Hatten av för...

...Sverker Åström, som 91 år ung gör debut som programledare i TV. Programmet med det spänstiga namnet ”Böglobbyn” börjar sändas i SVT den 6 november och skall behandla ämnen som män, manlighet och bögar. Bland de inslag i programserien som en TT-artikel tipsar om ser jag särskilt fram mot Glenn Hyséns tolkningar av Jonas Gardells verk.

Sverker Åström blir Sveriges äldste programledare i TV någonsin. Han är redan landets äldste – och skarpaste - kritiker av svensk tystnad mot amerikanska övergrepp i världspolitiken.

Förra året debuterade han som skönlitterär översättare, genom sina tolkningar av Michelangelos kärlekssonetter till den unge adelsmannen Tommaso Cavalieri.

Undrar vad som väntar härnäst.

Om girighet och om kärlek

Jag hade igår förmånen att på den så vackert belägna Södra Vätterbygdens Folkhögskola få diskutera socialdemokratin och framtiden med Johan Ehrenberg. I diskussionen var det många socialdemokrater som tyckte att det i valrörelsen varit svårt att värja sig mot borgerliga påståenden om det utbredda missbruket av bidrags- och försäkringssystemen. Att acceptera bilden av ett utbrett fusk innebar att trygghetssystemens legitimitet urholkades. Att ifrågasätta bilden av ett utbrett fusk innebar att man riskerade att framstå som problemförnekare.

Johan Ehrenberg menade klokt att det bästa svaret var: Ja, girigheten i samhället är onekligen ett problem. Ett sådant svar förnekar inte de problem som kan finnas med fusk i trygghetssystemen. Men svaret riktar samtidigt blicken mot något större och viktigare än enskilda stackares eventuella missbruk av sjukförsäkringar och föräldraledigheter. Att bekämpa girigheten i samhället är ett centralt vänsterkrav, i kampen för ett mer jämlikt och solidariskt samhälle.

Girighetens motsats är kärleken, eftersom kärleken alltid är utgivande. Nu när inget längre finns som ditt och mitt, som fransk-italienske Riccardo Cocciante skriver i en av sina oändligt vackra kärlekssånger. Missa inte Anders Ekborgs kombinerade CD/DVD Äkta vara, där han introducerar Cocciante för en svensk publik.

Helvetet i Irak

Situationen i Irak utvecklas allt mer mot ett inbördeskrig. Som jag skrev redan i min första bloggpost (23/7): Beslutet att intervenera - oavsett vilka motiv som låg bakom - framstår allt mer som en av de mest gigantiska politiska felbedömningarna i modern tid.

Den starka kritiken mot den USA-ledda koalitionen och dess påhejande vänner (inte minst i liberala kretsar) är visserligen mer är väl befogad. Men kritiken mot USA och dess stödtrupper måste kombineras med konstruktiva idéer om hur man går vidare för att lindra det irakiska folkets lidanden och förhindra att situationen utvecklas till ett regelrätt folkmord.

Jag har länge varit skeptisk till kravet på att USA-koalitionen omedelbart måste lämna Irak. Ett snabbt tillbakadragande skulle sannolikt öka risken för en söndersprängning av den irakiska staten med än högre dödstal bland shiiter och sunniter, samt att även de kurdiska områdena dras in i dödsdansen.

Nu är jag inte längre så säker. USA-koalitionen visar ingen vilja eller förmåga att stabilisera situationen. Allt fler debattörer – nu senast Expressens ledarsida – talar om nödvändigheten av ett amerikanskt tillbakadragande. En amerikansk reträtt skulle möjligen öppna dörren för andra stater i området att utöva en återhållande påverkan på de olika grupperingarna i Irak. USA:s närvaro mobiliserar motstånd – USA:s frånvaro skulle kunna mobilisera fredsansträngningar.

Men situationen är svår. Endast oseriösa personer uttalar sig tvärsäkert om vilken väg som nu är rätt att gå.

