Domen mot Anna Odell och konstens frihet

I dag dömdes Konstfackseleven Anna Odell till dagsböter om totalt 2 500 kronor, för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Det var den 21 januari tidigare i år som Anna Odell som ett led i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron i Stockholm och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus.

Jag har tidigare uttalat att jag hade svårt att bli på allvar upprörd över Anna Odells agerande. God konst skapar sprickor i diskursens ordning och låter oss i sprickorna skymta nya, okända universa. Min invändning riktade sig mot att Anna Odell i sitt projekt gjorde andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i.

Men lika lite som jag har svårt att på allvar bli upprörd över Anna Odells projekt har jag svårt att på allvar bli upprörd över domen. Konst är en sak - juridik en annan. Konstnärer har - oavsett projektets goda intentioner (i detta fall att uppmärksamma brister i psykvården) - lika liten rätt att bryta mot lagen som andra yrkesgrupper som kan tänkas vilja förbättra världen (t ex journalister, författare, präster, politiker). Lagen gäller lika för alla. Det kallas rättssäkerhet och rättsstat.

Problematiken sätts på sin spets vid politiska aktioner som tar formen av civil olydnad. Jag kan känna moralisk respekt över ungdomar som bryter sig in i vapenfabriker och slår sönder vapen. Eller ockuperar outhyrda bostäder. Eller nedläggningshotade vårdcentraler. Eller som på 1980-talet kedjade fast sig vid järnvägsrälsen för att stoppa hormoslyrbesprutningen. Men att känna moralisk respekt betyder inte att man menar att de skall undantas från lagen.

Nöd bryter lag. Att våga följa sitt hjärtas väg och därefter utan att gnälla möta domstolen - det är civilkurage. Jag tycker att Anna Odells sätt att hantera den uppkomna situationen förtjänar just det omdömet.

Sverigedemokraterna som vågmästare?

Med anledning av att Sverigedemokraterna några mätningar i rad hamnat över fyraprocentsspärren har diskussionen om vad som händer om partiet blir vågmästare i riksdagen efter 2010 års val tagit fart igen. Diskussionen är förstås i högsta grad hypotetisk. I dag fick t ex Sverigedemokraterna bara 3.2 procent i DN/Synovates augustimätning.

Jag har gett följande kommentar till TT: Det är viktigt att skilja opinionsundersökningar från valresultat. Även om Sverigedemokraterna ligger över fyra procent några mätningar i rad är marginalerna oftast så små så att resultaten inte är signifikanta. Det samma gäller påståendet att de skulle få en vågmästarroll.

Om opinionsresultatet ändå skulle bli valresultat tror jag inte att något block skulle välja att stödja sig på Sverigedemokraterna. Det politiska priset skulle riskera att bli för högt. Dessutom skulle ett stöd från Sverigedemokraterna utgöra en bräcklig grund för regeringen – risken är stor att politiken skulle präglas av skakighet och osäkerhet.

Jag ser i stället två andra huvudalternativ som mer sannolika. Antingen att det block som befinner sig i opposition väljer att låta regeringsblocket få genom sina huvudförslag, på samma sätt som t ex Socialdemokraterna i Karlskrona nu lägger ner sina röster kring den borgerliga majoritetens budgetförslag. Eller så skapas samförståndslösningar mellan de borgerliga allianspartierna och de rödgröna i de centrala frågorna. Annars lutar det åt nyval under mandatperioden.

Moderaterna - ett statsbärande parti?

När statsminister Fredrik Reinfeldt i dag inledningstalade på moderaternas partistämma i Västerås formulerade han en vision om Moderaterna som statsbärande parti i Sverige. Det är bra - jag tycker om att partier vågar ha ambitioner. (Fast i min värld är Moderaterna som statsbärande parti förstås mer en mardröm än en vision...)

Hur stora är då moderaternas förutsättningar att verkligen bli ett statsbärande parti? Inte särskilt stora. Jag ser åtminstone tre hinder i vägen.

För det första: När socialdemokratin under stora delar av 1900-talet fyllde rollen som statsbärande parti knöt partiet sitt långvariga regeringsinnehav till en vision om vilket samhälle man ville bygga. Det var i många avseenden en konkret vision, som tydligt urskiljde Socialdemokraterna från de borgerliga partierna och från kommunisterna.

