Det spricker upp på högerkanten. I början av mars bildades det nya partiet Alternativ för Sverige, ett parti som tycker att Sverigedemokraterna inte längre är tillräckligt radikalt. Alternativ för Sveriges ledning består i stor utsträckning av personer som tidigare uteslutits ur Sverigedemokraterna. För ett par dagar sedan meddelade Alexander Bard att han går med i Medborgerlig Samling (MED), ett parti som vill att Sverige avsevärt minskar antalet asylsökande som får tillträde till landet, som vill se kraftigare inslag av vedergällning i det svenska straffsystemet och som är missnöjt med public service-företagens nyhetsförmedling. Den högerpopulistiska tidningen Nyheter idag fick i veckan stor uppmärksamhet när den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali twittrade ut material som tidningens grundare Chang Frick sänt honom i syfte att kompromettera en liberal ledarskribent. Samme Chang Frick meddelar i dag att han söker medlemskap i Moderaterna. (Och då har jag inte ens nämnt nazistiska Nordiska motståndsrörelsen NMR:s nya offensiva profil på gator och torg i svenska städer, den högerextrema främlingsfientliga tidningen Nya Tider som orsakat turbulens i samband med Bokmässan i Göteborg eller annat smått och gott.)
Rörelsen på högerkanten är inte nödvändigtvis ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare kan det vara så att flera aktörer inom fältet försöker mobilisera på ett missnöje mot ett Sverigedemokraterna som uppfattas som trött, tandlöst och utslätat.
För Sverigedemokraterna innebär utvecklingen ett hot. Visserligen kan partiet uppfattas som mer "normaliserat" om andra ytterlighetspartier växer fram. Men samtidigt tappar man sin udd. Vilken funktion skulle ett "normaliserat" Sverigedemokraterna egentligen fylla i svensk politik i dag? Moderaterna och Kristdemokraterna har efter valförlusten 2014 fyllt ut det tomrum som uppstod på högerkanten när Fredrik Reinfeldt med sitt alliansbygge förde Moderaterna mot mitten. Så länge Centerpartiet och Liberalerna orkar stå fast är Sverigedemokraterna utestängt från politiskt inflytande. Ett maktlöst Sverigedemokraterna som utmanas från höger. Det ska bli spännande att se om och hur länge Sverigedemokraternas partiledning förmår hålla samman partiet.
11 kommentarer:
Och vad händer under tiden på vänsterkanten, och bland de vänsterradikala aktörerna?
Rörelser och rörelser, eller mobilisera. Klarsyn gäller:
- AfS är en funktion/reaktion mot att SDU blev utkastade, dvs interna motsättningar inom en (1) ankdamm.
- Moderaterna, bytte lite skepnad efter 2002, som kulminerade 2014, i fråga om så extrem triangulering att C, FP och Kd inte fick eget utrymme i mitten, samtidigt som det läckte väljare från M till SD.
- Mi sin tur, efter 2002, har nallar röster från S, för varifrån annars har alla röster som S tappat sedan 1994 tagit vägen? Jo via nymoderaterna och sedan över till SD.
- Huruvida liberlkonservativa MED, som har synpunkter på tex migrationspolitik gå bra eller inte, har inte att göra ett dugg med extrema krafter på någon kant. Det mesta är funktionsorinterat. Migration och integration måste fungera i praktiken, gör det inte detta, och etablerade partier, tex C inte har några praktiska lösningar eller förslag, vilket inte hövdingen heller hade, så bärbar väljare fundera på om de som sitter i toppen har tänkt efter, eller inte. S.W
Sedan är det obetalt roligt att Chang Frick gått med i nymoderaterna, han driver frågor som att häva Balis twitterförbud, avskaffa spritmonopolet och legalisra gräs, om twitterförbudet jämförs med radiomonopolet på 80-talet är det ungefär samma frågor som firma Anders Borg, Reinfeldt och Kristersson drev som MUFare vid tiden. Så i ljuset av detta, vad som hänt i samhället, ter sig ungmoderaterna då, betydligt mer extrema än vad Chang Frick är idag. Dessutom är det alltså humor. Var sedan gränserna går, mellan allvar och satir, är mer en fråga om var gränserna går mellan speglad verklighet och av publiken uppfattad verklighet.
Valnatten 1976 beskrev Bohman som hans livs gladaste natt när ungmoderater tågade till hans bostad under valnatten med svenska flaggan och sjöng nationalsången på gatan.
