DN-journalisten Viktor Barth-Krons tweet om Anna Kinberg Batras syn på vad som är ett "tydligt besked" har väckt munterhet. Jag uppfattar inte Barth-Krons tweet som ett sätt att håna Anna Kinberg-Batra, utan i stället ett sätt att gestalta ett problem i det politiska samtalet i dag: Framträdande politikers ovilja och/eller oförmåga att svara på de frågor som journalister ställer.
Anna Kinberg Batra har i och för sig en historia när det gäller att inte svara på journalisternas frågor. I en partiledarintervju i P1 Morgon under Almedalsveckan 2015 gick det till och med så långt att den frustrerade programledaren Johar Bendjelloul utbrast: Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så.
Men fenomenet är bredare än så. Bosse Ringholms presskonferens 1999 där han skulle förklara varför Inga-Britt Ahlenius, chef för riksrevisionsverket, lämnade sin tjänst var till exempel ingen höjdare. Fler exempel finns här.
Varför blir det så här? Är det politikernas fel? Eller deras ängsliga eller möjligen översmarta rådgivares? Eller är det journalisterna som ser ett egenvärde i att försöka snärja in politiker, i stället för att synliggöra deras värdegrund, mål och strategier? Till den frågan avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.
I dagarna har också Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor vecklat in sig i resonemang om huruvida hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti eller ej.
Överlag pressas allianspartierna nu hårt i frågan om de avser att försöka bilda regering (med stöd av Sverigedemokraterna) efter valet 2018, även om de blir mindre än de rödgröna partierna. Alliansföreträdare försöker nu skifta fokus till frågan om huruvida Stefan Löfven tänker avgå som statsminister efter valet 2018 om de rödgröna partierna blir mindre än allianspartierna. Eller tänker Stefan Löfven invänta den obligatoriska omröstningen i riksdagen och se om Sverigedemokraterna skulle stödja en fortsatt rödgrön regering i stället för Alliansen?
Hittills har alliansföreträdarna inte varit särskilt lyckosamma i sina försök att rikta fokus mot den frågan. Den viktigaste anledningen är att ett sådant scenario inte uppfattas som realistiskt. Sverigedemokraterna skulle knappast släppa fram en rödgrön regering, och det interna motståndet inom de rödgröna partierna mot en sådan lösning skulle vara stort.
Varför säger då inte Stefan Löfven helt enkelt att han tänker avgå om de rödgröna partierna blir mindre än Alliansen? Jag tror det finns två skäl till hans tystnad. För det första vill Stefan Löfven luckra upp blockpolitiken och därför inte i förväg lova att släppa fram en ny blockbaserad alliansregering. För det andra hade Alliansen sin chans genom Decemberöverenskommelsen - en överenskommelse de själva bröt. Nu får de i stället leva i osäkerhet inför valet 2018.
Regeringsfrågan är het, trots att det är mer än två år kvar till valet. För den som är intresserad rekommenderar jag måndagens seminarium (5/9) på ABF i Stockholm, där Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterar vår nya bok Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016). Lisa Pelling modererar. Boken finns att köpa på plats, men kan också beställas här.
Hjärtligt välkomna!
6 kommentarer:
En väldigt skicklig politiker i konsten att svara "Yxskaft" på intervjuarens "God dag" är/var förra försvarsministern, Karin Enström (M). I klass med Bosse Ringholms svar om Inga-Britt Ahlenius för några år sedan.
Jag har kommenterat detta förut, men tycker ändå exemplet är på gränsen till skrattretande. I senaste valrörelsen pressades Stefan Löven om sin inställning i försvarsfrågan och gav tre vaga svar. S ville höja anslagen, mp sänka dem. Hur skulle det då bli efter valet...? Stefan var irriterad på frågan och svarade att han varit tydlig, och att de andra inte lyssnat. Slutsatsen var i alla fall att det skulle bli en blocköverskridande överenskommelse och sedan blir det som det blir. En så viktig fråga som försvarsfrågan får bli som den blir....? Och dessutom anse att man varit tydlig. I alla fall tydlig med att försvaret inte är så viktigt.
Kjell Eriksson
Sverigedemokraterna kommer naturligtvis inte att rösta fram en s-mp-regering. Det vet alla. Vilken regering vill Löfven ha? Inför förra valet en koalition med mitten, dvs l, c och mp. Men idag står nyliberala c till höger om m i många avseenden liksom också l, t ex i skattefrågan och försvarspolitiken (bl a NATO). S har ett uppenbart intresse av att koppla ihop alliansen med SD. Statsvetaren Tommy Möller frågar sig i Dagens Industri apropå SD-debatten: "En sak är att inte samarbeta (med SD, min anm). Det finns goda skäl till det. En annan sak är att avstå från att förverkliga sin egen politik pga beröringsskräck." Det tycker jag också (ur demokratisk synpunkt). Det är inte konstigare att moskvastyrda Sveriges kommunistiska parti var ett stödparti till s-regeringar. Förklara gärna den principiella skillnaden.
