Den borgerliga majoriteten i Studiesociala kommittéen föreslår att rätten till studiemedel skall sänkas från dagens sex år till fyra år, berättar Nerikes Allehanda. Efter fyra års studier skall det krävas att den studerande kan ta ut en examen för minst tre års heltidsstudier (kandidatexamen) för att kunna få studiemedel i ytterligare två år.
Reformen gör det i praktiken omöjligt för en student som kommit fel i sin utbildning och vill ändra inriktning att fortsätta sina studier. Likriktningen ökar, och det framstår dessvärre allt mer tydligt att utbildningsminister Lars Leijonborgs (FP) universitetsideal sammanfaller med Frederick Winslow Taylors tidsstudiebaserade syn på hur en fabrik bör fungera.
Ett av de viktigaste skälen till att studenterna tar lång tid på sig för att fullgöra sina studier är att studiemedlen är så låga att studenterna tvingas förvärvsarbeta vid sidan av studierna. Visserligen föreslår kommittén också en höjning av studiemedlen med 400-500 kronor i månaden, men det är en höjning som är alldeles för liten för att få bukt med problemen.
Det är inte så svårt att räkna ut vem som vinner och vem som förlorar om den borgerliga alliansregeringen verkligen genomför utredningens förslag. Ungdomar från studieovana miljöer och med svag ekonomi kommer att tveka, medan ungdomar från studievana miljöer och med god ekonomi kommer att våga.
Klassamhället består, och tar sig ständigt nya uttrycksformer.
Miljöpartiets Lage Rahm och Vänsterpartiets Rossana Dinamarca sägs ha reserverat sig mot förslaget. Jag hoppas innerligt att Socialdemokraternas Caroline Helmersson Olsson har gjort detsamma.
2009-02-24
Stig Dagerman och kronprinsessan Victorias bröllop
En kvinna av börd får äntligen sin man av folket, sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han i dag kommenterade kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings stundande bröllop. Reinfeldt tillade: Jag är väldigt övertygad om att i en i övrigt ganska mörk och dyster stund som det är för Sverige och stora delar av världen tänder detta ett ljus av hopp.
En kvinna av börd och en man av folket? Ett ljus av hopp? Det är uppenbart att Fredrik Reinfeldts omgörning av moderaterna till ett modernt mittenparti åtminstone inte omfattar synen på monarkin.
Bröllopet kommer att äga rum ungefär tre månader före riksdagsvalet 2010. Upptakten till valrörelsen kommer sålunda att inramas av en nationalistisk yra av oanade mått. Frågan är hur denna nationalistiska yra påverkar den politiska debatten. Ett är säkert - bröllopet gynnar knappast den rödgröna koalitionen. (Jag kommenterar bröllopet i Sydsvenska Dagbladet.)
Själv är jag förstås republikan - eftersom jag tror på jämlikhet och på modernitet. Men den svenska monarkin är så tandlös att jag ändå sover gott om natten. (Efter att på Åbytravet en gång ha upplevt hur drottning Silvia med lätt hand hanterade den i förtid bortgångne och alltid gladlynt bombastiske travtränaren Kjell "Sheriffen" Dahlströms ofrivilliga björnkramar blev jag också en supporter till drottningen.)
Kommer då socialdemokraterna - som har kravet på republik inskrivet i sitt partiprogram - att kunna värja sig från kungafjäsk och hovligt svassande? Fan tro't. Som docent Lennart Nilsson vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet visat är stödet för monarkin överväldigande även bland de socialdemokratiska väljarna.
På förekommen anledning leds tanken till Stig Dagermans dagsvers Republikanerna från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.
Dagerman skrev:
En kvinna av börd och en man av folket? Ett ljus av hopp? Det är uppenbart att Fredrik Reinfeldts omgörning av moderaterna till ett modernt mittenparti åtminstone inte omfattar synen på monarkin.
Bröllopet kommer att äga rum ungefär tre månader före riksdagsvalet 2010. Upptakten till valrörelsen kommer sålunda att inramas av en nationalistisk yra av oanade mått. Frågan är hur denna nationalistiska yra påverkar den politiska debatten. Ett är säkert - bröllopet gynnar knappast den rödgröna koalitionen. (Jag kommenterar bröllopet i Sydsvenska Dagbladet.)
Själv är jag förstås republikan - eftersom jag tror på jämlikhet och på modernitet. Men den svenska monarkin är så tandlös att jag ändå sover gott om natten. (Efter att på Åbytravet en gång ha upplevt hur drottning Silvia med lätt hand hanterade den i förtid bortgångne och alltid gladlynt bombastiske travtränaren Kjell "Sheriffen" Dahlströms ofrivilliga björnkramar blev jag också en supporter till drottningen.)
Kommer då socialdemokraterna - som har kravet på republik inskrivet i sitt partiprogram - att kunna värja sig från kungafjäsk och hovligt svassande? Fan tro't. Som docent Lennart Nilsson vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet visat är stödet för monarkin överväldigande även bland de socialdemokratiska väljarna.
På förekommen anledning leds tanken till Stig Dagermans dagsvers Republikanerna från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.
Dagerman skrev:
Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
- Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.
Det dräller av mörka afghaner
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej,det är republikaner
som slickat konungens sko.
Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.
2009-02-21
Är det rätt att spela Davis Cup-matchen mot Israel?
Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel i Malmö 6-8 mars har väckt berättigad uppmärksamhet. Är det verkligen rättfärdigt att bedriva vänskapligt idrottsutbyte med en stat som genom sin brutala krigföring i Gaza bara för ett par månader sedan dödade omkring 1 500 palestinier, varav flertalet civila och många kvinnor och barn?
För många är svaret på frågan intuitivt nej. I sin krigföring överskred Israel en moralisk gräns och det är inte rimligt att nu bara gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt. Ur det perspektivet borde Sverige dra sig ur matchen.
Men jag tillhör ändå dem som tycker att matchen skall spelas. Inte för att jag på något sätt ser mellan fingrarna på vad Israel gjorde i Gaza - min uppfattning i den frågan är väl känd. Men isolerade idrottsbojkotter är sällan verkningsfulla, och leder till en del andra problem som jag skall diskutera nedan.
Jag har viss erfarenhet av bråk kring Davis Cup-matcher i tennis. Som född och uppvuxen i Båstad minns jag de våldsamma demonstrationerna 1968, då Sverige skulle spela tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte inte att man skulle blanda ihop idrott och politik. (Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad.)
År 1975 skulle Sverige spela Davis Cup mot juntans Chile - återigen i Båstad. Den gången var demonstrationerna mot matchen mycket större. Själv gick jag med i tåget och det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile. Men matchen genomfördes, vid sidan av protesterna.
Det stora problemet med tillfälliga bojkotter är just deras tillfällighet. Om vi låter bli att spela tennis mot Israel i dag, när skall vi då återuppta idrottsutbytet med Israel? Vi kan ju inte med någon trovärdighet bojkotta nu och sedan ha idrottsutbyte med Israel igen om några månader. Ett återupptagande av idrottsutbytet skulle ju uppfattas som att vi nu var mer nöjda med Israels internationella agerande.
