I dag blev det lite vilodag, i den intensiva debatten om regeringsbildningen. Ur det perspektivet är det också bra att talman Andreas Norlén tar ett varv till med partiledarna i morgon, innan han går vidare i processen (sannolikt genom att ge Stefan Löfven uppdraget att försöka bilda regering). Känslorna behöver svalna på flera håll.
Igår stod Annie Lööf och Jan Björklund upp för sina väljare genom att göra precis det som de under hela valrörelsen lovat att de skulle göra - det vill säga inte sätta sig i en alliansregering som blev beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd och överhuvudtaget inte medverka till att ge Sverigedemokraterna politiskt inflytande i riksdagen. Centerpartiets och Liberalernas nej till Ulf Kristerssons förslag var på så sätt förväntade och odramatiska.
Desto mer obehagligt är det att ta del av näthat och okvädingsord från delar av den höger som gärna sett ett samarbete mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna. Judas, skriver moderaten Ann Heberlein i en tweet apropå att Jan Björklund sade nej till Ulf Kristerssons förslag. (Heberlein försvarar sin tweet med att hon syftade på frälsningshistorien där Judas förräderi spelade en viktig roll, och att hon nu hoppas att Björklunds Judas-gärning ska leda till Moderaternas återuppståndelse.) Rebecca Weidmo Uvell kallar på twitter Centerpartiet och Liberalerna för "jävla hycklare", "fjolliberaler" och "barnrumpor". Katerina Janouch kallar på twitter Jan Björklund för "pajas". Och så håller det på, exemplen kunde lätt mångfaldigas.
Ja, jag hade blivit oerhört besviken om Annie Lööf och Jan Björklund sagt ja till Ulf Kristerssons förslag, och jag hade kritiserat dem för att svika sina vallöften och för att ge Sverigedemokraterna inflytande. Men jag skulle ju aldrig komma i närheten av de ordval som nu florerar i debatten och på nätet. Jag skäms när jag läser dessa formuleringar.
Ibland känns twitter precis som det professor Bo Rothstein en gång i tiden kallade bloggosfären för - en öppen kloakbrunn.
I morgon tar vi nya tag, med ny talmansrunda. Jag önskar Stefan Löfven och mittenpartierna lycka till i de samtal som sannolikt följer.
13 kommentarer:
Detta var det nödvändiga men pinsamma steg 1 på vägen till en bred regering i den svenska politiska mittfåran, där S och M äntligen inser att talet om "arvfiender" numera är helt obsolet. S + M, plus C och L, bör väl ge en regering som kan fungera. Jag har inte finräknat på mandaten.
Hur många ytterligare steg kan erfordras för att nå detta mål?
Jag håller i stort med om allt. Däremot är tror jag inte Bo Rothstein idag kallar bloggosvären för en kloakbrunn. I så fall har man enligt allmänna förvaltningsrättsliga rättssäkerhetsprinciper rätt utgå ifrån de skäl man finner skäliga till kloakbrunnsuttalandet. Är det ett rent dödligt gift. Är det efter rening möjligt omvandla till dricksvatten. Kan det användas till gödning. Välj själva. Kloaksbrunnsuttalaren torde ha bevisbördan. Utesluter Rotsteini från denna diskussion.
Talmannen kommer att ge Stefan Löfven uppdraget att försöka bli statsminister (tolereras av riksdagen).
Jag är optimist att c och l kommer att stödja s.
Och då kommer förhoppningsvis nuvarande utrikespolitiska ställningstaganden ligga kvar oförändrat fyra år till.
Sverige är en humanitär stormakt och utrikesministerns feministiska politik har över hela världen väckt beundran.
Det är särskilt viktigt att Sveriges tydliga ställningstagande i konflikten i Mellanöstern inte ändras.
Mark Twain
Nej hat och okvädningsord är ju inte så trevligt, fast det är å andra sidan inte heller den smutskastningskampanj som SD ständigt utsätts för från vänsterhållet.
