Nej, jag har inte hunnit fördjupa mig i Martin Olauzons utredning om "Översyn av mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända" som presenterades i dag. Men betänkandet och presentationen synliggör hur debatten om svensk flyktingmottagning förskjutits under de dryga två år som gått sedan utredningen tillsattes.
I utredningens direktiv från november 2015 låg fokus på mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända. Utgångspunkten för utredningen skulle vara att främja en snabb etablering i arbets- och samhällslivet för de personer som beviljas uppehållstillstånd och stödja en effektiv och rättssäker asylprocess.
Ja, dessa delar finns förstås med i utredningen. Men i den debatt som följt på förslaget ligger fokus i stället på de som ska avvisas och hur avvisningarna ska gå till. Utredaren förslår bland annat införande av "obligatoriska avresecenter" som "skapar kontroll och ordning" och som ska "sända en tydlig signal" till de människor som inte beviljar uppehållstillstånd.
Jag noterar att arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson är försiktigt avvaktande till förslaget om "obligatoriska avresecenter". Det är nog klokt. Det finns en överhängande risk att människor skulle fastna i dessa avresecenter under väldigt lång tid - återvändande och utvisningar är mycket komplicerade processer. Här finns också en risk att människor som sökt asyl behandlas som brottslingar. Vad är egentligen skillnaden mellan ett "obligatoriskt avresecenter" och ett förvar, frånsett att dörrarna på förvaret är låsta? Och vilka signaler är det som dessa "obligatoriska avresecenter" sänder ut?
1 kommentar:
Jag lyssnade till intervjun med Ylva Johansson på P1 för cirka en timme sedan... Hela den här sörjan gör mig bedrövad över hur (s) har girat åt höger mer och mer.
Skicka en kommentar