Men vilket samhälle vill Moderaterna bygga? I centrala delar av sitt tal var Fredrik Reinfeldt så allmän att det är svårt att hitta någon som skulle säga emot. Vi måste lägga grund för ett samhälle som är uthålligt och klimatneutralt. Någon som säger emot? Vi måste förstärka kvaliteten i våra viktigaste skattefinansierade välfärdssystem. Hallå där ute - finns det någon som vill ha en sämre kvalitet i våra välfärdssystem? Sverige har en självklar roll i Europa och världen. Det är möjligt - men kanske skulle det vara intressant att veta vilken den rollen är?

Det är bara att blunda och peka i Fredrik Reinfeldts tal för att hitta klyschor och floskler som kännetecknas av att de är omöjliga att säga emot. Därför blir de också politiskt ointressanta. Och när de blir politiskt ointressanta blir de också oanvändbara i bygget av det statsbärande partiet. Varför rösta just på Moderaterna och inte på något annat parti?

För det andra: Hur påverkar moderaternas öppna strävan att bli det statsbärande partiet i Sverige samarbetsklimatet inom den borgerliga alliansen? Tycker Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att det är OK, eller blir de möjligen lite oroliga för vad en sådan utveckling skulle innebära för deras egna partier? Den borgerliga kannibalismen som vi sett så lite av de senaste åren riskerar att återuppstå.

För det tredje: De svenska väljarna är i dag mycket mer rörliga än vad de var under de år som Socialdemokraterna var statsbärande parti. Valforskningsprogrammet vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har t ex visat att andelen väljare som byter parti mellan valen har ökat från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Klassröstningen minskar - det vill säga sambandet mellan klasstillhörighet och val av parti sjunker. En sådan väljarrörlighet gör det allt svårare för vilket parti som helst att uppnå status av att vara statsbärande.

Men jag välkomnar ambitionen och förutsätter att Socialdemokraterna inte sätter sin ribba lägre.

Aftonbladet och kampen mot antisemitismen

Uppdatering måndag den 24 augusti: Bloggposten ledde till att jag i dag debatterade ämnet i Studio Ett i P 1, tillsammans med Isak Nachman (ortodox rabbin i Stockholms judiska församling) samt Cecilia Uddén (Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent). Inslaget finner ni här.

Debatten om frilansjournalisten Donald Boströms artikel i Aftonbladet om påstådda israeliska organstölder kretsar kring två teman: tryckfrihet och antisemitism.

I debatten om tryckfrihet har jag inte så mycket att tillföra. Det råder ju stor enighet om att Sveriges ambassadör i Israel Elisabet Borsiin Bonnier agerade felaktigt när hon i ett pressmeddelande tog avstånd från artikeln. Den borgerliga alliansregeringen har agerat enligt skolboken, genom att tydligt markera avstånd till ambassadörens agerande samt vägrat kommentera innehållet i artikeln. Den enda oklarhet som råder är huruvida ambassadören fått sitt pressmeddelande godkänt av UD innan det publicerades. Det är utmärkt att riksdagens konstitutionsutskott nu får möjlighet att granska ärendet.

Mer principiellt intressant är i stället diskussionen om hur Donald Boströms artikel förhåller sig till antisemitism, samt hur ordet antisemitism används i den politiska debatten. Med antisemitism avses enligt Nationalencyklopedin fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet finns det inget antisemitiskt i Donald Boströms artikel i sig. Den fråga Boström ställer är huruvida det finns något fog för de anklagelser som anhöriga till ihjälskjutna palestinier för fram, att soldater ur Israels armé tömmer döda kroppar på organ för att kunna användas till transplantationer. Boström skriver också att det borde bringas klarhet i om det verkligen förhåller sig på det sättet. Det är berättigade frågor och berättigade krav. Ingen hade reagerat om artikeln hade handlat om något annat land än Israel.

Bekymret är således inte Boströms text i sig, utan vad som inte står i den. Inom antisemitismen ryms föreställningar om judiska ritualmord och om juden som rövar bort barn, slaktar dem och stjäl deras blod. Boström hade kunnat undvika de anklagelser som nu framförs om han i sin text valt att visa upp dessa föreställningar för att därigenom markera att hans text inte är en del av dessa. De palestinska mödrarnas frågor om sina söners uppsprättade och ihopsydda lik är legitima. Men att ge dessa mödrar en röst innebär också ett ansvar att formulera sig på ett sätt så att mödrarnas frågor inte kan avfärdas som ett utfall av judehat.