Att C och L tycker det är viktigare att hålla SD utanför, än att få igenom sin egen allianspolitik, applåderas givetvis av sossarna, men inget talar väl för att Löfven i nuläget skulle lyckas bättre än vad Kristersson gjort.
Om regeringsbildandet drar ut på tiden, så blir det kanske dags för den samlingsregering/krisregering som vissa hoppas på.
Kommande lågkonjunktur, räntehöjningar, bostads och börskrascher lär behöva den typen av regering, för att om möjligt rätta till den skada den åsamkat landet.
Förnuft eller känsla? Ingen tvekan om att okvädningsorden (känslan) ökat kraftigt inte bara bland enskilda politiska tyckare. Det är illa. Vad som är minst lika bekymmersamt är att vissa ledarsidor med Aftonbladet i spetsen sprider hat mot politiska motståndare till höger, t ex när Anders Lindberg kallar liberalerna PM Nilsson, Anna Dahlberg och liberal/konservativa Alice Teodorescu och Ivar Arpi för apokalypsens fyra ryttare är ett exempel blad många. "Det goda hatet" leder dock inte till protester från vänsterbloggare.
I går demonstrerades två inställningar till SD bland socialdemokrater och liberaler - förnuft och känsla. Dels det inslag som signaturen SW redovisade i en kommentar till Ulfs tidigare blogginlägg, en replikväxling mellan Widar Andersson, S (förnuft) och Lisa Pelling S (känsla) i programmet Godmorgon Världen. Dels ett inslag i gårdagens Agenda där - enligt min mening förstås - liberalen PM Nisson, DI, representerar förnuftet och liberalen Amanda Sokolnicki, DN, känslan. PM pekade på att i de flesta sakpolitiska frågor ligger alliansen nära SD: arbetsmarknadspolitiken, försvarspolitiken (exkl NATO), skattepolitiken, kriminalpolitiken etc. Mot detta invände Sockolnicki genom att hävisa bla annat till SD extrema inställningar, t ex att föredra Orban framför Merkel, ett val som PM påpekade inte är föremål för votering i Sveriges riksdag. Hur som helst, jag skulle bli mycket förvånad om Annie Lööf sätter sig i en S-regering med L och MP.
Apropå nyhetsrapportering. I delstatsvalet i Bayern målas CSU ut som den stora förloraren och De gröna som den stora vinnaren. SPDs valresultat presenteras i en bisats. Den stora katastrofen drabbade i själva verket SPD som mer än halverades och fick mindre än 10% av rösterna. CSU 37,2%, Gröna 17,5%, FW (konservativt) 11,6%, AFD ("SD") 10,2%, SPD 9,7%, FDP (nyliberalt) 5,1%. CSUs förlust uppvägs drygt av AfDs och FWs framgångar. SPD gör sitt sämsta delstatsval någonsin. Och Bayern har liksom Sverige en klar borgerlig majoritet.
Klas Bengtsson
PS Centerpartister kan också. Rubrik från ledare i Hallands Nyheter: "Förrädare är den som säljer ut till SD" apropå moderater som är kritiska till Ls och Cs ställningstagande. DS
Klas Bengtsson
DNs är taksamma åt moderaternas reträtt, och konstaterar att Kristersson är en vinnare som slapp från sin hopplösa ekvation.
Det centrala med ledaren är att alliansen ska hållas samman. Exakt hur detta ska gå till finns det dock ingen begriplig lösning för. Ledaren avslutar att UKs jobb blivit enklare. Ja, i den mån ansvaret för beslutet om regeringsbildning kommer fram ur ljuset, att C och Fp måste ta ställning i en svår fråga.
DNs Eva Stenberg konstaterar att demokrati måste få ta tid, och att C och Fp måste svika något av sina löften. Att regera med alliansen, med S i opposition, går inte utan att att ge Sd inflytande. Så man får anta att det bli lite svårt att samtidigt hålla ihop alliansen, vilket DN-ledaren förfäktar, och samtidigt inte släppa fram UK. Dvs DN driver en omöjlig lösning vidare. Dock, DNs mål är en blocköverskridande regering, som M ingår i, sannolikt med S som statsminister, och visst kan även DN få önska sig saker till jul.