På samma sätt har jag svårt med krav på att man skall kalla hem ambassadören eller avbryta de diplomatiska förbindelserna med något land. Ambassadören kan ju inte återvända och de diplomatiska förbindelserna inte återupptas utan att det uppfattas som att situationen avsevärt har förbättrats. Som någon sa: Det är aldrig svårt att kalla hem en ambassadör - det svåra är att skicka tillbaka ambassadören igen.
Alltså: antingen en långvarig, systematisk bojkott som t ex mot Sydafrika under 1970- och delar av 1980-talet, eller ingen bojkott alls. Och självklart skall en bojkott inte bara inkludera idrottsutbyte, utan i så fall alla eller åtminstone de flesta kontaktytor stater emellan.
Dessutom tillhör ju jag dem som inte tror att isolering mer än undantagsvis är en effektiv strategi. För mig är det en självklarhet att isoleringen av Hamas var kontraproduktiv, och att omvärlden i stället bör samtala och sätta diplomatisk press på Hamas. På samma sätt vore en isolering av Israel kontraproduktiv, och omvärlden bör i stället samtala och sätta diplomatisk press på Israel.
Så åk gärna till Malmö och demonstrera med kraft mot den israeliska politiken. Men genomför matchen - även om det av säkerhetsskäl blir inför tomma läktare.
För många är svaret på frågan intuitivt nej. I sin krigföring överskred Israel en moralisk gräns och det är inte rimligt att nu bara gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt. Ur det perspektivet borde Sverige dra sig ur matchen.
Men jag tillhör ändå dem som tycker att matchen skall spelas. Inte för att jag på något sätt ser mellan fingrarna på vad Israel gjorde i Gaza - min uppfattning i den frågan är väl känd. Men isolerade idrottsbojkotter är sällan verkningsfulla, och leder till en del andra problem som jag skall diskutera nedan.
Jag har viss erfarenhet av bråk kring Davis Cup-matcher i tennis. Som född och uppvuxen i Båstad minns jag de våldsamma demonstrationerna 1968, då Sverige skulle spela tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte inte att man skulle blanda ihop idrott och politik. (Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad.)
År 1975 skulle Sverige spela Davis Cup mot juntans Chile - återigen i Båstad. Den gången var demonstrationerna mot matchen mycket större. Själv gick jag med i tåget och det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile. Men matchen genomfördes, vid sidan av protesterna.
Det stora problemet med tillfälliga bojkotter är just deras tillfällighet. Om vi låter bli att spela tennis mot Israel i dag, när skall vi då återuppta idrottsutbytet med Israel? Vi kan ju inte med någon trovärdighet bojkotta nu och sedan ha idrottsutbyte med Israel igen om några månader. Ett återupptagande av idrottsutbytet skulle ju uppfattas som att vi nu var mer nöjda med Israels internationella agerande.
På samma sätt har jag svårt med krav på att man skall kalla hem ambassadören eller avbryta de diplomatiska förbindelserna med något land. Ambassadören kan ju inte återvända och de diplomatiska förbindelserna inte återupptas utan att det uppfattas som att situationen avsevärt har förbättrats. Som någon sa: Det är aldrig svårt att kalla hem en ambassadör - det svåra är att skicka tillbaka ambassadören igen.
Alltså: antingen en långvarig, systematisk bojkott som t ex mot Sydafrika under 1970- och delar av 1980-talet, eller ingen bojkott alls. Och självklart skall en bojkott inte bara inkludera idrottsutbyte, utan i så fall alla eller åtminstone de flesta kontaktytor stater emellan.
Dessutom tillhör ju jag dem som inte tror att isolering mer än undantagsvis är en effektiv strategi. För mig är det en självklarhet att isoleringen av Hamas var kontraproduktiv, och att omvärlden i stället bör samtala och sätta diplomatisk press på Hamas. På samma sätt vore en isolering av Israel kontraproduktiv, och omvärlden bör i stället samtala och sätta diplomatisk press på Israel.
Så åk gärna till Malmö och demonstrera med kraft mot den israeliska politiken. Men genomför matchen - även om det av säkerhetsskäl blir inför tomma läktare.
Etiketter:
Båstad,
Davis Cup,
Israel,
Tage Erlander,
Tennis
Studentuppror - the American Way!
New York skakas av ett studentuppror. Nåja, skakas är kanske att ta i. Men New York Times har de senaste dagarna gett stor uppmärksamhet åt att studenter vid New York University (NYU) ockuperat en cafeteria på universitetsområdet. Studenterna kräver att universitetets budget skall bli mer genomsynlig, att 13 studenter från Gaza skall erbjudas möjlighet till fria studier vid NYU samt att NYU ger materiellt stöd till Islamic University of Gaza.
Min avsikt är här inte att diskutera studenternas krav, eller ge uttryck för vad jag känner inför den amerikanska universitetesvärldens finansieringssystem (även om de flesta läsare nog kan ana vad jag tycker om åtminstone det sistnämnda).
Det som slår mig är i stället hur ockupationen beskrivs i New York Times. Här ges ingen egentlig analys av bakgrunden till ockupationen, eller vilka politiska skiljelinjer den är ett uttryck för. Inte heller beskrivs ockupationen som ett brott mot den allmänna ordningen eller som ett auktoritetsuppror. Nej, ockupationen skildras snarast som en lätt frivol scouthajk:
Studenterna tillbringade första natten småpratandes, läsande och spelandes kort. De åt mat som de själva haft med sig, inkluderande äpplen, apelsiner, hummus och jordnötssmör. Några deltog i en övning de kallade "Calisthenic (jag är osäker på betydelsen U.B) dialektisk workout", stretchandes och hoppandes på stället, innan de ajournerade workouten för en diskussion av Hegels filosofi, en diskussion som pågick nästan till gryningen.
Men om ockupationen nu är så oförarglig - varför då ge den så stor uppmärksamhet i ansedda, världsledande New York Times? Var är våldsmakten? Jag gick förbi New York University när ockupationen pågick. Där stod några poliser och solbadade sina ansikten lite försiktigt i februariljuset.
Kombinationen mellan våldsamhet och vänlighet och mellan tolerans och intolerans i det amerikanska samhället upphör aldrig att förvåna mig.
Uppdatering lördag 21/2: Ockupationen avbröts på fredagen, när säkerhetsvakter avlägsnade de stolar och bord som studenterna använt som barrikader. Samtliga studenter som då befann sig på plats har suspenderats från undervisningen i väntan på utredning. Eller som det stod i de brev som tillställdes studenterna: You are suspended from, and classified as a persona non grata at New York university. Studenterna för nu kampen vidare via en hemsida som återfinns här.
