Junilistan inför EU-valet

EU-valet den 7 juni närmar sig, och i helgen hade Socialdemokraterna valupptakt i Västerås. Socialdemokraterna har aldrig fått mer än 28.1 procent av rösterna i ett EU-val. Partiet vill nu än starkare lyfta fram skillnaden mellan vänster och höger i stället för skillnaden mellan för och emot EU inför väljarna. Det är en klok strategi, och med Marita Ulvskog som förstanamn på listan finns det goda förutsättningar för att även EU-skeptiska socialdemokrater väljer att gå och rösta.

Men hur kommer det att gå för de partier som egentligen inte vill placera in sig på vänster-högerskalan? Jag tänker här i första hand på Junilistan. Vid 2004 års EU-val blev Junilistan Sveriges tredje största parti med 14.5 procent av rösterna och tre vunna mandat. Vilka är förutsättningarna för Junilistan att göra om den bedriften?

Min bedömning är att Junilistan får det betydligt svårare i årets val. Skälen är åtminstone två. För det första har den svenska opinionen under de fem år som gått sedan förra EU-valet blivit alltmer EU-positiv. När SOM-institutet 2004 frågade svenska folket om de i huvudsak var för eller emot det svenska EU-medlemskapet skilde det bara två procentenheter mellan de båda svarsalternativen: 40 procent var för och 38 procent var emot. I den senaste SOM-undersökningen (2007) skilde det i stället hela 17 procentenheter: 46 procent var för det svenska medlemskapet i EU och 29 procent var emot.

För det andra har Junilistan inte lyckats utnyttja sina tre mandat i Europaparlamentet till att stärka sin synlighet på hemmaplan. Oavsett vad partiet har uträttat i Bryssel så har resultaten inte gjort avtryck i svensk debatt. En röst på Junilistan kommer därför av många väljare att uppfattas som en proteströst, inte som en röst som substantiellt kan påverka politiken.

Dessutom plågas Junilistan av inre motsättningar, där Annika Eriksson valt att lämna det delade ordförandeskapet med Sören Wibe med motiveringen att Sören Wibe: har gjort allt för att göra min position obekväm, ohållbar och till slut fullkomligt omöjlig. Inför hela styrelsen har han markerat att han tycker att jag är ett ovidkommande inslag. Att detta underminerar Junilistan tog han ingen hänsyn till och han har i övrigt aldrig visat minsta tecken att bry sig om Junilistan som rörelse. Ord och inga visor...

Det som talar för Junilistan är att partiet i Sören Wibe ändå fått en ordförande som är en omvittnat skicklig politiker och som gör sig bra i media. När Miljöpartiet nu också bestämt sig för att inte kräva att Sverige lämnar EU är det möjligt att Junilistan av EU-skeptiker och EU-motståndare uppfattas som ett mer trovärdigt alternativ.

Hur skall då Junilistan klara balansgången mellan vänster och höger? Jag noterar att Junilistans två nuvarande EU-parlamentariker - Hélène Goudin och Nils Lundgren - båda liksom Sören Wibe har ett mångårigt förflutet inom socialdemokratin. (Junilistans tredje EU-parlamentariker Lars Wohlin lämnade partiet 2006, för att i riksdagsvalet i stället kandidera för Kristdemokraterna.)

Så visst - det ligger nog ett värde i att även EU-skeptiska socialdemokrater går och röstar i EU-valet. Men vi skall inte ta det för självklart vilket parti de kommer att rösta på.

Piratpartiet till Bryssel?

Nu är det bara drygt fem månader kvar till valen till Europaparlamentet. Min käre kollega Henrik Oscarsson har på sin alltid läsvärda blogg analyserat hur stor procentandel röster ett parti kan få och ändå riskera att bli utan mandat. I Sverige gäller fyraprocentsspärren även till Europaparlamentet och hypotetiskt kan ett parti få 4,44523 procent av rösterna utan att för den skull vara garanterad representation i Bryssel - det beror på hur rösterna fördelar sig i övrigt.

Min ingång här är i stället hur få röster ett parti kan behöva för att ändå ha möjlighet att vinna ett mandat. Valen till Europaparlamentet har i Sverige bl a präglats av ett lågt valdeltagande och usla valresultat för socialdemokraterna (som bäst 28.1 procent 1995).