Det är tur att DN har Victors val, som drar PMs resonemang ett steg längre, in i det absurda, fast det nog ändå måste sägas (allvarligt), att Lööfs idé med M+Kd+S+C+Fp =
234 mandat, och M+Kd+S = 192 :-) och där gör satiren en stor tjänst, och förklarar hur
på ett utstuderat vis för oss i menigheten att Lööf och Bjärklund på något sätt lever
i ett alternativt universum. Victors val är är alltid världsklass, men denna gång var det olympiaklass.
https://twitter.com/viktorsval
DI är riktigt roliga idag:
"nu när huvudalternativet, en ren alliansregering, har avvisats av Fp och C,
har dessa partier förordat andra regeringslösningar som måste betraktas som verklighetsfrämmande."
"I varje fall är de inte logiska utifrån deras respektive partiintressen."
sw Jo, logiska från deras partiledares intressen, men inte från deras väljares.
"Lööf talar om ”en lösning med S och M där alliansen håller ihop”.
(vilket i sig är omöjligt)
"Om man skulle förklara detta för en politikintresserad person från ett annat land
blir det uppenbart vilken märklig linje det handlar om – att ett parti redan i detta skede förordar en regering där det egna partiet inte sitter med.
sw, en smula (o)logiskt är det, men det går inte att förklara, flykten från att ta ansvar när det gäller, en åkomma som inte är alldeles ovanlig i Sverige. Det handlar om att inte behöva ta ansvar för sin egen hållning, utan skjuta över konsekvensen från väljarna till valet på S och M, och samtidigt skjuta fram problemet;
- att slippa välja mellan Löfven och Kristersson
- att få bukt med Sd som ensam i opposition. Det är lite där skon klämmer.
"Att tänka att S skulle hjälpa M att föra en bättre (m)politik (än UKs förslag, som inte fick läcka ut) visar om inte annat vilken politisk riktning Lööfs parti är på väg i."
sw Jepp, de har som plan att plocka mandat från M, målet är att bli större som parti, medlet är moderaterna, och metoden är migrationspolitik. Målet är inte en alliansregering, och detta vill eller kan C inte riktigt förklara. Men så är det nog.
"Sammanfattningsvis är det L och C som står för det mesta av nejsägandet.
De satte också måndagsrekord i att lägga ansvaret på andra."
"Någon linje har dessa partier, och de två behöver inte ha samma mål.
Men den demokratiska processen skulle vinna på att de berättar om
- vilket realistiskt slutresultat de önskar."
sw Det som C+Fp önskar inte uppfyllas med nuvarande valresultat, eftersom alliansen är mindre än rödgröna, och inte samlar majoritet genom att locka över Mp. Med nuvarande regler i vår konstitution där vi har vanan med positiv parlamentarism för budgete, så går inte detta utan att S+M är ense. Då vill inte C + Fp ta ansvar, dvs de vill inte välja väg, utan duckar. Det kommer ge sig, när det blir dags för skarpa omröstningar.
S.W
Det går alltså inte att begripa partiernas handlande, annat än att
C och Fp inte kommer kunna välja statsministerkandidat, där möjligen
Fp intagit en något mer tydlig ordning, medan C har någon slags egen
lösning som inbegriper att det ska kunna gå att regera med S, eftersom
C faktiskt föreslagit detta.
Lööfs ståndpunkt måndag efter mysfika hos talmannen:
- En blocköverskridande lösning där både S och M ingår.
(denna gång genom att utmåla en regeringschef)
– Centerpartiets statsministerkandidat är fortfarande Ulf Kristersson.
(C har inte uppfattat S kategoriska nej till denna lösning.)
- ett nej till en ren M-regering inte är ett ja till Stefan Löfven.
(dvs Cs ställer samma villkor igen, att UK ska bli statsminister med stöd av S :-)
– Jag vill se en blocköverskridande lösning
- som omfattar S och M och
- där Alliansen håller ihop.