Ännu en fallen bastion...

Dagens Nyheter meddelar i dag att tidningen inför betygssystem på filmrecensionerna. Varje recenserad film kommer att betygssättas med en till fem punkter (punkten anspelar på punkten i DN:s logotyp). Därigenom använder samtliga (?) stora svenska morgon- och kvällstidningar sig av numeriska betyg i sina filmrecensioner.

Jag skall inte hyckla. Jag tycker det är roligt med poängsättningar och studerar gärna de sifferbetyg som i olika former sätts på filmer, konserter, teaterföreställningar, politikers debattinsatser, allsvenska fotbollsspelares matchprestationer samt schlagersångares kläduppsättningar.

Men det blir lite mycket. DN:s vägran att ge efter för betygsraseriet har varit ett andningshål och trotsigt visat på en annan möjlig verklighet. Nu ger tidningen upp sin linje.

Betygssättningen innebär att DN stärker sin filmkritik, säger DN:s kulturchef Maria Schottenius.

Betygskramarna i folkpartiet har vunnit ännu en seger, säger jag.

Carl Bildt, mänskliga rättigheter och utilitarismen

Den som följt denna blogg vet att jag ömsom förundrats och ömsom förtjusats över Carl Bildts ställningstaganden i olika utrikespolitiska frågor. Till min glädje och förskräckelse har han allt oftare hamnat i bedömningar som överensstämmer med mina egna. Inte minst gäller det frågor kring händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hur kan det komma sig? Ur ett vänsterperspektiv är jag helt trygg i mina uppfattningar i den israelisk-palestinska konflikten. Men hur kan Carl Bildt utifrån sina utgångspunkter till höger hamna på samma position?

En kär vän och aktad kollega hävdade i kväll att det beror på att Carl Bildt inte prioriterar arbetet med att värna de mänskliga rättigheterna, vilket i sin tur bottnar i att han agerar utifrån en utilitaristisk värdegrund. Med utilitaristisk värdegrund menas ungefär att han strävar efter att maximera nyttan eller den samlade lyckan för kollektivet, oavsett vilka principer eller mänskliga rättigheter som kanske kränks på vägen.

Utilitarismen är så långt från en vänsterfilosofi som det går att komma. Ingenting är heligt, inga principer är intressanta, mer än att slutresultatet skall gynna majoritetens intressen. Jesuitmoralen och utilitarismen är samma andas barn. Inom den internationalpolitiska forskningen motsvaras detta tänkesätt snarast av den s k maktpolitiska realismen, även om det där är den enskilda statens och inte det universella kollektivets intressen som står i förgrunden.

Carl Bildts ovilja att kritisera brotten mot de mänskliga rättigheterna i Ryssland ger stöd för en sådan tolkning.

Carl Bildt – Sveriges svar på Henry Kissinger?

Vart går socialdemokratin? (II)

Det brukar hävdas att socialdemokratins maktinnehav förutsätter att partiet lyckats vinna medelklassen. Det är nog så. Men om partiet skall återkomma till makten så bör valanalysgruppen ställa sig frågan om vad som är medelklass i dagens samhälle.

Vilka politiska och sociala skiljelinjer kännetecknar dagens västerländska samhällen? Seymour M Lipset och Stein Rokkan menade att dagens partisystem avspeglar de fyra skiljelinjer som skapades genom den nationella och den industriella revolutionen. Den nationella revolutionen genomfördes under feodalismens sönderfall och nationalstaternas uppkomst. Övergången från rivaliserande furstendömen och stadsstater till nationalstater innebar framväxten av två skiljelinjer. Skiljelinjen centrum-periferi utvecklades mellan den dominerande kulturen som utgjorde statens centrum, och områden i periferin med skiljaktig kultur eller språk. Skiljelinjen kyrka-stat utvecklades mellan den religiösa makten och den sekulariserade staten.