Sverige är ett land där antisemitismen haft svårare att få fäste jämfört med i de flesta övriga länder i Europa. Det är bra. Kanske skapar det också hos oss en blindhet för de antisemitiska föreställningar som har eller har haft fäste på andra håll i världen? För de allra flesta svenskar är antisemitism något så främmande att vi har svårt att känna igen den när vi vid enstaka tillfällen springer på den.

Historien om Boströms artikel i Aftonbladet för oss till den vidare frågan om hur vi i debatten och i mediebevakningen skall förhålla oss till Israel som stat. Israel-debatten är oerhört polariserad, där en åsiktsriktning menar att ingen annan stat behandlas så orättvist och granskas så kritiskt som Israel. Andra menar att Israel kommer undan med folkrättsbrott och övervåld på ett sätt som ingen annan stat skulle göra.

Israel är på många sätt en unik stat, inte minst genom den förintelse som föregick statens uppkomst. Men Israel kan inte särbehandlas - varken positivt eller negativt. Vi måste ställa samma krav på Israel som på andra stater när det gäller att följa folkrätten. Anklagelser om att israeliska soldater stjäl organ från döda kroppar måste uppmärksammas i lika stor utsträckning som om anklagelserna riktats mot soldater från andra länder. På samma sätt har Israel en självklar rätt till fred och säkerhet på samma sätt som andra stater har.

Men Israel har en smärtsam historia, och det judiska folkets historia är mer smärtsam än de flesta andra folks. Så även om Israel inte i sak skall bemötas annorlunda än någon annan stat, så måste bemötandet i sin form undvika att riva upp det judiska folkets sår eller ge näring åt antisemitiska föreställningar.

Så min ståndpunkt i sak är följande. Donald Boströms artikel är i sig inte på något sätt antisemitisk. Däremot hade han kunnat undvika den debatt som nu uppstod om han synliggjort de antisemitiska föreställningar om judiska ritualmord som har förekommit eller förekommer.

Antisemitism är en vidrig och vedervärdig företeelse. Man kampen mot antisemitismen försvåras när debattörer och självutnämnda Israelvänner använder antisemitism som ett slagträ för att avfärda seriös kritisk mot staten Israels agerande. Jag blir därför dyster när jag ser personer som t ex Gunnar Hökmark på Newsmill jämföra Aftonbladets artikel med nazisternas och Tsarrysslands antisemitism, eller när Jesper Svartvik ur Svenska kommittén mot antisemitism ryggradsmässigt stämplar texten som antisemitisk. Kampen mot antisemitism är faktiskt alldeles för viktig för att överlämnas till personer som som i dessa frågor väljer agitatorns roll i stället för att använda sitt öppna sinne.

Säker seger för Sex and the city-sossarna!

För ett par dagar sedan raljerade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson över att ett socialdemokratisk nätverk för unga kvinnor i Stockholm (sq2540sthlm) inför EU-valet anordnade "ett hållbart mode-event", där unga moderna designers som Anna Bonnevier och Matilda Wendelboe visade kläder och smycken, och där EU-parlamentarikern Åsa Westlund talade om hållbarhet inom EU. Nätverket består av "kvinnor i åldrarna 25-40 år och arbetar på universitet, med media, i offentlig sektor, näringsliv och med mode" och anordnar även "politiska dinnerpartyn". Gudmundson avfärdade nätverket som ett desperat socialdemokratiskt försök att vinna storstadens trendsättande unga kvinnor och gav nätverket namnet "Sex and the city-sossarna".

Men Gudmundson bet sig i tummen. Namnet Sex and the city-sossarna blev en succé, och i ett utmärkt och bitskt svar inbjöd nätverket Per Gudmundson till deras nästa träff, som gruppens egen Stanford. Bloggosfären jublade (se exempel och länkar hos Anna Ardin här), och nätverket fick mer positiv uppmärksamhet för sin verksamhet än om de hade sprungit på Benny Andersson.

Till saken hör att modevisningen i sig blev en framgång, där bara en mycket liten del av dem som deltog var partimedlemmar. Modevisningen fick egenfinansieras, eftersom ingen officiell del av partiapparaten ville eller vågade skjuta till pengar.

