Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.
Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.
Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.
För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.
Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall
existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet.
I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men
territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.
Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett
tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt
territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska
enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag
har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att
avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men
hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).
Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.
En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?
Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).
58 kommentarer:
Intressanta tankar. Du behandlar huvudsakligen själva erkännandet, och vilka bedömningar som legat till grund för detta. Här håller jag med dig både i din bedömning och i sak - det är ett bra politiskt beslut att erkänna Palestina.
Men din analys att detta inte var överraskande, utan tvärtom "högst väntat" är jag mer tveksam till. Jag är inte alls lika insatt i frågan, men såhär ser jag på dina argument.
1). "S hade deklarerat detta redan 2012, tillsammans med MP och V." Sådana deklarationer bör vara betydligt enklare i opposition, i synnerhet när S sökte gemensamma ståndpunkter med V och MP. När man väl har regeringsmakten så blir det viktigt att inte stöta sig med USA och att hålla ihop EU-linjen, och det hade därför inte varit förvånande om linjen hade mjukats upp till att tala om "verka för ett erkännande tillsammans med övriga EU-länder" el dyl.
2) "Sverige har redan röstat ja till att ge Palestina status som observatörsstatus." Må så vara. Men det är ju ett beslut som är av betydligt mindre politisk vikt än att erkänna Palestina som stat; Israels och USAs reaktioner på Löfvens tillkännagivande är ett bevis på det. Hade det bara varit marginell skillnad mot att ge observatörsstatus hade inte Löfven bemödat sig om att ta upp det i deklarationen, och USA/Israel hade inte brytt sig.
På det hela taget hade åtminstone jag väntat mig en mer tillbakadragen utrikespolitisk roll under Stefan Löfvens och Margot Wallströms ledning. Kanske att de kommer vara progressiva inom t.ex. miljö och jämställdhetsfrågor internationellt - där de har trovärdighet och erfarenhet, fr.a. genom Wallström - men i övrigt mest se till att inte stöta sig med någon. Med Carl Bildt som minister var ju det liksom aldrig ett alternativ för den förra regeringen. Och Göran Persson var statsminister under en extremt polariserad utrikespolitisk tid, där han valde den proamerikanska linjen. Återigen, min ödmjuka uppfattning.
Med detta sagt så tycker jag att din avslutning är högst relevant och intressant. Vad betyder ett erkännande för utrikespolitiken i praktiken? Det vore ju rimligt att åberopa rätten till självförsvar för Palestina, att vara än tydligare mot bosättningspolitiken osv än man är idag. Mycket spännande blir det... Jag ser fram emot fler inlägg härifrån.
Nu finns det förstås en palestinsk stat som behärskar sitt territorium; Gaza som styrs av Hamas. Är det denna stat som den rödgröna regeringen tänker erkänna?
Med Bjerelds argumentation kan Sverige också erkänna Islamska Staten. IS kontrollerar ett avgräansat territorium, staten har ett folk (sunni muslimer, sedan alla andra flytt), etc.
Här är några argument EMOT att Sverige erkänner en palestinsk statsbildning:
1. Den tilltänkta statens regering kontrollerar inte sitt territorium.
A. Hamas, och inte staten, utövar våldsmonopolet i Gaza.
B. Palestinierna avsade sig kontrollen av C-områdena till Israel i Oslo-avtalen.
2. Sverige borde ställa en rad villkor på palestinierna innan ett erkännande:
A. Förbättra människorätts-situationen, framför allt i Gaza och för den bräckliga kristna minoriteten.
B. Avskaffa all lagstiftning som riktar sig mot judar, tex dödsstraff för palestinier som säljer privat landegendom till judar.
C. Avväpna terrorgrupperna i Gaza.
3. En ensidigt utropad palestinsk statsbildning strider mot Oslo-traktaten. Den förespråkade tvåstatslösningen måste skapas inom ramverket för ingångna traktat.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Ensidigt utropande av en stat har förekommit tidigare. David Ben-Gurion (David Grün) utropade staten Israel den 14 maj 1948.
