Nu utmanas Sverigedemokraterna av ett nytt parti långt ut på högerkanten: Alternativ för Sverige. Ledningen för det nya partiet kommer till stor del från Sverigedemokraternas tidigare ungdomsförbund SDU och har tidigare uteslutits från Sverigedemokraterna, t ex Gustav Kasselstrand (partiordförande), William Hahne (vice partiordförande) samt Jessica Ohlson (partisekreterare).
Samtalstonen mellan ledarskapet för Alternativ för Sverige och Sverigedemokraterna är något ansträngd. Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har tidigare benämnt kretsen kring Gustav Kasselstrand som en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (...) med Napoleonkomplex.
Och Gustav Kasselstrand beskrev i sitt lanseringstal för Alternativ för Sverige i går kväll Sverigedemokraterna enligt följande: Ett parti som på punkt efter punkt anpassar sig för att slutligen få sätta sig i knät på makten förändrar ingenting. (...) Luften har gått ur dem och den ser inte ut att komma tillbaka. Från att ha varit en frisk fläkt i svensk politik är de idag - med löner på 100 000-kronorsnivån - mätta, trötta och bekväma.
Kommer då Alternativ för Sverige att ha möjlighet att på allvar utmana Sverigedemokraterna. Nej, det tror jag egentligen inte. Det finns knappast utrymme för ytterligare ett parti till höger om höger i svensk politik. Däremot kan det nya partiet påverka Sverigedemokraternas ställning på åtminstone två olika sätt.
!.) Bidra till Sverigedemokraternas normalisering. Eftersom flera av Alternativ för Sveriges politiska förslag är en slags Sverigedemokraterna extra allt så kan Sverigedemokraterna säga: titta där, det är dom som är dom konstiga, det är vi som är normala.
2.) Demobilisera och destabilisera Sverigedemokraterna. Många röstar på Sverigedemokraterna som en slags protesthandling mot etablissemanget. Om Sverigedemokraterna inte längre uppfattas som det självklara anti-etablissemangspartiet kan glöden i partiet falna. Normaliseringen är kanske Sverigedemokraternas värsta fiende. En och annan Sverigedemokrat kommer säkert också att söka sig till det nya partiet, vilket i sin tur kan skapa instabilitet och oro i Sverigedemokraterna.
Om man läser vad det är Alternativ för Sverige vill åstadkomma blir man inte imponerad. Deras texter bygger dels på bisarra, helt ogenomförbara förslag som till exempel att skapa "Återvandringsverk" som bland annat ska kasta ut människor som redan fått uppehållstillstånd i Sverige. Här finns detaljreglerade förslag som att katederundervisning ska utgöra pedagogisk norm i skolan. Lagen om hets mot folkgrupp ska avskaffas. Det ska införas en nationell strategi för återuppbyggnaden av klassisk arkitektur.
Och så naturligtvis - denna fantastiska svartmålning av Sverige - ett land på ruinens brant, som Gustav Kasselstrand uttryckte det i sitt lanseringsanförande. Sverige har i årtionden präglats av ett stigande vanvett, och migrationspolitiken kännetecknas av besinningslös politisk korrekthet. Sverige har drabbats av en välfärdskollaps och av urholkad mellanmänsklig tillit (i verkligheten har vi i princip den högsta mellanmänskliga tilliten i världen).
Visst har vi problem i Sverige, med till exempel sjukhusköer, bostadsbrist och gängkriminalitet. Men kan ingen berätta för alla dessa arga att Sverige ändå faktiskt är världens bästa land - på typ allt. Kanske kan de åtminstone sova något bättre på natten då.
14 kommentarer:
Intressant att du i alla fall ger dig tid att kommentera - utförligt - det nya partiet.
Modellen för ett anti-etablissemangparti var Mogens Glistrup och hans Fremskridtspartiet i Danmark under glansdagarna på 1970-talet fram till fängelsedomen 1983. Det finns inget svenskt partiprogram som liknar Freskridtspartiets huvudplattform om kraftigt sänkta personskatter och en kraftig down-sizing av den statliga apparaten (inklusive försvaret, som skulle ersättas av en telefonsvarare). Glistrup talade om begränsad invandring och faran med muslimsk invandring på 1980-talet, men det var EFTER fängelset när han inte längre hade en maktposition i partiet. Invandrarfientligheten ledde så småningom till att Glistrup uteslöts ur partiet.