- (och som innehåller UK som statsminister, och om inte detta går, sig själv)
Både Löfven och Kristersson har sagt nej denna lösning.
Lööf fick då frågan vad hon ser som inte de ser.
– Det parlamentariska läget.
– De två partierna, i det här mycket svåra läget, behöver prata med varandra.
Magiskt. C vill inte ta ansvar för att släppa fram en M-regering, och kastar över ansvaret på S att stödja Cs allianslösning. C inser priset att splittra alliansen, och vill så klart inte behöva få skulden för detta, och inte heller vill de ta ansvar för regeringsbildningen genom att välja statsminster, vilket de måste, så C kommer att forsätta föreslå fantasi-lösningar, som S och M ska hantera, och trots allt har C med sig Expressen, men nog är vi alla nyfikna på hur hela alliansen + S ska kunna regera.
Det är ungeför som att begära att M ska regera i koalition med S + V + Mp. Avdelningen för sjuk humor, sinnessjukt roligt.
- Lööf spelar i ett eget regelsystem alltså retoriskt, det handlar om att bolla undran ansvaret för att lösa den omöjliga ekvationen, vilket Victors val mycket träffande beskriver.
Det "parlamentariska läget" innebär:
- att C vill att UK ska bli statsminister,
- med stöd av hela övriga alliansen,
- som själva inte ska vara med och regera,
- men bilda regeringsunderlag med gemensam budget, och
- samtidigt få stöd för en borgerlig regering, med stöd av S, genom
- att Kristersson och Löfven ska prata mer med varandra.
S.W
Inlägg ej relaterat mot rubriken, alltså skämtsmt, att dessa små tjänsloutfall, nog ändå inte spelar någon som helst roll, annat än som internt trätoämne bland de närmast berörda. Det kan vara andra saker som påverkar. Läste som hastigast Mats Knutssons kommentar om Novussenaste, att allt ligger tämligen still, det är faktiskt intressant, men kanske främst för att alla undersökningar nu är kalibrerade, så fattas bara annat.
Det ser ut som att:
Novus: röd-gröna ligger still, eller gått 0,4 % fram sedan valet.
Mp har inte tagit stryk.V-fördel.
Sifo: S fram 1,1 % V ligger still, från 8,0 till 7,9, och Mp backar o,3 till 4,1.
Novus: Sd har gått fram 1,3 % vilket är rimligt, givet den borgerliga splittringen.
Sifo: Sd går fram från 17,5 tll 18,6, dvs + 1,1, analogt och sammanfaller med Novus.
Novus: M+kd har backat 0,4, vilket är inom ramen för ett nollsummespel?
Sifo: M backar från 19,8 till 18,8 (=Sds 18,6) Kd från 6,3 till 6,0= stabilt
Kd+M tillsammans -1,3 %, jmfr Sd + 1,1.
Novus: C+Fp har tillsammans backat 1,1 %,
Sifo: Fp från 5,5 % till 4,9, vilket är lite nervöst, C ökar från 8,6 till 9,1, innebär att Fp+C går +/- noll, eller -0,1.
Novus: Borgarna -1,5 %
Sifo: Borgarna - 1,4 %
Två undersökningar ger sammanfallande resultat avseende
- att det övergripande är rätt så stabilt
- att rödgröna stärkts något,
- att Sd stärkts
- på bekostnad av det borgerliga blocket:-)
Det som skiljer är att det i ena fallet drabbat C+Fp och i andra fallet drabbat företrädesvis m.
Ska någon slutsats dras, är det att det ger grund för ökad borgerlig nervositet, och
att i vart fall Fp och Mp är livrädda för blotta tanken på ett nyval.
Om siffrorna ska tolkas innehålla någon slags sanning så är det just stabiliteten, jämlikt valet, samt då frågan att borgerligheten sammantaget tappat 1,5 % sedan valet, jämlikt både Novus och Sifo vilket förefaller naturligt.
Så borgerligheten vinner inte direkt på att vara alltför oenig, det är ingen nyhet, och ändå vill de inte komma överens, och börjar tjyvnypas. Politik när den är som bäst. "Jag får minsann inte, då ska minsann inte du få...."