För övrigt tror jag inte att det politiska spelet, vilket politiker, statsvetare och journalister ägnar så stor kraft åt avgör val. Ågna mer tid år sakfrågorna och avstå från billig politisk demagogi.
Klas Bengtsson
Nog känns det som om mycket som hittills varit "bortled up" snart kommer ur flaskan. Ett obetänksamt ryst till och hela tallriken är full av ketchup. Kan bli en jobbig till nästa val.
Klart oroande att SD fick 18 % i senaste ipsos mätningen. I ett verkligt val kanske de skulle ha fått ännu mer.
Att som m ta över, och kopiera originalets politik kanske inte är bästa strategin... Folk litar alltid mer på de som initierade tankarna, än de som i efterhand försöker kopiera idéerna.
Vad jag inte begriper är att invandringsfrågan aldrig blivit en valfråga förrän SD kom in i riksdagen,En så stor och viktig fråga för svenska folket ville alltså de etablerade partierna inte prata om. Paradoxen är att om de hade gjort det, hade förmodligen inte invandringsfrågan inte varit något bekymmer. Det är ju bristen på tidigare debatt som upprör stora delar av svenska folket, Inte nödvändigtvis invandringen i sig!
Sorgligt värre är att det skall behövas ett parti som SD för att frågan skall komma på agendan. Detta är ett klart underbetyg till alla etablerade partier och etablerade politiker.
Kjell Eriksson
Nja, m och s har som statsbärande partier alltid haft en realistisk syn till opinionsbildning och till statsbudgeten, vilket innebär en relativt restriktiv migrationspolitik, i praktiken, där man kunnat hålla fanan högt teoretiskt, pga av Sveriges läge i nordvästra Europas utkant, omgiven av vatten. Genom internet + Öresundsbron + Schengen + laissefarie avseende Svenska pass, så ändrades ekvationen lite, och flyktingsmugglarna fann en ny näring. Dock ändrades ekvationen, samtliga små partier körde över s+m efter valet 2002 och införde ett system med prövning i domstol istället för prövning genom politisk prövning enligt vad budgeten för migration hade som gräns, och sedan la m om sin politik och vann valet 2006, och la om rodret ännu mer 2010. Så man får nog har lite respekt för att det är en generös politik som vinner val i Sverige, efter 2002 alltså. Dvs orginalet är S+M, eller snarare s, eftersom farbror Kalle och långbollsbengt var först ut med en uppluckring 1991 - 1994 som reaktion till NyD.
Den ordning som varit rådande fom 2002 avviker alltså, och förenas med det nya EU-fördraget. Man räknade med "social turism" inom EU, men man räknade inte med att den yttre gränsen skulle utsättas för sådant tryck, och det är väl den lilla missen som fått hela EU att rämna :-) och det värmer en smula i hjärtat, att dessa grandiosa idéeer om en EU-stat utan parlamentarism, skakar i sina grundvalar, av ingen annan anledning än tok-liberalerna själva, så de kan gott sitta och gräma sig en smula med sin rentvättade hals. demokrati är självreglerande, och låter man bara folket fatta beslut, de som ror båten, så undviker man myteri mot bryggan, så enkelt är det.
Hur man ens kan kan komma på tanken, med Europas historia i bakhuvudet, att avskaffa nationell demokrati, frukterna av första v.k som fungerar så bra, är märkligt. Demokratier startar inte krig, och vad som hände i Tyskland, med kombon krigsskadestånd + börs-kraschen 1929 + lån + hyperinflation är en historia för sig. Beslut von oben har aldrig och kommer aldrig fungera långsiktigt. Det som hänt är att lite för många av Europas politiska eliter, hamnat i samma lejonlula i Bryssel, och fångats av samma storslagna tanke, i efterhand är det inte svårt att se att de skjutit sig foten, på fler än ett vis, och det hade respektive parlament, folkval, kunnat talat om redan på 90-talet. Å andra sidan, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge, så hur våra eliter ska baxa tillbaka EU till det samarbetsorgan det en gång var, med nationell rådighet, dvs att väljararna kan signalera halt/stopp, ni navigerar fel, är ett ganska allvarligt politiskt tjänstefel, som nog är hopplöst att förstå om man är politiker, men är ganska självklart för alla som bär strån till stacken.
Först kommer säkerheten och magen, sedan kommer moralen, (gammalt djungelordspråk)
S.W
Skicka en kommentar