Det är svårt att se hur SD kan kategoriseras som "anti-etablissemang." Partiet vill omfördela skatterna, och kanske skära lite här och var. Men ingenstans i närheten av ett riktigt protestparti som vill lägga ner stora bitar av statsmakten.
Precis som SD behöver C för sin retorik, behöver SD C, så även motsatta intressen, kan vara förenligt med det egna intresset. SD har blivit ett problem för både och S, eftersom det tidigare var enklare retoriskt, med vem som var huvudfiende.
Nuvarande SD ledning, som sas lite kuppade och såg affärsmöjligheten att normalisera partiet, har också gjort detta. Alltså det går inte att ta ifrån nuvarande SD ledning äran för att ha fört partiet till vissa framgångar, även om det mest är en funktion av andra partiers felbedömningar.
SD arbetar för att förändra något, vi skiter här i vad, och för att förändra något, måste man vinna val, endera för att själv uppnå 50 % vilket kräver en extrem grad av normalisering i mitten, eller genom att samarbeta med andra, för att uppnå 50 %.
Ett annat sätt att förändra, är att agera så att att andra anammar den egna ståndpunkten och för ens egen talan.
Att anklga SD för att vara för anpassade, är enbart retoriskt, för att rättfärdiga en en liten egen del av samma kaka. Att inte anpassa sig eller normalsiera sig, innebär ju endera att man inte kan växa, eller att ingen vill samarbeta.
från den vanlige väljarens perspektiv, var SD extrema, nu är det väl bara kvartsextrema, dvs allt skäll om rasism och brunsås har fallit rätt platt till marken.
Väljarna flyr inte ändå, så då är de normala partierna tillbaka till ruta ett, sakpolitiken, det hantverk som först givit utrymme för SD att f¨en helt egen väljarmarknad, och sedan, nu, att genom triangulerad sakpolitik, försöka vinna tillbaka vad man förlorat. Eller, att acceptera den föreliggande verkligheten, och samarbeta med SD. Vi har tre stora partier, S, M och SD, och eftersom SD är direkt motpol till både
- vänster, Vp och Mp
- sochöger, dvs Fp
- nylibhöger, dvs C
- Smålandshöger, dvs Kd
i högre grad än vad SD är motpol till mer etablerade regeringspartiet, som S och M,
(Fp och C har visserligen varit stora lite statsbärande partier förr, men har gått och blivit lite väl nischade).
Ingen kunde se nischen i tid, som SD tog, för hade någon sett den i tid, hade inte situationen uppstått. S.W
Så SD har skaffat sig en finfin rätt ohotad marknad. Det är väl klart som korvspat, att om de själva en gång från ungdosmssidan tagit över partiet, och en ny falang inom SD-ungdom satt och funderade på hur de skulle tillskansa sig mer makt, vilket väl är ett helt normalt beteende hos partier, för hur blir man annars partiboss?
Så åkte väl ungdomsgänget ut, det var nog inget enkelt beslut, men det togs. Inte fasiken kan de avsatta i Stockholm bara gå och göra en copy/paste, nä, har de tänkt fortsätta banan att vara politiker, måste de endera anpassa sig i ett bef parti, de kunde eller ville de inte. Så då återstår att bilda ett nytt.
Jo, då måste man hitta en position, annars har man ingen marknad, och då blir den positionen att först vara mot det egna partiet man själv kom från, och då blir retoriken därefter. Visst är det lite småskumma kretsar, men det är nog inte i närheten av de här Nordisk Front elller Skandinaviska kamförbundet eller vad de heter, alltså de riktiga nationalsocialisterna, som rekryterar unga män som kommit på glid.
Lyssnade på radion, förra veckan, inslag om någon stackars Jehova-kille som blev utesluten från allt, och hamnade på gatan, och vips blev uppplockad av Nordiska nationalistfronten eller vad de nu hette. Han fick lite kompisar och en ny uppgift i livet. Ingen svår psykologisk förklaring.