Jag har själv sedan länge trott på tvåstatslösningen som enda rimliga mål på lite sikt. När jag läste den alltid tänkvärde filosofen Torbjörn Tännsjö på DN Debatt börjar jag dock tveka. Själva idén med en stat per folk och liknande är ju i sig både osympatisk, bakåtsträvande och på många sätt kontraproduktiv, se http://www.dn.se/debatt/tva-folk-i-en-stat-kan-vara-vagen-till-fredlig-losning/
Olof,
Jag förmodar att två (eller flera) folk skall dela på en stat i fredlig idyll, ungefär som i Syrien, Libanon, Iraq, Jemen eller Libyien. Eller kanske som de upplysta europeerna gjorde i Jugoslavien, Cypern, Nordirland, Spanien/Baskien, Ukraina och Tjeckoslovakien. För att nu inte nämna det totalt misslyckade experimentet i fredlig etnisk samlevnad i hela Afrika.
Den allmänna trenden tycks vara att multi-etniska nationalstater är i färd att sönderfalla i etniska mini-stater (Quebec, Baskien, Katalonien, Belgien), eller som i Ukraina, Cypern och Nordirland brytas sönder av irredentismens krafter. Med andra ord - tvärtemot de gamla marxistiska och de nya islamistiska drömmarna om att avskaffa världens politiska uppdelning i länder.
Om man i stället ser till historien, så har faktiskt imperiemodellen lyckats betydligt bättre än den nuvarande multi-etniska nationalstatsmodellen vad gäller fredlig samexistens. Jämför den relativt fredliga samexistens mellan etniska grupper som i dag slår ihjäl varandra inom de Sovjetiska, Ottomanska eller Britiska imperierna.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
# G. Tikotzinsky Tel Aviv 7:12 fm
Vad är en multietnisk nationalstat? Är det statsvetenskapens motsvarighet till zoologins skvader? Och den relativt fredliga samexistensen i imperiemodellen byggde väl på att man hade trupper som sköt på det de blev tillsagda att skjuta på och alltså inte var rekryterade ur de lokalsamhällen, vars olika etniciteter kunde ge upphov till bråk. I Fjärran Östern tror jag britterna använde sig av ghurkas för ändamålet. Men om denna problematik är du säkert välinformerad!
Enligt Wikipedia blir Sverige den 135:e staten som erkänner Palestina. För Palestina eller Israel är det väl tyvärr ingen större skillnad mellan 134 och 135.
Varför ska vi ha en ambassad i Ramallah? Det finns drösvis med länder av betydligt större vikt för Sverige som inte har någon ambassad och knappt ens fungerande konsulat?
Att vi erkänner en stat innebär ju inte automatiskt att vi ska ha en ambassad där?
Hej!
Jag för vidare en av dina tankar i den här texten: http://levantennyheter.blogspot.se/2014/10/sverige-kommer-att-erkanna-palestina.html
Anonym,
Det går utmärkt att slå upp begreppet nationalstat. Du bör dock bemärka att den svenska definitionen är något annorlunda än det engelska originalet "nation state."
En multi-etnisk nationalstat är just det - ett land (nation state) där flera etniska grupper har etniskt definerade civila rättigheter - oftast gällande språk och undervisning. Tex Finland där svenska och finska är officiella språk, Israel där hebreiska och arabiska är officella språk och där civil-lagstiftningen är religiös/etnisk, Kanada där franska och engelska är officiella språk och där franska katoliker har sitt eget skolsystem, etc.
USA och Sverige är multi-kulturella, men inte multi-etniska nationalstater.
Vad gäller imperierna: Visst använde britterna våld för att hålla ihop imperiet, men det var först efter Sydasiens självständighet som muslimer och hinduer slog ihjäl varandra i takt med 20-30 miljoner om året. Och visst var Sovjet en våldsstat, men öppet krig mellan etniska grupper förekom inte.