I dag tog jag och min kära hustru Long Island Railroad till Port Washington, som ligger 45 minuter utanför New York City. Min pappa är född i USA och i Port Washington arbetade min farfar som trädgårdsmästare hos Mr Mason, som grundade Yellow Cab-rörelsen i New York. (Så egentligen är jag andra generationens invandrare - även om min pappa och hans föräldrar flyttade tillbaka till Sverige redan 1933.)
Det blev ett intressant besök. Port Washington påminde oväntat mycket om det Båstad där jag själv är uppvuxen. Cirka 12 500 invånare, beläget vid kusten, en stor huvudgata som som gick rakt genom samhället. Mycket båtar och villor och sommarliv.
Vi hittade kyrkan där min pappa döptes: The Lutheran Church of our Savior och vänliga personer i kyrkan letade fram kyrkoböckerna från 1928 där dopet fanns nedtecknat.
Men Mr Masons hus "Shore Acres" på Shore Road är sannolikt rivet.
Min avsikt är här inte att diskutera studenternas krav, eller ge uttryck för vad jag känner inför den amerikanska universitetesvärldens finansieringssystem (även om de flesta läsare nog kan ana vad jag tycker om åtminstone det sistnämnda).
Det som slår mig är i stället hur ockupationen beskrivs i New York Times. Här ges ingen egentlig analys av bakgrunden till ockupationen, eller vilka politiska skiljelinjer den är ett uttryck för. Inte heller beskrivs ockupationen som ett brott mot den allmänna ordningen eller som ett auktoritetsuppror. Nej, ockupationen skildras snarast som en lätt frivol scouthajk:
Studenterna tillbringade första natten småpratandes, läsande och spelandes kort. De åt mat som de själva haft med sig, inkluderande äpplen, apelsiner, hummus och jordnötssmör. Några deltog i en övning de kallade "Calisthenic (jag är osäker på betydelsen U.B) dialektisk workout", stretchandes och hoppandes på stället, innan de ajournerade workouten för en diskussion av Hegels filosofi, en diskussion som pågick nästan till gryningen.
Men om ockupationen nu är så oförarglig - varför då ge den så stor uppmärksamhet i ansedda, världsledande New York Times? Var är våldsmakten? Jag gick förbi New York University när ockupationen pågick. Där stod några poliser och solbadade sina ansikten lite försiktigt i februariljuset.
Kombinationen mellan våldsamhet och vänlighet och mellan tolerans och intolerans i det amerikanska samhället upphör aldrig att förvåna mig.
Uppdatering lördag 21/2: Ockupationen avbröts på fredagen, när säkerhetsvakter avlägsnade de stolar och bord som studenterna använt som barrikader. Samtliga studenter som då befann sig på plats har suspenderats från undervisningen i väntan på utredning. Eller som det stod i de brev som tillställdes studenterna: You are suspended from, and classified as a persona non grata at New York university. Studenterna för nu kampen vidare via en hemsida som återfinns här.
I dag tog jag och min kära hustru Long Island Railroad till Port Washington, som ligger 45 minuter utanför New York City. Min pappa är född i USA och i Port Washington arbetade min farfar som trädgårdsmästare hos Mr Mason, som grundade Yellow Cab-rörelsen i New York. (Så egentligen är jag andra generationens invandrare - även om min pappa och hans föräldrar flyttade tillbaka till Sverige redan 1933.)
Det blev ett intressant besök. Port Washington påminde oväntat mycket om det Båstad där jag själv är uppvuxen. Cirka 12 500 invånare, beläget vid kusten, en stor huvudgata som som gick rakt genom samhället. Mycket båtar och villor och sommarliv.
Vi hittade kyrkan där min pappa döptes: The Lutheran Church of our Savior och vänliga personer i kyrkan letade fram kyrkoböckerna från 1928 där dopet fanns nedtecknat.
Men Mr Masons hus "Shore Acres" på Shore Road är sannolikt rivet.
2009-02-17
I am an American
På den internationella statsvetarkonferensen i New York besökte jag i dag panelen "Video Portraits of Unsafe American Citizens". Där presenterade den brittiska statsvetarprofessorn Cynthia Weber sitt multimediaprojekt I am an American.
Cynthia Webers projekt tar sin utgångspunkt i den 60 sekunder långa filmen "I am an American", som bara några dagar efter den 11 september spelades gång på gång i amerikanska TV-kanaler. Filmen visar människor i olika åldrar, med olika hudfärg och från olika samhällsklasser. En i taget tittar de allvarligt in i kameran och säger "I am an American". Filmen fick ett otroligt genomslag i USA och många ser den som det ultimata uttrycket för den patriotiska hegemoniska amerikanska 11-septemberdiskursen.
Cynthia Weber gör sin egen film på samma tema. Hon låter oss möta 13 amerikaner som verkligen är "unsafe" - men inte på grund av yttre hot från Bin Ladin och hans anhang utan från den amerikanska statsmakten själv. I korta porträtt möter vi pappan vars son dog i kriget i Irak, och som nu viger sitt liv åt att propagera mot den amerikanska försvarsmaktens värvningskampanjer. Vi möter ynglingen som rekryterades att arbeta som muslimsk kaplan i Guantanamo, och som sedan oskyldigt anklagades för att vara spion och hotades av dödsstraff. Vi möter den papperslösa svarta kvinnan som arbetade på O'Hare-flygplatsen i Chicago, men som greps och deporterades i svepet efter den 11 september trots att hennes 8-årige son har amerikanskt medborgarskap. Hennes metodistförsamling försökte förgäves skydda henne, bl a under parollen "Who would Jesus deport?". Varje film avslutas med att personen trotsigt tittar in i kameran och säger: I am an American. Det är mycket starkt och gripande. (Delar av Webers filmprojekt finns på Youtube.)
Webers filmprojekt är ett bidrag till den diskursiva striden om vem som är amerikan, eller kanske snarare om vad det innebär att vara amerikan. Hon synliggör också det spänningsfyllda i distinktionen mellan att vara människa och att vara medborgare.
Hur har då Cynthia Webers filmprojekt tagits emot i USA? Jag kommer osökt att tänka på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad skall han göra med den radikala kvinnlig konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade målningar av krigets fasor vill skapa pacifistiska stämningar i ett Venedig som just (1571) medverkat till att det kristna Europa besegrat de förskräckliga muslimerna i Turkiet? Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.
Cyntha Webers verk är redan inköpt till US National September 11 Memorial & Museum...
Cynthia Webers projekt tar sin utgångspunkt i den 60 sekunder långa filmen "I am an American", som bara några dagar efter den 11 september spelades gång på gång i amerikanska TV-kanaler. Filmen visar människor i olika åldrar, med olika hudfärg och från olika samhällsklasser. En i taget tittar de allvarligt in i kameran och säger "I am an American". Filmen fick ett otroligt genomslag i USA och många ser den som det ultimata uttrycket för den patriotiska hegemoniska amerikanska 11-septemberdiskursen.