Killarna bakom alternativ för Sverige är inga knäppgökar, de tillhör bara en annan matrix, och behöver ha något att sysselsätta sig med när de blev uteslutna. Deras parti har nog inga väldigt stora utsikter att lyckas de närmaste 4 - 6 åren. men bollen är rund, ungdomen revolutionär, och vad som händer efter 2022 står skrivet i stjärnorna, dessutom är grabbarna inte lastgamla. Det kan gå hur som helst. Just nu spelar partiet ingen som helst roll för valet, alla som röstar på AFS kommer ju nalla röster från SD eller något annat parti, och därmed gynna de man är mest emot :-) Det är bara SD som tar lite skada av detta.
Det parti som däremot har förutsättningar att växa till, till valet 2022, är medborgerlig samling, som är lite lagom rationellt akademiska storstadsliberaler utan att vara Folkpartiklar och ohämmat för att federalisera EU, dvs avskaffa den demokrati som vi känner. Det verkar som att C har samma vision, och sannolikt Mp. men ingen vet vad det är man ska ersätta demokratin med? Italiens parlament, eller greklands, läs väljare. Så utvecklingen i världen och Europa, inkl alla flyktingströmmar som riskerar att tippa hela EU-formen på ända, ger utrymme för nya krafter.
I valet 2022 är SD med säkerhet någorlunda inne i stugvärmen, och beroende på utfall i omvärlden och hur Sverige klarar eller inte klarar migration och integration, så kommer minst två av nuvarande riksdagspartier att vara en saga all, medan kanske ytterligare ett nytt parti kommer att komma in. Det är inte säkert att detta är Fi, det kan likag gärna bli något annat. Väljarbasen för Mp, Fi, Fp, KD och C är trots allt, numera, ytterligt liten. De krigar om 30 % av rösterna. Räknas riktiga röster handlar det om ca 6 miljoner där 30 % är 1 800 000 röster. Resterande är en affär mellan S, M och SD.
Men med nya vägar för information, alla 40-talister på hemmet och Svenska ungdomar som känner sig desorienterade, och kanske trängda, så ska man inte alls helt räkna ut detta nya parti, det ger sig och beror som vanligt mer på andras misstag, lite på tillfälligheter och hur smarta herrarna är att anpassa sig till en väljarbas på ca 250 000 röster. Kd är det i vart fall inte, (ännu) Mp är nära att inte klara "det normala" och Folkets parti, folkpartiklarna, som är så vanliga att man somnar, jag de lyckas också precis skrapa ihop 250 - 300 000 röster. Det är helt otroligt.
Min egen hypotes är att det är för många idioter numera, som inte gillar att arbeta med något produktivt, som ser vägen till ett skönt liv genom att bli politiker, för det är lite si och så med medlemstillströmningen, och man baxnar lite, hur många klantarslen som pysslar med politik, och där ligger väl AFS hopp. Kanske. S.W
I juli förra året visade SVT en dokumentär "Miranda och SD". Det handlade om en tjej som fick problem i partiet. Det intressanta var dock att Gustav Kasselstrand förekom där, han var ju ordförande i ungdomsförbundet SDU, detta var före den stora schismen då Jimmie Å exkommuniserade hela ungdomsförbundet och trollade fram ett nytt dito, med samma namn.
Gustav K framstod i programmet som en kompetent kraft, skicklig lärare för Miranda och mycket förfaren i det politiska snacket. Bättre än Jimmie skulle jag tro, hans framtoning var rakare och sakligare. Jag skulle inte bli förvånad om Kasselstrands parti når en betydande framgång i valet, och det kan i så fall väntas ske på bekostnad av främst SD.
Men skulle han kunna klara spärren? Knappast.
Det är en fullt legitim politisk strävan att inte acceptera något annat än att landet skall vara bäst i hela världen på precis allting. Partier som inte vill delta i denna strävan och besvarar missnöjesyttringar med varianter av "ni kan gott acceptera att leva era liv på topp 20" får sannolikt maka på sig. Kasselstrand säger att Sverige behöver "Utmanare" av en anledning.
Vidare går det inte att med framgång erkänna stora problem och samtidigt mena att dessa behöver man knappt bry sig om eftersom Sverige fortfarande är ganska bra, faktum är bättre än flera andra länder att bo och leva i. Ty det är ju delvis detta förhållningssätt till missnöje som är problemet. Hur länge kan en utveckling peka åt försämring och argumentet ändå vara "vi är fortfarande topp 10 snälla kritisera oss inte"? Kan läget förvärrats ytterligare, och argumentet bli "snälla sparka oss inte vi gör så gott vi kan och Sverige är faktiskt fortfarande topp 25", och så vidare..?
