Martti Ahtisaari och frågan om fred i Mellanöstern

Årets mottagare av Nobels fredspris - Martti Ahtisaari - säger i Ekots lördagsintervju att han skäms över att världssamfundet ännu inte löst konflikten i Mellanöstern. Marti Ahtisaari säger att det saknas en seriös politisk vilja i USA och EU att åstadkomma en lösning, och att det var fel av väst att bojkotta den palestinska Hamasrörelsen, som ju vann palestiniernas parlamentsval 2006. Vi uppmuntrar människor att ha ett val, och sedan när valet hålls, och anses relativt fritt och demokratiskt, så säger vi att "tyvärr, fel människor vann", säger han.

Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.

Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?

I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.

En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.

Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?

Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.