Cynthia Weber gör sin egen film på samma tema. Hon låter oss möta 13 amerikaner som verkligen är "unsafe" - men inte på grund av yttre hot från Bin Ladin och hans anhang utan från den amerikanska statsmakten själv. I korta porträtt möter vi pappan vars son dog i kriget i Irak, och som nu viger sitt liv åt att propagera mot den amerikanska försvarsmaktens värvningskampanjer. Vi möter ynglingen som rekryterades att arbeta som muslimsk kaplan i Guantanamo, och som sedan oskyldigt anklagades för att vara spion och hotades av dödsstraff. Vi möter den papperslösa svarta kvinnan som arbetade på O'Hare-flygplatsen i Chicago, men som greps och deporterades i svepet efter den 11 september trots att hennes 8-årige son har amerikanskt medborgarskap. Hennes metodistförsamling försökte förgäves skydda henne, bl a under parollen "Who would Jesus deport?". Varje film avslutas med att personen trotsigt tittar in i kameran och säger: I am an American. Det är mycket starkt och gripande. (Delar av Webers filmprojekt finns på Youtube.)
Webers filmprojekt är ett bidrag till den diskursiva striden om vem som är amerikan, eller kanske snarare om vad det innebär att vara amerikan. Hon synliggör också det spänningsfyllda i distinktionen mellan att vara människa och att vara medborgare.
Hur har då Cynthia Webers filmprojekt tagits emot i USA? Jag kommer osökt att tänka på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad skall han göra med den radikala kvinnlig konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade målningar av krigets fasor vill skapa pacifistiska stämningar i ett Venedig som just (1571) medverkat till att det kristna Europa besegrat de förskräckliga muslimerna i Turkiet? Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.
Cyntha Webers verk är redan inköpt till US National September 11 Memorial & Museum...
Etiketter:
11 september,
Cynthia Weber,
I am an American
2009-02-15
New York, New York
Jag är i New York på en internationell statsvetarkonferens. Har förberett mig bl a genom att läsa Kristian Wedels fina och 5o essäer korta bok Manhattan.
Att resa till USA är en märklig upplevelse. Jag upphör aldrig att förundras över hur omodernt och säkerhetsfixerat detta världens modernaste och mäktigaste land faktiskt är.
Sedan årsskiftet gäller att varje person som skall resa in till USA från Sverige eller något annat EU-land i förväg via nätet skall fylla i en ESTA-ansökan (Electronic System for Travel Authorization) som administreras av U.S. Department of Homeland Security. I ansökan får man svara på upplyftande frågor som t ex Har du någonsin varit inblandad i spionage, sabotage, terroristaktiviteter eller folkmord? Eller: Söker du inträde för att ägna dig åt brottslig eller omoralisk aktivitet? Jag skulle gärna ha varit med i rummet och lyssnat på hur det gick till när de skarpa hjärnorna på U.S. Department of Homeland Security resonerade sig fram till den senare frågan.
I min naivitet trodde jag att ESTA var en modernisering av säkerhetskontrollen och att ansökan skulle ersätta den gröna lapp med ungefär samma frågor man tidigare som resenär fick fylla i på flygplanet för att sedan lämna till passpolisen. Men så är det inte. Den gröna lappen finns kvar, vilket innebär att man som resenär två gånger måste besvara de frågor som jag gav exempel på ovan. Jag undrar i mitt inre vad som händer med alla de gröna lapparna? Lagras de någonstans i ett underjordiskt magasin? I bokstavsordning eller land för land? Och samkörs de svar man ger elektroniskt via ESTA med de svar man skriver på de gröna lapparna?
Så många frågor.
På Public Library blir min väska genomsökt tre gånger i samband med ett besök. Och på flygplanet visas filmer med säkerhetsföreskrifter inte bara i samband med start, utan nu också i samband med landning.
Men på isbanan vid Rockerfeller Center åker folk i alla åldrar skridskor. De är glada och jag noterar att ingen - inte ens de minsta barnen - bär hjälm. Denna hjälmlösa sorglöshet känns i det närmaste befriande i skuggan av det säkerhetstänkande som annars tynger denna stad och detta land.
Att resa till USA är en märklig upplevelse. Jag upphör aldrig att förundras över hur omodernt och säkerhetsfixerat detta världens modernaste och mäktigaste land faktiskt är.
Sedan årsskiftet gäller att varje person som skall resa in till USA från Sverige eller något annat EU-land i förväg via nätet skall fylla i en ESTA-ansökan (Electronic System for Travel Authorization) som administreras av U.S. Department of Homeland Security. I ansökan får man svara på upplyftande frågor som t ex Har du någonsin varit inblandad i spionage, sabotage, terroristaktiviteter eller folkmord? Eller: Söker du inträde för att ägna dig åt brottslig eller omoralisk aktivitet? Jag skulle gärna ha varit med i rummet och lyssnat på hur det gick till när de skarpa hjärnorna på U.S. Department of Homeland Security resonerade sig fram till den senare frågan.
I min naivitet trodde jag att ESTA var en modernisering av säkerhetskontrollen och att ansökan skulle ersätta den gröna lapp med ungefär samma frågor man tidigare som resenär fick fylla i på flygplanet för att sedan lämna till passpolisen. Men så är det inte. Den gröna lappen finns kvar, vilket innebär att man som resenär två gånger måste besvara de frågor som jag gav exempel på ovan. Jag undrar i mitt inre vad som händer med alla de gröna lapparna? Lagras de någonstans i ett underjordiskt magasin? I bokstavsordning eller land för land? Och samkörs de svar man ger elektroniskt via ESTA med de svar man skriver på de gröna lapparna?
Så många frågor.
På Public Library blir min väska genomsökt tre gånger i samband med ett besök. Och på flygplanet visas filmer med säkerhetsföreskrifter inte bara i samband med start, utan nu också i samband med landning.
Men på isbanan vid Rockerfeller Center åker folk i alla åldrar skridskor. De är glada och jag noterar att ingen - inte ens de minsta barnen - bär hjälm. Denna hjälmlösa sorglöshet känns i det närmaste befriande i skuggan av det säkerhetstänkande som annars tynger denna stad och detta land.
2009-02-12
Språktest för skånska poliser?
Det borde faktiskt heta "apjävel" eller möjligen "apajävel".
Jeanette Thuresson diskuterar i Gringo om skånska poliser verkligen skulle klara Folkpartiets språktest.
(Lånat ur Aftonbladet 12/2)
2009-02-10
Vem vann valet i Israel?
De tre exit poll-mätningarna i det israeliska valet visar tisdag kväll ett samstämmigt resultat. Mittenpartiet Kadima med Tzipi Livni blir största parti, och behåller sina 29 mandat i Knesset. Likud och Benjamin Netanyahu går visserligen fram kraftigt till ungefär 27 mandat. Men eftersom Likud under lång tid varit största parti i opinionsmätningarna blev varesultatet ändå en besvikelse för dess sympatisörer. Det samma kan sägas om det extrema populistiska högerpartiet Yisrael Beiteinu och Avigdor Lieberman, som beräknas få cirka 15 mandat, vilket är en kraftig ökning men något färre än vad opinionsmätningarna pekade på. Arbetarpartiet och Ehud Barak gör ett katastrofval och beräknas inte få fler än 13 av Knessets 120 mandat.
