Socialdemokraternas störtdykning med över sex procentenheter i Synnovates opinionsmätning kommer inte helt oväntat. Under den senaste månadens finanskris har den borgerliga alliansregeringen visat god sammanhållning och regeringsduglighet. Samtidigt har socialdemokraterna schabblat i frågan om sina samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.
De frågor socialdemokratin måste ställa sig är: Vad var det som gick fel i samband med beslutet om att välja bort vänsterpartiet som regeringspartner? Hur skall partiet nu gå till väga för att skapa klarhet i frågan om samarbetsformerna med miljöpartiet och vänsterpartiet?
Jag tror inte på konspirationsteorier om att Mona Sahlins ”fiender” i partiet medvetet teg när partistyrelsen diskuterade samarbetsfrågan, för att sedan hugga henne i ryggen offentligt. Sannolikt var det så att Mona Sahlin inför partistyrelsen inte var tillräckligt tydlig med vad beslutet egentligen innebar. Därför var det många som inte kände igen beslutet när det väl offentliggjordes. Mona Sahlins ansvar för den uppkomna situationen ligger således i att hon brast i tydlighet, och indirekt i att hon underskattade det motstånd som de facto fanns i partiet mot den valda linjen.
Den bästa lösningen för oppositionen vore om vänsterpartiet insåg att ett formellt regeringssamarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet just nu knappast ligger i partiets intresse. Ett regeringssamarbete skulle tvinga vänsterpartiet till så långtgående ideologiska eftergifter att det skulle bli svårt att hålla samman partiet och det finns också en överhängande risk för väljarförluster. Men i fortsatt opposition under en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och miljöpartiet kan vänsterpartiet hålla vänsterflanken och utforma radikala alternativ till regeringspolitiken. Inflytandet över den förda politiken skyddas genom organiserat samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet inom enskilda politiska sakområden, där skillnaderna mellan parterna är som minst.
När avståndet mellan blocken minskar finns det en risk att socialdemokraterna för en förlorarstämpel på sig, trots att det rödgröna blocket fortfarande leder med nästan hela 12 procent. Medielogiken fokuserar det minskade opinionsstödet för socialdemokraterna i stället för på det fortsatta överläget i opinionen.
Har socialdemokraterna den politiska kraften att få ihop en samarbetsöverenskommelse som både vänsterpartiet och miljöpartiet är någorlunda nöjda med, och den strategiska förmågan att få fokus på opinionsöverläget i stället för på det minskade opinionsstödet? Svaret på dessa frågor har stor betydelse för utgången av valet 2010.
För övrigt noterar jag att kristdemokraternas opinionsstöd uppgick till 3.3 procent och sverigedemokraternas till 2.3 procent. Blir det kanske bara sex partier i riskdagen efter 2010?
Jag kommenterar opinionsläget för TT och på Newsmill.
2008-10-28
Urban Ahlin och innebörden av att släppa varumärket
Urban Ahlin har fått utstå mycket spe för sin artikel på Newsmill, där han kritiserar Pär Nuder för att i sin bok Stolt men inte nöjd avslöja interna stridigheter inom socialdemokratin. I stället förespråkar Urban Ahlin en strikt tillämning av dagens system där partistyrelseprotokoll hemligstämplas i 20 år, för att därefter möjligen kunna lämnas ut till forskare eller författare.
Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.
Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)
Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.
Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?
Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.
Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.
Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)
Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.
Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?
Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.
Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
2008-10-26
Martti Ahtisaari och frågan om fred i Mellanöstern
Årets mottagare av Nobels fredspris - Martti Ahtisaari - säger i Ekots lördagsintervju att han skäms över att världssamfundet ännu inte löst konflikten i Mellanöstern. Marti Ahtisaari säger att det saknas en seriös politisk vilja i USA och EU att åstadkomma en lösning, och att det var fel av väst att bojkotta den palestinska Hamasrörelsen, som ju vann palestiniernas parlamentsval 2006. Vi uppmuntrar människor att ha ett val, och sedan när valet hålls, och anses relativt fritt och demokratiskt, så säger vi att "tyvärr, fel människor vann", säger han.
Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.
Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?
I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.
En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.
Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?
Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.
Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.
Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?
I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.
En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.
Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?
Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.