I senaste Europavalet 2004 slog Junilistan till med 14.5 procent. Det lär de knappast få igen - även om de har goda möjligheter att vinna fortsatt representation. Finns det då förutsättningar för något annat småparti att ta steget fram och överraska?

Jag har vid flera tillfällen uttalat att jag tror att Sverigedemokraterna har små förutsättningar att ta sig in i riksdagen vid valet 2010. Men valen till Europaparlamentet är en annan sak. Här finns större förutsättningar för proteströstning och det är inte alls omöjligt att partiet kravlar sig över spärren - men jag tror det inte om jag måste gissa. Partiets kärnväljare hör knappast till de mest röstbenägna.

Feministisikt initativ (Fi) som rörelse tror jag får svårt att varaktigt etablera sig i svensk politik. Men Gudrun Schyman kandiderar och hon är otvivelaktigt en av landets mest skickliga politiker. Med lite tur på vägen kan Feministiskt initiativ göra avtryck i valrörelsen - men jag tror inte att det bär hela vägen till Bryssel.

I stället vill jag flagga lite för Piratpartiet. Under det senaste året har motståndet mot FRA-lagen och den nu pågående debatten om införandet av EU-direktivet IPRED i svensk lag fört fildelningsproblematiken högt upp på den politiska dagordningen. På bara några veckor har Facebook-gruppen Stoppa IPRED fått över 50 000 medlemmar. Piratpartiet har i dag över 6 000 medlemmar, vilket är betydligt fler än t ex det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.

Fildelningsproblematiken är bara toppen på det isberg av nya frågor som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som jag tillsammans med Marie Demker analyserar i vår gemensamma bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Ett kapitel ägnas just åt Piratpartiet som den politiska kraft som tidigt och relativt framgångsrikt mobiliserat på en gryende politisk skiljelinje.

I riksdagsvalet 2006 fick Piratpartiet 34 918 röster. Med samma valdeltagande 2009 som vid 2004 års val till Europaparlamentet skulle Piratpartiet behövs ungefär 100 000 röster för att ta sig över fyraprocentsspärren. 100 000 röster. Ingenting är omöjligt.

Piratpartiet vitaliserar svensk politik genom att ha en sammanhängande politik i de nya frågor som den kommunikationsteknologiska utvecklingen bär med sig. Och hellre tio Piratpartister än en Sverigedemokrat i Bryssel.

(Avsnittet om Piratpartiet har inspirerats av en - som vanligt- mycket trevlig lunch med Mothugg.)

Marita Ulvskog ett klokt val

Socialdemokraterna får av allt att döma EU-skeptikern Marita Ulvskog som förstanamn på valsedeln till Europaparlamentsvalet i juni. Det är ett klokt beslut. Genom att låta en EU-skeptiker toppa listan minskar risken för att EU-kritiska socialdemokrater sneglar mot Junilistan och Sören Wibe eller stannar hemma på valdagen. Samtidigt är Marita Ulvskog tillräckligt politiskt klok för att inte skrämma bort några socialdemokratiska EU-entusiaster.

För övrigt står frågan i partiet inte längre för eller emot EU, utan hur socialdemokraterna kan formulera en vänsterpolitik inom EU. Jag tillhör ju dem som envist kritiserat mantrat att "EU måste enas", och har i stället drivit linjen att skiljelinjerna mellan vänster och höger inom EU måste synliggöras om väljarna skall förväntas engagera sig i Europavalen.

Nu är frågan vem som skall efterträda Marita Ulvskog som partisekreterare för socialdemokraterna. Den kommunikationella revolutionen och samhällets accelererande individualisering har försvagat banden mellan väljare och partier, och ställer de politiska partierna inför svåra utmaningar och krav på förnyelse. Uppdraget som partisekreterare för socialdemokraterna kräver en person med insikt om dessa nya politiska förutsättningar, men som samtidigt är klok nog att inte kasta ut barnet med badvattnet. Särskilt för socialdemokraterna är en stark partiorganisation av stor betydelse.

Så vem bör bli ny socialdemokratisk partisekreterare efter Marita Ulvskog? Ordet är fritt.