Förbundsordföranden
1979–1984: Gunnar Hökmark (Mikael Odenberg motkandidat)
1984–1988: Beatrice Ask
1988–1992: Ulf Kristersson
1992–1995: Fredrik Reinfeldt (motkandidat: Ulf Kristersson)
1995–1998: Thomas Idergard
1998–2000: Gunnar Strömmer
Borgarna förlorar valet 1981, Bohman gick från regeringen samma år i maj, efter den underbara natten och sedan regerade S i ensam majestät fram till 1991, århundradets skattereform till trots. Det är klart att de alla, Bildt inkluderad, hade Bohman som förebild, eftersom det var slutet av 70-talet som moderaterna blev största borgerliga parti. Det är klart att 80- och 90-talets ungmoderater har bäddat sängen för allehanda hyss på den frihetliga kanten. Det kostar att ligga på topp :-) S.W
När inte snacket om rasism,nazism och fascism tycks gå hem i kritiken mot SD, så tycks nu sossarna sätta hoppet till att andra partier på högerkanten ska splittra och försvaga SD.
Fast troligen inser de flesta väljare, att röster på dessa nya partier blir en bortkastad röst.
Det verkar vara rätt många med utländsk bakgrund som engagerar sig i alla dessa rasistiska sammanslutningar. Så är det även i franska Nationella fronten. Andra generationens portugiser och italienare känner sig såå franska...
Detta med "ras" ska man nog inte överdriva. Det finns en korrelation mellan hur någon ser ut med språk, kultur och etnicitet. Själv får man väl vara ärlig och säga att om en person talar klingande svenska, så tenderar detta om hur någon ser ut att vara betydelselöst, medan om någon ser annorlunda ut, talar knackig svenska och inte riktigt följer "normen" så får man arbeta lite med sina fördomar, för-dom, som är det samma som generalisering, som vi alla har, vare sig vi erkänner det eller inte, (för oss själva), vi människor är ganska bra på förespeglingar, vilket inkluderar att runda den egna självbilden, (detta med är och bör). S.W
Intressant är att opinionsinstituten numera använder valmyndighetens simulator och omvandlar mätningen till fasta mandat. Det påverkar i hög grad både journalisters och allmänhetens verklighetsuppfattning, om vad resultatet skulle bli på "riktigt" dvs om det vore val idag, med de förutsättningar som råder nu. Genom att få bilden av slagordningen mellan knapptryckarna, under befäl av partiledningen, så blir det mycket tydligare med styrkorna. Detta påverkar väljarnas medvetenhet, och påverkar i sin tur partiernas beslut, inriktning och kommunikation. Detta med att redovisa mandat är en stor förändring och förbättring jämfört med tidigare val. Här har valmyndigheten verkligen gjort en insats för demokratin, eller för "folket" eller hur det nu formuleras enligt spelreglerna i RF.
TUUUUUUUUUUUUT
Novus mars innebär att både Kd och Mp hamnar under spärren, vilket bara var fallet med KD förra mätningen, samtidigt som KD låg stabilt på 3,5 i höstas i Novus, krisade ner sig till 2,7 i januari och februari, och nu är tillbaka i stupkantsmatchen på 3,2 %
Detta, avgrunden, innebär en intressant situation vid mandatfördelning som bygger på ett stabilt underlag.
Blå:....142
Röd:....138
Gul:.....69
Alltså i praktiken lika, med tanke på felmarginaler, nuets primat och ödets nycker.
S......108
Vp..... 30
M...... 87
C.......36
L.......19
SD..... 69
S+SD = 177, Alliansen tämligen körd i en budgetomröstning (pga att DÖ ej gäller :-)
S+M = 195 (betryggande egen majoritet)
M+SD = 156 (för att få budgetstöd krävs ytterligare 19 mandat, dvs L eller C :-)
............Vilket omvänt innebär att det är rätt visset på den kanten, om Jimmys gossar skulle rösta på en S budget istället för en M+C+Fp-budget, vilket talar för att det inte blir någon Allians, efter valet heller :-) Den skadeglädjen har inget att göra med om man är höger eller vänster, utan pga uttrycket svinhugg går igen. Alltså, gamla sanning lever än.