Iaktagelsen om imperierna är helt enkelt en fakta-observation som saknar politisk värdering. Det är således inte frågan om bra eller dåligt, bättre eller sämre.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Vad är det styret Löfvén egentligen har erkännt? Palestinskt styre eller tanken på en fredlig stat? Förklaringen sitter inte väl hos många.
Vad de än ger i förklaring, för de ändå fram ett bekymrande bortviftande av hemska ageranden från delar av det palestinska styret. Det gavs ju inga villkor, något som helst krav på agerande. Efter sommarens hamaskrig, är det som om det nya svenska styret gömmer sig bakom önsketänkande.
Och så var det förra veckans tal i FN. Hade Abbas, som han nån vecka innan hade gjort, klandrat Hamas för det civila lidandet i Gaza hade det synt något hopp och det villkorslösa erkännandet hade kunnat ses mer rationellt. Talet blev en vansinnig anklagelse om medvetet folkmord uppföljt av Erekats pinsamma lögner om civila offer.
En fredlig palestinsk stat sida vid sida med Israel är vad alla vill. Låt oss hoppas att styret Löfvén inte ser bort från vad fredlig innebär.
Men Tikotzinsky, du bor ju själv i en multietnisk stat. Är den också dömd att gå under?
Tänk om jag som brottsmistänkt svarade att jag skall erkänna istället för att erkänna eller förneka. Det skulle nog kunna snurra till det förhöret. Och snurrigt tycker jag det är nu. Hur kommer erkännandet av Palestina att gå till. Är det något avtal som ska skrivas under eller räcker det ned ett uttalande, som kanske måste sägas i ett speciellt sammanhang? Av vem i så fall, kungen, statsministern, utrikesministern eller flera i kör? Skall Palestina också formellt erkänna Sverige då? Jag är nog inte ensam av dina följare som skulle uppskatta en gratislektion i ämnet. Tack på förhand!
Dessvärre för Stefan Löfven uppmärksammas det inrikespolitiska utspelet om Palestina internationellt och, naturligtvis, särskilt i Israel.
Dessvärre för Sverige används det känsliga Mellanösternläget på ett sätt som drastiskt bryter den samförståndsanda som av tradition annars präglar Sveriges hållning i "omvärldsfrågor".
Stefan Löfven är en enastående trevlig person och lika omvittnat en god förhandlare. Men vill han befästa ett rykte som åtminstone genomsnittlig statsman, bör han först titta på hur de stor grabbarna gör.
"En fredlig palestinsk stat sida vid sida med Israel är vad alla vill", personligen får jag väl anmäla uppfattningen att mina önskningar utsträcker sig till att även Israel (landet som i "sommarens hamaskrig" hade ihjäl 500 barn) ska bli en fredlig stat. Du också, A-K Roth?
Anonym,
Som jag redan skrivit, så är originaluttrycket "nation state". Se Hans Morgenthau's definition.
Om du inte tycker om mitt bruk av uttrycken nationalstat (enligt engelsk definition) eller uttrycket multi-etnisk nationalstat är du mycket välkommen att hitta på egna termer för de länder jag räknat upp.
Vad gäller Sydasien: Naturligtvis fördrevs/flydde (inte dödades) 20-30 miljoner muslimer och hinduer inom loppet av ett år.
Bulten: Det får framtiden utvisa. Än så länge går det ganska bra - de israeliska araberna tycks vara nöjda med att bo i Israel och inte Syrien eller Libanon, eller Palestinska Myndigheten för den delen. Jag har ofta sagt att avsaknaden av en israelisk-arabisk irredentistisk rörelse är bevis för att Israel fungerar som multi-etnisk stat.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Bulten i Bo, din kommentar är ett sidosteppande från frågan om Sverige nu strax efter Hamas' återigen dubbla krigsbrott, fortsatt terrorism och brott mot mänskligheten villkorslöst ska erkänna denna auktoritet, som ju faktiskt inte är en stat. Ser lite kallsinningt ut från Löfvéns sida att inte villkora erkännandet med åtminstone avväpning av terrorgrupperna. Om civila offer, du vet lika bra som någon annan att Hamas är ansvarigt för en stor del av dessa. Ytterligare indicier av krigsbrott mot dem.