Om vi antar att exit pollresultaten också blir valresultatet - vem vann då det valet? Kadima och Tzipi Livni vann genom att bli största parti. Men högerblocket vann genom att bli största block.
Uppgiften att bilda regering brukar alltid gå till partiledaren för det största partiet, i det här fallet alltså Tzipi Livni. Men om Shimon Peres som president gör bedömningen att en annan partiledare har bättre möjligheter att bilda regering, så kan Peres ge uppdraget till denne i stället.
Nu väntar en tid av intensiva konsultationer och inviter mellan de politiska partierna. Eftersom Tzipi Livni misslyckades med att bilda regering i höstas utifrån en mandatfördelning som var mer till Kadimas fördel än den som följer av detta valresultat, talar mycket för att nästa israeliske premiärminister heter Benjamin Netanyahu. Om inte Netanyahu nöjer sig med en tung ministerpost i en regering ledd av Tzipi Livni? För inte kan väl en regering som ställer Likud åt sidan ha möjlighet att överleva någon längre tid?
Som sagt - israelisk politik är oerhört svårförutsägbar, beroende på de korsande politiska och sociala skiljelinjer jag redovisade i föregående bloggpost. Stabilitet och en regering som inte är helt högerdominerad är nödvändiga villkor för att få fart på fredsprodcessen. Valresultatet tycks knappast underlätta en sådan utveckling.
Om vi antar att exit pollresultaten också blir valresultatet - vem vann då det valet? Kadima och Tzipi Livni vann genom att bli största parti. Men högerblocket vann genom att bli största block.
Uppgiften att bilda regering brukar alltid gå till partiledaren för det största partiet, i det här fallet alltså Tzipi Livni. Men om Shimon Peres som president gör bedömningen att en annan partiledare har bättre möjligheter att bilda regering, så kan Peres ge uppdraget till denne i stället.
Nu väntar en tid av intensiva konsultationer och inviter mellan de politiska partierna. Eftersom Tzipi Livni misslyckades med att bilda regering i höstas utifrån en mandatfördelning som var mer till Kadimas fördel än den som följer av detta valresultat, talar mycket för att nästa israeliske premiärminister heter Benjamin Netanyahu. Om inte Netanyahu nöjer sig med en tung ministerpost i en regering ledd av Tzipi Livni? För inte kan väl en regering som ställer Likud åt sidan ha möjlighet att överleva någon längre tid?
Som sagt - israelisk politik är oerhört svårförutsägbar, beroende på de korsande politiska och sociala skiljelinjer jag redovisade i föregående bloggpost. Stabilitet och en regering som inte är helt högerdominerad är nödvändiga villkor för att få fart på fredsprodcessen. Valresultatet tycks knappast underlätta en sådan utveckling.
Etiketter:
Avigdor Lieberman,
Benjamin Netanyahu,
Israel,
Kadima,
Likud,
Tzipi Livni
2009-02-08
Vem vinner valet i Israel?
På tisdag går Israel till val. Opinionsläget är komplicerat. Högerblocket Likud och dess ordförande Benjamin Netanyahu leder fortfarande , men tycks i valrörelsens slutskede tappa sympatier till den populistiske Avigdor Lieberman och hans extrema parti Israel Beiteinu längst ut på högerkanten. Mittenpartiet Kadima och Tzipi Livni utmanar Likud om att bli största parti, medan Arbetarpartiet och Ehud Barak får inrikta sig på att bli fjärde största parti, efter Likud, Kadima och Israel Beiteinu.
Paradoxalt nog blir själva valresultatet av mindre betydelse. Det viktiga är vilka politiska koalitioner som bildas efter valet, och där är valresultatet bara ett av ingångsvärdena.
Israelisk politik är alltid svårförutsägbar. Denna svårförutsägbarhet har sin grund i att israelisk politiken baseras på korsande skiljelinjer. I Sverige har vi en skiljelinje som dominerar det politiska livet. Det är den mellan vänster och höger, det vill säga mellan arbete och kapital. Vänster-högerskiljelinjen kompletteras möjligen med skiljelinjen mellan miljö och tillväxt, det vill säga den gröna dimensionen. Få skiljelinjer skapar stabilitet och förutsägbarhet i svensk politik.
Men i Israel präglas politiken av flera skiljelinjer: mellan vänster och höger, men också mellan judar och palestinier, mellan religion och sekularism, mellan infödda och invandrade, mellan ashkenazim (europeiskättade judar) och mizrahim (judar med rötter i Mellanöstern). Förekomsten av flera skiljelinjer skapar instabilitet och oförutsägbarhet i israelisk politik. Denna problematik analyseras föredömligt i Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006).
I detta nät av israeliska korsande skiljelinjer är de flesta koalitioner tänkbara. Netanyahu kan bilda en högerregering med stöd av de religiösa partierna, men han kan också regera tillsammans med Kadima och kanske t o m Arbetarpartiet. Lieberman kan också samregera med Likud, Kadima och Arbetarpartiet. Den försvagade Barak får ta vad han får.
Ur fredsprocessens perspektiv är två saker väsentliga. För det första att det inte blir en högerregering stödd enbart på religiösa partier. En sådan regering får svårt att inför den egna väljarkåren legitimera de eftergifter som fredsprocessen med nödvändighet kräver. För det andra att regeringen blir tillräckligt stark för att skapa politisk stabilitet i Israel för åtminstone de närmaste två åren. Utan politisk stabilitet i Israel finns det inga förutsättningar för varaktiga framsteg i fredsprocessen.
Men är då allt verkligen möjligt i koalitionsförhandlingarna? Nej, inte riktigt allt. Ett vet vi: de arabiska partierna i Israel kommer aldrig att inbjudas till några regeringsförhandlingar. Eftersom cirka 20 procent av Israels befolkning är araber, så innebär det i praktiken att en femtedel av Israels befolkning är konstant utestängda från regeringsmakten. För mig visar detta konstanta utestängande på det olämpliga i att långsiktigt bygga en stat på etnisk eller på religiös grund.
Paradoxalt nog blir själva valresultatet av mindre betydelse. Det viktiga är vilka politiska koalitioner som bildas efter valet, och där är valresultatet bara ett av ingångsvärdena.
Israelisk politik är alltid svårförutsägbar. Denna svårförutsägbarhet har sin grund i att israelisk politiken baseras på korsande skiljelinjer. I Sverige har vi en skiljelinje som dominerar det politiska livet. Det är den mellan vänster och höger, det vill säga mellan arbete och kapital. Vänster-högerskiljelinjen kompletteras möjligen med skiljelinjen mellan miljö och tillväxt, det vill säga den gröna dimensionen. Få skiljelinjer skapar stabilitet och förutsägbarhet i svensk politik.
