I en uppmärksammad artikel i Expressen igår pekade närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) och socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad ut Centerpartiet som en konstruktiv och ansvarstagande kraft i svensk politik. Artikeln talade sig varm för blocköverskridande alternativ och den var ett av de mer oblyga frierier jag upplevt i svensk politik.
Syftet med frieriet var förstås inte att den tilltänkta bruden omedelbart skulle svara ja. Hon är ju redan trolovad på annat håll, och det tar tid att bryta upp från etablerade relationer. I stället fyller artikeln två andra funktioner.
För det första blir artikeln en signal till de väljare som befinner sig nära mitten och som tvekar om de ska rösta på Socialdemokraterna eller på ett alliansparti. Dessa väljare - inte sällan blockbytare - ska känna sig trygga i att det är mot mitten som Socialdemokraterna tänker söka samarbete efter valet i höst.
För det andra förstärker artikeln oron inom Alliansen. Visst, alla vet att Centerpartiet kommer att vara lojal med Alliansen till och med valdagen. Men vad händer dagen därpå? Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna - vilka är då incitamenten för Annie Lööf och Centerpartiet att hålla fast vid Alliansen? Med Alliansen väntar kanske ytterligare fyra år i osäker opposition och ett liv i skuggan av Moderaterna. Alternativet Centern erbjuds är regeringssamverkan och därmed också möjlighet att genomföra delar av sin politik, vilket ju är det alla politiska partier helst av allt vill.
Genom frieriet till Centern riskerar Socialdemokraterna visserligen att tappa en och annan marginalväljare som tvekar mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Och de som tvekar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kanske får ett motiv att välja det senare. Men desto mer står att vinna - prinsessan och åtminstone halva kungariket.
Så brudens nej var väntat. Men dagen efter valet är frågan fri igen. Och då är allt möjligt.
8 kommentarer:
Socialdemokraterna drömmer om svunna tider. Men i själva verket är den substanslösa artikeln ett försök att splittra alliansen (ytterligare). Annie Lööf är inte Olof Johansson. Hans epok tog slut om inte förr så när Maud Olofsson blev partiledare och gjorde en tydlig högersväng och definierade S som huvudfiende. Inte heller hade Olof Johansson Margaret Thatcher som politisk förebild till skillnad från Annie Lööf.
I själva verket är nyliberala centerpartiet det alliansparti som står längst från socialdemokraterna i centrala frågor: uppluckring av arbetsrätten, en "generös" migrationspolitik på villkor att de nyanlända ska klara sig själv i stor utsträckning, skattelättnader för företagare, fler jobbskatteavdrag, valfrihet i välfärden utan vinstförbud osv osv,
Att Annie Lööf skulle agera stödben till statsminister Löfven - för det är ju det saken gäller - tror jag inte på. Miljöpartiets erfarenheter borde avskräcka. Men om S lyckas kommer de flesta tveksamma väljare att se en röst på Lööf som en röst på Löfven och det lär inte locka alliansväljare till C. Bättre då att rösta på originalet.
Men jag kan hålla med Ulf om att inlägget kan ses som en markering mot mitten till skillnad från den socialdemokrati som Ulf representerar. För den drar verkligen inga mittenväljare.
Klas Bengtsson
Det går att se inlägg av denna typ som ett slags gradvis preciserande och uppvaknande, ur en liten (mar)dröm som inte bara S bär på, utan milt sagt fler partier. Mp:s brustnad drömmar ska vi inte tala om, priset av real makt, att regera. Vänsterpartiet som förefaller ha utsett S till huvudfiende, som inte verkar vilja se S situation, (att det inte går att bygga en regering med V på 103 + 28 = 131 mandat, eller vad det nu råkar vara enligt opinionen. Moderaterna lever/levde i sin mardröm, först patriarkala tiden 2010 - 2014 där allt var förhandlingsbart, (utom moderata principer), sedan chocken, valet 2014 när SD gått som en raket, sedan DÖ, sedan den identitetskritiskt svåra tiden med akb fram till våren 2017, och sedan upproret och avgången och nystarten, och så bergodalbana i opinionen. Sedan är det en mardröm för Folkisrna och KD, och att sedan Centern förefaller gå bra, jämfört med valet, är också en mardröm, eftersom ingen vet hur det går på valdagen, och ännu mindre hur det går med regeringsbildningen, som i sin tur avgör vilka som med vilka medel (skattemedel) och metoder, lagar, reformer och verksledningar, ska råda bukt på vissa utmaningar.