Anonym: Varför detta hang-up med Medelpads egen tjäderhare? Ser du en multietnisk stat som olika djurarter ihopsydda och uppstoppade?
Jaså, när A-K Roth kräver ett "en fredlig palestinsk stat sida vid sida med Israel" så är det ett "sidsteppande" när jag frågar omkäravet ävven gäller att den andra sidstaten (som nyligen i krig mördat 500 barn) ska vara lika fredlig...De dubbla standarden återign exemplifierad med frånvaron av svaret på min mycket enkla fåga.
Bra att invandraren till Isarael, Tikotzinsky, modererar sig och nu verkar i alla fall se ett exempel på att fredlig existens över etnicitetsgränserna är möjligt, händelsevis då det land som han själv flyttat in till. Bra så, den där "...ein Reich, ein Volk..."-terminologin trodde jag att vi med empiriska belägg var överens om att den inte leder till något gott.
Bulten,
Jag har alltid varit stolt över att Israel de facto är en av världens få lyckade multi-etniska stater. Därmed avsäger jag mig inte åsikten att staten är ett judiskt nationalhem både i identitet och definition. Som du ser, så går det utmärkt att vara både-och.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Hur är det möjligt att bl.a. Sverige stödjer bildandet av en Palestinsk stat som har som främsta mål och vision att förbjuda (läs: förinta) Israel. Hur kan man samtidigt från svensk sida hävda att Israel ska rätt till säkra gränser - det är ju helt omöjligt med en palestinsk stat som granne!
BiB: Det handlar om erkännandet av Palestina, en del av vars styre igen medvetet utnyttjat civila och som mördar barn. Det handlar inte om erkännandet av Israel. Därför blir det sidosteppande. Israel som stat mördar inte barn.
BiB, re din fråga, jag undviker att dra debatt till det jag känner igen som samma gamla, personligt och bråksjukt bickering. Naturligtvis anser jag att Israel i fortsättningen ska slippa svara mot den omänskliga terrorn. Om ett erkännande vore bundet till reella villkor,bl.a. avväpning av terrorgrupperna vore det rationellare.
#G.Tikotzinsky Tel Aviv 8:08 em
Vad menar du med ”originaluttrycket”? Pratar vi upphovsrätt? Och hur ser den definition din vän Morgenthau har gjort ut? Och varför skall jag bry mig om hur han definierar uttrycket ”nation state”? Om du nu känner till definitionen så är det väl bara till återge den och låta allmänheten bedöma dess duglighet!
#A-K Roth 5:06
Håller med dig A-K Roth! Jag förstår inte heller varför G. Tikotzinsky har envisas med att gå ned sig i lepus cornutus-träsket. Och jag kan naturligtvis inte heller likna en multietnisk stat vid en folkloristisk fantasifigur. Det finns ju inget självmotsägande i uttrycket multietnisk stat, såsom det finns i uttrycket multietnisk nationalstat.
Inressant diskussion. Dock måste jag fråga vad synpunkten att "Stefan Löven är en enastående trevlig person" tillför debatten...?
Kjell Eriksson
Ulf: går inte Löfvén tvärsmotmånga principer om erkännande?:
http://www.dagen.se/debatt/fel-erk%C3%A4nna-palestina-som-stat-1.273823
"...Formuleringarna i regeringsförklaringen blir svårbegripliga när det står att en tvåstatslösning ska förhandlas fram "i enlighet med folkrättens principer", samtidigt som regeringens erkännande av en palestinsk stat i nuvarande situation bryter mot dessa principer. I regeringsförklaringen står det också att "en tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens."..."
Förhastat och ogenomtänkt på många plan.