2008-10-24
Om läget i Irak
Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) var en av dem som - i trots mot en i princip enig folkrättsexpertis - vägrade tillstå att den USA-ledda koalitionens angrepp på Irak våren 2003 var ett brott mot folkrätten. I en riksdagsdebatt den 26 april 2007 sträckte han sig så i alla fall så långt som att tillstå att: Det finns skillnader i synsätt på hur folkrätten ska tolkas i just detta fall.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
2008-10-21
Medling i nöd och lust
I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.
Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.
Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.
Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.
Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).
En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.
Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.
Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.
Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.
Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).
En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.
2008-10-18
De hemlösa?
I går fredag uppmärksammades de hemlösas situation i Göteborg, genom en manifestation som kallas De hemlösas natt. Bland arrangörerna återfanns bl a Stadsmissionen, Göteborgs Räddningsmission och Frälsningsarmén.
Antalet hemlösa i Göteborg uppgår enligt Kjell Larsson vid Stadsmissionen till drygt 130 personer. Jag måste erkänna att det är betydligt färre än vad jag hade trott, även om det är illa nog och varje enskilt människoöde måste tas på största allvar.
Jag har alltid känt mig lite stum inför den s k hemlösheten, och haft svårt att formulera förslag på politiska åtgärder för att komma åt problematiken Men igår slogs jag av en insikt. Jag tycker att beteckningen "de hemlösa" är vilseledande, och att den döljer i stället för att sprida ljus över problemen. Uttrycket "de hemlösa" skapar en falsk bild av att dessa människor skulle utgöra en homogen grupp med gemensamma problem, som i sin tur skulle kunna hanteras genom gemensamma åtgärder.
Men så är det ju inte. Under rubriken "de hemlösa" inryms individer eller grupper av individer som skiljer sig åt i centrala avseenden. Deras problem varierar mellan t ex psykisk sjukdom, alkohol- eller annat drogmissbruk och sociala eller ekonomiska svårigheter. Deras enda gemensamma nämnare i fattigdomen är just att de inte har något ordentligt boende och att de ofta sover under bar himmel.
Insikten om det vilseledande i uttrycket "de hemlösa" har kanske inte inneburit att jag har några färdiga lösningar på problemet. Men insikten har gjort mig bättre rustad att förstå problemet, och därmed i förlängningen givit mig förutsättningar att formulera politiska förslag för att i solidaritetens namn förbättra dessa människors livssituation.
Antalet hemlösa i Göteborg uppgår enligt Kjell Larsson vid Stadsmissionen till drygt 130 personer. Jag måste erkänna att det är betydligt färre än vad jag hade trott, även om det är illa nog och varje enskilt människoöde måste tas på största allvar.
Jag har alltid känt mig lite stum inför den s k hemlösheten, och haft svårt att formulera förslag på politiska åtgärder för att komma åt problematiken Men igår slogs jag av en insikt. Jag tycker att beteckningen "de hemlösa" är vilseledande, och att den döljer i stället för att sprida ljus över problemen. Uttrycket "de hemlösa" skapar en falsk bild av att dessa människor skulle utgöra en homogen grupp med gemensamma problem, som i sin tur skulle kunna hanteras genom gemensamma åtgärder.
Men så är det ju inte. Under rubriken "de hemlösa" inryms individer eller grupper av individer som skiljer sig åt i centrala avseenden. Deras problem varierar mellan t ex psykisk sjukdom, alkohol- eller annat drogmissbruk och sociala eller ekonomiska svårigheter. Deras enda gemensamma nämnare i fattigdomen är just att de inte har något ordentligt boende och att de ofta sover under bar himmel.
Insikten om det vilseledande i uttrycket "de hemlösa" har kanske inte inneburit att jag har några färdiga lösningar på problemet. Men insikten har gjort mig bättre rustad att förstå problemet, och därmed i förlängningen givit mig förutsättningar att formulera politiska förslag för att i solidaritetens namn förbättra dessa människors livssituation.
2008-10-15
Aftonbladets opinionsbluff
2-0 till blåa laget efter debatten i SVT igår!, utropade Aftonbladet efter veckans två inledande partiledardebatter. Den artikel som sedan följer är dessvärre ett exempel på opinionsjournalistik som är så vilseledande att man egentligen vill ringa ansvarig redaktör och undra vad de håller på med. Jag har hittills avstått. Vi får se hur det blir i morgon.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
2008-10-12
En borgerlighet helt utan visioner?
Kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda äger rum i en situation där den borgerliga alliansregeringen har ett rejält underläge i opinionen. Under de två år som gått sedan maktskiftet 2006 kännetecknas regeringsalliansen av en slående brist på framtidsvisioner. Reinfeldt framstår som en Hygglige Fredrik som vill lösa konkreta samhällsproblem, förbättra samhällsinstitutionernas kvalitet och sänka skatten så att alla (utom pensionärerna, studenterna och de arbetslösa) får 1 000 kronor mer i plånboken varje månad. Hyggligt - javisst. Visionärt - nej. Det känns onekligen lite tomt. Kanske kan en del av borgerlighetens ras i opinionen spåras till denna visionslöshet?
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
2008-10-09
Är s + mp verkligen = sant?
Jag är ambivalent till Mona Sahlins val att äkta miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grunden ser jag bara en enda rimlig anledning till utfästelsen om en rödgrön koalitionsregering: Oron för att miljöpartiet skall hoppa över till det borgerliga blocket. Men att låta den oron bära så långt att socialdemokraterna två år före ett val och i ett lysande opinonsläge stänger möjligheten att regera ensamma - det är för mig att låta svansen vifta med hunden.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
2008-10-05
Svensk neutralitet och den politiska kampen om historieskrivningen
På nyhets- och debattsajten Newsmill skriver jag om Sveriges hemliga västsamarbete under kalla kriget, och om hur detta västsamarbete nu används i den politiska kampen om historieskrivningen. Debatten fortsätter närmast i samband med att jag, Alf W Johansson och Karl Molin presenterar vår nya bok Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag) på ABF Stockholm, Sveavägen 41, onsdagen den 8 oktober kl 18.00. Alla är förstås hjärtligt välkomna!
På Newsmill återberättar jag bl a den sedelärande historien om hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda historieskrivningen i politiska syften, men fick bita i det sura äpplet:
Efter det kalla krigets slut tillsattes Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) med uppdrag att utreda vilka åtgärder Sverige i fredstid vidtagit för att i en krigssituation kunna ta emot militär hjälp från väst. NPK publicerade sina slutsatser 1994 i betänkandet ”Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969”. Kommissionens slutsatser gick ut på att åtgärderna inte inneburit en avvikelse från neutralitetspolitiken, eftersom åtgärderna endast var tänkta som en reservstrategi. De skulle bara sättas in om Sverige först anfölls av Sovjetunionen. Om ett sådant anfall genomfördes så befann sig ju Sverige i krig och kunde inte göra anspråk på att förhålla sig neutralt. Om Sverige inte anfölls skulle i stället neutraliteten efterlevas och neutraliteten därmed satts ur spel.
Men kritikerna var inte nöjda. Efter NPK:s betänkande följde krav på regeringen att tillsätta en ny Neutralitetspolitikkommission, som skulle ta vid där NPK avslutat sitt arbete, d v s 1969. Hösten 1999 lade två moderata riksdagsledamöter - Henrik Landerholm och Sten Tolgfors - fram en riksdagsmotion som krävde just en ny Neutralitetspolitikkommission för perioden 1969-1989.
Motionstexten gav en starkt negativ och ideologiskt färgad bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Motionärerna formulerade inte bara de frågor kommissionen skulle ställa, utan för säkerhets skull föregrep de också kommissionens slutsatser genom att själva formulera svaren. Motionärerna ansåg sig veta att det rådde "en felaktig bild" av Sveriges agerande under det kalla kriget och att den säkerhetspolitiska debatten - underförstått om ett svenskt medlemskap i Nato - skulle främjas av en "mer korrekt historiebeskrivning".
Klarare kunde det knappast sägas. Den tänkta kommissionen skulle presentera en bild av Sveriges neutralitetspolitik under det kalla kriget som skulle underlätta argumentationen för att alliansfriheten alltid varit en chimär och att Sverige därför nu borde söka medlemskap i Nato.
Men motionärerna gjorde ett taktiskt misstag när de inte kunde avhålla sig från ideologiska och retoriska slängar i sin motion. I riksdagen fanns det hösten 1999 en klar majoritet för en ny Neutralitetspolitikkommission, eftersom även vänsterpartiet och miljöpartiet stödde idén. Men vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha en ny kommission i syfte att kunna brännmärka regeringen för att den i hemlighet hade samarbetat med Nato, inte för att öppna dörren för ett svenskt Nato-medlemskap. Landerholms och Tolgfors ideologiska tonläge i motionen gjorde det därför möjligt för socialdemokraterna att övertala vänsterpartiet att i stället stödja regeringens förslag om att låta ambassadör Rolf Ekéus snabbutreda den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989.