Den industriella revolutionen skapade två ytterligare skiljelinjer. Konfliktlinjen stad-landsbygd kretsade kring de jordägandes intressen i förhållande till industrietablissemanget, och här utvecklades t ex de bonde- eller landsbygdspartier vi finner i de nordiska länderna. Konfliktlinjen arbetare-kapital tog på motsvarande sätt uttryck i skapandet av arbetarpartier och parter som representerade arbetsgivarnas intressen.

I dag talar vi om den kommunikationella revolutionen. Om vi väljer att karaktärisera dagens samhälle som ett informationssamhälle kan vi hävda att den kommunikationella revolutionen handlar om sättet att organisera kunskapsproduktionen. Här pågår en kamp om kunskapens innehåll, om rätten till kunskap och om kunskapens räckvidd.

I denna kamp verkar de informationella producenterna – som Castells kallar dem – eller "den kreativa klassen" som Richard Florida kallar den (jag och Marie Demker använder uttrycket ”fria logotyper”). Det är en grupp som uppgår till 20-25 procent av befolkningen och som växer. Nästa bloggpost om ”Vart går socialdemokratin?” kommer att handla explicit om denna grupp. Och om varför det kanske är med denna grupp som socialdemokraterna måste bygga en allians för att återta makten och därigenom kunna värna de fattiga och de förtryckta genom byggandet av ett jämlikt samhälle.

Spänt läge i Palestina

Förhandlingarna mellan president Abbas och Hamas om att bilda en palestinsk samlingsregering har strandat. Hamas säger nu att man inte har någon som helst avsikt att erkänna Israel. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen fortsätter. Den sociala nöden bland palestinierna är svår. Våldshandlingarna mellan olika palestinska grupperingar visar inga tecken på att avta, ej heller Israels våldshandlingar mot enskilda palestinier.

President Abbas hotar nu med att upplösa regeringen, vilket han har författningsenlig rätt att göra. Möjligen funderar han på att ersätta Hamas-regeringen med en opolitisk, teknokratisk ministär för att den vägen häva den internationella isoleringen av Palestina. Kanske väljer han att utlysa nyval, vilket dock vore författningsrättsligt tveksamt. Han kan också göra allvar av sitt gamla hot om att genomföra en palestinsk folkomröstning kring frågan om ett erkännande av Israel inom 1967 års gränser.

Vilket alternativ Abbas än väljer tornar problemen upp sig. Om han avsätter Hamas-regeringen ökar risken för ett upptrappat våld mellan olika palestinska grupperingar. Om han utlyser nyval eller kallar till folkomröstning riskerar han att Hamas vinner ytterligare valframgångar.

Västmakternas försök att genom isolering tvinga Hamas till eftergifter har således varit kontraproduktiv. Det palestinska folket betalar ett högt pris. Carl Bildt har tidigare förespråkat en helt annan handlingslinje än isolering. Låt oss hoppas att han inte ändrat uppfattning bara för att han blivit utrikesminister.

Tre som tappat rösten?

Jag förstår att det funnits goda partitaktiska skäl för Göran Hägglund, Lars Leijonborg och Maud Olofsson att inte kommentera den till synes outtömliga moderata gyttjevällingen av fusk, svartjobb, och licensskolk. Men någonstans här och nu börjar tystnaden bli komprometterande. Var är Göran Hägglund och hans kamp för samhällsmoral och gemensamt ansvarstagande? Var är Lars Leijonborg och hans kamp mot fusk och kriminalitet? Var är Maud Olofsson och hennes kamp för hederlighet och folkrörelsemoral?

Tystnaden är öronbedövande. Om den inte snart bryts kommer en ny paroll kring brott och straff att sprida sig i folklagren: Bekämpa de kriminella nätverken – byt regering!

Vart går socialdemokratin? (I)

Socialdemokraternas nytillsatta valanalysgrupp har att genomföra två uppgifter som inte får blandas ihop. För det första skall gruppen presentera en trovärdig förklaring till varför socialdemokraterna förlorade valet. För det andra skall gruppens analys till valförlusten lägga den första grundstenen till ett socialdemokratiskt segerval 2010.