Och där kom det som vanligt svenskamerikansk slang ("bickering") från A-K när hon sin vana trogen inte ens kan klara av att kräva en övergång till ett fredligt beteende av Israel. Nej då, det kravet ska enligt henne endast ställas på den part som i krig förlorade 500 barn, inte på det land som fällde bomberna som orskade barnens död...
Dom som har de längsta record av att ha bott i ditt land, Tikotzinsky, de vill säket också definiera sitt land som ett "nationalhem". Och att detta inte bara ska vara ett privilegie för de realtivt nyinflyttade invandrarna.
Men sånt är väl att betrakta som nationalromantisk kosmetika, det viktaste är ju att vi blivit överens om att bevis finns för att folk av olika etnicitet mycket väl kan samexistera i en stat. Min uppfattning är att extremnationalism ofta orsakat slitningar som gett upphov till de konflikter vi kunnat se i de länder som du nämner ovan, håller du med?
Kjell Eriksson,
"Stefan Löfven är en enastående trevlig person och lika omvittnat en god förhandlare", lyder den ostympade mening som jag gjort mig skyldig till. Kuperar du vovven blir den en annan hund.
Det talas väldigt mycket om vilken taktik Löfven kommer att använda för att få med både vänster- och allianspartier i olika uppgörelser.
Det fästs inte lika mycket vikt vid de förutsättningar som ligger i hans personlighet. Jag har alltså uppfattningen att den aspekten är underskattad. Vilket väl får sägas att du bekräftar med frågan.
A-K Roth prcis alla invändningar som KD-aren kommer med i sin Dagen-artikel finns ju behandlade i Bjerelds text i bloggen. Det antar jag dock att även du såg men du var väl sugen på att sedvanligt använda andras kommentarspalter till spridning av artiklar som du tycker man ska läsa istället. Inte särskilt snyggt beteende.
Det stämmer nog bättre att säga att Sveriges erkännande av Palestina inte är någon överraskning. Faktum är att både förre statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt tagit flera steg åt det hållet redan.
Det blev Bildt och Reinfeldt som under Sveriges period som ordförande för EU fick igenom en resolution där det uttryckligen sägs att de illegala bosättningarna inte kan betraktas som "fakta på marken". Tänker Israel behålla territorium på Västbanken måste det enligt EU:s åsikt ske med palestinskt medgivande.
Sverige röstade också 2012 för ge det palestinska självstyret observatörs status i FN, man skulle kunna kalla det för en lägre grad av erkännande. Faktum är att om det inte varit för fanatiska folkpartister skulle nog Reinfeldt och Bildt ha satsat på fullt erkännande de också.
Bulten,
Jag kan komma på två multi-etniska stater som fungerar - Schweiz och Israel. Om du har fler exempel är du välkommen att presentera dem. (Finland faller tex, eftersom landet inte lyckats bevara den svenska minoriteten.)
Så länge den arabiska minoriteten i Israel är kring 20% fungerar det bra, men som jag redan skrivit många gånger så är utsikterna dåliga om judarna skulle vara i minoritet. Exakt var den övre gränsen går för den arabiska minoritetens storlek (mellan 20-49%) i ett fungerande multi-etniskt Israel kan ingen säga. Min personliga uppfattning är att 20-30% är en gråzon, med en övre gräns kring 25-30%.
Vad vi däremot vet helt säkert är följande:
1. Palestinierna kan inte alls tänka sig en multi-etnisk statsbildning. De kräver att en palestinsk stat skall vara 100% judenrein.
2. I samtliga multi-etniska arabstater utkämpas det, eller har utkämpats, blodiga etniska inbördeskrig, med undantag för Egypten. I Egypten lider kopterna av instutionell diskriminering och utbredda våldshandlingar riktade mot dem.
3. Samtliga islamistiska inriktningar avser införa institionell diskriminering mot alla icke-muslimska etniska grupper.
4. Palestinierna har redan bevisat att de inte kan leva i en delad stat med judar - jämför inbördeskriget mot judarna i Palestinska Mandatet, 1947-48.
