjligheter att vinna presidentvalet.
Däremot finns det faktiskt en hel del faktorer som talar emot att han kommer att kunna nå hela vägen fram till Vita huset. Trump ligger tio procentenheter efter Clinton i nationella opinionsundersökningar, och han ligger efter även i stater som republikanen Mitt Romney vann 2012 (North Carolina, Arizona, Missouri). Trump ligger till och med efter Clinton i Utah, en delstat där ingen demokratisk presidentkandidat har uppnått 35 procent av rösterna i de senaste 11 presidentvalen.
Faktum är att Donald J. Trump är den mest impopuläre kandidaten i modern tid - nära 70 procent av de amerikanska väljarna har en ofördelaktig (unfavorably) bild av honom eller att de blir rädda (scared) av hans kandidatur. Ingen annan presidentkandidat i modern tid har varit i närheten av så dåliga opinionssiffror. Trumps hopp står till att även Hillary Clinton är en impopulär kandidat i flera befolkningsgrupper - i en mätning nyligen var det endast hälften av de demokratiska väljarna som beskrev henne som ärlig och pålitlig.
Republikanerna får nu också problem med kongressvalen. Hur skall man mobilisera väljare som inte vill rösta på Trump som president att ändå gå till vallokalerna för att stödja republikanska kandidater i valen till senaten och representanthuset?
Skulle det nu bli så att Donald J. Trump faktiskt ändå blir president - hur mycket handlingsutrymme kommer kongressen att ge honom? Kommer han att kunna upprätthålla den auktoritet som ämbetet förutsätter? Eller kommer hans presidenttid att präglas av strider inte bara mot demokrater utan även mot republikaner? Vem vet, det kanske slutar med riksrätt. :)
2016-04-17
Dagens Sifo: Vilken form uppvisar de enskilda partierna?
Dagens väljarbarometer från Sifo bekräftar bilden av relativ stabilitet i den svenska väljaropinionen. Det är väldigt jämnt mellan de båda blocken - de rödgröna partierna får 39.9 procent mot allianspartiernas 42.1 procent. Nedan kommentarer jag formen för respektive parti.
Socialdemokraterna får 26.7 procent (26.2 i mars), vilket förstärker bilden av att partiet återhämtat sig något sedan den värsta bottennoteringen någonsin på 23.2 procent i januari. Partiet har gynnats av en bredare politisk agenda. Debatten har under våren inte bara handlat om flyktingpolitiken, utan också om "den svenska modellen" och låglönejobb. Ekonomin går i stunden strålande och regeringen hotas inte längre av att Alliansen skall fälla dess budget. Formen är försiktigt stigande.
Vänsterpartiet får 7.2 procent (7.4 procent i mars). Det är svårt att förstå att Vänsterpartiet inte bättre lyckas utnyttja den rödgröna regeringens svaga parlamentariska situation och att Socialdemokraternas opinionssiffror ligger en bra bit under valresultatet. Jonas Sjöstedt är en populär och skicklig partiledare och partiet tycks heller inte plågas av interna strider. Kanske förknippas partiet genom budgetsamarbetet så starkt med regeringen att det inte får några gratis missnöjesröster. Får vi ett svenskt Podemos i stället för ett starkt Vänsterparti om de rödgröna förlorar valet 2018? Formen är stabil, men inte särskilt stark.
Miljöpartiet får 6.0 procent (6.1 i mars). Partiet skall nog vara tacksamt för att det inte går ännu sämre. Flyktingpolitiken har väckt starkt missnöje internt, och Miljöpartiet kännetecknas just nu inte precis av något självförtroende. Mätningen genomfördes innan affären kring Mehmet Kaplan tog fart. Vi vet dock från tidigare att det är ovanligt att politiska skandaler påverkar väljaropinionen, särskilt på sikt. Formen är mycket svag.
Moderaterna får 25.8 procent (26.9 i mars). Partiets opinionsstöd tycks ha stabiliserat sig på en nivå över valresultatet. Anna Kinberg Batra har alltmer vuxit in i partiledarrollen. Kommer hon att utmanas av de åsiktsriktningar inom partiet som var negativa till Decemberöverenskommelsen och/eller som kan tänka sig att samverka med Sverigedemokraterna? Formen är försiktigt stigande.
Centerpartiet får 7.3 procent (6.1 i mars). Annie Lööf har kommit tillbaka efter föräldraledigheten och är säkert sugen på att både gå i clinch med Socialdemokraterna och utmana Moderaterna om ledarskapet i Alliansen. Det skall bli spännande att följa Centerpartiet framöver. Formen är osäker, men kanske i stigande.