BIG3 = 264
BIG4 = 300
Ynka 49 mandat att dela på för Vp, som är stabila på 30, vilket alltså ger 19 mandat över för L. Klarar ingen av inbrytningen hos SD är det alltså väldigt lite syre över för småpartierna att kriga om, vilket så klart talar för hypotesen att minst ett parti åker ut i årets val. Ska KD och Mp in, måste de göra inbrytningar hos M eller S, företrädesvis, och eftersom Mp inte direkt krigar om samma röster som S, så väljer Mp Vp som värddjur för nallning, dvs de kliver inte åt höger, vilket talar mot Alliansen :-)
C är dubbelt så stora som L, och med denna uppställning är frågan om "snällisternas" påverkan i Riksdagen intressant, eftersom C visserligen är snälla i fråga om själva gränsen, men sedan förespråkar ett allt annat än snällt klimat för de som inte är inne i stugvärmen, enligt "klaradigsjälvmetoden" Där ger oss papperslösa romer viss vägledning vad som väntar runt hörnet. S.W
Lite ironi, humor och cynism skadar inte för att låta sig smaka av den soppa de lagat. Annars står man inte ut att fundera över hur de ska laga samman framtida anrättningar.
Våra olika politiska ledningar under 2000-talet. Samhället ska trots allt fungera, och när/om det inte gör detta, så blir människor en smula vilsna. 40-20-40 ordning, som ingen ännu förstått eller vant sig vid, hur det ska bemästras. Ska den gamla 50 - 50 slagordningen överges för att bli vänner, eller ska man triangulera och låtsas att Jimmy inte finns (dvs DÖ) eller ska man acceptera att någon måste ro båten efter valet, och att det inte blir enkelt, man behöver inte ta fem med båten, men man måste acceptera faktum, att fan i någon mån agear som en redare, dvs man behöver inte vara skeppare, för att påverka båtens val av kurs.
Det förefaller som att det blir jämviktsriksdag om MP och KD inte kommer in, liksom om de kommer in. Att jämvikten inkluderar SD, som alltså egentligen är allt annat än jämvikt, eftersom det inte längre är en våg, utan tre tyngdpunkter. Hur de än vrider och vänder, ligger Kd, Mp och Folkisrna nära avgrunden, och de stora partiernas val, påverkar alltså den mängd syre, som de övriga kan andas. SD närmar sig 70 mandat utan Mp och Kd. Lägger man på 2 * 15 mandat = 30, blir förenklat - 6-7 för SD och minus 12 för de andra, eller egentligen 0, eftersom Mp är på ena och KD på andra sidan. Så en riksdag utan Mp och Kd ändrar ingenting, men förenklar å andra sidan förhandlingarna i Riksdagen i regeringsfrågan betydligt. S.W
Mp vågar inte gå högerut, för att inte tappa röster, och har därmed utmålat M som Fi, för att sannolikt försöka tulla på vänsterpartiets röster. Träder kamrat Mulle in, så blir det en röd regering, dvs ren S regering, med potentiellt budgetstöd högerut, och åker Mulle ut i skogen, sina storstadsväljare till trots, och Kds budskap går hem i gård och stuga, alltså ute i skogen, så blir det sannolikt en moderat ministär, med eller utan C. Även om C tappat lite sedan i höstas, så hade nog tappet varit större, om det inte försvunnit Mullar till C, dvs blockskiljande röster, där marsmätningens + 0,5 för C och Minus motsvarande för Mp får tjäna som inspirerande exempel. Det är alltså extremt svårt för partitaktikerna nu, att lägga upp sina strategier, eftersom det å enda sida råder jämviktsläge mellan blocken, som är stabilt, å andra sidan råder ganska stora bryderier avseende väljarströmmar, dels över trad block-gräns, men även mot SD, och inte minst avseende gruppen övriga. Osäkerheten kring MP och KD gör att dessa partier å ena sidan måste ta risker, å andra sidan är skotträdda. Partier på kanten, dvs AfS kommer nagga SD, och MED kommer att påverka debatten inom KD och L, där MED nallar viktiga borgar-röster, som skapar någon ängslighet, inte minst kvinnor, tjänstemän etc i mellanstora städer. Man ska alltså inte förenkla för mycket mellan storstad och land, valet avgörs sannolikt funktionellt, i alla mellanstora stadsregioner, huruvida centralorterna fungerar eller inte. I Stockholm har vinden vänt, trenden på Åsön och genus-Meckat Bagis environger förefaller vara något vilsen. Och så mittströmsmedias nymornade upptäckt av hur informationsteknik på nätet fungerar....Föräldrar har inte tid med sina barn, barn sitter med sina pekeplattor, och man vet inte var de befinner sig, mentalt alltså, sannolikt eftersom vuxengenerationen inte heller vet det. Valet 2022 blir spännande på riktigt.