Moderaterna och folkpartiet rasade och menade att socialdemokraterna nu trixat bort frågan från den politiska dagordningen. Det var förstås inte var helt osant, men motionärerna fick genom sin oskicklighet faktiskt skylla sig själva.
På Newsmill återberättar jag bl a den sedelärande historien om hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda historieskrivningen i politiska syften, men fick bita i det sura äpplet:
Efter det kalla krigets slut tillsattes Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) med uppdrag att utreda vilka åtgärder Sverige i fredstid vidtagit för att i en krigssituation kunna ta emot militär hjälp från väst. NPK publicerade sina slutsatser 1994 i betänkandet ”Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969”. Kommissionens slutsatser gick ut på att åtgärderna inte inneburit en avvikelse från neutralitetspolitiken, eftersom åtgärderna endast var tänkta som en reservstrategi. De skulle bara sättas in om Sverige först anfölls av Sovjetunionen. Om ett sådant anfall genomfördes så befann sig ju Sverige i krig och kunde inte göra anspråk på att förhålla sig neutralt. Om Sverige inte anfölls skulle i stället neutraliteten efterlevas och neutraliteten därmed satts ur spel.
Men kritikerna var inte nöjda. Efter NPK:s betänkande följde krav på regeringen att tillsätta en ny Neutralitetspolitikkommission, som skulle ta vid där NPK avslutat sitt arbete, d v s 1969. Hösten 1999 lade två moderata riksdagsledamöter - Henrik Landerholm och Sten Tolgfors - fram en riksdagsmotion som krävde just en ny Neutralitetspolitikkommission för perioden 1969-1989.
Motionstexten gav en starkt negativ och ideologiskt färgad bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Motionärerna formulerade inte bara de frågor kommissionen skulle ställa, utan för säkerhets skull föregrep de också kommissionens slutsatser genom att själva formulera svaren. Motionärerna ansåg sig veta att det rådde "en felaktig bild" av Sveriges agerande under det kalla kriget och att den säkerhetspolitiska debatten - underförstått om ett svenskt medlemskap i Nato - skulle främjas av en "mer korrekt historiebeskrivning".
Klarare kunde det knappast sägas. Den tänkta kommissionen skulle presentera en bild av Sveriges neutralitetspolitik under det kalla kriget som skulle underlätta argumentationen för att alliansfriheten alltid varit en chimär och att Sverige därför nu borde söka medlemskap i Nato.
Men motionärerna gjorde ett taktiskt misstag när de inte kunde avhålla sig från ideologiska och retoriska slängar i sin motion. I riksdagen fanns det hösten 1999 en klar majoritet för en ny Neutralitetspolitikkommission, eftersom även vänsterpartiet och miljöpartiet stödde idén. Men vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha en ny kommission i syfte att kunna brännmärka regeringen för att den i hemlighet hade samarbetat med Nato, inte för att öppna dörren för ett svenskt Nato-medlemskap. Landerholms och Tolgfors ideologiska tonläge i motionen gjorde det därför möjligt för socialdemokraterna att övertala vänsterpartiet att i stället stödja regeringens förslag om att låta ambassadör Rolf Ekéus snabbutreda den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989.
Moderaterna och folkpartiet rasade och menade att socialdemokraterna nu trixat bort frågan från den politiska dagordningen. Det var förstås inte var helt osant, men motionärerna fick genom sin oskicklighet faktiskt skylla sig själva.
2008-10-03
All kärlek är bra kärlek!
All kärlek är bra kärlek! Så skrev jag, Anna Ardin och Peter Weiderud i vår artikel om ett manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i onsdags. Formuleringen har rivit upp starka känslor. Tuve Skånberg från den högerorienterade kristna tankesmedjan Claphaminstitutet tolkar den som ett stöd för månggifte och syskonäktenskap. På ledarplats i den likaså högerorienterade kristna nyhetstidningen Världen idag skriver Felicia Sværen: Självklart är inte all kärlek bra kärlek. Det finns många fall av psykopati, pedofili, eller andra osunda sammanhang där människor säger sig känna kärlek men där det bara är osunt eller byggt på lust eller begär.
Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).
För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.
En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.
Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.
Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).
För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.
En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.
Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)