Man kan väl säga vad man vill om S, och ett lite hopplöst utgångsläge - att få igenom en statsbudget och kunna regera, men det är faktiskt något mindre hopplöst, närmst något mindre katastrofalt, än borgarnas utgångspunkt. Deras block är trots allt mindre än rödgröna, och så har de kivats, och så är de oense i minst en sakpolitisk kabinettsfråga. Och så då sist, hur de tänkte;
- överge DÖ
- hålla ihop alliansen
- regera med UK som statsminister
- genomföra den manövern genom aktivt stöd från S
Visst, det tar lite tid, men är nog bra att väljarna får tid att hänga med, och låta det hela sjunka in. Inget är nytt under solen, statsbudgeten ska läggas fram 15 nov, och nu blir det ett rävspel om det. Vem budget ska "regera" och alliansen har inte tidigare velat lägga fram en gemensam budget, eftersom det skull fälla S, men nu kan en budget inte fälla S, eftersom alliansen redan fätt S :-)
Det finns två statsministerkandidater
Det finns två partier som är störst, som lägger fram en budget som går till final
(C+FP+Mp = 67) dvs mindre än M, så det kan inte bli så mycket annat än en en S mot en m-budget, eftersom alliansen inte kan eller kunde komma överens, och då är det väl lika bra att den saken kommer fram i ljuset. S.W
Verkar som att skägget har fastnat i brevlådan hos fler än en förståsigpåare, t.o.m DN tar upp partiernas strategiska dilemman och konsekvensanalys inför 2022.
- två partier riskerar att åka ut Riksdagen
- två stora regeringsbildande partier är hårt ansatta av Sd
- Det går inte att samla en majoritet åt höger, utan S eller Sd,
- Det går inte att samla en majoritet åt vänster, utan C, M eller Sd.
- Mittenförslaget, C+Fp+Mp samlar 67 mandat och innebär;
- å en slank hon dit, åt vänster, 100 + 67 = 167 mandat
- å en slank hon dit, åt höger, 70+22 + 67 = 159 mandat
- å en slank hon ner i diket.
Dvs i valet 2014 innebar alliansdiket 141 + mp(25) = 166 mandat -> alliansen avgick...
Att nu försöka tillträda med en sämre hand (-7)
Politiken 2006 - 2010 innebar -> Sd gick + 20, från 00 till 20 mandat.
Politiken 2010 - 2014 innebar -> Sd gick + 29, från 20 till 49 mandat.
Politiken 2014 - 2018 innebar -> Sd gick + 13, från 49 till 62 mandat.
Man borde kunna dra slutsatsen att detta beror mer på missnöje med förd sakpolitik och hur väljarna uppfattar trovärdigheten att komma på bättre köl, snarare än ödesbunden historia eller vansinnigt bra förpackad politik från Sds sida. Visst, ingen behöver ta hänsyn till Sd för att bilda regering, men....man glömmer parlamentarismen, om de krafter som leder till att Sd växer, inte motbalanseras, så kommer Sd fortsätta att växa. Dvs om C driver in Mp i det borgerliga blocket, så kommer M att minska och Sd att öka, och detta vet Federlay mycket väl. Så kommer det att bli en massa låtsasdansande om Mps gunst. Allt för att slippa välja mellan en S eller en M-ministär :-) S.W
Repetition, hela alliansen gick till val på att:
- avsätta Löfven, vilket de bara kunde göra med stöd av Sd, (och kom undan med det)
- regera tillsammans, grundformeln, som de inte kunde göra utan Sd.
Detta verkar de alltså inte ha tänkt igenom, alternativt trodde man på magiska under, eftersom den närmaste lösningen som ligger för handen, är att regera som minoritetsregering, med en minoritetsbudget, med stöd av Mp?