Den första uppgiften – att förklara höstens valförlust – är på ett ytligt plan enkel. Redan nu finns det i debatten en påfallande enighet om att socialdemokraternas oförmåga att formulera en offensiv och trovärdig linje i jobbfrågan, valrörelsens utveckling till ett personval mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, den borgerliga alliansens enighet och bilden av en socialdemokrati som efter 12 års oavbrutet regerande blivit en smula trött var viktiga orsaker till valförlusten.

Men bakom dessa orsaker anas för socialdemokratin mer djupliggande problem. Partiet har på ett framgångsrikt sätt styrt och utvecklat Sverige som industrisamhälle ända sedan 1930-talet. Socialdemokratins dominans hänger samman med att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen formar politiken betydligt mer än i de flesta andra västländer. I inget annat västland är t ex sambandet mellan klasstillhörighet och röstning så starkt som i Sverige.

Men även i Sverige minskar klassröstningen. Det blir allt svårare att bestämma hur en individ röstar utifrån personens yrkestillhörighet. För ett klassbaserat parti som socialdemokraterna tornar därför problemen upp sig.

För att på djupet förstå hösten valförlust samt lägga grunden för en valseger 2010 måste socialdemokraterna analysera de avgörande skiljelinjerna i ett samhälle där allt färre identifierar sig med någon särskild samhällsklass och där individualiseringen tilltar. Samhällsanalysen skall sedan ta kropp i en politik som uttrycker socialdemokratiska grundvärderingar om jämlikhet och alla människors lika rätt och värde, tillämpad på ett samhälle där motsättningen mellan arbete och kapital tar sig andra uttrycksformer än under industrisamhällets guldålder.

Det är sannerligen ingen lätt uppgift. Jag tänker med jämna mellanrum den närmaste tiden fritt och opretentiöst kommentera det socialdemokratiska valanalysarbetet, samt i all ödmjukhet ge min bild kring vad som behöver göras. Alla är förstås hjärtligt välkomna att i kommentarer bidra till diskussionen.

(Den som vill kan börja med att läsa statsvetaren Jonas Hinnfors analys i ämnet i Göteborgs-Posten den 14 oktober.)

Det är hyckleriet som upprör

Jag vet nu vad som gör mig så upprörd med Borelius, Stegös och Billströms fuskande. Det är inte handlingen i sig. Det är mänskligt att fela, och om den som är utan synd skall kasta första stenen blir det aldrig några stenar kastade (vilket i och för sig kanske vore positivt). Delvis är det förstås Borelius falska argumentation, att hon inte hade råd. Men den positionen har hon ju nu övergivit.

Nej, det som upprör mig mest är att människor som valt att exkludera sig själva från samhällsgemenskapen och de gemensamma plikterna nu träder fram med anspråk på att representera just det samhälle de tidigare tagit avstånd ifrån. Däri ryms ett hyckleri av oanade mått.

Många människor skattefuskar och avgiftsskolkar med gott samvete eftersom de upplever sig stå utanför samhället. När det rör sig om människor som befinner sig i ett marginaliserat utanförskap som arbetslösa, sjukpensionärer, utslagna etc så har jag inte så svårt att överse med det olagliga handlandet. Men när det rör sig om högavlönade människor från samhällets toppskikt som frivilligt väljer att ställa sig utanför, men som raskt hoppar in i leken när taburetterna kallar - då är jag inte med, som Karlsson på Taket skulle ha uttryckt det.

Socialdemokraterna kapitulerar i utrikespolitiken?

Det är nu i praktiken klart att Carin Jämtin lämnar rikspolitiken för att i Stockholm bli socialdemokratisk gruppledare och oppositionsborgarråd. Stockholm är att gratulera, den socialdemokratiska riksdagsgruppen att beklaga.

