Den socialdemokratiska Kriskommissionens sammanträden och seminarier på Rönneberga utanför Stockholm blev på flera sätt en stor framgång. De två dagarna blev en uppvisning av vad arbetarrörelsen när den är som bäst förmår skapa i form av välgrundade samhällsanalyser, konstruktiva politiska diskussioner och öppna arbetsformer.
Medias stora intresse för arrangemanget blev också en sinnebild över Socialdemokraternas stora betydelse i svensk politik, även när partiet är ledarlöst och bidar sin tid i förnyelsearbete. Första dagen räknade jag till ett 40-tal journalister, inkluderande flera TV-team och representanter för i princip alla relevanta media.
Baksidan av medaljen var att när seminarierna drog igång på torsdagen var journalisterna nästan fler än deltagarna. Såväl medierepresentanter som arrangörer uttryckte undran över att medlemmar från partistyrelsen lyste med sin frånvaro (men med bl a Urban Ahlin som positivt undantag). En elak röst konstaterade: Det är väl inte konstigt att partistyrelsen uteblir när det utannonserats att seminarierna skulle handla om politikutveckling.
Jag blev särskilt glad åt den öppenhet som präglade arrangemanget som helhet och de krav på ökad öppenhet som kännetecknade flera av inläggen. Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti, menade Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, och fick starka applåder. Öppenheten tog sig bl a uttryck i att Kriskommissionens båda ordföranden Anna Johansson och Ardalan Shekarabi tillät Sveriges Television att sitta med och filma några av kommissionens arbetsgruppers sammanträden. Är bunkermentaliteten äntligen på väg att monteras ned?
Redan den 15 februari skall Kriskommissionens rapporter vara färdiga och överlämnas till partistyrelsen för att sedan i någon form gå vidare till kongressen i slutet av mars. Tidsramarna är naturligtvis alldeles för snäva för att kommissionens arbete vid den tidpunkten på allvar skall kunna ha åstadkommit en trovärdig förnyelse. Partistyrelsen och kongressen har ett stort ansvar att se till att processen inte upphör utan får en fortsättning även efter det att en ny partiledare finns på plats.
4 kommentarer:
I mångt och mycket kan jag hålla med dig om en imponerande samling seminarier med skiftande innehåll. Men problemet för S är väl att allt ska vävas ihop till en sammanhängande S-politik för vår tid. Lätt att säga...
Tycker att förra veckans lördagsintervju med Marika LÅ illustrerar det väl.
En briljant bloggare och skribent men när hon skulle formulera konkreta förslag var det svårare. Flera gånger tystnade hon helt.
Ok, hon är ung men har ju bloggat mycket om detta och kunde förutsäga en hel del frågor.
Valrörelsen/loppet började kanske september 2010 och det är svårt för en 10000 m-löpare att starta med 1000 m försprång. Även om de i övriga som i detta fall inte sprungit så fort.
Jag skulle iallafall vara orolig som S-sympatisör.
Ursäkta. Svårt att skriva från en liten mobiltelefon med T9-tangentbord. Ska vara:
...svårt för en 10000 m-löpare att starta 1000 meter efter de andra.
Vidar Andersson skriver idag bra om hur han oroas av den socialdemokratiska ideologens Anne-Marie Lindgren analys "Det är det tillbakablickande perspektivet som oroar mig" säger han och han betecknar hennes förslag som att Socialdemokraterna ska möta framtiden genom att backa tillbaka till 1970-talet.
Har Vidar rätt riskerar Socialdemokraterna att bli ett 20 procentsparti eftersom politikens målgrupper i befolkningen nu är, och i ännu större utsträckning kommer att bli, helt annorlunda än 1970-talets, bl.a med en starkt ökande medelklass, mer ointresserad av fördelningspolitik och statlig styrning än befolkningen under 1970-talet.
/BR
Det kommer säkert att bli många HÄÄRLIGA möten. Men resultatet blir nog rätt klent. Och väljarna kommer nog inte att bli särskilt imponerade.
Skicka en kommentar