Almedalen - i nazismens skugga

Så rullar Almedalsveckan in. I år är mina känslor mer blandade än tidigare.

1.) Är det så att Almedalsveckan har nått sin kulmen, och att konceptet blir svårt att utveckla ytterligare? Kvantitativt fortsätter arrangemanget att växa. I år slås nya rekord med över 4 000 arrangemang i programmet. Nästa år är det valår, och då kommer antalet programpunkter sannolikt att vara ännu fler. Samtidigt väljer statsministern i år valt att inte delta, och Politikerveckan Järva utmanar om uppmärksamhet och deltagande. Jag tycker mig känna en något mer dämpad entusiasm inför årets vecka jämfört med tidigare. Visst, 2018 sätts nya rekord och alla partiledarna finns på plats. Men vad händer sedan?

2.) En mer dämpad entusiasm hänger också samman med att aktiva nazister i form av Nordiska motståndsrörelsen (NMR) har fått hyra mark och kommer att finnas på plats. Nazisternas närvaro har fått flera aktörer att dra sig ur, till exempel Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande (RFSL). Tillståndet till NMR gavs under slentrianmässiga former och kringgärdades av en naivitet kring vad organisationen egentligen är. Så motiverade till exempel projektledaren för Almedalsveckan det givna tillståndet med formuleringar som Vi har yttrandefrihet i Sverige och vi har inte mandat att säga nej till någon som vill vara här, samt att NMR:s ansökan kommer att behandlas som alla andras.

Men NMR är faktiskt inte som alla andra. Jag har stor respekt för de organisationer och individer som på grund av NMR:s närvaro väljer att inte närvara i år. Själv tycker jag att frågan om bojkott är komplicerad. Å ena sidan riskerar man att legitimera och normalisera nazistiska organisationer om man bara åker dit och gör som vanligt. Som Hynek Pallas skrev i Dagens Nyheter är NMR:s närvaro i Almedalen en skymf mot dem som fått familjer mördade i Förintelsen, och ett hån mot dem som tror på vikten av att skydda demokratiska värderingar. Å andra sidan ger man NMR en orimlig och oförtjänt makt om man låter deras närvaro förstöra en etablerad och i många avseenden unik demokratisk mötesplats.

Efter noggrant övervägande väljer jag att åka till Almedalen. Jag ska göra mitt bästa för att bidra till att NMR inte normaliseras och att motståndet mot nazismen blir synligt och starkt. Och jag förutsätter att Almedals-arrangörerna till nästa år tar omtag på frågan och inte agerar lika naivt som de gjorde denna gång.