S + C = Sant?

I en uppmärksammad artikel i Expressen igår pekade närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) och socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad ut Centerpartiet som en konstruktiv och ansvarstagande kraft i svensk politik. Artikeln talade sig varm för blocköverskridande alternativ och den var ett av de mer oblyga frierier jag upplevt i svensk politik.

Syftet med frieriet var förstås inte att den tilltänkta bruden omedelbart skulle svara ja. Hon är ju redan trolovad på annat håll, och det tar tid att bryta upp från etablerade relationer. I stället fyller artikeln två andra funktioner.

För det första blir artikeln en signal till de väljare som befinner sig nära mitten och som tvekar om de ska rösta på Socialdemokraterna eller på ett alliansparti. Dessa väljare - inte sällan blockbytare - ska känna sig trygga i att det är mot mitten som Socialdemokraterna tänker söka samarbete efter valet i höst.

För det andra förstärker artikeln oron inom Alliansen. Visst, alla vet att Centerpartiet kommer att vara lojal med Alliansen till och med valdagen. Men vad händer dagen därpå? Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna - vilka är då incitamenten för Annie Lööf och Centerpartiet att hålla fast vid Alliansen? Med Alliansen väntar kanske ytterligare fyra år i osäker opposition och ett liv i skuggan av Moderaterna. Alternativet Centern erbjuds är regeringssamverkan och därmed också möjlighet att genomföra delar av sin politik, vilket ju är det alla politiska partier helst av allt vill.

Genom frieriet till Centern riskerar Socialdemokraterna visserligen att tappa en och annan marginalväljare som tvekar mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Och de som tvekar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kanske får ett motiv att välja det senare. Men desto mer står att vinna - prinsessan och åtminstone halva kungariket.

Så brudens nej var väntat. Men dagen efter valet är frågan fri igen. Och då är allt möjligt.