Det är nämligen på detta vis många upplever att den politiska situationen är, och att nuvarande partier först säger att solen skiner och att barn sjunger i vackert gräs - men sedan under galgen inte längre kan ignorera problem, som bland väljare då upplevs ha blivit såpass stora att nuvarande etablerade partier heller inte kan ha några lösningar. Då är det försent att skicka in någon minister som under flera år sökt befästa bilden av regeringspartiets förträfflighet, till att plötsligt tala allvarligt om brottsutveckling - eller vad det må vara. "Vi har varit naiva" och allt vad det varit.
Man kan ha invändningar mot hänsynslös retorik, men man måste även begripa att det massdemokratiska systemet får skiftningar i maktförhållandena först efter att rådande makt underminerats.
Nya partier är en vitalisering av demokraitin på liknande vis som livlig internprocess för ett parti kan vara det. Det innebär att försvar för- och mot ståndpunkter prövas. För partier/parter som är ovana vid att behöva redogöra för sina positioner blir det tufft. En skattefinansierad massiv invandring från tredje världen är givetvis ett lovligt byte. Den policyn har aldrig riktigt försvarats vid införande, och inte heller sedan dess. Frågan ritar om den politiska kartan lite varstans, och möjligen är det Sverige på tur denna gång.
Klarar AfS 1 % i år så är det en bedrift. Skulle AfS redan i år klara 4 % så blir Kasselstrand förmodligen helgonförklarad i viss - växande - krets.
Jo, men sedan måste man skilja på ÄR och BÖR, alltså detta som vi alla, människor, håller på med, att det, inte ens vår egen självbild, är som den borde.
Vad som är fallet är:
att SD kapat åt sig en nisch som de varit ensamma om, eftersom de andra, inte bara i fråga om migration, utan även allt kulturellt kring denna, intagit i grunden liknande inställningar. Det har varit en normativ fråga.
men, det som är, det deskriptiva, som varje väljare uppfattar i vardagen, skiljer sig lite åt från den politiska ledningens normativa bör-läge, och så går det lite för långt, innan den politiska kommunikationen vänder, för att att försöka träffa väljarens eget bör-läge, alltså hur det borde vara i förhållande till det faktiska. Tex att det borde finnas en bemannad polisstation i den egna kommunen.
Vad som hänt är att Fp, MP och Kd, som i grunden är snällister och marginalpartier, kämpar för livet på 4 % sprärren.
- Centerpartiet, det haussade, är på lite dekis.
Sedan är det S, M (det nyss stukade) och SD som krigar om resterande 70 % av kakan.
Till detta kommer nu några utmanare, Fi så klart, som är så dunderpucko fel ute att det är lite komik,, feminismen har åkte på sitt eget fälleben, dvs när allt relativiseras, så blir plötsligt feminism något som visserligen är ett plakat, men inte betyder så mycket, eftersom alla har lite olika förklaringar. Så Fi kämpar och krigar om den kaka som är oinformerade unga kvinnor som annars skulle rösta på mp, Vp eller möjligen S.
S.W
Sedan är det då AfS, som är relativt okända, och egentligen är samma sak som SD, alltså för väljarna. SD är fortfarande oönskade, vilket är Jimmys räddning, han har kvar som ohotade anti-etablissemangs-position. Så om AfS ska nalla röster, så blir det inte spill från S eller M, utan från SD, varför det blir tydligt att AfS måste kritisera SD, något som SD egentligen behöver bry sig så mycket om. SD måste försöka normalisera sig, om de ska kunna påverka politiken, och vill man inte försöka påverka politiken, eller ytterst försöka bilda opinion för en regering, så har man inget i Riksdagen att göra.