Min slutsats: Ideen att palestinier, vare sig islamistiska eller icke-islamistiska, skulle kunna leva i en multi-etnisk nationalstat tillsammans med judar ter sig helt orealistisk.
Den arabiska minoriteten vill helt säkert ha ett eget nationalhem i Israel, i stället för att leva som minoritet i ett judiskt nationalhem. Så ter sig livet för etniska minoriteter överallt i världen. Vi ser dagligen, tex, hur den kurdiska minoriteten i Irak vill ha ett eget nationalhem, men världsmakterna motsätter sig tanken på att upplösa den irakiska statsbildningen.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Rätt bultenibo. Det har funnits judar i området hela tiden sen 3000 år.
I SVT:s Aktuellt i kväll 7/10 redovisas den israeliska uppfattningen om den svenska regeringens beslut att erkänna staten Palestina. I ett citerat nyhetsinslag från Israelisk TV betecknas denna nyhet om relationen mellan Sverige och Palestina som "en kontrovers mellan Sverige och Israel" (!)
Orion77,
att den svenska vänsteraversionen mot Israel tar sig uttryck i stöd till Palestinierna är väl inte något förvånande i sig. Särskilt som utspelet nu är ett naturligt inslag i inrikespolitiken.
Så det är alltså palestinierna som är den gemensamma inrikespolitiska nämnaren för den nya svenska regeringen...
Verkar mest som en övervintrad radikal vänsterreflex ompackad i ny grön förpackning.
Tja man kan veklaga över att "vänstern" stöder palestinierna och antyda att det är något skumt.
Man kan också notera att en stor skara folkpartister, moderater, kristdemokrater och del sverigedemokrater genom årens lopp varit mycket entusiastiska över Israels heliga rätt att ockupera och attackera palestinierna. Periodvis verkar det knappt ha funnits någon bortförklaring från det israeliska försvarets talesmannaenhet som varit så enfaldig att inte Jan Björklund eller Birgitta Ohlson inte kunnat stå i riksdagen och återupprepa den.
Och som tidigare sagts: det är inte bara "vänstern" som tycker att det inte kan fortsätta som det gör. Carl Bildt har exempelvis tagit flera steg under sin tid som utrikesminister. En sådan gedigen, konservativ etablissemangsfigur som Storbritanniens Chris Patten likaså.
Efter att under åren, som jag själv tycker, ha följt debatten om Mellanöstern ganska frekvent, har jag uppenbarligen missat något lika väsentligt som spektakulärt: en entusiasm hos våra toppolitiker över "Israels heliga rätt att ockupera och attackera palestinierna".
Jag har inte för vana att efterfråga källa, men här är jag entusiastiskt nyfiken att få läsa hela uttalandena.
Tack på förhand!
Det är märkligt när det ständigt i debatterna måste framställas som om de mänskliga rättigheter är en "vänsteråsikt".
Sen är det förvisso så att högern och liberaler mer frekvent blundar för brott mot dessa rättigheter, åtminstone om det görs av "rätt" stat eller gruppering.
Utifrån de Liberala grunderna, så är Folkpartisterna Malm/Olsson/Björklund/Ahlmarks hållning rörande Israel rent pinsamt verklighetsfrånvänd och går totalt stick i stäv med var de borde vara ideologiskt sett.
Ok. Enligt Tikotzinsky, är den diskriminerade kvarvarande spillran av palestinier som inte fördrevs 1948 el 67, beviset på den fungerande "multi-etniska Israeliska statsbildningen"...
Man tar sig för pannan!
Jag såg att Hans G Eriksson var "entusiastiskt nyfiken" att få läsa några av de uttalanden som ledande borgerliga politiker brukade gå ut med efter större israeliska aktioner i Gaza, på Västbanken eller södra Libanon.