Alla inser att Alliansen går till val som en allians. Om nu alliansen får lika många mandat som rödgröna, tex 145 lika, eller ett mandat mer tex 146 vs 144, så har ändå SD minst 59 mandat. Hela valet kommer att bli ett kattrakande om vilket stöd någon part kan ta av SD, utan att låtsas om det, och samtidigt inte göra sig för mycket osams med sin huvudmotståndare, tex S. Samarbetar man med SD vinner SD, samarbetar de inte med SD, så vinner SD sannolikt i opinionen, samtidigt som man pga fångarnas dilemma inte kommer att klara av att göra upp med sin huvudmotståndare. Det är bra att det kommer upp olika förslag om "samarbete" som inte inbegriper SD, och så kommer de fortsätta att försöka koka soppa på en spik. Det är lite underhållande, det är inte synd om någon, det är självförvållat och det är ett krasst spel om makt, med givna spelregler.
Förhandstipset för att komma förbi spekulationerna om vilka som är brud och Herre, är att fokusera på budgeten. Sluta tala om dessa miljarder hit och dit, ställ upp pengarna i respektive utgiftsområde, 2018 till 2022, post per post, så kanske den som har det mest trovärdiga förslaget, kammar hem en poäng, men vågar någon? S.W
Det var ändå ett bra klargörande från Lewin i DN:
Centerpartiet och Liberalerna går till val som allians med UK som statsministerkandidat):
"bara under förutsättning att alliansen är större än vänsterblocket
(med ännu en missvisande tillämpning av storleksargumentet), eftersom
Centern och Liberalerna inte vill vara beroende av Sverigedemokraterna."
Jag kan inte se annat än att det är feltänkt. Alliansen är lika beroende av Sverigedemokraterna om de har, säg, 42 procent och vänsterblocket 38 procent som vid det omvända fallet att vänsterblocket har 42 procent och alliansen 38 procent."
"I båda fallen krävs Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd för att få ihop en majoritet mot vänstern."
Att det blivit en sådan här bedrövlig debatt om beroende och oberoende, eller snarare "passivt stöd" (beroende) eller aktivt stöd (beroende) handlar mer om att vi har haft en bedrövlig journalistik, där ingen velat ta tag i själva frågan, hur vår demokrati fungerar enligt vår grundlag. En delförklaring är sannolikt att de alla pinkat på SD, och de har väl haft goda grunder, men när pinkandet inte hjälpte, alltså detta att förstå skillnadnen mellan sak och person, och man lite glömde bort saken, så hjäpte inte revirpinkandet. Vårt politiska system har klarat sig utan ett lite mer populistiskt parti fram till 2010. 2014 blev det kortslutning och ända fram till slutet av 2015 så fortsatte hazardspelet, och ändrade sig när det visade sig att SD var på väg att bli största parti (enligt SCB i nov 2015)
"Avgörande blir alltså det tredje blockets handlande – Sverigedemokraterna.
Kommer de att godvilligt låta sig behandlas som röstboskap utan att få betalt
i form av inflytande över sakfrågor?"
Alltså, om man tror att SDs inspel i kammaren 2014, kalabaliken med budgeten, var en slump, så får man tror det, ett annat synsätt är att SD blivit ännu mer på det klara med parlamentarismens principer sedan dess, med sin talman Söder. Det går på goda grunder att anta att Jimmys gäng inte kommer att agera dörrmatta åt någon, allra minst åt åt en allians med Folkpartiklar och Centern, högerns miljöparti som söker sig till kvinnor i storstäder och inte är arbetarklass. S.W
Av Lewin lär vi oss följande;
- att detta med DÖ-principen defacto lever kvar, (för att inte släppa in SD)
- att storleken på ett parti inte är helt avgörande (dvs oro för småpartiernas framtid)
- SDs handlande avgör i slutändan regentfrågan
- att "beroendefrågan" är irrelevant, bägge blocken ÄR beroende av SD
- att villkoret att alliansen ska vara större än rödgröna, för att Fp och C ska stödja UK är rent nys. Utan DÖ spelar det ingen roll.
Vad är Lewins ärende?
"Jag har tidigare varnat alliansen för att falla undan för Löfvens huvudstrategi att bilda regering med stöd bara av mitten och därmed underminera alliansens maktbas. Forskningen om koalitionsregeringar här hemma och utomlands visar med bedövande kraft att de små i sådana lägen riskerar att ätas upp av de stora."
"Alliansen blir sannolikt större än S och som ledare för denna allians skulle Kristersson mycket väl kunna göra anspråk på statministerposten även om socialdemokraterna skulle ingå i regeringen."
Lewin utan större problematisering att det är möjligt att bilda en koallition mellan alliansen med UK som regent, och S som femte hjulet, med småborgarna som 2a, 3e och 4e hjul. Nä, kors i allsin dar, S kan inte skjuta sig i foten inför 2022. Självfallet inte.
Argumentet håller inte, eftersom en regering är en allians, man kan inte ha en allians i alliansen, där S skulle gå med på att rädda borgarna, med sin alliansbakgrund. Nä, då talar det mer för att S ska vara regent, eftersom de redan sitter, och eftersom S är största parti.