SD gick ju kräftgång i opinionien ända sedan 1994, och började väl bli uppmärksammande i valet 2006 när deras formkurva började stiga hade de 2,9 %. Valet 2002, där det blev den nuvarande migrationsuppgörelsen mot S och Ms egentliga vilja hade SD 1,44 % och valet 1998 0,37 och året då NyD åkte ur hade SD 0,25. Så man kan säga att SD var tålmodiga, från att vara något som inte ens gick att räkna eller mäta, så höll de ut 1994, 1998, 2002, och 2006, innan de kom in, tack vare nymoderaterna.
man ska alltså vara realistisk, att SD till slut kom in i Riksdagen, berodde på situationen, dvs andras misstag, mer än egen förtjänst. Däremot kan man säga att det är beundransvärt att driva ett parti så länge och uthålligt, och inte tappa sugen. TIll slut kom chansen, dvs valet 2006 med alliansen, eftersom Centerpartiet samtidigt med maudan, bytt inställning och övergav Heimat-doktrinen. Luckan blev utan vakt, vips var Jimmy där och tog den.
Nu finns ännu ett nytt parti, som utmanar, MED, förefaller vara helyllemänniskor med lite lagom akademisk läggning, som storknat av övriga borgerliga partiers retorik och politik. Eftersom C är som de är, Folkpartiklarna kommit ut som Federalister, vilket de alltid varit, och Kd kämpar mot allt möjligt, så finns det en lucka. I bakgrunden rationella resonemang, om hållbarhet. Dvs samhällssystem ska vara hållbara och funktionella. MED förefaller kunna rekrytera kvinnor i högre grad än andra, vilket också talar till dess fördel. Så det paradoxala är att MED mer konkurrerar om röster från befintliga borgerliga partier, alla, medan SD försöker nalla röster från M och S, och vice versa. AfS har bara en marknad, dvs SDs, eftersom tillströmmande sympatisörer till från andra partier inte tar genvägen förbi AfS. S.W
Det finns däremot mycket som tar för att regeringsbildningen 2018 blir knepig, och att Sverige blir svårregerat, så inför valet 2022, är det ett nytt läge, beroende på vilka som ramlar ur och hur kommande regering klarar av att regera, det är inte enkla förutsättningar kommande period, och med en ekonomisk dipp, så kan det mycket väl bli oro i leden och utrymme för fler partier. SDs pågående normaisering är alltså AfS bäste vän, på samma vis som att C är Jimmys bäste vän. Och ärligt talat är C även S bäste vän, eftersom det sannolikt är C som sänker alliansens förutsättningar att regera som allians. AfS får helt enkelt bida sin tid och vänta på ett läge, precis som var fallet med SD. Situationer uppstår alltid, förr eller senare, och för att knipa tillfället gäller det att ha förmåga och vilja, men förmågan att få ihop ca 250 000 väljare, företrädesvis manliga, som ska norpas från andra, företrädesvis SD, är inför detta val något omänskligt, dvs hopplösa förutsättningar. Ett stalltips är att MED får fler röster än AfS och att AfS får räkna med att landa på runt 0,25 - 0,37 %
1 % är ca 60 000 röster, så runt 10.000 - 20.000 röster är rimligt, av den enkla anledningen att det inte är rationellt att rösta på ett parti som inte kommer in, det gynnar nämligen motparten. Lyckas MED få 1 % är det fantastiskt, och något som väsntern kommer att glädjas åt, eftersom dessa har fått släpa på Gudruns gang, rätt länge nu.
Just nu pågår ganska mycket tankekraft, hos S och M, hur man ska kunna regera. S har det inte helt enkelt, eftersom det synes saknas kompisar högerut, sedan den gamla Heimat-centern blev ersatta av Stureplanarna. Fp som förr var mer vänster, och i våra nordiska grannländer heter "venstre" har blivit lite för EU-federalistiska, dvs elitistiska, och attraherar inga massor längre. Och M klarar inte av att regera utan stöd av just Folkpartiklarna och Centern, och får ännu svårare om KD far och flyger.
Så just nu pågår en smygande taktik om väljarna i mitten, som inte vet vad de ska tro, varken storstadsbor eller lantisar, varken kvinnor eller män, varken tjänstemän eller arbetare, och framför allt, hur ska alla med invandrarbakgrund rösta, som är sekulära och utgör en stor fast stabil stomme i det svenska samhället. AfS chans kommer, dvs om det går åt fanders med stor-koallitionen i Tyskland och samarbetet med Frankrike, och hur man löser sprickan mellan norr och söder om alperna, och hur det går med Visegrad.
Ingen vet ännu, men valet i Italien pekar ut en riktning, som är ett järtecken. Snart börjar greklands ekonomi att svaja, och snart är det dags för en ny BIG-PISS, och då är vi framme i 2022.