Ta till exempel angreppet 2008/2009 då Birgitta Ohlsson, Allan Widman och ledarskribenten Mats Skogkär ställde upp i demonstration på Stortorget i Malmö till stöd för angreppet... tillsammans med tvillingarna Kent och Ted Ekeroth.
Det finns många andra exempel. Du kan säkert hitta dem lika bra själv.. men jag misstänker att du inte är så road som du säger.
Men herre gud...! Israel måste väl få försvara sig utan att det kallas för angrepp. Varför detta ständiga obegripliga Israelhat? Det är ju arabsidan som representerar alla former av ofrihet, diktatur, övergrepp, brist på demokratiska rättigheter, förföljelse av oliktänkande, homosexuella, kristna och inte minst av kvinnor - listan kan göras ännu längre. Men, det är alltid, alltid Israel som ska kritiseras på alla sätt. Obegripligt!
Jo, Klas Sandberg,
jag är mer road än jag låtit ana över ett enda exempel på entusiasmen på
"Israels heliga rätt att ockupera och attackera palestinierna". Det framgår inte av ditt svar om citatet avsåg plakattext eller talkör i Malmö. Jag tror att du sökt det i stjärnorna. Det var snarare så, att demonstranterna vädrade mer indignation än entusiasm över sakernas tillstånd.
Det är - i mina ögon - inte samma sak. Jag ser fortfarande roande fram emot ett belägg för det du säger.
Saken blir inte bättre av att du tar argumentstöd i Sverigedemokraterna.
Anonym 8:32,
det har gått så långt, att det i kommentarer på olika bloggar lagts Israel till last just det faktum att landet är en demokrati. Det sägs att man kan kräva mer av Israel än av omvärlden, eftersom det är en demokrati!
När det gått så långt biter inga sakargument.
Nu börjar du närmast bli desperat.
"..tar argumentstöd i Sverigedemokraterna"?
Man kan väl konstatera att herrar Kent och Ted Ekeroth ställde upp för att demonstrera för Israel... tillsammans med folkpartiets Birgitta Ohlsson och Allan Widman och tillsammans markerade de stöd för det israelska angreppet på Gaza då.
De stödde Israels heliga rätt att angripa Gaza.
Jag gissar att du nu kommer att inleda en standard tirad om Israels rätt till självförsvar.
Jag känner igen det där. Israel har rätt att försvara sig. Palestinier eller libaneser har enligt samma synsätt ingen som helst rätt att värja sig mot israeliska angrepp.
Klas Sandberg
Nu tar jag mig den "heliga" rätten att be dig ta spann och spade och kila hem:-)
Kjell Sandberg,
du talar om att en stor skara politiker "genom årens lopp varit mycket entusiastiska över Israels heliga rätt att ockupera och attackera palestinierna".
Är det tecken på desperation att jag begär belägg för det som sägs? När du nu tycker att ett tvillingpar Sverigedemokrater skulle stödja din argumentation, så bör du med någon trovärdighet i behålla kunna visa på vilket sätt de uttryckt sin entusiasm över "israels heliga rätt att attackera palestinierna".
Men det var ju vad de gjorde. Var och varannan kotte i den demonstrationen viftade med israeliska flaggor.
Somliga hade virat in sig i dem.
Det spelades israelisk musik i högtalarna och nästan alla talen handlade om just om hur RÄTT det israeliska angreppet mot Gaza som då nyligen gått av stapeln var.
Det kan inte tolkas som något annat än ett tydligt markerande av stöd för, och gillande av det israeliska angreppet.
Läste Israels utrikesministers (Avigdor Libermans) artikel i DN-debatt.
Att Israels utrikesminister använder så enkla knep som att hänvisa till konflikter, som i hans ögon är värre än Israel-Palestina konflikten är häpnadsväckande. Bara för att han upplever andra problem värre, skall inte Sverige ta ställning i Israel-Palestina konflikten. Sverige får börja rangordna svårigheterna i världen, och därefter beta av dem i fallande svårighetsgrad. Klok tanke!
Kjell Eriksson
Så kom det då äntligen. Det var din TOLKNING.