Historien om Sex and the city-sossarna är något mycket mer än en rolig anekdot. Vi lever i en tid då väljarna blivit allt rörligare (andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 37 procent 2006) och allt färre svenskar väljer att vara medlem av ett politiskt parti (Piratpartiet undantaget...). Socialdemokraternas och Vänsterpartiets första maj-demonstrationer samlar mycket få deltagare, jämfört med för några decennier sedan. Samtidigt vet vi att medborgarnas politiska intresse inta har minskat. Men det politiska engagemanget tar sig andra uttrycksformer än det partipolitiska. Det tycks som att dagens väljare inte vill binda sig för att köpa ett helt paket med ståndpunkter, men däremot gärna vill engagera sig i enskilda sakfrågor och i former bortom sammanträden och demonstrationer.

Partierna måste möta den nya verkligheten genom att skapa möjligheter för dessa väljare att bedriva politik utan att de behöver binda sig för medlemskap eller ta ansvar för partiets helhetspolitik. Ibland kan det gå fel - och då riskerar förstås en skugga att falla över det parti som initierat aktiviteten. Men vågar man inget så vinner man inget - i det här fallet handlar det om att våga släppa varumärket. Så allt stöd åt sq2540sthlm - eller Sex and the city-sossarna, om nu nätverket väljer att ta det namnet.

Om Sveriges militära närvaro i Afghanistan

Uppdatering med anledning av kvällens Afghanistan-debatt i SVT Debatt återfinns längst ned i posten!

Länge har jag känt en ambivalens i frågan om Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Å ena sidan går kriget inte att vinna militärt. Gränslinjerna mellan folkvalda politiker i Kabul, alla krigsherrar i landet samt talibaner av olika schatteringar är mer grå än svartvita, och här krävs en politisk process. Å andra sidan skulle ett hastigt återkallande av ISAF och den USA-ledda OEF riskera att leda till ett inbördeskrig än våldsammare än det krig som nu pågår.

Nu har jag emellertid satt ner foten. Jag tycker inte att de rådande omständigheterna kring krigföringen i Afghanistan legitimerar ett fortsatt svenskt deltagande. Motiven är följande:

1. ISAF:s uppdrag och verksamhet har utökats över tid och skiljer sig i praktiken avsevärt från det ursprungliga uppdraget som i huvudsak handlade om att skydda biståndsinsatser. I dag är ISAF:s verksamhet mer att betraka som krigförande.

2. ISAF:s och OEF:s operationer blir allt svårare att separera. ISAF-styrkans folkrättsliga mandat är betydligt starkare än vad som gäller för OEF. Det skulle därför behöva finnas täta skott mellan de båda operationerna, men så är i dag inte fallet. Dessutom leds ISAF av Nato och dess högste chef är amerikan.

3. Kriget eskalerar, på bekostnad av biståndsinsatser och en politisk process, och sprider sig till grannländerna. Den militära strategin har uppenbarligen inte fungerat. Det är bättre att bejaka de signaler om samtal med talibanerna som såväl Nato-företrädare som den brittiske utrikesministern David Miliband som hans franske kollega Bernard Kouchner flaggat för. (Väst har ju samarbetat med talibanerna tidigare - när det gällde att bekämpa Sovjetunionen.)

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sammanfattar i dag den svenska Afghanistan-debatten enlig följande:

Alliansfrihet är Nato.
Nato är FN.
FN är krig.
Krig är fred.

Orwell kunde dessvärre knappast uttryckt det bättre.

Uppdatering 20 augusti

Kvällens debatt om Afghanistan i SVT Debatt led av två svagheter. (Och då räknar jag inte att det som alltid är för mycket folk i studion, vilket leder till plottrighet och spretighet.)

1. De som förespråkar att Sverige skall avbryta sitt militära deltagande i ISAF (d v s den åsiktsgrupp jag själv tillhör) har svårt att formulera bra svar på frågan om huruvida inte den militära närvaron behövs för att skydda de biståndsinsatser som alla talar sig så varma för. Medvetet eller naivt - man undervärderar risken för att ett militärt tillbakadragande av ISAF skulle leda till ökat våld i Afghanistan, och i praktiken omöjliggöra ett seriöst biståndsarbete.

2. De som förespråkar att Sverige skall stanna kvar duckar för frågan om huruvida den militära närvaron egentligen utgör ett hinder för att få igång den politiska dialog och försoningsprocess som är nödvändig för att få ett slut på konflikten. Någon militär lösning finns ju knappast.

Sedan förstår jag inte heller varför man i ämnet om landshövdingar och företagsklimat bjuder in en clown och en posör som Johan Staël von Holstein, och dessutom ger honom mer utrymme än de flesta övriga debattörer. Den dittills relativt nyanserade debatten i ämnet tog där bara slut, och ingen orkade försöka dra igång den igen.