Sammanfattning
Det råder ovanligt stor konkurrens på marknaden.
Det krävs tillfälligheter och andras misstag för att komma upp sig.
Det tog SD ca fem val innan de kom in, eftersom de orkade hålla ut.
Det var lite lika dant med KD, som aldrig kom in, men var en nagel i ögat på övriga borgare, eftersom KDS snodde röster som inte räknades.
Den Marknad AfS krigar på är betydligt snävare än MEDs, men
det betyder inte att det är kört, det betyder bara att sannolikheten just detta val inte är väldigt stor.
S.W
På kommunplanet har en ledamot i Skåne gått över från SD till AfS, och idag väntas en riksdagsledamot (SD) göra samma sak. (Går det när partiet inte är representerat i riksdagen?)
Tar man nu den senaste Sention, som är en annan ankdam, som inte säger mer än att i just denna ankdam,
så har det då hänt lite sedan i februari, mot bakgrund av Centerns klavertramp.
Sent mars feb jan
S 24,6 24,6 27,0
V 8,1 9,0 7,1
MP 4,7 3,3 3,8
Så där ryckiga resultat i en ankdamm tyder på nervösa ankor.
Dock går det att anta att ankorna är stabilt nervösa, eftersom
Summa SVpMp är ganska konstant runt 37,5 i snitt
M 19,5 21,0 19,9
L 3,9 4,4 3,6
C 6,5 10,8 8,6
KD 4,8 2,2 2,9
Borgarna är lite mer nervösa, men en februariavstickare (tapp) till ÖVR, på 3 % annars runt
35 i just denna ankdamm som grundvattennivå.
ÖVR
SD 23,0 21,9 22,2
FI 2,0 1,8 2,7
övr 2,9 1,0 2,2
Fi+ö 4,9 2,8 4,7
Svår trend, Fi+Piratpartiet + MED är ändå intressant att följa,
De verkar ligga på runt 5 % och kan nog trots allt öka lite, dvs nalla röster
från de som kommer in, så på så vis är inte dessa röster bortslängda, då
de utgår förgrämliga röster, som annars skulle gått till något etablerat parti.
svm 37,4 36,9 37,9
borg 34,7 38,4 35,0
övr 27,9 24,7 27,1
snäll 25,2 29,3 25,8 (Vp + Mp + C + Fp + Fi)
Böse 47,3 45,1 45,0 (M+SD+kd)
Bösepartierna har gått fram med dryga 2 %
S+M 44,1 45,6 46,9
Backar
S,sd 47,6 46,5 49,2
Svårmätt trend q1, så det blir runt 48
S.W
Fast om man slår ihop januari och februari ankdammar, och jämför denna period med mars,
eftersom det trots allt var ett klavertramp för C som var tydligt för ett parti, och skillnaderna
i ankdammen för januari och februari var mer svårtydda "overall" så blir det tydligare:
Sent diff mars jan+feb
S -1,2 24,6 25,8
V 0,0 8,1 8,05
MP 1,2 4,7 3,55
Stabilt som tusan, SVMp har inte tappat däremot tappade S till Mp,
av någon anledning.
M -0,9 19,5 20,45
L -0,1 3,9 4
C -3,2 6,5 9,7
KD 2,3 4,8 2,55
Borgarna tappade alltså 2 % Trots att EBT nu kan man fantisera om, en Bert-effekt,
och man kan anta att C spillt 1 % till m och 2 till Kådisarna. Så det är nog mindre
trots allt Bert, eller den där mediaskuggan, utan mer andras misstag.
Liberalerna ligger på 4 % och börjar tala om Euron och EU-federationen och har helt glömt att tala
om monstret, dvs kuppen med generalsekreteraren, och lika bra är väl det, för annars går det ännu mer illa.
C+M backar alltså 4 % och 2 % går till KD, och alla gillar en vinnare, så hux flux med Bert och lite rockenroll,
så kan KD omvandla allianseländet där det blir Folkpartiklarna som dansar på gärdesgården. Centerpartiet
borde hamna där de ska, runt 6.5 %, alltså när det är val på riktigt, sä är visionerna och drömmarna inte
riktigt lika sexiga, då gäller det att rösta på något men vet vad man har. Riskröstning.