Faktum är att den socialdemokratiska riksdagsgruppen nu hamnar i en besvärande avsaknad av kompetens och politisk tyngd i utrikespolitiska frågor. Inget ont om partiets talesman i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin, men han får utomordentligt svårt att matcha Carl Bildt i utrikesdebatterna.

Urban Ahlin har dessutom profilerat sig som en stark anhängare av de transatlantiska förbindelserna, markerat skepsis mot att humanitära interventioner alltid måste vila på FN-mandat samt hållit en mycket låg profil i viktiga socialdemokratiska frågor som t ex nedrustning, bistånd och konflikterna i Mellanöstern. Utrikespolitiken har alltid varit en stark fråga för socialdemokraterna. Nu verkar det i stället som om partiet i det närmaste kapitulerat gentemot borgerligheten.

Låt oss hoppas att nyinvalde riksdagsledamoten Aleksander Gabelic, ordförande för Svenska FN-förbundet, har kraften och modet att utmana Carl Bildt och kanske också Urban Ahlin i de utrikespolitiska frågorna. Men visst saknas Carin Jämtin.

Upplopp och våldsam skadegörelse - inte!

Under krigsrubriker kring ”Upplopp och våldsam skadegörelse” återger flera medier i dag vad som hände i Göteborgs nordöstra förorter i samband med ett omfattande strömavbrott natten till måndagen. På Västnytts hemsida kan man t ex läsa: Ungdomsgäng i Göteborg slog i natt sönder delar av Göteborgs nordöstra förorter. Hundratals ungdomar krossade rutor på bankkontor, butiker, skolor, ålderdomshem - samt kastade sten mot polisen under kravallerna.- Det är fullt kaos, sa Frank Karlsson vid polisens ledningscentral i natt.

Problemet är bara att inget av detta egentligen har hänt. I dag på eftermiddagen skriver Dagens Nyheter: Men någon omfattande vandalisering var det inte frågan om. Det rörde sig om enstaka fönster och inte mer än vilken helg som helst. Det har inte förekommit några stölder och ingen vandalisering av butiker. Ingen har skadats och när strömmen kom tillbaka strax före midnatt blev allt lugnt.

Kanske var det polisen som hispade i mörkret. Kanske var det media som tappade fotfästet och kastade allt vad källkritik heter åt sidan. Men eftersom de kommande rättelserna i press och etermedia inte omgärdas av samma krigsrubriker som de ursprungliga artiklarna blir resultatet att fördomsfulla bilder av förorten som en djungel vinner bekräftelse.

Historien är ett exempel på hur lätt journalister kan frestas att haka på och glömma källkritiken. Och ändå vill Sveriges Radio lägga ned sitt enda mediegranskande program - Vår grundade mening. Det är ett olyckligt beslut som bör rivas upp.

Skattefusk och systemskifte

Det är inte kulturminister Cecilia Stegö Chilòs och handelsminister Maria Borelius skattefusk i sig som upprör. Det är mänskligt att fela. I stället är det deras sorglösa bortförklaringar. Det hade varit omöjligt för mig att göra karriär annars, säger t ex Maria Borelius till Aftonbladet. Det hade varit omöjligt för mig att göra karriär annars? Tänk om andra människor började använda det argumentet för att legitimera fusk och lagbrott.

Nöd bryter lag. Men att reducera nöd till möjlighet att själv göra karriär är att smita undan sitt personliga ansvar.

Noterar att ingen av regeringens ledamöter har en inkomst under 500 000 kronor om året. Ingen av regeringens ledamöter har arbetarbakgrund. Alla de tunga posterna i regeringen besätts av moderater. Kristdemokraten Mats Odell talar redan under sin första arbetsdag som minister om att avveckla spelmonopolet.

Systemskiftet rullar in. Rädde sig den som kan.