En lösning som ingen vettig normalbegåvad väljare fick kännedom om före valet, eftersom
förslaget dels inte presenterades, eftersom om det hade presenterats, så skulle det ändå inte blivit majoritet, och framför allt, lösningen övergavs 2014, eftersom rödgröna blev större än alliansen, och alliansen även om de lockade över Mp, inte samlade egen majoritet. Därtill; DÖ hade alliansen avskaffat. Det verkar helt enkelt som att man inte vill ta till sig erfarenheterna från 2014 - 2018 och inte heller vill acceptera parlamentarismens spelregler.
Utan DÖ gäller de vanliga parlamentariska spelreglerna, (väljarna har nu påmint om detta två val i rad nu. Sista gången det fanns tolerans för en statsbudget var 2010. Även om de smusslat med lite nyordning med lagstiftning i samband med statsbudgeten, så kvarstår faktum, den budget som samlar flest röster i kammaren, den budgeten vinner.
När nu Fp och C försöker rädda sig undan plankan, dvs att slippa välja mellan Uk eller Löfven som statsminister, så tänker de sig klara denna hindersprövning genom att gadda samman valet, så att det står mellan en alliansbudget+Mp, å ena sidan, och å andra sidan mellan en S-budget, som Sd inte kommer att rösta på. S+Sd = 162, medan alliansen + Mp =159. Så varför M skulle sätta sig ner och förhandla om en blågrön budget som kommer att förlora mot en ren S-budget, är naturligtvis dumheter, men C och Fp har inget alternativ, för att försöka krypa ur säcken, och skulle de mot förmodan klara av konststycket, så kommer de att hamna i en påse, och eftersom just detta kommer att drabba m, så kommer det inte att hända, men försöka duger. De kan vrida sig som masken, men på kroken sitter de. Var god välj. Fps röster räcker inte, och C kan gott få försöka med en egen runda. Som om ekvationen med alliansen + Mp skulle ändra sig, om fru Lööf var utsedd till potentiell regeringsbildare. matematiken är den samma. Det saknas 16 knapptryckare.
Så svårt var det inte är räkna:
2014 Alliansen + Mp (141+25) hade backat från 173 + 25 från 2010.
175 - 166 = 9, dvs det saknades 9 (gröna) knappar, givet Mp på högra sidan.
Ergo: Sd = 49 = vågmästare kunde fälla Reinfeldt i statsminister eller budgetomröstning.
2018 Alliansen (143, + 2 mandat) + Mp (16 - 9 mandat) = 159
175 - 159 = 16, dvs det saknades 16 (gröna) knappar, givet Mp på högra sidan.
Ergo: Sd = 62 = vågmästare kunde fälla UK i statsminister eller budgetomröstning.
2014 Rödgröna = 159, ökade med 3 mandat från 2010.
175 - 159 = 16, dvs det saknades 16 knappar på den rödgröna sidan.
Eftersom Reinfeldt avgått och lovat att största "konstellation skulle regera, så bildade logiskt nog Löfvens regering, som inkluderade V i budgetomröstningen.
2018 Rödgröna = 144, backade 15 mandat, men blev större än alliansen.
175 - 144 = 31, dvs det saknas 31 knappar på den rödgröna sidan.
Reinfeldts princip var att största "konstellation" skulle regera, bygger på budgetsamarbete. Ska det vara så svårt att förstå, om rödgröna håller ihop, så kan inte alliansen regera, (utan stöd av Sd) Om gröna går över, så kan alliansen inte få igenom en budget, och hotar ett sådant alternativ med extraval, så ligger Mp + Fp illa till, varför UK inte kan dra det kortet. S.W
Repetiotion: RF kap 4
Förslag
4 § Regeringen och varje riksdagsledamot får, i enlighet med bestämmelser i riksdagsordningen, väcka förslag... (2010:1408).
Beredning
5 § Ett ärende som har väckts av regeringen eller en riksdagsledamot bereds av ett utskott innan det avgörs... Lag (2010:1408).
Yttrande
6 § När ett ärende ska avgöras i kammaren, får varje riksdagsledamot och varje statsråd yttra sig i enlighet med de närmare bestämmelser som meddelas i RO.