Hur klarar sig Piratpartiet i de kommunala valen?

Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge meddelade i dag på DN Debatt att partiet förutom i riksdagsvalet även ställer upp i kommun- och landstingsvalen 2010.

Jag tror att det är ett klokt beslut. Om Piratpartiet skulle misslyckas med att ta sig in i riksdagen i nästa års val kommer partiet ändå med stor sannolikhet att ha vunnit några mandat i kommunala församlingar. Partiet kan då nyttja dessa mandat till att successivt pröva hur deras integritets- och informationspolitiska perspektiv kan ta politisk kropp i enskilda sakfrågor. Deltagandet i kommunal- och landstingsvalen ger också partiet en möjlighet att mobilisera sina medlemmar och sympatisörer i de regioner där de är som starkast.

Visst finns det även risker med att kandidera. Även om Rick Falkvinge i artikeln skriver att partiets styrelse "kommer att ställa mycket hårda krav på de lokala organisationer som vill ställa upp" så finns det inga garantier för att inte mycket udda personer som gör partiet mer skada än nytta kommer att väljas in. Den risken är alltid större hos nya partier än hos gamla och etablerade.

Ju mer Piratpartiet breddar sin sakpolitiska agenda, desto mer växer också risken för intern splittring. För Piratpartiet vore det t ex direkt förödande om deras varumärke och integritetsperspektiv tilläts bli en plattform för drogliberalism eller krav på avskaffande av sexköpslagen.

Piratpartiet är unikt genom att inte göra anspråk på regeringsmakten, utan i ställer säger sig vilja avveckla partiet när de fått gehör för sin politik. Det är spännande, men jag tror inte det är realistiskt. Jag har svårt att se en situation när Piratpartiet säger sig vara "nöjda" med den politik som förs. Piratpartiet mobiliserar ju längs en skiljelinje där det inte saknas eller kommer att saknas motkrafter. Om Piratpartiets försvinner öppnar man dörren för dessa motkrafter.

Ett mer sannolikt scenario är i stället att de skiljelinjer som finns i frågor kring integritet och informationspolitik på sikt vävs in i eller tas över av de etablerade partierna, vilket i så fall skulle göra Piratpartiets existens överflödig.

Men dit är det en lång väg. Hittills är åtminstone jag nöjd med att Piratpartiet är i takt med tiden och synliggör de nya skiljelinjer som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som de etablerade parterna inte varit förmögna att uppmärksamma.

Jag kommenterar Piratpartiets beslut i Aftonbladet och i Dagens Nyheter, samt Sverigedemokraternas resultat i den senaste opinionsmätningen från United Minds i Dagens Nyheter.

Dawit Isaak - dags att byta strategi

Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.

Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.

Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.

Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?

Allsång på Skansen och musik som politisk handling

När Sylvia Vrethammar äntrade scenen i säsongsavslutningen av årets Allsång på Skansen sköljde några politiska reminiscenser hastigt över mig. Mina känslor inför Sylvia Vrethammar och hennes succélåt från tidigt 1970-tal Eviva España återges uttrycksfullt av den alltid läsvärde Johan Croneman i DN i dag (ännu ej på nätet):

Hon hade en megahit 1973 (11 veckor på Svensktoppen) med den Francofjäskiga "Eviva España", det var en veritabel politisk provokation mot alla dem som slogs och kämpade för att störta Francodiktaturen, fascismen och förtrycket.

ETA sprängde Francos efterträdare i tusen bitar, Luis Carrero Blanco, ETA-män arresterades och hotades med garrottering, en garrotterades också 1974. Man binds vid en påle och stryps mycket långsamt. Samtidigt som en spik sakta skruvas in i nacken. På ett ungefär.

Då dansade Sylvia in och vrålade: Eviva España"!

Croneman noterar att programledaren Anders Lundin avstod att ställa någon historiskt politisk fråga och i stället "jizzade runt lite och gjorde skäl för traktamentet", i kontrast mot den skarpa samhällssatir som Lundin ger uttryck för i krogshowen "REA" (Roligt. Elakt. Aktuellt.) på Hamburger Börs. Lundins hållningslöshet ser Croneman som ett uttryck för tidsandan:

Vi lever i en tid när inte allt kan hända och tillåtas utan i en tid när allt skall hända och bör tillåtas. Och då kan man stå för en sak på måndagar, och en annan på lördagar. Däremellan är man öppen för diverse ståndpunkter. Vad kostar den i dag då?