Att alliansen skulle låta S sitta kvar, för att slippa föra samtala med Åkesson, är helt uteslutet. Hur tror någon att väljarna reagerar på det, och vad händer om denna hypotetiska hybrid inte håller, och det blir extraval?
Lewins inlägg klargör oklarheten, med någon funktionell lösning ges inte. Däremot hjälper inlägget till att få alla att förstå ett visst nytt politiskt landskap, som för övrigt AKB hade fattat galoppen om, men som då inte var kommunicerbar. Vi får väl se hur de som vaknat sent och yrvaket, ska hantera det där som katten (väljarna) släpat in :-) nu när verkligheten börjar krypa in på skinnet. Heja centern, det kan gå vägen, att lalalalla ända in i kaklet. S.W
Ytterligare kommentar om Lewins analys, steg för steg går det nog ändå att värpa/verka fram en grundläggande uppfattning, som alla läger kan vara överens om, alltså vad man som inte går att förneka och vad som en normalväljare ändå trots allt kommer att fundera kring i gård och stuga, ända fram till beslutet ska fattas, på en höft där i valbåset.
Lewin kan inte tro på dumheten, dvs för man debatt i sak från hans häst, så gäller det att resonera logiskt och klart ända in i kaklet, alltså hålla sig minst till vanlig medborgarnivå. Det går inte att komma runt frågan om att:
i) någon ska bli statsminister, detta bara kan vara en s (SL) eller en m (UK).
ii) för detta krävs att inte ha fler röster mot sig än vad är blanka (nedlagda)
iii) Sannolikheten för en minoritetsregering är betydligt större än en majoritets.
iv) För att gillas som regeringsbildare gäller det det att kohandla om budgeten.
v) För budgeten gäller av hävd majoritet, men efter DÖ går det tydligen att styra riket genom statsbudgeten och regleringsbreven i minoritet, men det blir ingen riktig slagkraft nom/är inte budgeten går att parallellköra med lagstiftning.
Frågan gäller alltså mindre hur man ska kunna bli regent, det är nog bara att vara tillräckligt fiffilurig och lagom lömsk. Frågan gäller mer vad man ska ha sitt regentskap till, dvs hur man ska kunna utöva den makt som förlänats, utan att komma på kant med sina budgetpartners. Mp kom nog på den optimala lösningen 2002, dvs att få påverka budgeten och ha eget folk på finansen, men alltså inte behöva ta ansvar för regerandet. S.W
10.000 kr-frågan gäller sannolikt:
hur ett av blocken, ska få igenom sin statsministerkandidat och sin regeringsförklaring, som grundas på en (1) budget som accepteras av motståndarlaget, utan att SD påverkar detta :-) och utan att motståndarlaget kunnat påverka slutbudgeten före statsministeromröstningen.
Det går naturligtvis inte. Hela alliansen och S måste vara överens om en (1) budget före statsministeromröstningen, för att inte sitta i knät på SD, och att det bara skulle föreligga en budget och inte flera, som varje parti går till val på, går inte heller att förklara för meningheten.
Dö var ett gott försök, men blev för kostsamt för m. För att få igenom en budget utan påverkan av SD måste budgeten alltså gillas av det lag som inte blir regent, som endera bjuds med att vara side-kick, eller får påverka budgeten utan att själv få regera. Ingen dröm att förklara för väljarna efter valet för den som förhandlat bort Rosenbad. Att sedan motivera detta med: Vi har i vart fall hållit Jimmy borta från budgeten, är kanske inte riktigt ett hållbart argument, utanför "elitens svängrum". S.W
För att Lewins hybrid (förslag) ska gå igenom, under (nuvarande) överblickbara sannolika parlamentariska förhållanden gäller några extraordinära förutsättningar:
1. En allians krävs, men bara för att det fanns en allians som sprack 2014, och som varit synnerligen opigg på att regera eller samla ihop sig 2014 - 2018, så betyder inte detta att det finns en allians efter valet.
I vart fall C och Fp inte vill gå fram med en gemensam budget, som de trots allt hade 2014. Dessutom går alla fyra till val på fyra olika budgetar, Fp, C och Kd lärde sig att de förlorade sin profil att få i armkrok med nymoderaterna. Om en allians inte finns, blir det svårt att formulera en allians efter valet, som sedan ska vara grundmotiv, till att motivera att S ska ingå i regeringen och stödja eller förhandla om en alliansbudget, som de alltså inte kunde enas om före valet. Så vän av ordning måste ställa frågan, vad krävs det för en allians (ur väljarnas ögon) och är premisserna för en allians uppfyllda, om inte, finns det då en allians är eller är det ett påhitt?
