Om regeringsfrågan och professor Leif Lewins toksågning av svensk borgerlighet

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018. Om vi får ett valresultat ungefär motsvarande valet 2014 finns egentligen bara tre lösningar.

1.) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts, och Alliansen regerar med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Hittills har Centerpartiet och Liberalerna sagt ett tydligt nej till denna lösning. Jag har mycket svårt att se att de skulle kunna ändra sig till valet 2018.

2.) En ny Decemberöverenskommelse, eller att partierna i praktiken agerar som om det fanns en sådan överenskommelse. Det är denna lösning som präglar innevarande mandatperiod. Den formella Decemberöverenskommelsen bröts visserligen upp av Alliansen, men allianspartierna lägger ingen gemensam budget och därför kan den rödgröna regeringen fortsätta styra landet. En sådan lösning är givet det parlamentariska läget knappast hållbar på längre sikt.

3.) Ett blocköverskridande regeringssamarbete. På så sätt kan Socialdemokraterna fortsätta regera, tillsammans med något eller några av allianspartierna. De senaste månaderna har sannolikheten ökat för att detta alternativ också blir verklighet.

Men hur ett sådant blocköverskridande regeringssamarbete ska konstitueras är inte självklart, och betingas av valresultatet. Socialdemokraterna skulle kanske gärna se en lösning där Socialdemokraterna spelar den tyngsta rollen och där Centerpartiet och Liberalerna reduceras till stödpartier. Centerpartiet och Liberalerna ser hellre en lösning där Annie Lööf blir statsminister och Socialdemokraterna och Stefan Löfven tvingas spela andra violin.

På DN Debatt argumenterar i dag statsvetarprofessorn Leif Lewin för en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna och samtliga fyra allianspartier, och med förslagsvis Annie Lööf som statsminister. Den lösningen tror jag inte på. Svensk politik behöver en högerpol och en vänsterpol, och då är det inte bra om högerpolen lämnas till Sverigedemokraterna.

Jag ser heller inte i dag de realpolitiska förutsättningarna för en sådan lösning. Socialdemokraterna kommer inte att sätta sig som stödparti en alliansregering, och på motsvarande sätt kommer en samlad Allians inte att acceptera rollen som stödparti i en socialdemokratiskt ledd regering. Det gäller att utforma en regering med bättre jämvikt, en jämvikt som måste baseras på valresultatet.

Däremot visar Leif Lewin - som inte för inte är professor i vältalighet och statskunskap - sin retoriska lejonklo. Bondeförbundet under femtiotalet liksom Miljöpartiet av i dag blev inte inbjudna till socialdemokratisk regeringssamverkan för att äta utan för att ätas, skrier han, med hänvisning till myten om Tantalos gästabud.

Leif Lewins sågning av svensk borgerlighet går heller inte av för hackor:

Det svensk politik ytterst handlar om är om Socialdemokraterna ska inneha regeringsmakten eller ej. I snart ett sekel har detta parti dominerat svenskt samhällsliv i kraft av lysande namn som Hjalmar Branting, Ernst Wigforss, Per Albin Hansson och Olof Palme och av en enastående förmåga till kvalificerad idédebatt, parad med ett utpräglat väderkorn för maktpolitikens realiteter. Kontrasten är himmelsvid mot borgerlighetens valhänthet och senfärdiga godtagande i efterhand av de flesta av socialdemokraternas välfärdsreformer. Det främsta undantaget är Fredrik Reinfeldt, vars arv nu ligger förskingrat.

En borgerlighet helt utan visioner?

Kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda äger rum i en situation där den borgerliga alliansregeringen har ett rejält underläge i opinionen. Under de två år som gått sedan maktskiftet 2006 kännetecknas regeringsalliansen av en slående brist på framtidsvisioner. Reinfeldt framstår som en Hygglige Fredrik som vill lösa konkreta samhällsproblem, förbättra samhällsinstitutionernas kvalitet och sänka skatten så att alla (utom pensionärerna, studenterna och de arbetslösa) får 1 000 kronor mer i plånboken varje månad. Hyggligt - javisst. Visionärt - nej. Det känns onekligen lite tomt. Kanske kan en del av borgerlighetens ras i opinionen spåras till denna visionslöshet?

Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.

Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.

Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.

Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.