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag vid ett tillfälle lät mig bjudas upp av en kvinnlig moderat skolkamrat och mitt under brinnande Spanienfråga dansade till denna låt. Det var inte rakryggat av mig, och jag lovar - det kommer inte att hända igen.

*

För övrigt har TV-sommaren präglats av en debatt om hur Allsång på Skansen med Anders Lundin klarat utmaningen av det nya, rivaliserande allsångsprogrammet Lotta på Liseberg med Lotta Engberg i TV 4. Det är klart att Lotta på Liseberg i någon mening är kusinen från landet. Mera lågbudget, mindre trendiga artister och en samtalston riktad till verklighetens folk (som Göran Hägglund skulle uttrycka det). Men jag föredrar ändå det alternativet - inte minst genom Lotta Engbergs professionalitet och, vill jag säga, äkthet - jämfört med den pretto-känsla som jag tycker alltmer präglar allsången från Skansen.

Det är utmärkt att ha pretentioner - bara man inte blir pretentiös.

Nationalencyklopedin:
Pretention = (högt) anspråk
Pretentiös = anspråksfull (i en utsträckning som det inte finns täckning för)

Mona Sahlin i Mellanöstern

Mona Sahlin befinner sig just nu i Betlehem, för att tala vid palestinska Fatahs kongress. I Aftonbladet beklagar Helle Klein att Mona Sahlin sannolikt inte kommer att träffa någon Hamas-representant under resan, och att hon därmed försitter ”chansen att återupprätta och utveckla den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken efter Persson-erans nedmontering av Palme/Lindh-linjen.”

Helle Klein har alldeles rätt i att socialdemokratin och Mona Sahlin borde gå före och våga ta steget att samtala med Hamas, på samma sätt som Socialdemokraterna och Olof Palme i början av 1970-talet gick före och vågade ta steget att samtala med PLO och Yassir Arafat. Olof Palme bidrog därigenom till att den då terrorstämplade organisationen PLO fick en plats i den politiska processen, vilket ledde till att PLO tog avstånd från terror och erkände Israel som stat.

Låt oss inte vara naiva. Det finns ingen som helst värdegemenskap eller ideologisk närhet mellan Hamas och socialdemokratin - tvärtom. Men isolering är sällan en framgångsrik politisk strategi, och få bestrider i dag att isoleringen av Hamas har medverkat till dödläget i fredsprocessen.

Samtal med Hamas skall naturligtvis inte heller förväxlas med samarbete med Hamas. Det finns i mina ögon en för stark ängslan inom socialdemokratin för att kontakter med Hamas skulle inverka negativt på socialdemokratins relationer till Fatah och israeliska Labour, båda systerpartier i Socialistinternationalen.

Kommer då Mona Sahlin att träffa någon Hamas-representant under sin resa i Mellanöstern? Det tror jag inte. Hon är i området främst för att tala vid sitt systerparti Fatahs första kongress på 20 år, och jag kan förstå att det skulle uppfattas som provocerande att just i det sammanhanget träffa representanter från Fatahs ärkefiende Hamas. Men det är viktigt att Mona Sahlin vågar ta steget - om det inte blir denna gång så bör det bli snart. Eller kommer arbetsfördelningen i den rödgröna koalitionen att bli sådan att det blir Vänsterpartiet och Miljöpartiet som får stå för Hamas-kontakterna, medan Socialdemokraterna hukar?

Jag skriver om Mona Sahlins Mellanösternresa på Newsmill.

En bild av debatten kring socialdemokraternas Mellanöstern-politik över tid ges i antologin ”Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan” (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008), där representanter från alla åsiktsriktningar inom Arbetarrörelsen ger sin syn den israelisk-palestinska konflikten och den socialdemokratiska politiken i frågan. Boken har fått stor uppmärksamhet och goda recensioner i pressen.

Göran Hägglund får en kompis

USA är hatobjektet nummer ett inom den intellektuella kulturvänstern, enligt min mening oftast varken särskilt intellektuell eller kulturell.

Folkpartiledaren Jan Björklund i sitt sommartal i Marstrand i dag söndag 2 augusti. Göran Hägglund tycks ha vunnit en allierad i sitt korståg mot kulturvänsterns förtryck av verklighetens folk. Björklund undvek dock att kommentera könsneutrala lekar och teaterregissörers ondskefullhet.