Avgörande
7 § Vid omröstning i kammaren gäller som riksdagens beslut den mening som:
- mer än hälften av de röstande enas om,
- om inte något annat anges i denna regeringsform eller,
- när det gäller frågor som hör till förfarandet i riksdagen, i huvudbestämmelse i RO. - Bestämmelser om förfarandet vid lika röstetal meddelas i riksdagsordningen. (2010:1408).
Uppföljning och utvärdering
8 § Varje utskott följer upp och utvärderar riksdagsbeslut inom utskottets ämnesområde. Lag (2010:1408).
Innebär att om regeringen är i minoritet, så måste förslag, en väg eller en annan, vara förankrade i utskott innan de de kan beredas vidare av departement. Partier som inte ingår i en regering, tvingas yttra sig i utskottet om de inte har för avsikt att rösta för förslaget.
Om alla riksdagsledamöter är på plats vinner det förslag som samlar 175 mandat.
och under beredningen så gäller det att inte ha en majoritet emot sig.
Att utvärdera riksdagsbeslut är en ny uppgift. Den uppfattning i utskottet som vinner, av vad som är värt att utröna, är majoritetens. S.W
Det är alltså värt att upprepa, att S inte hade någon annan väg att gå, än att försöka flirta med något borgerligt parti, det är ganska uppenbart. Det var en rätt given ekvation, blocken skulle få 140 mandat vardera, + / 3 % eller 5 mandat. Så 145 räckte inte heller. Det är nu man undrar hur de tänkte? S kunde bara gå högerut, för att få ihop någon slags tolerens, medan ingen i alliansen framförde ett knyst om att de skulle gå samman med S, alliansen, alliansen alliansen, hette det, med förhandstippade 140 mandat, men sen?
Nästan alla opinionsundersökningar talade dessutom för att alliansen skulle bli mindre än de rödgröna. Så blev det också.
Mycket talade också för att Sd var på väg att nå 20 % och att alliansen inte i närheten av att vara enig i nyckelfrågan, varför de gick till val på olika program. Frågan var alltså, hur tänkte de? Alla allianspartier måste ha tänkt att om de bara blev större än Röd-gröna, så skulle Sd tvingas lägga ner, eftersom en budget med V och Mp hade varit ett värre alternativ, men det håller ändå inte, eftersom en alliansbudget bara hade klarat sig om Sd la ner, en ren S-budget mot en alliansbudget skulle sannolikt vunnit, eftersom Sd skulle ha röstat bort en dylik borgerlig budget, nära nog lika bombsäkert som en blå-grön budget. Kan alliansen med vetskap om budgetomröstningen 3 dec 2014 ha levt kvar i villfarelsen att Sds knappat inte fanns, inte räknades på rösttavlan?
Det var annat liv i skällan under Reinfeldt, som mer öppet drev linjen om samarbete med Mp, inkl en generös migrationspolitik, men, det bar inte ända fram.
2010 saknade alliansen 3 mandat för majoritet -> krävde stöd från Mp eller Sd
2014 saknade alliansen 34 mandat, och Mp fick 25, -> inget stöd för budget = avgång.
Det var bara att kasta in handduken på valnatten, parlamentarismens lagar gällde. Nu fanns det säkert en plan, eftersom alliansen + Sd hade majoritet 2014, dvs alliansen la fram en gemensam budget, som Sd röstade för, och här någonstans visade det sig att ingen tänkt, eftersom det blev hot om nyval, och sedan DÖ, dvs det lite underliga att bedriva opposition genom KU-anmälningar och tillkännagivanden.
Men valet 2018, inte ett enda knyst om att försöka regera med Mp. Genom dragkampen om Mp, som nu tycks ha uppkommit, visar bara C + Fp att de inte tagit in faktum, Mp är vågmästare givet DÖ, dvs man räknar bort Sd, och så kan Mp få välja sida mellan rött och blått. Men nu har ju alliansen avskaffat DÖ, och då går inte den gröna gubben. Det blir inte majoritet för en borgerlig budget, och då undrar man lite hur länge de ska klara sig undan att förklara bort den parlamentariska grundprincipen. S.W
Skicka en kommentar