Men i Israel präglas politiken av flera skiljelinjer: mellan vänster och höger, men också mellan judar och palestinier, mellan religion och sekularism, mellan infödda och invandrade, mellan ashkenazim (europeiskättade judar) och mizrahim (judar med rötter i Mellanöstern). Förekomsten av flera skiljelinjer skapar instabilitet och oförutsägbarhet i israelisk politik. Denna problematik analyseras föredömligt i Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006).
I detta nät av israeliska korsande skiljelinjer är de flesta koalitioner tänkbara. Netanyahu kan bilda en högerregering med stöd av de religiösa partierna, men han kan också regera tillsammans med Kadima och kanske t o m Arbetarpartiet. Lieberman kan också samregera med Likud, Kadima och Arbetarpartiet. Den försvagade Barak får ta vad han får.
Ur fredsprocessens perspektiv är två saker väsentliga. För det första att det inte blir en högerregering stödd enbart på religiösa partier. En sådan regering får svårt att inför den egna väljarkåren legitimera de eftergifter som fredsprocessen med nödvändighet kräver. För det andra att regeringen blir tillräckligt stark för att skapa politisk stabilitet i Israel för åtminstone de närmaste två åren. Utan politisk stabilitet i Israel finns det inga förutsättningar för varaktiga framsteg i fredsprocessen.
Men är då allt verkligen möjligt i koalitionsförhandlingarna? Nej, inte riktigt allt. Ett vet vi: de arabiska partierna i Israel kommer aldrig att inbjudas till några regeringsförhandlingar. Eftersom cirka 20 procent av Israels befolkning är araber, så innebär det i praktiken att en femtedel av Israels befolkning är konstant utestängda från regeringsmakten. För mig visar detta konstanta utestängande på det olämpliga i att långsiktigt bygga en stat på etnisk eller på religiös grund.
Etiketter:
Avigdor Lieberman,
Israel,
Kadima,
Likud,
Netanyahu
2009-02-07
Uppenbarelsens ljus
Under fyra söndagar i januari-februari sänder Sveriges Televison kl 10.00 gudstjänster från metodistförsamlingen St Jakob i Göteborg. (Ja, jag skymtar till i bild då och då även om min kyrkotillhörighet är i Svenska kyrkan...).
I morgon söndag 8 februari är det Kyndelsmässodagen, som fått sitt namn av den svenska traditionen att denna dag fira ljusfest (sv. kyndel - eng. candle - lat. candelabrum). Temat för söndagen är Uppenbarelsens ljus. Evangelietexten (Luk 2:22-40) berättar om när Jesus frambärs i templet och den gamle Symeon säger till Maria: Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.
Jag hoppas att så många som möjligt tar tillfället i akt att lyssna på predikan. Det finns många goda skäl till det. Söndag 8 februari kl 10.00 i SVT2. Repris måndag 9 februari kl 15.50 i SVT2.
I morgon söndag 8 februari är det Kyndelsmässodagen, som fått sitt namn av den svenska traditionen att denna dag fira ljusfest (sv. kyndel - eng. candle - lat. candelabrum). Temat för söndagen är Uppenbarelsens ljus. Evangelietexten (Luk 2:22-40) berättar om när Jesus frambärs i templet och den gamle Symeon säger till Maria: Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.
Jag hoppas att så många som möjligt tar tillfället i akt att lyssna på predikan. Det finns många goda skäl till det. Söndag 8 februari kl 10.00 i SVT2. Repris måndag 9 februari kl 15.50 i SVT2.
Etiketter:
Kyndelsmässodagen,
Metodism,
St Jakob,
Uppenbarelsens ljus
2009-02-05
Nato nästa för Centern?
Den svenska opinionen har sällan eller aldrig varit så kärnkraftsvänlig som nu. I den senaste SOM-undersökningen var det 49 procent som ville använda kärnkraften i framtiden, 31 procent var emot ("Skilda världar", Sören Holmberg & Lennart Weibull, 2008). Centerns kovändning i en av sina tidigare profilfrågor kommer ur det perspektivet inte oväntat.
Centern kan visserligen räkna med en del inre oroligheter, och en del kärnväljare kan bli svåra att mobilisera inför Europavalet 2009 och riksdagsvalet 2010. Men för den borgerliga alliansregeringen är Centerns förändrade politik en stor framgång. Nu kan borgerligheten gå till val på en enad energipolitik. Socialdemokraterna är splittrade i frågan, och i och med den rödgröna koalitionen minskar socialdemokratins manöverutrymme i frågan. Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer knappast att acceptera någon socialdemokratisk energipolitisk flirt över blockgränsen.
Energipolitiken riskerar att bli en bortaplansfråga för oppositionen - vilket är, för att uttrycka det milt, lite olyckligt för en koalition som gör anspråk på att vara rödgrön. Vi som var skeptiska till att socialdemokraterna redan i förväg band sig för en koalitionsregering får vatten på vår kvarn.
Centern jobbar nu hårt på att framstå som ett modernt storstadsparti, där de gamla rötterna inte längre är särskilt betydelsefulla. Vilken blir nästa fråga där Centern gör helt om? Mitt tips: Svenskt Nato-medlemskap!
Centern har under många år varit hängivna anhängare till den svenska militära alliansfriheten. På samma sätt har Centern varit det borgerliga parti som legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas.
Men nu är det nya tider. Maud Olofssons kritiska uttalanden mot USA och mot EU:s isolering av Hamas känns i dag väldigt avlägsna. Inför valet 2010 får vi nog se en borgerlighet som också förmår profilera sig i utrikespolitiken, och där Centern tonat ned sitt Nato-motstånd avsevärt. Riksdagens utrikespolitiska debatt onsdagen den 18 februari skall ur det perspektivet bli extra intressant att lyssna på.
Centern kan visserligen räkna med en del inre oroligheter, och en del kärnväljare kan bli svåra att mobilisera inför Europavalet 2009 och riksdagsvalet 2010. Men för den borgerliga alliansregeringen är Centerns förändrade politik en stor framgång. Nu kan borgerligheten gå till val på en enad energipolitik. Socialdemokraterna är splittrade i frågan, och i och med den rödgröna koalitionen minskar socialdemokratins manöverutrymme i frågan. Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer knappast att acceptera någon socialdemokratisk energipolitisk flirt över blockgränsen.
Energipolitiken riskerar att bli en bortaplansfråga för oppositionen - vilket är, för att uttrycka det milt, lite olyckligt för en koalition som gör anspråk på att vara rödgrön. Vi som var skeptiska till att socialdemokraterna redan i förväg band sig för en koalitionsregering får vatten på vår kvarn.
Centern jobbar nu hårt på att framstå som ett modernt storstadsparti, där de gamla rötterna inte längre är särskilt betydelsefulla. Vilken blir nästa fråga där Centern gör helt om? Mitt tips: Svenskt Nato-medlemskap!
Centern har under många år varit hängivna anhängare till den svenska militära alliansfriheten. På samma sätt har Centern varit det borgerliga parti som legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas.