Demokratin sår och skördar morgondagens frön, medan 40-talisterna så sakta börjar tåga ut i kulisserna, eller tom bort från kulisserna där nästa generation ska ta över en värld med global uppvärmning, bristande naturresurser snart 10 miljarder människor och sedvanlig maktkamp på de sju haven inkluderat krig och alla farsoter. Att våra egna resurser, tex efterfrågad arbetskraft, är på bristningsgränsen, och det verkar svårt att fylla igen luckorna efter 40-talisterna, är helt klart en utmaning. Några måste alltså ro båten, själva produktionen, och det är inte våra politiska förståsigpåare som ror, och emellanåt undrar nog manskapet om de någonsin rott, eller kan tänka sig att ro själva. Fan trot. S.W
För att förenkla skillnaden mellan att sedvanligt redovisa %-urvalet av en undersökning som tidningarna normalt gör
och drar en massa slutsatser kring om vad som hänt just nu, så ska man alltså försöka och vara kall och jämföra skillnader mellan mätningar eller sammanvävda mätningar när det är omvandlat till mandat.
Studeras ställningen omvandlat till mandat, kan man sedan därifrån omvandla mandaten till procent, för att jämföra styrkepostionerna i Riksdagen relativt, om det vore verklighet, dvs att mäta relationen av riktiga knapptryckare.
Används dagens Novus blir det som följer:
mars
___mandat %________mars__febr
M 87 24,9% 22,6 23,7
L 19 5,4% 5,0 4,6
C 36 10,3% 9,3 8,8
Kd 0 0,0% 3,2 2,7
Sum: 142 40,7% 40,1 39,8
Som synes får "alliansen" ytterligare 0,6 % totalt, genom att inte räkna in Kd.
S 108 30,9% 27,8 28,4
Vp 30 8,6% 7,8 8,1
Mp 0 0,0% 3,8 4,3
Röd: 138 39,5% 39,4 40,8
Som synes får "lag röd" ytterligare 0,1 % totalt, genom att inte räkna in Mp.
Sd 69 19,8% 17,8 17,1
Øvr 0 0,0% 2,7 2,3
Som synes får "lag gul" ytterligare 2 % totalt, genom att inte räkna in Mp och Kd
Alltså vinner lag gul "parlamentariskt" relaterat de andra på att Kd och Mp ramlar över kanten.
Alltså inte på riktigt, utan på hur man uppfattar saken abstrakt, när man studerar en relation, som
% onekligen är, dvs hur många hundradelar av det hela något är. Räknar man av gruppen övriga och
samtidigt Kd och Mp försvinner. så blir det annorlunda relationer med 100-delarna i Riksdagen.
Förenklat, så är relationen för mars mellan partierna som kommer in mellan 8 och 10 % högre
eftersom övriga + Kd + Mp = 9,7 % som inte omvandlas till mandat, och då kommer de övriga
partierna som klarar spärren att öka motsvarande, där de större gynnas något, även om den nya metoden
att räkna mandat 2018 inte är prövad i skarpt läge. S.W
SD har således 20 % av mandaten i Novus mätning,
Lag röd och lag blå i praktiken 40 % vardera, dvs
140 vardera att dela på enligt Novus, om Mp och Kd inte klarar spärren.
Kommer både Kd och Mp in, ändras inte ekvationen nämnvärt, medan
det alltså slår mer om endera Kd eller Mp kommer in.
Kd in Mp ut ger fördel för blå laget med runt 5 mandat
Mp in Kd ut ger fördel för råda laget med runt 5 mandat.
Dvs differensen blir 10 mandat, där SD då backar med ca 5.
S och M kan duellera om att vara statsbärare, och försöka knycka mandat från varandra, där är det nog relativt
svårt att göra stora inbrytningar, dvs det krävs inte bara stora kommunikation insatser för attknipa mandat från varandra, det krävs också eftergifter politiskt, så här kommer vi se ett närmande till varandra skattemässigt, (vilket är bra långsiktigt)
Lag röd och blå kommer även att försöka att inte utmana varandra om EU-politiken, och inte om försvaret och egentligen inte heller om energi. S.W
Skicka en kommentar