(Jag har naturligtvis inte påstått att personerna du hänvisar till inte var för Israel - eller emot.)
Självklart var det min tolkning.
Och den tolkning som nästan alla vittnen gjorde också. Ställer man sig och viftar med israeliska flaggor bara dagar efter ett massivt israelisk angrepp med mängder av dödsoffer, ja då får man nog uppfattade det som stöd.
Eller de kanske bara samlades där på Stortorget med israeliska flaggor i januari för att de kände för det? Ett tidsfördriv?
Vilket för oss tillbaka till början igen.
Det gnölas på "vänsterns" stöd för palestinierna.
Du gör det.
Det stödet är orimligt sägs det. Det finns andra frågor sagda vänster kunde ägna sig åt om de prompt envisas.
Man kan lika gärna fråga sig hur det kommer sig att stora skaror folkpartister, kristdemokrater och andra ideligen rycker ut till stöd för Israel. Dess angrepp urskuldas. Långa ledarartiklar brukar författas som slätar över ockupation, bosättningar och apartheidsystem.
Hade inte varit för det stödet i Sverige och andra länder hade konflikten kunnat vara löst för länge sedan. Israel hade kunnat utsättas för kännbara påtryckningar redan efter Libanonkriget 1982 för att ge palestinierna deras rätt.
Det är därför Mellanösternkonflikten skapar stridslinjer i svensk politik också, och det är därför som du och jag nu grälar om saken på Ulf Bjerelds blogg.
Kjell Eriksson,
Sverige har av tradition - hade! - en långtgående strävan efter respektingivande samsyn och gemensamma utspel i utrikespolitiken. I en av alla nämnder hölls yttersta vänstern utanför, utrikesnämnden.
Det har funnits en statsmannamässig mognad av Hammarskjöld-nimbus, upprätthållen genom namn som Jan Eliasson, över svensk utrikespolitik.
Så fick TV-tittarna stifta bekantskap med vår nya utrikesminister i TV igår. Visst, hon är ny om än inte internationellt grön (missförstå inte), men visst var det ett agerande i höjd med statsministerns internationella utspel i inrikespolitiken. Nu, när statsministern representerar en tredjedel av valmanskåren kommer det slarvigt framkastade budskapet. Som när en tonåring talar om vad han har för program för familjen och grannskapet.
En skammens rodnad drar över världen när den svenska inrikespolitiken pöser, där man inte vet hur länge den har pyskraft!
Klas Sandberg,
När man återger något på ett överdrivet sätt för att ge intryck åt det man vill ha fram, är det ofta just det intrycket man ger - att man vill ge intryck med hjälp av förvanskningar i form av missledande TOLKNING.
Saken blir inte bättre när du kallar mitt uppenbart motiverade ifrågasättande för gnölande.
Tja det kan du ju anse Eriksson men du har fortfarande inte levererat något bra bevis för att jag skulle ha haft fel om den där proisraeliska demonstrationen den 25 januari 2009, nämligen att den var ett uttryck för stöd för det just avslutade israeliska angreppet på Gaza.
Faktum är att det var vad som stod i demonstrationstillståndet.
Det blir inte bättre av att du brister ut något som känns som ett standardgnölande... förlåt standardkverulerande över att man på vänstern (och en del på högern också)på olika sätt stödjer palestinierna.
Undrar du vad standardkverulerande innebär? Det innebär att den ena proisraeliska insändarskribenten efter den andra brukar dra den där visan. Jag har rentav sett den i en debattbok från 1968.
Klas Sandberg,
jag tänker inte söka efter bevis för att du har fel i ditt påstående. Det ligger på dig att - om du vill - visa att du behärskar citatkonsten.
Att jag påtalar bristen i det avseendet kan kallas gnölande och att jag är negativ mot Palestina är något jag kan anklagas för utan något som helst belägg.
Allt ligger på den som TOLKAR utan känsla för basal hederlighet.
Skicka en kommentar