2. Den budget som ska ställas mot S budget, som de alltså går till val på, de två regeringsalternativen är ett val mellan A eller B, endera en m-budget eller en S-budget. Detta val sker före statsministeromröstningen ur väljarna synvinkel, medan valet av budget ur de folkvalda förtroendevaldas (knapptryckrnas) synvinkel sker efter valet och efter valet av statsminister. Det är som bekant flera steg:
Steg 1. En en S- eller en m-budget, före valet
Steg 2. En en S- eller en m-budget, efter valet, men före statsministerorstningen
Steg 3. En potentiell snabbkohandlad alliansbudget, före förtroendeomröstningen.
Steg 4. En kohandlad alliansbudget före statsminsiteromröstningen...
Steg 5. En allians-sossebudget, inför budgetomröstningen, som alltså bestämmer alla 24 eller 25 utgiftsområden, inkl pensionsfrågor samt inte minst intäktssidan, hehe, skatterna, som alltså ska in i alla stegen ovan. Good Luck
Beslutet att fälla Löfven med SD ska tas parallellt med förhandlingar om budget, och så ska det så klart smällas i dörrar en del, om S ska vara med på tåget paralellet med den så kallade alliansen nystartsförsök efter valet, med aktiv hjälp av SD att fälla och sedan ingen hjälp alls av SD, eller snarare genom att som tack för hjälpen låtsas som att SD inte finns. Lösningen blir att ta fram en (1Ö) budget som ställs mot SDs, men det går inte att förklara enkelt för väljarna heller, åtta budgetar före valet och fyra efter, SD, Mp, Vp och sedan en S+M+C+Kd+Fp-budget. I valet mellan pest och kolera kommer mp och Vp att lägga ner, dvs inte stödja hybriden, och så blir det SDs budget mot en hybrid, hybriden vinner så klart, alltså i kammaren, men den kommer inte att kunna få igenom partikanslierna, partigängarna och defintivit inte för väljarna.
(den kommer inte ens accepteras av de små borgerliga partierna, som blir utan egna betydande portföljer/:profilområden.
Om alltså Alliansen med aktivst stöd från SD får bort Löfven sedan med passivt stöd från SD får en ny statsminister på plats, utan att diskutera med SD om vilken budget de ska regera med, så då frågan hur i hela friden S ska motivera detta? Det priset blir så högt, att alliansen kommer att gå upp i atomer, kompromissen blir usel för alla. S.W
Web-enkäter säger inte heller så mycket hur om hur det faktiskt kommer att gå i valet, om det vore val just nu, eftersom det är hypotetiska frågor, där respondenterna, alltför många, ger taktiska svar på för partierna strategiska frågor. En web-enkät har en fast population, urvalet är klart, och de som är med i enkäten har väl ett ärende. Dock kan webenkäter ge vitkig information ändå, alltså förändringar inom just denna population, som allltså egentligen svarar på frågan om sympatier och förändringar av dessa, hos Aftonblandets egen ankdamm. Men det är intessant för det, förändringarna inom just denna ankdamm. Så vad som ska studeras hos Inizia är förändringar över tid hos enskilda partier, i relation till andra.
V 6,9 (+0,1) - andelen väsnterpartister ganska konstant, inget flöde från S.
S 26,4 (-2,1) - intressant, varför ner 2 % just nu? Från vem?
MP 3,3 (+0,1) - konstant, miljöfolket i ankdammen ligger still
KD 5,9 (+1,8) - kd är överrepr i denna damm, men går fram nu...inte är det från S?
C 8,8 (-0,5) - C har motvind psedan nov -17, se M
L 3,6 (-0,4) - L låg runt 5% i snitt fram till q2 -17, sen hände ngt, moderaterna?
M 24,5 (-0,1) - Stabilt som tusan sedan nov -17
SD 15,7 (+0,1) - stabilt, tillbakagång korresponderar mot Ms återtåg.
Fi 2,6 (+0,5) - Hm, tapp till Gurun girls från S, ej Mp.
Övriga 2,3 (+0,3) - intressant trend att följa avs "prospects"
Alliansen 42,8 (+0,8)
S+V+MP 36,6 (-1,9) tappar 0,5+0,3 till slasken. Men kan resten på ca 1 % ha gått till KD? Nope, sannolik ström via som spillt till KD, dvs trots att L och C tappar, och m ligger still, så har man vunnit totalt. Strömmar från mp kan nog bara landa hos Vp, S i första hand, och något litet spill till Folkisarna, men mer sannolikt om det är kvinnor till C, men nu tappar både FP och C, så man skulle vilja följa förändringarna i denna web-enkät avseende kön, kvinnorna är helt klart intressanta, och sannolikt något mer lättrörliga, men ärliga. Männen taktikröstar nog lite mer, om man nu ska ha någon slags fördom. S.W
Skicka en kommentar