Men nu är det nya tider. Maud Olofssons kritiska uttalanden mot USA och mot EU:s isolering av Hamas känns i dag väldigt avlägsna. Inför valet 2010 får vi nog se en borgerlighet som också förmår profilera sig i utrikespolitiken, och där Centern tonat ned sitt Nato-motstånd avsevärt. Riksdagens utrikespolitiska debatt onsdagen den 18 februari skall ur det perspektivet bli extra intressant att lyssna på.
Etiketter:
Centern,
Hamas,
Irak,
Kärnkraft,
Socialdemokraterna,
Svenskt Nato-medlemskap
2009-02-04
Konstfack och människovärdet
God konst provocerar. God konst får oss att på allvar ifrågasätta det till synes självklara och invanda. God konst skapar sprickor i diskursens ordning och låter oss i sprickorna skymta nya, okända universa.
God konst är en bristvara. Jag uppskattar därför alla försök att leva upp till de kriterier jag listade ovan. Jag har därför svårt att bli på allvar upprörd över den elev på Konstfack som i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Om inte annat så lyckades i alla fall eleven få till stånd en nationell diskussion om konstutövandets gränser.
Men trots min allmänna välvilja har jag en allvarlig invändning mot projektet. Genom sin "intervention" (som facktermen lyder) gjorde eleven andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller (från den utrotningshotade arten socialliberaler) kommer som så ofta rätt i frågor som gäller människovärdet, när hon i sin kolumn i dag konstaterar den totala frånvaron av etiska överväganden och medpatienternas plats i den projektplan som legat till grund för elevens intervention.
I stället, menar Kjöller, präglas projektplanen av självcentrering och isolation. Självcentrering och isolation är den goda konstens värsta fiende. Jag kan inte avhålla mig från att berätta en sedelärande anekdot kring temat god konst och konstbranchens känslighet när den själv utsätts för en "intervention":
Lördagen den 1 februari 1964 debuterade konstnären Pierre Brassau på en samlingsutställning på Gallerie Christinae i Göteborg. Pierre Brassaus spontanistiska måleri uppskattades och recensionerna blev överlag positiva. Den ansedde konstkritikern Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att konstnären "stryker upp härvor av kraftiga penseldrag på dukarna, ofta med en ljus eller bjärt färg under de korsande skikten av mörkare toner". Mest positiv var Göteborgs-Postens konstrecensent Rolf Anderberg: "Pierre Brassau breder på med kraftigare tag men också med en klar beräkning. Man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken".
Succén var klappad och given. Men snart rann det smolk i den finkulturella glädjebägaren. Efter en veckas utställning avslöjade Göteborgs-Tidningen att Pierre Brassau alls icke var den autodidaktiska fransman som utställningskatalogen gjort gällande, utan i stället en schimpans som hette Peter som som bodde på Borås djurpark. Göteborgs-Tidningen hade genom sin journalist Åke "Dacke" Axelsson och galleristen Yngve Funkegård genomfört ett practical joke, men med en allvarlig underton. Debatten om den abstrakta spontanismen som konstform pågick för fullt, och Pierre Brassaus alster blev ett lackmustest för huruvida en god spontanist behövde konstnärlig skolning eller ej.
Allmänheten skrattade gott åt tilltaget. Konstbranchen gjorde det inte. Konstnärernas riksorganisation KRO polisanmälde Åke "Dacke" Axelsson för förfalskning och galleristen tvingades stänga. Göteborgs-Postens recensent Rolf Anderberg försvarade sin recension genom att åberopa en bok av Desmond Morris som menade att apor i sitt måleri följde vissa mönster, valde färger och hade förmåga att avväga komposition. Anderberg menade också att Morris bok gav stöd åt tanken att "apornas konst representerar ett rent estetiskt stadium, som vi nu håller på att närma oss igen".
Försäljningsmässigt blev Pierre Brassaus måleri en succé. Hans tavlor såldes på auktion för 4 000 kronor, till förmån för handikappade ungdomar.
(Texten är hämtad ur min och Marie Demkers bok "I Vattumannens tid. En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag" Hjalmarson & Högberg, 2005.)
God konst är en bristvara. Jag uppskattar därför alla försök att leva upp till de kriterier jag listade ovan. Jag har därför svårt att bli på allvar upprörd över den elev på Konstfack som i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Om inte annat så lyckades i alla fall eleven få till stånd en nationell diskussion om konstutövandets gränser.
Men trots min allmänna välvilja har jag en allvarlig invändning mot projektet. Genom sin "intervention" (som facktermen lyder) gjorde eleven andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller (från den utrotningshotade arten socialliberaler) kommer som så ofta rätt i frågor som gäller människovärdet, när hon i sin kolumn i dag konstaterar den totala frånvaron av etiska överväganden och medpatienternas plats i den projektplan som legat till grund för elevens intervention.
I stället, menar Kjöller, präglas projektplanen av självcentrering och isolation. Självcentrering och isolation är den goda konstens värsta fiende. Jag kan inte avhålla mig från att berätta en sedelärande anekdot kring temat god konst och konstbranchens känslighet när den själv utsätts för en "intervention":
Lördagen den 1 februari 1964 debuterade konstnären Pierre Brassau på en samlingsutställning på Gallerie Christinae i Göteborg. Pierre Brassaus spontanistiska måleri uppskattades och recensionerna blev överlag positiva. Den ansedde konstkritikern Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att konstnären "stryker upp härvor av kraftiga penseldrag på dukarna, ofta med en ljus eller bjärt färg under de korsande skikten av mörkare toner". Mest positiv var Göteborgs-Postens konstrecensent Rolf Anderberg: "Pierre Brassau breder på med kraftigare tag men också med en klar beräkning. Man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken".
Succén var klappad och given. Men snart rann det smolk i den finkulturella glädjebägaren. Efter en veckas utställning avslöjade Göteborgs-Tidningen att Pierre Brassau alls icke var den autodidaktiska fransman som utställningskatalogen gjort gällande, utan i stället en schimpans som hette Peter som som bodde på Borås djurpark. Göteborgs-Tidningen hade genom sin journalist Åke "Dacke" Axelsson och galleristen Yngve Funkegård genomfört ett practical joke, men med en allvarlig underton. Debatten om den abstrakta spontanismen som konstform pågick för fullt, och Pierre Brassaus alster blev ett lackmustest för huruvida en god spontanist behövde konstnärlig skolning eller ej.
Allmänheten skrattade gott åt tilltaget. Konstbranchen gjorde det inte. Konstnärernas riksorganisation KRO polisanmälde Åke "Dacke" Axelsson för förfalskning och galleristen tvingades stänga. Göteborgs-Postens recensent Rolf Anderberg försvarade sin recension genom att åberopa en bok av Desmond Morris som menade att apor i sitt måleri följde vissa mönster, valde färger och hade förmåga att avväga komposition. Anderberg menade också att Morris bok gav stöd åt tanken att "apornas konst representerar ett rent estetiskt stadium, som vi nu håller på att närma oss igen".