SD 1,0 23,0 22,05
FI -0,3 2,0 2,25
Övr 1,3 2,9 1,6
Jaha, SD vinner en % i denna ankdamm, konstigt vore det annars efter Cs magplask.
Det var alltså ingen stor relativ förändring, mot bakgrund av att Kd fördubblade sitt
stöd, av Centerpartiets lilla nämndemammamiss.
Gudruns flickor kunde ha det deppigare på avbytarbänken, så 2 % är inte så illa ändå.
Övriga, som består av främst PP och MED går alltså fram till nära 3 % vilket är finfina nyheter
eftersom Borgarna, KD till trots, tappat hela 2 % och detta är en gryende MED-effekt, och
så får vi då se om upprordet, det befogade, mot YGL på den borgerliga sidan ger ännu mer
skador. Här är det nog så att spillet till SD, MED och kanske PP blir större på den borgerliga
sidan än för den andra. Så där talar yttrandefrihetsfrågan tull borgarnas nackdel, definitivt.
Ser man otalen för denna ankdamm leder trots allt rödgröna med 3 % Så så illa är det inte för regering
strategiskt, borgarna har det värre, Kådisarnas framgångar till trots.
svmp 0,0 37,4 37,4
borg -2,0 34,7 36,7
ÖVR 2,0 27,9 25,9
Jo, tydligt alliansen torskar mot ÖVR med 2 %
och därmed ökade rödgröna från alliansen med 2 % hehe.
snäll -2,4 25,2 27,55 (Mp + Vp + Fp + C + Fi)
Böse 2,3 47,3 45,05 (M+SD+kd)
Jo, här ser man tydligare sannolikt tingsrättseffen relativt, dvs snällisterna förlorade på Abdeles klavertramp, och Böse-partierna vann motsvarande. Om detta sedan är bestående eller tillfälligt är en annan femma, dessa opinionsundersökningar är fullständigt opålitliga, eftersom de handlar om hypotesen om det vore val idag, och är ett uttryck för taktiserande, hos de som simmar i ankdammen, så vad som är bakomliggande trender och fäller utslag på valdagen är fortfarande en helt annan femma.
S+M -2,2 44,1 46,25
Jo, eftersom ÖVR gick fram 2 % och övr gick fram 1,3 ligger det nära till hands att tro att det är företrädesvis M men lite S som ska vakta ryggen, i fråga om konkurrens från slasken, dvs taktiska röster som vill säga något till partiledningen.
S+SD -0,3 47,6 47,85
Stabilt
S.W
Tingsrättsdebaclet har inte påverkat denna grupp i ank-ldammen som ligger nära 50 % och utgör, om det skulle bli verklighet ett effektivt vapen i regeringsförhandlingarna, eftersom en borgarregering som pinkar på SD är chanslös, om de försöker regera och genomföra omfattande reformer, om SD + S ensamma kan sänka budgeten :-) Å andra sidan säger magkänslan att pinkandet på SD från den borgerliga kanten blivit någon mindre istadigt.
Dessa mätningar med WEB-enkät speglar motiverade väljare som anmält intresse, och dessa har också högre grad av taktiserande, och säkert är det vissa som är mullvadar, men förändringen från jan + febr sammanvävt med mars visar ändå på att borgarna tappade, och att rödgröna låg stabilt, och detta är sannolikt inte bara en slump, utan kan korreleras till Solna isolerat. Nästa månad är det säkert någon annan som trampar i klaveret, så bollen är sedvanligt rund.
S.W
Angående anka, det blev otydligt, den ängsliga flykt som gått från C är sannolikt i högre grad kvinnor än män, (ank-damer), i just denna ankdamm. Om C tappat 3 % företrädesvis damer pga tings-ankan, är den intressanta reflektionen om det då är företrädesvis dessa damer som flytt till KD? Det är i så fall notabelt. Solnadebaclet är sannolikt en fråga som påverkar kvinnor mer, eftersom domen minner om strukturer som inte är jämlika, dvs dels jämlikhet mellan man och kvinna i ett äktenskap, men framför allt jämlikhet i allmänhet i en domstol eller samhället per se, där ditt kön, familj, klass eller etnicitet inte ska avgöra utslag. S.W
Skicka en kommentar