Liberalerna får 5.5 procent (5.0 i mars) och har legat i dessa trakter under mycket lång tid. Det är svårt att se någon tendens åt något håll. Jan Björklund har piggnat till som partiledare efter att han - något oväntat - valde att inte avgå efter valförlusten 2014. Men vilken är den politik som skall få en allmänborgerlig väljare att stödja Liberalerna i stället för Centerpartiet eller Moderaterna? Formen är stabil, men svag.
Kristdemokraterna får 3.5 procent (3.6 procent i mars) och har nu parkerat sig under fyraprocentsspärren åtta månader i rad. Partiet är demobiliserat, sakpolitiskt splittrat och saknar just nu tydliga perspektiv. Ebba Busch Thor får en svår uppgift att hålla samman och mobilisera partiet, men omöjligt är det förstås inte. Formen är svag, kanske till och med mycket svag.
Sverigedemokraterna får 15.7 procent (17.0 i mars) och dess stagnation i opinionen fortsätter. Partiet missgynnas sannolikt av att andra frågor än flyktingpolitiken får utrymme i debatten. Formen är sviktande.
Socialdemokraterna får 26.7 procent (26.2 i mars), vilket förstärker bilden av att partiet återhämtat sig något sedan den värsta bottennoteringen någonsin på 23.2 procent i januari. Partiet har gynnats av en bredare politisk agenda. Debatten har under våren inte bara handlat om flyktingpolitiken, utan också om "den svenska modellen" och låglönejobb. Ekonomin går i stunden strålande och regeringen hotas inte längre av att Alliansen skall fälla dess budget. Formen är försiktigt stigande.
Vänsterpartiet får 7.2 procent (7.4 procent i mars). Det är svårt att förstå att Vänsterpartiet inte bättre lyckas utnyttja den rödgröna regeringens svaga parlamentariska situation och att Socialdemokraternas opinionssiffror ligger en bra bit under valresultatet. Jonas Sjöstedt är en populär och skicklig partiledare och partiet tycks heller inte plågas av interna strider. Kanske förknippas partiet genom budgetsamarbetet så starkt med regeringen att det inte får några gratis missnöjesröster. Får vi ett svenskt Podemos i stället för ett starkt Vänsterparti om de rödgröna förlorar valet 2018? Formen är stabil, men inte särskilt stark.
Miljöpartiet får 6.0 procent (6.1 i mars). Partiet skall nog vara tacksamt för att det inte går ännu sämre. Flyktingpolitiken har väckt starkt missnöje internt, och Miljöpartiet kännetecknas just nu inte precis av något självförtroende. Mätningen genomfördes innan affären kring Mehmet Kaplan tog fart. Vi vet dock från tidigare att det är ovanligt att politiska skandaler påverkar väljaropinionen, särskilt på sikt. Formen är mycket svag.
Moderaterna får 25.8 procent (26.9 i mars). Partiets opinionsstöd tycks ha stabiliserat sig på en nivå över valresultatet. Anna Kinberg Batra har alltmer vuxit in i partiledarrollen. Kommer hon att utmanas av de åsiktsriktningar inom partiet som var negativa till Decemberöverenskommelsen och/eller som kan tänka sig att samverka med Sverigedemokraterna? Formen är försiktigt stigande.
Centerpartiet får 7.3 procent (6.1 i mars). Annie Lööf har kommit tillbaka efter föräldraledigheten och är säkert sugen på att både gå i clinch med Socialdemokraterna och utmana Moderaterna om ledarskapet i Alliansen. Det skall bli spännande att följa Centerpartiet framöver. Formen är osäker, men kanske i stigande.
Liberalerna får 5.5 procent (5.0 i mars) och har legat i dessa trakter under mycket lång tid. Det är svårt att se någon tendens åt något håll. Jan Björklund har piggnat till som partiledare efter att han - något oväntat - valde att inte avgå efter valförlusten 2014. Men vilken är den politik som skall få en allmänborgerlig väljare att stödja Liberalerna i stället för Centerpartiet eller Moderaterna? Formen är stabil, men svag.
Kristdemokraterna får 3.5 procent (3.6 procent i mars) och har nu parkerat sig under fyraprocentsspärren åtta månader i rad. Partiet är demobiliserat, sakpolitiskt splittrat och saknar just nu tydliga perspektiv. Ebba Busch Thor får en svår uppgift att hålla samman och mobilisera partiet, men omöjligt är det förstås inte. Formen är svag, kanske till och med mycket svag.
Sverigedemokraterna får 15.7 procent (17.0 i mars) och dess stagnation i opinionen fortsätter. Partiet missgynnas sannolikt av att andra frågor än flyktingpolitiken får utrymme i debatten. Formen är sviktande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)