Försäljningsmässigt blev Pierre Brassaus måleri en succé. Hans tavlor såldes på auktion för 4 000 kronor, till förmån för handikappade ungdomar.
(Texten är hämtad ur min och Marie Demkers bok "I Vattumannens tid. En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag" Hjalmarson & Högberg, 2005.)
Etiketter:
Hanne Kjöller,
Konst,
Konstfack,
Människovärde,
Pierre Brassau
2009-02-01
Junilistan inför EU-valet
EU-valet den 7 juni närmar sig, och i helgen hade Socialdemokraterna valupptakt i Västerås. Socialdemokraterna har aldrig fått mer än 28.1 procent av rösterna i ett EU-val. Partiet vill nu än starkare lyfta fram skillnaden mellan vänster och höger i stället för skillnaden mellan för och emot EU inför väljarna. Det är en klok strategi, och med Marita Ulvskog som förstanamn på listan finns det goda förutsättningar för att även EU-skeptiska socialdemokrater väljer att gå och rösta.
Men hur kommer det att gå för de partier som egentligen inte vill placera in sig på vänster-högerskalan? Jag tänker här i första hand på Junilistan. Vid 2004 års EU-val blev Junilistan Sveriges tredje största parti med 14.5 procent av rösterna och tre vunna mandat. Vilka är förutsättningarna för Junilistan att göra om den bedriften?
Min bedömning är att Junilistan får det betydligt svårare i årets val. Skälen är åtminstone två. För det första har den svenska opinionen under de fem år som gått sedan förra EU-valet blivit alltmer EU-positiv. När SOM-institutet 2004 frågade svenska folket om de i huvudsak var för eller emot det svenska EU-medlemskapet skilde det bara två procentenheter mellan de båda svarsalternativen: 40 procent var för och 38 procent var emot. I den senaste SOM-undersökningen (2007) skilde det i stället hela 17 procentenheter: 46 procent var för det svenska medlemskapet i EU och 29 procent var emot.
För det andra har Junilistan inte lyckats utnyttja sina tre mandat i Europaparlamentet till att stärka sin synlighet på hemmaplan. Oavsett vad partiet har uträttat i Bryssel så har resultaten inte gjort avtryck i svensk debatt. En röst på Junilistan kommer därför av många väljare att uppfattas som en proteströst, inte som en röst som substantiellt kan påverka politiken.
Dessutom plågas Junilistan av inre motsättningar, där Annika Eriksson valt att lämna det delade ordförandeskapet med Sören Wibe med motiveringen att Sören Wibe: har gjort allt för att göra min position obekväm, ohållbar och till slut fullkomligt omöjlig. Inför hela styrelsen har han markerat att han tycker att jag är ett ovidkommande inslag. Att detta underminerar Junilistan tog han ingen hänsyn till och han har i övrigt aldrig visat minsta tecken att bry sig om Junilistan som rörelse. Ord och inga visor...
Det som talar för Junilistan är att partiet i Sören Wibe ändå fått en ordförande som är en omvittnat skicklig politiker och som gör sig bra i media. När Miljöpartiet nu också bestämt sig för att inte kräva att Sverige lämnar EU är det möjligt att Junilistan av EU-skeptiker och EU-motståndare uppfattas som ett mer trovärdigt alternativ.
Hur skall då Junilistan klara balansgången mellan vänster och höger? Jag noterar att Junilistans två nuvarande EU-parlamentariker - Hélène Goudin och Nils Lundgren - båda liksom Sören Wibe har ett mångårigt förflutet inom socialdemokratin. (Junilistans tredje EU-parlamentariker Lars Wohlin lämnade partiet 2006, för att i riksdagsvalet i stället kandidera för Kristdemokraterna.)
Så visst - det ligger nog ett värde i att även EU-skeptiska socialdemokrater går och röstar i EU-valet. Men vi skall inte ta det för självklart vilket parti de kommer att rösta på.
Men hur kommer det att gå för de partier som egentligen inte vill placera in sig på vänster-högerskalan? Jag tänker här i första hand på Junilistan. Vid 2004 års EU-val blev Junilistan Sveriges tredje största parti med 14.5 procent av rösterna och tre vunna mandat. Vilka är förutsättningarna för Junilistan att göra om den bedriften?
Min bedömning är att Junilistan får det betydligt svårare i årets val. Skälen är åtminstone två. För det första har den svenska opinionen under de fem år som gått sedan förra EU-valet blivit alltmer EU-positiv. När SOM-institutet 2004 frågade svenska folket om de i huvudsak var för eller emot det svenska EU-medlemskapet skilde det bara två procentenheter mellan de båda svarsalternativen: 40 procent var för och 38 procent var emot. I den senaste SOM-undersökningen (2007) skilde det i stället hela 17 procentenheter: 46 procent var för det svenska medlemskapet i EU och 29 procent var emot.
För det andra har Junilistan inte lyckats utnyttja sina tre mandat i Europaparlamentet till att stärka sin synlighet på hemmaplan. Oavsett vad partiet har uträttat i Bryssel så har resultaten inte gjort avtryck i svensk debatt. En röst på Junilistan kommer därför av många väljare att uppfattas som en proteströst, inte som en röst som substantiellt kan påverka politiken.
Dessutom plågas Junilistan av inre motsättningar, där Annika Eriksson valt att lämna det delade ordförandeskapet med Sören Wibe med motiveringen att Sören Wibe: har gjort allt för att göra min position obekväm, ohållbar och till slut fullkomligt omöjlig. Inför hela styrelsen har han markerat att han tycker att jag är ett ovidkommande inslag. Att detta underminerar Junilistan tog han ingen hänsyn till och han har i övrigt aldrig visat minsta tecken att bry sig om Junilistan som rörelse. Ord och inga visor...
Det som talar för Junilistan är att partiet i Sören Wibe ändå fått en ordförande som är en omvittnat skicklig politiker och som gör sig bra i media. När Miljöpartiet nu också bestämt sig för att inte kräva att Sverige lämnar EU är det möjligt att Junilistan av EU-skeptiker och EU-motståndare uppfattas som ett mer trovärdigt alternativ.
Hur skall då Junilistan klara balansgången mellan vänster och höger? Jag noterar att Junilistans två nuvarande EU-parlamentariker - Hélène Goudin och Nils Lundgren - båda liksom Sören Wibe har ett mångårigt förflutet inom socialdemokratin. (Junilistans tredje EU-parlamentariker Lars Wohlin lämnade partiet 2006, för att i riksdagsvalet i stället kandidera för Kristdemokraterna.)
Så visst - det ligger nog ett värde i att även EU-skeptiska socialdemokrater går och röstar i EU-valet. Men vi skall inte ta det för självklart vilket parti de kommer att rösta på.
Etiketter:
Annika Eriksson,
EU,
EU-valet,
Junilistan,
Nils Lundgren,
Sören Wibe
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)