Carl Bildt som utrikesminister II

Jag trodde tidigt att Fredrik Reinfeldt skulle vara klok nog att välja en utrikesminister som kunde bidra till att desarmera utrikespolitiken som en stridsfråga mellan regering och opposition. Där fick jag rätt. Men jag trodde inte att Carl Bildt skulle vilja ställa upp och fylla den funktionen – där fick jag fel. Sitter just nu och lyssnar på Studio Ett, där Carl Bildt igen hävdar att västmakternas beslut att avbryta kontakterna med den valda Hamas-regeringen var ett olyckligt beslut.

Nu gäller det att hålla ett öga på biståndsfrågorna. Det enda parti i Sveriges riksdag som inte vill att Sverige skall leva upp till enprocentmålet har tilldelats biståndsministerposten. Moderaterna ville som bekant minska det svenska biståndet med åtta miljarder. Utifrån dessa förutsättningar är det svårt att se hur biståndspolitiken skall kunna drivas framåt de närmaste åren.

Cecilia Malmström blev inte helt oväntat EU-minister. Men hur arbetsfördelningen mellan henne och Carl Bildt skall se ut blir en delikat fråga.

Och en Timbro-chef som kulturminister. Det gör mig sugen på att emigrera. Även om Cecilia Stegö Chilò enligt Wikipedia lämnade moderaterna 1985, i protest mot partiets uteslutning av EU-motståndaren Björn von der Esch.

Carl Bildt som utrikesminister I

Med Carl Bildt får Sverige en utrikesminister som skarpt ifrågasatte Nato:s bombningar av Kosovo, med kraft motsatte sig det USA-ledda kriget i Irak och som tycker det är fel av västvärlden att bojkotta Hamas. Hur skall folkpartiet klara av att sitta i samma regering som en sådan extremist?

Läs gärna Carl Bildts egen blogg på http://bildt.blogspot.com/.

Fortsättning följer senare i dag.

Socialdemokrater som Djävulens redskap

Många år har gått sedan tidningen Dagen i huvudsak var en kampskrift för Pingströrelsen. I dag är tidningen i många avseenden en modern dagstidning, med breddad ägarbas och en debattsida som ambitiöst skildrar spänningsfältet mellan religion och politik.

Men ibland blir det Falstaff Fakir över det hela: Zebran är ett randigt djur – ränderna går aldrig ur. I en debattartikel (26/9) skriver Stefan Grevle, ordförande för ”Riksförbundet kristen tro och livsstil” på fullt allvar att socialdemokraterna har blivit ”ett djävulens redskap”. Grevle åberopar bl a den socialdemokratiska familjepolitiken som stöd för sin ståndpunkt.

Grevle är fri att tycka vad han vill och Dagen är fri att trycka vilka debattartiklar man vill. Som socialdemokrat är man inte känslig. Men den redaktionella bedömning på tidningen som ledde fram till att Grevles artikel publicerades är – för att uttrycka det milt – inte riktigt bra för Dagens strävan att vara en seriös och trovärdig röst i det offentliga samtalet.

Den kristna vänstern kallar inte sina meningsmotståndare för ”djävulens redskap”. Läs tidningen Broderskap!

Köksbordsdemokrati à la Reinfeldt

Under valrörelsen menade de borgerliga partierna att om de vann valet skulle vi få se en maktförskjutning från politikerna till familjernas köksbord. Särskilt i frågor kring familjepolitik och barnomsorg skulle politikerna inte lägga sig i, utan varje familj skulle genom rådslag vid köksbordet enas kring de beslut som man själva fann bäst.

I de allra flesta fall kommer sådana rådslag att utmynna i att männen fortsätter att ta ut mindre föräldraledighet och kvinnor kommer att fortsätta att jobba deltid i större utsträckning än män. I de flesta familjer kommer mannen och kvinnan till köksbordet med ojämlika maktresurser. Förhandlingsresultatet blir därefter. Köksbordsdemokrati blir skendemokrati och tenderar att permanenta orättvisor och olikheter.